Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Bestämmelser i fördraget – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet

(Artikel 39 EG)

2. Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Likabehandling – Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner

(Artiklarna 39 EG, 49 EG och 50 EG)

3. Gemenskapsrätt – Direkt effekt – Direkt tillämpliga bestämmelser i fördraget – Nationella domstolars skyldigheter

Sammanfattning

1. Det kan inte uteslutas att en privat arbetsförmedling under vissa omständigheter kan göra gällande rättigheter som enligt artikel 39 EG direkt tillerkänns arbetstagarna i gemenskapen, när denna förmedling överlägger om och förmedlar ansökningar och erbjudanden om anställning. En privat arbetsförmedling som sluter ett förmedlingsavtal med en arbetssökande får en ställning som mellanhand, eftersom den företräder den arbetssökande och har för avsikt att ordna en anställning åt denne.

Arbetstagarnas rätt att utan diskriminering anta och utöva arbete i en annan medlemsstat måste nämligen, för att vara effektiv och ändamålsenlig, åtföljas av en rätt för förmedlare, såsom en privat arbetsförmedling, att hjälpa arbetstagarna att skaffa arbete med iakttagande av bestämmelserna i fråga om fri rörlighet för arbetstagare.

(se punkterna 24–26)

2. Artiklarna 39 EG, 49 EG och 50 EG utgör hinder mot att det i en nationell bestämmelse föreskrivs att en medlemsstat till en privat arbetsförmedling skall utge den ersättning som en arbetssökande är skyldig denna arbetsförmedling för att denna förmedlat arbete till den arbetssökande endast om det arbete som förmedlingen ordnat omfattas av obligatoriska socialförsäkringsavgifter i denna medlemsstat.

En arbetssökande till vilken den ovannämnda arbetsförmedlingen ordnat en anställning som omfattas av obligatoriska socialförsäkringsavgifter i en annan medlemsstat befinner sig nämligen i en mer ogynnsam ställning än om den ifrågavarande arbetsförmedlingen hade ordnat en anställning i denna medlemsstat, eftersom ersättning i sådant fall hade utbetalats till arbetsförmedlingen för att denna hade ordnat anställningen. Sådana bestämmelser innebär därmed ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare som kan avskräcka arbetssökande, i synnerhet dem som har begränsade ekonomiska tillgångar, från att söka, och därmed privata arbetsförmedlingar från att förmedla, anställning i en annan medlemsstat, eftersom dessa arbetssökandes hemland inte betalar ut provision för förmedlingen.

Sådana bestämmelser innebär för övrigt en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster på grund av den plats där tjänsten tillhandahålls, eftersom de kan påverka mottagaren av tjänsten som själv måste ersätta den privata arbetsförmedlingen när han förmedlats anställning i en annan medlemsstat. Möjligheterna för den privata arbetsförmedling som tillhandahåller tjänsten att utvidga verksamheten till andra medlemsstater inskränks, eftersom ett antal arbetssökande i stor utsträckning vänder sig till denna förmedling med anledning av det ifrågavarande systemet, och det är även med stöd av detta system som förmedlingen kan ordna en anställning åt en arbetssökande i en annan medlemsstat utan att riskera att betalning uteblir.

Den omständigheten att ett sådant system syftar till att förbättra förmedlingen av arbete till arbetstagarna och minska arbetslösheten, skydda det nationella socialförsäkringssystemet eller skydda den nationella arbetsmarknaden så att den inte förlorar kvalificerad arbetskraft medför inte att ett sådant hinder är befogat. Genom att arbetssökande som förmedlats anställning i andra medlemsstater systematiskt vägras komma i åtnjutande av detta system, går den ifrågavarande nationella bestämmelsen i vart fall utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen.

(se punkterna 35, 36, 38, 42, 44, 45, 57–59, 61 och 62 samt punkt 1 i domslutet)

3. Det ankommer på den nationella domstolen att, med utnyttjande av det utrymme för skönsmässig bedömning som den har enligt nationell rätt, tolka och tillämpa den interna lagstiftningen på ett sätt som står i överensstämmelse med gemenskapsrätten. I den mån det inte är möjligt att göra en sådan tolkning som står i överensstämmelse med gemenskapsrätten i fråga om bestämmelser i fördraget som ger enskilda personer rättigheter som de kan åberopa vid domstol och som de nationella domstolarna skall skydda, ankommer det på den nationella domstolen att underlåta att tillämpa bestämmelser i intern rätt som strider mot de ovannämnda bestämmelserna.

(se punkt 70 samt punkt 2 i domslutet)