TRIBUNALENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)

den 16 september 2013

Vincent Bouillez

mot

Europeiska unionens råd

”Överklagande — Personalmål — Tjänstemän — Befordran — Befordringsförfarandet 2007 — Beslut att inte befordra klaganden till lönegrad AST 7 — Motiveringsskyldighet — Artikel 266 FEUF — Artikel 45 i tjänsteföreskrifterna — Motsägelsefull motivering — Jämförelse av kvalifikationerna — Uppenbart att överklagandet delvis inte kan tas upp till prövning och att det delvis är ogrundat”

Saken:

Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (tredje avdelningen) meddelade den 14 november 2012 i mål F-75/11, Bouillez mot rådet, med yrkande om upphävande av denna dom.

Avgörande:

Överklagandet ogillas. Vincent Bouillez ska bära sina rättegångskostander och ersätta Europeiska unionens råds rättegångskostnader i denna instans.

Sammanfattning

1. Talan väckt av tjänstemän – Grunder – Avsaknad av, eller otillräcklig, motivering – Grund som är fristående från frågan huruvida en rättsakt är lagenlig i materiellt hänseende

   (Tjänsteföreskrifterna, artikel 25 stycke 2)

2. Tjänstemän – Befordran – Klagomål från en tjänsteman som inte har befordrats – Avslagsbeslut – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

   (Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25, 45 och 90.2)

3. Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Tribunalens prövning av bevisvärderingen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

   (Artikel 257.3 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1)

4. Tjänstemän – Befordran – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

   (Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

1.  Motiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan om huruvida motiveringen är hållbar, vilken skall hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Invändningar och argument som avser att ifrågasätta rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende saknar således verkan om de åberopas till stöd för en grund som avser avsaknad av, eller otillräcklig, motivering.

   (se punkt 20)

   Hänvisning till

   Tribunalen: 18 januari 2012, Djebel – SGPS mot kommissionen, T‑422/07, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 54 och där angiven rättspraxis

2.  Tillsättningsmyndigheten är inte skyldig att motivera beslut att inte befordra en tjänsteman. Den måste däremot motivera beslut om avslag på klagomål som en tjänsteman som inte har befordrats har gett in med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Motiveringen till dessa avslagsbeslut anses nämligen sammanfalla med motiveringen till de beslut mot vilka det har riktats klagomål. Eftersom det är valfritt att befordra en tjänsteman får motiveringen till ett beslut att avslå ett klagomål bara avse frågan huruvida de lagstadgade villkor som ställs i tjänsteföreskrifterna för att förfarandet ska anses rättsenligt är uppfyllda. Tillsättningsmyndigheten är i synnerhet inte skyldig att upplysa den tjänsteman som inte blivit befordrad om den jämförelse som myndigheten gjort mellan denne och den tjänsteman som befordrats. Det räcker att tillsättningsmyndigheten, i sitt beslut om avslag på klagomålet, upplyser den aktuella tjänstemannen om vilka individuella och relevanta skäl som ligger bakom beslutet att inte befordra honom eller henne.

   Vidare framgår det av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna att tillsättningsmyndigheten, vid jämförelsen av kvalifikationerna, särskilt ska beakta tjänstemannens rapporter, eventuella språkkunskaper som används i arbetet, utöver de fördjupade kunskaper i ett språk som tjänstemannen har visat, och i förekommande fall det ansvar tjänstemannen har.

   (se punkterna 23, 24, 26 och 27)

   Hänvisning till

   Domstolen: 13 april 1978, Ganzini mot kommissionen, 101/77, REG 1978 s. 915, punkt 10

   Förstainstansrätten: 3 mars 1993, Vela Palacios mot ESC, T-25/92, REG 1993, s. II-201, punkt 25; 11 juni 1996, Anacoreta Correia mot kommissionen, T-118/95, REGP 1996, s. I-A-283 och II-835, punkt 82; 29 maj 1997, Contargyris mot rådet, T-6/96, REGP 1997, s. I-A-119 och II-357, punkt 148; 18 december 1997, Delvaux mot kommissionen, T-142/95, REGP 1997, s. I-A-477 och II-1247, punkt 84; 19 februari 1998, Campogrande mot kommissionen, T-3/97, REGP 1998, s. I-A-89 och II-215, punkt 112; 21 september 1999, Oliveira mot parlamentet, T-157/98, REGP 1999, s. I-A-163 och II-851, punkt 52

3.  Överklagandet till tribunalen är, enligt artikel 257.3 FEUF och artikel 11.1 i bilaga I till domstolens stadga, begränsat till rättsfrågor.

