Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Talan om fördragsbrott – Skyldigheten att återkräva rättsstridigt stöd har inte iakttagits – Grunder för försvar – Absolut omöjligt att genomföra

(Artiklarna 10 EG, 88.2 EG och 249 EG)

2. Stöd som ges av en medlemsstat – Återkrav av ett rättsstridigt stöd – Tillämpning av nationell rätt – Vidtagande av interimistiska åtgärder om vilandeförklaring – Tillåtet – Villkor

(Rådets förordning nr 659/1999, artikel 14.3)

Sammanfattning

1. Den medlemsstat till vilken ett beslut att återkräva ett olagligt stöd riktar sig enligt artikel 249 EG är skyldig att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att beslutet verkställs. Medlemsstaten ska genomföra en effektiv återvinning av mottagna belopp. Att rikta återkrav alltför sent, efter att fristerna löpt ut, samt lagstiftningsåtgärder, som vidtagits för att säkerställa att de nationella domstolarna verkställer ett kommissionsbeslut enligt vilken en medlemsstat är skyldig att återvinna rättsstridigt stöd, och som vidtagits för sent eller som visar sig otillräckliga, uppfyller inte kraven i fördraget.

En medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt ett kommissionsbeslut genom att inte inom föreskriven frist ha vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att avskaffa den stödordning som förklarats rättsstridig och oförenlig med den gemensamma marknaden i detta beslut och genom att inte ha vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att hos stödmottagarna återkräva det stöd som utbetalats enligt denna ordning.

Den enda grund som en medlemsstat kan åberopa till sitt försvar, vid en talan om fördragsbrott som kommissionen väckt med stöd av artikel 88.2 EG, är att det föreligger ett absolut hinder för en korrekt verkställighet av beslutet i fråga.

Villkoret att det ska föreligga ett absolut hinder för att verkställa beslutet är inte uppfyllt när svarandemedlemsstaten endast underrättar kommissionen om de rättsliga, politiska och praktiska svårigheter som det innebär att genomföra beslutet, utan att vidta någon faktisk åtgärd gentemot de ifrågavarande företagen i syfte att återkräva stödet och utan att föreslå kommissionen några alternativa lösningar för att genomföra beslutet vilka gör det möjligt att övervinna svårigheterna.

En medlemsstat som vid verkställandet av ett kommissionsbeslut möter oförutsedda och oförutsägbara svårigheter eller som blir varse följder som kommissionen inte har förutsett ska underställa kommissionen dessa problem för bedömning, med förslag på lämpliga förändringar av det ifrågavarande beslutet. I ett sådant fall bör kommissionen och medlemsstaten, enligt den regel om en ömsesidig skyldighet till lojalt samarbete som åligger medlemsstaterna och unionens institutioner, vilken i synnerhet ligger till grund för artikel 10 EG, samarbeta med god vilja för att övervinna svårigheterna, med fullt iakttagande av bestämmelserna i fördraget, i synnerhet bestämmelserna avseende stödåtgärder.

(se punkterna 31, 32, 35–37, 42 och 58 samt domslutet)

2. Nationella domstolar är enligt artikel 14.3 i förordning nr 659/1999 skyldiga att säkerställa att beslutet om återkrav av det olagliga stödet får full verkan och att uppnå ett resultat som är förenligt med beslutets syfte.

Vad beträffar en interimistisk åtgärd om vilandeförklaring som fattats av nationella domstolar, ska det erinras om att sådana åtgärder kan vidtas under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda, nämligen, för det första, att den nationella domstolen ska hysa allvarliga tvivel om unionsrättsaktens giltighet och, för det fall domstolen inte redan handlägger frågan om den ifrågasatta rättsaktens giltighet, själv hänskjuta frågan till domstolen, för det andra, att det ska vara brådskande i den meningen att de interimistiska åtgärderna ska vara nödvändiga för att undvika att den part som yrkar dem lider allvarlig och irreparabel skada, för det tredje, att den nationella domstolen ska ta vederbörlig hänsyn till unionens intressen och, för det fjärde, att den nationella domstolen vid bedömningen av dessa förutsättningar ska beakta domstolens eller tribunalens avgöranden i fråga om unionsrättsaktens giltighet eller i fråga om liknande interimistiska åtgärder på unionsnivå. Det ska även erinras om att den nationella domstolen inte ska begränsa sig till att begära förhandsavgörande beträffande rättsaktens giltighet utan, vid beviljandet av den interimistiska åtgärden, ska uppge skälen till varför den anser att domstolen kommer att förklara att unionsrättsakten är ogiltig.

(se punkterna 44–46)