Mål T‑491/17

Istituzione pubblica di assistenza e beneficenza ”Opere Pie d’Onigo”

mot

Europeiska kommissionen

Tribunalens beslut (andra avdelningen) av den 24 september 2019

”Talan om ogiltigförklaring – Statligt stöd – Stödordning som Italien har infört till förmån för leverantörer av social- och hälsovårdstjänster – Kostnader i samband med personalens frånvaro på grund av mammaledighet och vård av familjemedlemmar som befinner sig i en beroendeställning – Bidrag som betalas ut av staten till privata företag – Beslut att inte göra invändningar – Innebär ingen konkurrensnackdel – Villkoret direkt berörd ej uppfyllt – Avvisning”

Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Regleringsakter – Akter som inte medför genomförandeåtgärder och som berör sökanden direkt – Begreppet direkt berörd – Kriterier – Kommissionens beslut där den konstaterar att det inte föreligger något statligt stöd – Talan väckt av ett konkurrerande organ till det stödmottagande företaget – Konkurrerande organ som inte kan visa att det är direkt berört med avseende på dess rätt att inte utsättas för en snedvriden konkurrens – Avvisning

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)

(se punkterna 21–36)

Resumé

I beslutet Opere Pie d’Onigo/kommissionen (T‑491/17), som meddelades den 24 september 2019, avvisade tribunalen den talan som väckts av Istituzione pubblica di assistenza e beneficenza ”Opere Pie d’Onigo” (nedan kallad OPO) om ogiltigförklaring av ett beslut av Europeiska kommissionen, enligt vilket den italienska lagstiftning som innebär att självständiga offentliga organ utan vinstsyfte inte omfattas av det system för social trygghet som är baserat på försäkringen inte utgör ett statligt stöd till förmån för de privata tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster som gynnas av detta system. ( 1 )

OPO är ett italienskt självständigt offentligt organ utan vinstsyfte som tillhandahåller social- och hälsovårdstjänster till exempelvis äldre eller funktionsnedsatta. I ett klagomål till kommissionen invände OPO mot att offentliga och privata leverantörer av sociala tjänster behandlades olika i Italien, eftersom endast de sistnämnda omfattades av det system för social trygghet som är baserat på försäkringen. I detta hänseende invände OPO såväl mot att offentliga och privata leverantörer av sociala tjänster behandlades olika i fråga om huruvida vissa förmåner som beviljades anställda täcktes av försäkringen och mot att den italienska staten kvalificerade det som ett offentligt organ och inte som en privat enhet. Genom det angripna beslutet konstaterade kommissionen emellertid att de nationella åtgärder som avsågs i klagomålet inte utgjorde ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

Den talan som OPO väckte om ogiltigförklaring av detta kommissionsbeslut avvisades, med motiveringen att OPO inte hade talerätt.

Tribunalen erinrade i detta hänseende först om att alla fysiska eller juridiska personer, enligt artikel 263 fjärde stycket sista delen av meningen FEUF, får väcka talan mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder. Vad gäller villkoret att sökanden ska vara direkt berörd betonade tribunalen dessutom att det, för att detta villkor ska vara uppfyllt, krävs att två kriterier samtidigt är uppfyllda. För det första måste den ifrågasatta åtgärden ha direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning. För det andra får åtgärden inte lämna något utrymme för skönsmässig bedömning för dem som den riktar sig till och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen, utan tillämpning av några mellanliggande bestämmelser.

I den mån villkoret direkt berörd fordrar att den angripna rättsakten har direkt inverkan på sökandens rättsliga ställning, prövade tribunalen därefter huruvida OPO hade redogjort för skälen till varför det angripna beslutet kunde ge denne en konkurrensnackdel och därmed påverka dennes rättsliga ställning. Eftersom OPO inte på ett relevant sätt redogjorde för sådana skäl, fann tribunalen emellertid att kriteriet direkt berörd inte var uppfyllt i förevarande fall. På grund av detta avvisade tribunalen talan om ogiltigförklaring i dess helhet.

( 1 ) Beslut C(2017) 1939 final av den 27 mars 2017 om det statliga stödet SA.38825 ”Statligt stöd som påstås gynna privata leverantörer av social- och hälsovårdstjänster” (EUT C 219, 2017, s. 1).