   Domstolen i första instans är både ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, och att bedöma dessa faktiska omständigheter. Den bedömning som domstolen i första instans har gjort av de faktiska omständigheterna utgör därför inte, med undantag för då domstolen i första instans har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av tribunalen i målet om överklagande. När domstolen i första instans har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är tribunalen endast behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsliga följder därav som domstolen i första instans har fastställt.

   (se punkterna 34 och 49)

   Hänvisning till

   Domstolen: 16 september 1997, Koelman mot kommissionen, C-59/96 P, REG 1997, s. I-4809, punkt 31; 6 januari 2004, BAI och kommissionen mot Bayer, C-2/01 P och C-3/01 P, REG 2004, s. I-23, punkt 47

   Tribunalen: 7 december 2011, Mioni mot kommissionen, T‑274/11 P, punkt 18; 4 september 2012, Mische mot parlamentet, T‑642/11 P, punkt 24, och där angiven rättspraxis

4.  Tillsättningsmyndigheten har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning för att kunna bedöma tjänstens intresse och kvalifikationer hos tjänstemän som ska tas i beaktande vid befordringsbeslut i enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, och domstolens prövning på detta område bör begränsas till frågan om myndigheten, med hänsyn till de tillvägagångssätt och grunder som legat till grund för dess bedömning, har hållit sig inom rimliga gränser och inte har utövat sin behörighet på ett uppenbart oriktigt sätt. Unionsdomstolen kan därför inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av tjänstemännens kvalifikationer med sin egen.

   (se punkt 44)

   Hänvisning till

   Domstolen: 3 april 2003, parlamentet mot Samper, C-277/01 P, REG 2003, s. I-3019, punkt 35

   Tribunalen: 16 december 2010, rådet mot Stols, T‑175/09 P, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 23

TRIBUNALENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)

den 16 september 2013

Vincent Bouillez

mot

Europeiska unionens råd

”Överklagande — Personalmål — Tjänstemän — Befordran — Befordringsförfarandet 2007 — Beslut att inte befordra klaganden till lönegrad AST 7 — Motiveringsskyldighet — Artikel 266 FEUF — Artikel 45 i tjänsteföreskrifterna — Motsägelsefull motivering — Jämförelse av kvalifikationerna — Uppenbart att överklagandet delvis inte kan tas upp till prövning och att det delvis är ogrundat”

Saken:

Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (tredje avdelningen) meddelade den 14 november 2012 i mål F-75/11, Bouillez mot rådet, med yrkande om upphävande av denna dom.

Avgörande:

Överklagandet ogillas. Vincent Bouillez ska bära sina rättegångskostander och ersätta Europeiska unionens råds rättegångskostnader i denna instans.

Sammanfattning

1. Talan väckt av tjänstemän – Grunder – Avsaknad av, eller otillräcklig, motivering – Grund som är fristående från frågan huruvida en rättsakt är lagenlig i materiellt hänseende

   (Tjänsteföreskrifterna, artikel 25 stycke 2)

2. Tjänstemän – Befordran – Klagomål från en tjänsteman som inte har befordrats – Avslagsbeslut – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

   (Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25, 45 och 90.2)

3. Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Tribunalens prövning av bevisvärderingen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

   (Artikel 257.3 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1)

4. Tjänstemän – Befordran – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

   (Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

1.  Motiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan om huruvida motiveringen är hållbar, vilken skall hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Invändningar och argument som avser att ifrågasätta rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende saknar således verkan om de åberopas till stöd för en grund som avser avsaknad av, eller otillräcklig, motivering.

