Förenade målen C‑58/13 och C‑59/13

Angelo Alberto Torresi

och

Pierfrancesco Torresi

mot

Consiglio dell’Ordine degli Avvocati di Macerata

(begäran om förhandsavgörande från Consiglio Nazionale Forense)

”Begäran om förhandsavgörande — Fri rörlighet för personer — Tillträde till advokatyrket — Möjlighet att avslå en ansökan om registrering i samfundets advokatförteckning som ingetts av en medlemsstats medborgare som erhållit sin auktorisation som advokat i en annan medlemsstat — Rättsmissbruk”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 17 juli 2014

1. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Nationell domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF – Begrepp – Consiglio Nazionale Forense (det nationella advokatsamfundets styrelse) – Omfattas

   (Artikel 267 FEUF)

2. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Tolkningsfråga som redan besvarats i ett liknande fall – Möjligheten att begära förhandsavgörande gäller för alla nationella domstolar – Upptagande till prövning av en ny begäran

   (Artikel 267 FEUF)

3. EU-rätt – Missbruk av en rättighet som följer av en unionsbestämmelse – Förfarande som utgör missbruk – Omständigheter som ska beaktas

4. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Advokater – Stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls – Direktiv 98/5 – Den berörda personen återvänder till den första medlemsstaten kort tid efter det att auktorisation erhållits i en annan medlemsstat – Förfarande som utgör missbruk – Föreligger inte

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5, artiklarna 1.1 och 3)

5. Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Advokater – Stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls – Direktiv 98/5 – Artikel 3 – Bedömning av giltigheten med hänsyn till iakttagandet av medlemsstaternas nationella identitet – Giltighet

   (Artikel 4.2 FEU; Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5, artikel 3)

1.  För att bedöma huruvida ett organ utgör en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF, beaktar domstolen ett antal omständigheter, såsom huruvida organet är upprättat enligt lag, organet är av stadigvarande karaktär, dess jurisdiktion är av tvingande art, förfarandet är kontradiktoriskt, organet tillämpar rättsregler och huruvida det har en oberoende ställning.

   Vad särskilt avser det hänskjutande organets oberoende innebär detta krav att organet ska vara skyddat mot ingripanden eller yttre påtryckningar som kan äventyra dess ledamöters oberoende prövning av de tvister som det ska avgöra.

   För att fastställa huruvida ett nationellt organ som enligt lag getts olika uppgifter ska anses vara en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF är det dessutom nödvändigt att granska den specifika beskaffenheten av de uppgifter som det utövar i det särskilda normativa sammanhang i vilket organet framställer sin begäran om förhandsavgörande. De nationella domstolarna är endast behöriga att framställa en begäran till domstolen om ett mål är anhängigt vid dem och om de ska meddela avgörande i ett förfarande som är avsett att leda till ett avgörande av rättskipningskaraktär.

   (se punkterna 17–19)

2.  Även om det i samband med en tolkningsfråga redan finns en praxis vid EU-domstolen som avgör den aktuella rättsfrågan, är de nationella domstolarna fullt fria att vända sig till domstolen, om de finner det lämpligt, utan att den omständigheten att de bestämmelser vars tolkning har begärts redan har tolkats av domstolen leder till att domstolen hindras från att meddela ett nytt avgörande.

   (se punkt 32)

3.  Se domen.

   (se punkterna 42–46)

4.  Artikel 3 i direktiv 98/5 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls ska tolkas så, att ett förfarande inte kan anses utgöra missbruk när det består i att en medborgare i en medlemsstat efter avklarade universitetsprov beger sig till en annan medlemsstat för att där erhålla auktorisation som advokat och sedan återvänder till den medlemsstat i vilken vederbörande är medborgare för att där utöva advokatyrket under den yrkestitel som erhållits i den medlemsstat i vilken auktorisationen meddelats.

   Målet med direktiv 98/5 är nämligen att underlätta stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls.

   I detta hänseende är rätten för medborgare i en medlemsstat att välja dels den medlemsstat i vilken de önskar erhålla sin auktorisation, dels den medlemsstat i vilken de har för avsikt att utöva sitt yrke, på en inre marknad, en naturlig följd av att de grundläggande friheter som garanteras av fördragen utövas.

   Det förhållandet att en medborgare i en medlemsstat som har tagit universitetsexamen i samma stat beger sig till en annan medlemsstat för att där erhålla auktorisation som advokat och sedan återvänder till den medlemsstat i vilken vederbörande är medborgare för att där utöva advokatyrket under den yrkestitel som erhållits i den medlemsstat i vilken auktorisationen meddelats är således ett av de fall i vilka målet med direktiv 98/5 har uppnåtts, och det kan inte i sig anses utgöra ett missbruk av den etableringsrätt som följer av artikel 3 i direktivet.

   Den omständigheten att en medborgare i en medlemsstat har valt att erhålla auktorisation i en annan medlemsstat än den i vilken medborgaren är bosatt för att kunna dra fördel av en mer förmånlig lagstiftning räcker inte i sig för att konstatera att det rör sig om ett rättsmissbruk.

   Detta konstaterande påverkas inte av att ansökan om registrering i förteckningen över etablerade advokater har getts in till den behöriga myndigheten i värdlandet kort tid efter det att yrkestiteln erhållits i hemlandet. Det föreskrivs nämligen inte alls i artikel 3 i direktiv 98/5 att registreringen hos värdmedlemsstatens behöriga myndighet av en advokat som önskar utöva sitt yrke i en annan medlemsstat än den i vilken vederbörande har erhållit sin auktorisation kan villkoras av att vederbörande under en viss period har varit yrkesverksam som advokat i hemlandet.

   (se punkterna 47–52 samt punkt 1 i domslutet)

5.  Genom att artikel 3 i direktiv 98/5 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls tillåter att medborgare i en medlemsstat som erhåller yrkestiteln advokat i en annan medlemsstat utövar advokatyrket i den stat i vilken de är medborgare under den yrkestitel som erhållits i hemlandet, kan den inte påverka vare sig värdlandets politiska och konstitutionella grundstrukturer eller dess väsentliga funktioner, i den mening som avses i artikel 4.2 FEU.

   Artikel 3 i direktiv 98/5 avser nämligen endast rätten att etablera sig i en medlemsstat för att där utöva advokatyrket under den yrkestitel som erhållits i hemlandet. I bestämmelsen behandlas varken tillträdet till advokatyrket eller utövandet av detta yrke under den yrkestitel som erhållits i värdlandet. Av detta följer med nödvändighet att en ansökan om registrering i förteckningen över etablerade advokater, som inges enligt artikel 3 i direktiv 98/5, inte kan anses vara ägnad att kringgå tillämpningen av värdlandets lagstiftning om tillträde till advokatyrket.

   (se punkterna 56–59 samt punkt 2 i domslutet)