Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Konkurrensbegränsande samverkan som omfattas av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde – Utgång av EKSG-fördraget – Upprätthållande av kommissionens kontroll med stöd av förordning nr 1/2003

(Artikel 65.1 KS; rådets förordning nr 1/2003)

2. Institutionernas rättsakter – Tillämpning i tiden – Utgång av EKSG-fördraget – Beslut som kommissionen fattat med avseende på ett bolag efter utgången av EKSG-fördraget beträffande omständigheter som inträffat före utgången av detta fördrag – Legalitetsprincipen (inget brott och inget straff utan lag) – Principen om skydd för berättigade förväntningar – Räckvidd – Bolagens ansvar för agerande som innebär åsidosättande av konkurrensbestämmelserna i samband med att EG‑fördraget ersatte EKSG-fördraget som rättslig ram – Materiella regler – Handläggningsregler

(Artikel 65.1 och 65.5 KS; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 49.1; rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 7.1 och 23.2)

3. Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Räckvidd – Absolut rättskraft – Räckvidd

4. Överklagande – Grunder – Domskäl som strider mot unionsrätten – Domslutet är riktigt enligt andra rättsliga grunder – Avslag

5. Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – En överträdelse har begåtts av en enhet som fortfarande existerar och har fullföljts av en annan enhet som övertagit den första enhetens ekonomiska verksamhet på den aktuella marknaden – Den sistnämnda enheten ansvarar för hela överträdelsen

(Artiklarna 81.1 EG och 230 fjärde stycket EG)

6. Konkurrens – Administrativt förfarande – Preskriptionstider i fråga om förfaranden – Ansvar för överträdelsen för annan juridisk person än den som var ansvarig för bolagets drift vid tiden för överträdelsen

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 25.1–25.6; allmänt beslut nr 715/98, artikel 1.1–1.3)

7. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av bötesbeloppet mot att det berörda bolaget samarbetar – Villkor

(Kommissionens meddelande 96/C 207/04)

8. Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Domstolens prövning av tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna – Ej möjlig utom vid missuppfattning

(Artiklarna 225.1 och 229 EG; domstolens stadga, artikel 58.1; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

Sammanfattning

1. I enlighet med en gemensam princip för medlemsstaternas rättsordningar, vilkas ursprung kan spåras ända tillbaka till den romerska rätten, ska rättsstrukturernas kontinuitet säkerställas när lagstiftningen ändras och lagstiftaren inte invänder däremot. Denna princip är tillämplig på ändringar av unionens primärrätt.

Det finns inte några tecken på att unionslagstiftaren hade för avsikt att sådana ageranden i samförstånd som var förbjudna medan EKSG-fördraget fortfarande var i kraft inte skulle vara föremål för sanktioner sedan detta upphört att gälla. Den omständigheten att EKSG-fördraget har ersatts av EG‑fördraget och EUF-fördraget säkerställer – för att garantera fri konkurrens – att kommissionen har kunnat och fortfarande kan vidta sanktioner mot ageranden som motsvarar de omständigheter som angavs i artikel 65.1 KS, oavsett om dessa ägt rum före eller efter EKSG-fördragets utgång den 23 juli 2002.

Det skulle under dessa förhållanden strida mot fördragens syfte och inbördes sammanhang, samt vara oförenligt med principen om kontinuiteten i unionens rättsordning, om kommissionen skulle sakna behörighet att säkerställa en enhetlig tillämpning av bestämmelser med anknytning till EKSG-fördraget som fortfarande har verkningar, även efter det att fördraget upphört att gälla. Tribunalen gjorde därför inte en oriktig rättslig bedömning när den tolkade förordning nr 1/2003 så, att kommissionen har rätt att efter utgången av EKSG-fördraget konstatera konkurrensbegränsande samverkan och vidta sanktioner mot karteller inom områden som omfattades av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde ( ratione materiae och ratione temporis ).

