Mål C‑403/16

Soufiane El Hassani

mot

Minister Spraw Zagranicznych

(begäran om förhandsavgörande från Naczelny Sąd Administracyjny)

”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Förordning (EG) nr 810/2009 – Artikel 32.3 – Gemenskapskodex om viseringar – Beslut om avslag på viseringsansökan – Viseringssökandens rätt att överklaga detta beslut – En medlemsstats skyldighet att säkerställa rätten till domstolsprövning”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 13 december 2017

1. Gränskontroller, asyl och invandring–Viseringspolitik–Gemenskapskodex om viseringar–Förordning nr 810/2009–Förfaranden och villkor för utfärdande av enhetliga viseringar–Avslag på en viseringsansökan–Överklagande av avslagsbeslutet–Tillämpning av nationella processuella regler–Principen om processuell autonomi–Iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 810/2009, artikel 32.3)

2. Gränskontroller, asyl och invandring–Viseringspolitik–Gemenskapskodex om viseringar–Förordning nr 810/2009–Förfaranden och villkor för utfärdande av enhetliga viseringar–Avslag på en viseringsansökan–Skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva ett förfarande för överklagande av ett sådant beslut till domstol

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; Europaparlamentets och rådets förordning nr 810/2009, artikel 32.3)

1.  Se domen.

   (se punkterna 25–30)

2.  Artikel 32.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 610/2013 av den 26 juni 2013, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas på så sätt att den ålägger medlemsstaterna en skyldighet att föreskriva ett förfarande för överklagande av beslut om avslag på en viseringsansökan, varvid det ankommer på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa de processuella reglerna för detta förfarande med iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. I nämnda förfarande måste det, i ett visst skede av förfarandet, finnas en möjlighet att överklaga till domstol.

   Det ankommer på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att tolka den nationella rätten, att avgöra huruvida och i vilken utsträckning den ordning för omprövning som är i fråga i det nationella målet uppfyller dessa krav. I det avseendet ska den nationella domstolen ta hänsyn till att tolkningen av bestämmelserna i viseringskodexen ska göras – vilket framgår av skäl 29 i kodexen – i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan.

   De nationella myndigheterna har vid prövningen av viseringsansökningar visserligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller villkoren för att tillämpa de vägransskäl som anges i viseringskodexen och för att bedöma relevanta faktiska omständigheter. Detta utrymme för skönsmässig bedömning påverkar emellertid inte på något sätt det förhållandet att nämnda myndigheter tillämpar en unionsrättslig bestämmelse direkt. Av detta följer att stadgan är tillämplig när en medlemsstat fattar beslut om att avslå en viseringsansökan enligt artikel 32.1 i viseringskodexen. Artikel 47 i stadgan utgör en bekräftelse av principen om ett effektivt domstolsskydd. I artikel 47 första stycket i stadgan föreskrivs nämligen att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, Tall, C‑239/14, EU:C:2015:824, punkt 51 och där angiven rättspraxis). I artikel 47 andra stycket i stadgan föreskrivs vidare att var och en har rätt att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 119 i sitt förslag till avgörande innebär det nyss anförda att artikel 47 i stadgan ålägger medlemsstaterna en skyldighet att säkerställa att det i ett visst skede av förfarandet finns en möjlighet att få ett ärende rörande ett slutligt beslut om avslag på en viseringsansökan prövat i domstol.

   (se punkterna 31, 32, 36–39, 41 och 42 samt domslutet)