Mål C‑283/16

M. S.

mot

P. S.

(begäran om förhandsavgörande framställd av High Court of Justice (England and Wales), Family Division)

”Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EG) nr 4/2009 – Artikel 41.1 – Erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet – Verkställighet av en dom i en medlemsstat – Ansökan som inges direkt till den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten – Nationell lagstiftning enligt vilken ansökan ska ställas till centralmyndigheten i den verkställande medlemsstaten”

Sammanfattning – Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 9 februari 2017

1. Civilrättsligt samarbete–Domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar i fråga om underhållsskyldighet–Förordning nr 4/2009–Erkännande, verkställbarhet och verkställighet av domar–Förfarande och villkor för verkställighet–Nationell lagstiftning enligt vilken en underhållsberättigad ska ställa ansökan om verkställighet av ett beslut till centralmyndigheten i den verkställande medlemsstaten–Otillåtet

   (Rådets förordning nr 4/2009, skälen 31 och 32, artiklarna 41.1, 45, 51 och 56)

2. Civilrättsligt samarbete–Domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar i fråga om underhållsskyldighet–Förordning nr 4/2009–Artikel 41.1–Direkt effekt–Den nationella domstolens skyldigheter och behörighet–Nationella bestämmelser som innebär en skyldighet för en underhållsberättigad att inge sin ansökan om verkställighet av ett beslut till centralmyndigheten i den verkställande medlemsstaten, ska inte tillämpas

   Rådets förordning nr 4/2009, artikel 41.1)

1.  Bestämmelserna i kapitel IV i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet, och särskilt artikel 41.1, ska tolkas så, att en underhållsberättigad som har erhållit en dom till sin fördel i en medlemsstat och som önskar erhålla verkställighet av domen i en annan medlemsstat får lämna in sin ansökan direkt till den behöriga myndigheten i den sistnämnda medlemsstaten, i detta fall en specialdomstol, och kan inte åläggas att lämna in sin ansökan till sistnämnda domstol via centralmyndigheten i den verkställande medlemsstaten.

   Det finns således inte någon bestämmelse i detta kapitel IV, med rubriken ”Erkännande, verkställbarhet och verkställighet av domar”, i vilket nämnda artikel 41.1 ingår, som föreskriver ett särskilt förfarande utöver de förfaranden som tillämpas inom ramen för rent interna ansökningar, och, i synnerhet, en skyldighet att rikta ansökan till centralmyndigheterna i medlemsstaterna.

   När det är nödvändigt att vända sig till centralmyndigheter framgår av bestämmelserna i kapitel VII i förordning nr 4/2009 angående samarbete mellan centralmyndigheter.

   Det framgår av artiklarna 51 och 56 i förordning nr 4/2009, mot bakgrund av skälen 31 och 32 i denna, att en ansökan om bistånd hos centralmyndigheterna, i enlighet med bestämmelserna i kapitel VII i förordningen, utgör en rättighet och inte en skyldighet. En sådan ansökan är följaktligen fakultativ och ska endast göras om den underhållsberättigade önskar utnyttja möjligheten, exempelvis för att övervinna vissa särskilda svårigheter, såsom lokaliseringen av den underhållsskyldige.

   Det framgår således att förordning nr 4/2009 innehåller två alternativa metoder för ansökan till behöriga domstolar, den ena direkt i enlighet med bestämmelserna i kapitel IV i denna förordning, och den andra genom centralmyndigheterna om den underhållsberättigade begär bistånd av centralmyndigheten i sin bosättningsstat i enlighet med bestämmelserna i kapitel VII i förordningen.

   Denna bedömning stöds av ordalydelsen i artikel 45 i förordning nr 4/2009, vilken återfinns i kapitel V. Denna artikel som rör rättshjälp skiljer uttryckligen mellan två alternativa vägar för den underhållsberättigade att lämna in en ansökan om verkställighet, nämligen genom centralmyndigheterna ”eller” direkt till de behöriga myndigheterna.

   Mot denna bakgrund finner domstolen att den skyldighet som åligger den underhållsberättigade enligt en bestämmelse såsom den som är i fråga i det nationella målet, där det föreskrivs att vederbörande ska ställa ansökan till centralmyndigheten i den anmodade medlemsstaten, trots att denne önskar vända sig direkt till de behöriga myndigheterna med stöd av kapitel IV i förordning nr 4/2009 – en skyldighet som enligt den hänskjutande domstolen leder till ytterligare förseningar – strider mot artikel 41.1 i förordning nr 4/2009, mot bakgrund förordningens syfte och det system i vilket denna bestämmelse ingår.

   (se punkterna 37 och 39–44 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att den rättighet som föreskrivs i artikel 41.1 i förordning nr 4/2009 ges full verkan genom att, i förekommande fall, ändra sina förfarandebestämmelser. Det ankommer under alla omständigheter på den nationella domstolen att tillämpa bestämmelserna i förordningens artikel 41.1 genom att vid behov underlåta att tillämpa motstridiga bestämmelser i nationell rätt, och att följaktligen tillåta att en underhållsberättigad inger sin ansökan direkt till den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, även om detta inte medges enligt nationell rätt.

   (se punkt 51 samt punkt 2 i domslutet)