(se punkterna 72–74, 77 och 78)

2. Principen om inget brott eller straff utan lag ( nullum crimen , nulla poena sine lege ), som kommit till uttryck i bland annat artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, innebär att överträdelser och sanktioner måste definieras tydligt i en unionsrättslig bestämmelse. Enligt rättssäkerhetsprincipen krävs det dessutom att en sådan unionsrättslig bestämmelse gör det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de åläggs genom bestämmelsen. Enskilda ska nämligen på ett otvetydigt sätt kunna få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och kunna vidta åtgärder i enlighet därmed. Eftersom överträdelserna samt vilka sanktioner som kunde åläggas på grund av dessa och omfattningen av dessa sanktioner anges tydligt i fördragen, syftar principen om inget brott eller straff utan lag och rättssäkerhetsprincipen inte till att garantera bolagen att senare ändringar av den rättsliga grunden och handläggningsreglerna ska göra det möjligt för dem att undgå sanktioner med anledning av tidigare överträdelser.

Beträffande ett beslut som kommissionen, med avseende på en rättslig situation som slutgiltigt uppnåtts innan EKSG-fördraget upphörde att gälla, har fattat mot ett bolag efter utgången av detta fördrag, gjorde tribunalen en riktig bedömning när den fann att iakttagandet av principen om lagens tillämplighet i tiden, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar innebär att de materiella bestämmelserna i artikel 65.1 KS och 65.5 KS ska tillämpas på omständigheter som ägt rum innan EKSG-fördraget upphörde att gälla och som omfattas av dessa bestämmelsers materiella och tidsmässiga tillämpningsområde ( ratione materiae och ratione temporis ). Artikel 65.1 KS och 65.5 KS utgjorde en tydlig rättslig grund för en sanktion för en överträdelse av konkurrensreglerna. Ett omsorgsfullt bolag kunde därför inte vid något tillfälle vara ovetande om konsekvenserna av sitt agerande. Det kunde inte heller räkna med att den omständigheten att EKSG-fördraget ersattes av EG‑fördraget skulle medföra att bolaget kunde undgå sanktioner med anledning av tidigare överträdelser av artikel 65 KS.

Beträffande de tillämpliga handläggningsreglerna gjorde tribunalen en riktig bedömning när den fann att kommissionen var behörig att genomföra förfarandet enligt artiklarna 7.1 och 23.2 i förordning nr 1/2003. Den bestämmelse som utgör rättslig grund för en rättsakt och som förklarar unionsinstitutionen behörig att anta den ifrågavarande rättsakten ska vara gällande vid tiden för antagandet av rättsakten. Handläggningsreglerna ska i allmänhet anses tillämpliga från den tidpunkt då de träder i kraft.

(se punkterna 79–83 och 86–88)

3. Principen om rättskraft är av grundläggande betydelse både i unionsrätten och i de nationella rättsordningarna. Rättskraften omfattar endast de sak- och rättsfrågor som faktiskt eller med nödvändighet har avgjorts genom det aktuella domstolsavgörandet.

När unionsdomstolen måste begränsa sig till att fastställa innehållet i en förklaring från ett bolag för att konstatera att denna förklaring syftar till en övergång av ansvaret för en överträdelse från ett bolag till ett annat, skulle det utgöra ett obiter dictum som avkunnats utanför gränserna för tvisten vid unionsdomstolen om denna prövade lagenligheten av detta agerande. Unionsdomstolen avgör således inte en rättsfråga, vare sig faktiskt eller med nödvändighet. Det ovannämnda konstaterandet kan därför inte omfattas av rättskraft.

(se punkterna 123, 131 och 132)

4. Överklagandet ska ogillas om en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder.

(se punkt 136)

5. Det ankommer i princip på den fysiska eller juridiska person som ledde ett bolag när överträdelsen av konkurrensreglerna begicks att ansvara för densamma, även om driften av bolaget har överlåtits på en annan person när beslutet om fastställelse av överträdelsen antas. Beträffande frågan när en enhet som inte begick överträdelsen likväl kan åläggas sanktioner för denna, omfattas den situationen då den enhet som har begått överträdelsen juridiskt eller ekonomiskt sett har upphört att existera av detta fall. Om en sanktion åläggs ett bolag som inte längre bedriver ekonomisk verksamhet, finns det nämligen en risk för att sanktionen kommer att sakna avskräckande verkan.

