Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter

(Rådets förordning nr 17)

2. Överklagande – Grunder – Oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Domstolens prövning av bevisvärderingen – Utesluten såvida inte bevisningen har missuppfattats

(Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

3. Överklagande – Grunder – Bristfällig och motsägelsefull motivering

4. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Bevis

(Artikel 81.1 EG)

5. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Avtal och samordnade förfaranden som kan behandlas som en enda överträdelse

(Artikel 81.1 EG)

6. Överklagande – Domstolens behörighet

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15)

Sammanfattning

1. Iakttagandet av en rimlig tidsfrist i handläggningen av administrativa förfaranden som rör konkurrenspolitik är en allmän gemenskapsrättslig princip som säkerställs av gemenskapsdomstolen.

Konstaterandet att förfarandet var utdraget, utan att tidsåtgången kan läggas de berörda företagen till last, kan emellertid endast leda till ogiltigförklaring av ett beslut i vilket en överträdelse konstateras, med hänsyn till att nämnda princip har åsidosatts, om tidsåtgången, genom att utgöra en kränkning av företagens rätt till försvar, har kunnat ha en inverkan på tvistens lösning.

Gemenskapsdomstolen är skyldig att i sin bedömning beakta hela förfarandet, från inledandet av kommissionens undersökningar till antagandet av det slutliga beslutet.

Det är nämligen betydelsefullt att förhindra att rätten ohjälpligt kan äventyras på grund av att det utredningsskede som föregår meddelandet om anmärkningar blir utdraget och att denna tidsåtgång kan utgöra hinder för att skaffa fram bevis för att vederlägga ett påstående om att det har förekommit sådana beteenden som kan medföra ansvar för de berörda företagen. Av detta skäl skall prövningen av huruvida utövandet av rätten till försvar eventuellt har hindrats på grund av att det administrativa förfarandet blev utdraget inte inskränkas till endast förfarandets andra skede, utan prövningen skall även omfatta det skede som föregick meddelandet om anmärkningar, och det skall särskilt fastställas huruvida den omständigheten att det administrativa förfarandets första skede blev utdraget har kunnat ha en inverkan på de berörda företagens framtida försvarsmöjligheter.

(se punkterna 35, 42, 43 och 49–51)

2. Det följer av artiklarna 225 EG och 58 första stycket i domstolens stadga att förstainstansrätten är dels ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels ensam behörig att bedöma dessa omständigheter. När förstainstansrätten har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen enligt artikel 225 EG behörig att pröva förstainstansrättens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav.

Domstolen är således varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det nämligen endast förstainstansrätten som skall bedöma vilket värde som uppgifterna i målet skall tillmätas. Med förehåll för det fall att bevisningen har missuppfattats, utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning.

(se punkterna 69 och 70)

3. Frågan huruvida motiveringen av en av förstainstansrättens domar är motsägelsefull eller otillräcklig utgör en rättsfråga vilken som sådan kan åberopas i mål om överklagande.

I detta hänseende innebär inte motiveringsskyldigheten någon skyldighet för förstainstansrätten att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan alltså vara underförstådd på villkor att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför de ifrågavarande åtgärderna har vidtagits, och att den behöriga domstolen kan få tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.

(se punkterna 71 och 72)

4. I de flesta fall måste förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett, när annan hållbar förklaring saknas.

Sådana indicier och sammanträffanden kan nämligen ge upplysning inte bara om förekomsten av konkurrensbegränsande beteenden eller avtal, utan också om hur länge fortlöpande konkurrensbegränsande beteenden har pågått eller om hur länge ett avtal som har ingåtts i strid med konkurrensreglerna har varit tillämpligt.

Förstainstansrätten kan följaktligen, utan att den anses ha gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning, grunda sin bedömning av förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal och deras varaktighet på en helhetsbedömning av sådana bevis och relevanta indicier. Frågan vilket bevisvärde som förstainstansrätten har tillmätt varje del av dessa bevis och indicier, som lagts fram av kommissionen, är emellertid en fråga om en bedömning av faktiska omständigheter som i denna egenskap inte är föremål för domstolens prövning inom ramen för ett överklagande.

Den omständigheten att ett bevis om förekomsten av en fortlöpande överträdelse inte har lagts fram beträffande vissa bestämda perioder hindrar inte att överträdelsen kan anses omfatta en helhetsperiod som är längre än förstnämnda perioder, om ett sådant konstaterande grundas på objektiva och samstämmiga indicier. Att den konkurrensbegränsande samverkan, inom ramen för en överträdelse som pågår under flera år, kommer till uttryck vid olika perioder, som kan vara mer eller mindre åtskilda i tiden, påverkar inte förekomsten av denna samverkan, förutsatt att de olika handlingar som är en del av överträdelsen har samma syfte och ingår i en enda och fortlöpande överträdelse.

(se punkterna 94–96, 98 och 135)

5. Ett åsidosättande av artikel 81.1 EG kan följa inte bara genom ett enstaka handlande utan även genom en serie handlanden eller genom ett fortlöpande beteende. Denna tolkning kan inte ifrågasättas med motiveringen att ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och helt isolerat kan utgöra ett åsidosättande av nämnda bestämmelse. När de olika handlandena ingår i en ”samlad plan” på grund av deras identiska syfte som snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden, får kommissionen tillskriva företag ansvar för dessa handlanden utifrån deltagandet i överträdelsen bedömd i dess helhet.

Det är i detta hänseende överflödigt att ta hänsyn till den faktiska verkan av sådana handlanden när det framgår att syftet med dem, oavsett om de utgör avtal eller samordnade förfaranden, är att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på den gemensamma marknaden. Det framgår nämligen av själva ordalydelsen i artikel 81.1 EG att, i likhet med avtal mellan företag och beslut av företagssammanslutningar, samordnade förfaranden är förbjudna, oavsett om det har förekommit någon verkan, om de har ett konkurrensbegränsande syfte. Vidare förhåller det sig så att även om själva uttrycket samordnat förfarande förutsätter ett beteende från de deltagande företagen på marknaden innebär det dock inte nödvändigtvis att detta beteende leder till det konkreta resultatet att konkurrensen begränsas, hindras eller snedvrids.

(se punkterna 110, 125, 136–139, 160, 161 och 179)

6. Förstainstansrätten är ensam behörig att kontrollera på vilket sätt kommissionen i varje enskilt fall har bedömt hur allvarliga de rättsstridiga beteendena har varit med hänsyn till konkurrensreglerna i fördraget. Inom ramen för överklagandet är syftet med domstolens kontroll dels att undersöka i vilken utsträckning förstainstansrätten rättsenligt har beaktat alla de faktorer som är väsentliga för bedömningen av hur allvarligt ett visst beteende har varit mot bakgrund av artikel 81 EG och artikel 15 i förordning nr 17, dels att undersöka om förstainstansrätten på ett tillfredsställande sätt har besvarat samtliga argument som har anförts i syfte att utverka att böterna undanröjs eller sätts ned.

(se punkt 217)