   (se punkt 20)

   Hänvisning till

   Tribunalen: 18 januari 2012, Djebel – SGPS mot kommissionen, T‑422/07, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 54 och där angiven rättspraxis

2.  Tillsättningsmyndigheten är inte skyldig att motivera beslut att inte befordra en tjänsteman. Den måste däremot motivera beslut om avslag på klagomål som en tjänsteman som inte har befordrats har gett in med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Motiveringen till dessa avslagsbeslut anses nämligen sammanfalla med motiveringen till de beslut mot vilka det har riktats klagomål. Eftersom det är valfritt att befordra en tjänsteman får motiveringen till ett beslut att avslå ett klagomål bara avse frågan huruvida de lagstadgade villkor som ställs i tjänsteföreskrifterna för att förfarandet ska anses rättsenligt är uppfyllda. Tillsättningsmyndigheten är i synnerhet inte skyldig att upplysa den tjänsteman som inte blivit befordrad om den jämförelse som myndigheten gjort mellan denne och den tjänsteman som befordrats. Det räcker att tillsättningsmyndigheten, i sitt beslut om avslag på klagomålet, upplyser den aktuella tjänstemannen om vilka individuella och relevanta skäl som ligger bakom beslutet att inte befordra honom eller henne.

   Vidare framgår det av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna att tillsättningsmyndigheten, vid jämförelsen av kvalifikationerna, särskilt ska beakta tjänstemannens rapporter, eventuella språkkunskaper som används i arbetet, utöver de fördjupade kunskaper i ett språk som tjänstemannen har visat, och i förekommande fall det ansvar tjänstemannen har.

   (se punkterna 23, 24, 26 och 27)

   Hänvisning till

   Domstolen: 13 april 1978, Ganzini mot kommissionen, 101/77, REG 1978 s. 915, punkt 10

   Förstainstansrätten: 3 mars 1993, Vela Palacios mot ESC, T-25/92, REG 1993, s. II-201, punkt 25; 11 juni 1996, Anacoreta Correia mot kommissionen, T-118/95, REGP 1996, s. I-A-283 och II-835, punkt 82; 29 maj 1997, Contargyris mot rådet, T-6/96, REGP 1997, s. I-A-119 och II-357, punkt 148; 18 december 1997, Delvaux mot kommissionen, T-142/95, REGP 1997, s. I-A-477 och II-1247, punkt 84; 19 februari 1998, Campogrande mot kommissionen, T-3/97, REGP 1998, s. I-A-89 och II-215, punkt 112; 21 september 1999, Oliveira mot parlamentet, T-157/98, REGP 1999, s. I-A-163 och II-851, punkt 52

3.  Överklagandet till tribunalen är, enligt artikel 257.3 FEUF och artikel 11.1 i bilaga I till domstolens stadga, begränsat till rättsfrågor.

   Domstolen i första instans är både ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, och att bedöma dessa faktiska omständigheter. Den bedömning som domstolen i första instans har gjort av de faktiska omständigheterna utgör därför inte, med undantag för då domstolen i första instans har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av tribunalen i målet om överklagande. När domstolen i första instans har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är tribunalen endast behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsliga följder därav som domstolen i första instans har fastställt.

   (se punkterna 34 och 49)

   Hänvisning till

   Domstolen: 16 september 1997, Koelman mot kommissionen, C-59/96 P, REG 1997, s. I-4809, punkt 31; 6 januari 2004, BAI och kommissionen mot Bayer, C-2/01 P och C-3/01 P, REG 2004, s. I-23, punkt 47

   Tribunalen: 7 december 2011, Mioni mot kommissionen, T‑274/11 P, punkt 18; 4 september 2012, Mische mot parlamentet, T‑642/11 P, punkt 24, och där angiven rättspraxis

4.  Tillsättningsmyndigheten har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning för att kunna bedöma tjänstens intresse och kvalifikationer hos tjänstemän som ska tas i beaktande vid befordringsbeslut i enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, och domstolens prövning på detta område bör begränsas till frågan om myndigheten, med hänsyn till de tillvägagångssätt och grunder som legat till grund för dess bedömning, har hållit sig inom rimliga gränser och inte har utövat sin behörighet på ett uppenbart oriktigt sätt. Unionsdomstolen kan därför inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av tjänstemännens kvalifikationer med sin egen.

   (se punkt 44)

   Hänvisning till

   Domstolen: 3 april 2003, parlamentet mot Samper, C-277/01 P, REG 2003, s. I-3019, punkt 35

   Tribunalen: 16 december 2010, rådet mot Stols, T‑175/09 P, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 23