När ett bolag, som skapats genom sammanslagning av två bolag, i en förklaring uttryckligen anger att det bekräftar sin vilja att, i egenskap av bolag som fortsatt att bedriva den ekonomiska verksamhet som omfattades av en kartell, överta ansvaret för en överträdelse – som en enhet som tillhör ett av dessa bolag har gjort sig skyldig till – med avseende på de böter som kommissionen kan ålägga i samband med det förfarande som inletts avseende kartellen, är rättsföljden av den ansvarsövergång som bolaget har tagit på sig genom förklaringen fullständigt klar och förutsebar för detta.

Det bolag som har övertagit ansvaret kan inte återkalla sin förklaring sedan kommissionen har ålagt detta bolag böter på grundval av förklaringen. Den omständigheten att förklaringen inte längre kan återkallas utgör emellertid inte hinder för att detta bolag, genom att väcka talan vid unionens domstolar, bestrider tolkningen av förklaringens innehåll eller det uttryckliga eller underförstådda fastställandet av faktiska eller rättsliga omständigheter under det administrativa förfarandet vid kommissionen. Den omständigheten att förklaringen inte kan återkallas får nämligen inte begränsa utövandet av den rätt som fysiska eller juridiska personer har att väcka talan vid tribunalen, med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG.

(se punkterna 143, 144, 149, 150 och 153–155)

6. Enligt artikel 1.1 i allmänt beslut nr 715/78 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen och artikel 25.1 i förordning nr 1/2003 är kommissionens befogenhet att ålägga böter vid överträdelser av konkurrensreglerna underkastad en preskriptionstid på fem år, som enligt artikel 1.2 i beslut nr 715/78 och artikel 25.2 i förordning nr 1/2003 ska räknas från och med den dag då överträdelsen begicks eller upphörde. Enligt artiklarna 2 och 3 i beslut nr 715/78 och artikel 25.3–6 i förordning nr 1/2003 kan preskriptionstiden avbrytas eller upphävas tillfälligt.

Beträffande ett beslut som kommissionen har fattat om att, på grund av överträdelse av konkurrensreglerna, ålägga ett bolag böter som, efter att ha förvärvat en ekonomisk enhet, har övertagit ansvaret för denna ekonomiska enhets överträdelse, kan preskriptionen bedömas endast med avseende på det bolag som har övertagit ansvaret, eftersom det är endast detta bolag som ålagts böter. Det är visserligen så, att vissa av det övertagna bolagets handlingar även fortsättningsvis kan ha verkningar mot det bolag som har övertagit ansvaret och att preskription med avseende på detta företag inte kan uteslutas genom ansvarsövergång. Emellertid följer det inte härav att preskriptionen ska bedömas med avseende på denna enhet.

(se punkterna 166–168)

7. En nedsättning av det bötesbelopp som ålagts för överträdelse av konkurrensreglerna på grundval av kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden kan vara motiverad endast när de uppgifter som lämnats och det berörda företagets beteende visar att företaget verkligen samarbetar.

(se punkt 176)

8. När tribunalen slår fast att kommissionen gjort en riktig bedömning när den funnit att ett bolag inte skall komma i åtnjutande av en ytterligare nedsättning av böterna med mer än de 20 procent som redan beviljats, gör den, inom ramen för sin obegränsade behörighet enligt artikel 229 EG, en bedömning av de faktiska omständigheterna med stöd av artikel 31 i förordning nr 1/2003.

Det framgår av artikel 225 EG och artikel 58 första stycket i domstolens stadga att tribunalen ensam är behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma dessa faktiska omständigheter. När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen enligt artikel 225 EG behörig att pröva tribunalens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav. Bedömningen av de faktiska omständigheterna, med undantag för då tribunalen missuppfattat bevisningen, utgör inte en sådan rättsfråga som är underställd domstolens kontroll.

(se punkterna 179 och 180)