Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1 Kultur - Gemenskapsprogram - Media-programmet - Ansökningar om finansiering av filmdistribution - Urvalskriterier - Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning - Krav på att ett avtal mellan tre olika distributörer om att visa en film på biograf skall finnas - Begreppet olika distributörer - Tolkning - Beaktande av termernas sammanhang och normala betydelse - Distributörer som inte tidigare har haft något omfattande och varaktigt samarbete

(Rådets beslut 90/685)

2 Kultur - Gemenskapsprogram - Media-programmet - Beviljande av stöd - Villkor - Stödets förenlighet med artikel 85 i fördraget (nu artikel 81 EG)

(EG-fördraget, artiklarna 85, 86 och 93 (nu artiklarna 81 EG, 82 EG och 88 EG))

3 Talan om ogiltigförklaring - Gemenskapsdomstolarnas behörighet - Tolkning av motiveringen till en administrativ rättsakt - Gränser

(EG-fördraget, artikel 173 (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) och artikel 174 (nu artikel 231 EG))

Sammanfattning

1 Urvalskriterierna för beviljande av gemenskapsfinansiering fastställs i de föreskrifter som antagits av det organ som biträder kommissionen vid det finansiella genomförandet av handlingsprogrammet för att uppmuntra utvecklingen av den europeiska audiovisuella industrin (MEDIA), som regleras genom rådets beslut 90/685, nämligen European Film Distribution Office (EFDO).

Den omständigheten att sådana urvalskriterier från EFDO finns och att de har godkänts av kommissionen är inte i sig tillräcklig för att utesluta att en befogenhet för kommissionen att företa skönsmässiga bedömningar föreligger vid bedömningen av om ansökningar om finansiering kan beviljas.

Vad gäller ansökningar om finansiering av filmdistribution krävs enligt punkt III.1 a i föreskrifterna att minst tre olika distributörer som företrädde åtminstone tre olika länder som tillhör Europeiska unionen eller länder med vilka samarbetsavtal hade slutits skulle samtycka till att visa en film på biografer och inge sina ansökningar före samma slutdatum.

Eftersom begreppet olika distributörer inte definierats i föreskrifterna, måste dess betydelse och räckvidd fastställas med beaktande av det allmänna sammanhang det används i och i enlighet med dess normala betydelse i vanligt språkbruk.

Förstainstansrätten har således med rätta funnit att kommissionen haft rätt att tolka och tillämpa kravet på tre olika distributörer på grundval av Media-programmets syften, såsom de anges i kommissionens meddelande om den audiovisuella politiken och i beslut 90/685, och att kommissionen därmed kan kräva att ansökningar om finansiering av filmdistribution, för att de skall uppfylla urvalskriterierna, skall inges av minst tre distributörer som inte tidigare har något omfattande och varaktigt samarbete.

(se punkterna 22-27)

2 Samma regler rörande konsekvens som föreskriver att kommissionen inte får tillåta ett statligt stöd efter ett förfarande enligt artikel 93 i EG-fördraget (nu artikel 88 EG) utan att kontrollera att mottagaren av stödet inte befinner sig i en situation som är oförenlig med artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget (nu artiklarna 81 EG och 82 EG), innebär att ett gemenskapsstöd inom ramen för genomförandet av MEDIA-programmet, som regleras genom rådets beslut 90/685, inte får beviljas ett gemensamt företag utan att dettas förenlighet med artikel 85 i fördraget först har undersökts.

(se punkterna 29 och 30)

3 Domstolen och förstainstansrätten är, inom ramen för den granskning av lagenligheten som avses i artikel 173 i fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse), behöriga att pröva talan rörande bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördraget eller av någon rättsregel som gäller dess tillämpning eller rörande maktmissbruk. I artikel 174 i EG-fördraget (nu artikel 231 EG) föreskrivs att, om talan är välgrundad, den berörda rättsakten är ogiltig. Domstolen och förstainstansrätten kan således inte i något fall ersätta den motivering som upphovsmannen till den omtvistade rättsakten lämnat med en egen motivering.

Även om förstainstansrätten i ett mål om ogiltigförklaring kan ha anledning att tolka motiveringen till den omtvistade rättsakten annorlunda än dennas upphovsman, eller till och med förkasta den motivering som formellt angetts av denne, kan den inte göra så då det inte finns någon som helst faktisk omständighet som motiverar detta.

Förstainstansrättens dom, i vilken förstainstansrätten - på grund av en förvanskning av innehållet i det omtvistade beslutet - har ersatt den motivering som upphovsmannen till rättsakten lämnat med en egen motivering, skall således ogiltigförklaras.

(se punkterna 38, 42, 48 och 49)