Mål C‑266/16

Western Sahara Campaign UK

mot

Commissioners for Her Majesty’s Revenue and Customs
och
Secretary of State for Environment, Food and Rural Affairs

(begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen’s Bench (förvaltningsrättsliga enheten))

”Begäran om förhandsavgörande – Avtal om fiskepartnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Marocko – Protokoll om fastställande av de fiskemöjligheter som avses i avtalet – Rättsakter om godkännande av ingåendet av avtalet och protokollet – Förordningar varigenom de fiskemöjligheter som fastställts i protokollet fördelas mellan medlemsstaterna – Domstols behörighet – Tolkning – Giltighet med hänsyn till artikel 3.5 FEU och internationell rätt – Nämnda avtals och protokolls tillämpning på Västsahara och på angränsande vatten”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 27 februari 2018

1. Begäran om förhandsavgörande–Domstolens behörighet–Rättsakter som antagits av unionens institutioner–Yrkande om prövning av huruvida ett av unionen ingått internationellt avtal är förenligt med fördragen–Upptagande till prövning

   (Artikel 19.3 b FEU; artikel 267 första stycket b FEUF)

2. Internationella avtal–Avtal ingångna av unionen–Partnerskapsavtal mellan gemenskapen och Marocko–Tolkning–Tillämpning av relevanta bestämmelser i internationell rätt

   (Avtal om fiskepartnerskap mellan EG och Marocko, artiklarna 2 a, 5 och 11)

3. Internationella avtal–Unionens avtal–Partnerskapsavtal mellan gemenskapen och Marocko–Territoriellt tillämpningsområde–Det icke självstyrande territoriet Västsahara utanför parternas suveränitet–Omfattas inte

   (Avtal om fiskepartnerskap mellan EG och Marocko, artikel 11)

4. Internationella avtal–Avtal ingångna av unionen–Partnerskapsavtal mellan gemenskapen och Marocko–Territoriellt tillämpningsområde–Till Västsahara angränsande vatten–Omfattas inte–Påverkar inte unionsakter rörande ingående av avtal om fiskepartnerskap och protokollet om fiske

   (Artikel 3.5 FEU; avtal om fiskepartnerskap mellan gemenskapen och Marocko, artiklarna 2 a och 16; 2013 års protokoll, artikel 1; rådets förordning nr 764/2006 och rådets förordning nr 1270/2013; rådets beslut 2013/785)

1.  I artikel 19.3 b FEU och artikel 267 första stycket b FEUF föreskrivs att domstolen är behörig att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av unionsrätten och om giltigheten av rättsakter som antagits av unionens institutioner. Av dessa bestämmelser följer att domstolen utan undantag är behörig att meddela förhandsavgöranden om tolkningen och giltigheten av rättsakter som antagits av unionens institutioner (dom av den 13 december 1989, Grimaldi, C‑322/88, EU:C:1989:646, punkt 8, och dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl., C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 30). Det följer dock av fast rättspraxis att internationella avtal som ingås av unionen i enlighet med bestämmelserna i fördragen, med avseende på unionen, utgör rättsakter som beslutats av en av unionens institutioner (dom av den 16 juni 1998, Racke, C‑162/96, EU:C:1998:293, punkt 41, och dom av den 25 februari 2010, Brita, C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 39).

   Således är domstolen behörig att, såväl inom ramen för en talan om ogiltigförklaring som en begäran om förhandsavgörande, pröva huruvida ett internationellt avtal som ingåtts av unionen är förenligt med fördragen (se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/75 (Arrangement OCDE – Norme pour les dépenses locales), av den 11 november 1975, EU:C:1975:145, s. 1361), och med de regler i internationell rätt som i enlighet med dessa binder unionen. Det bör tilläggas att de internationella avtal som unionen ingår är bindande inte endast för institutionerna, i enlighet med artikel 216.2 FEUF, utan även för tredjeland som är parter i dessa avtal. I ett fall som det förevarande, där domstolen har att pröva en begäran om förhandsavgörande avseende giltigheten av ett internationellt avtal som ingåtts av unionen, ska begäran följaktligen förstås så, att den avser den rättsakt genom vilken unionen ingått ett sådant avtal (se, analogt, dom av den 9 augusti 1994, Frankrike/kommissionen, C‑327/91, EU:C:1994:305, punkt 17, och dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkterna 286 och 289).

   Mot bakgrund av de skyldigheter för unionen som angetts i punkterna 46 och 47 i förevarande dom kan emellertid den kontroll av giltigheten som domstolen har att genomföra i ett sådant sammanhang avse denna rättsakts lagenlighet med beaktande av det aktuella internationella avtalets innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 289 och där angiven rättspraxis).

   (se punkterna 43–45 och 48–51)

2.  Se domen.

   (se punkt 58)

3.  Se domen.

   (se punkterna 62–64)

4.  Eftersom varken avtalet om fiskepartnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Marocko eller protokollet mellan Europeiska unionen och Konungariket Marocko om fastställande av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som avses i avtalet om fiskepartnerskap mellan Europeiska unionen och Konungariket Marocko är tillämpliga på angränsande vatten till Västsaharas territorium, har det vid prövningen av den första frågan inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av rådets förordning nr 764/2006 av den 22 maj 2006 om ingående av detta avtal, rådets beslut 2013/785/EU av den 16 december 2013 om ingående av 2013 års protokoll och rådets förordning nr 1270/2013 av den 15 november 2013 om fördelningen av de fiskemöjligheter som föreskrivs detta protokoll, mot bakgrund av artikel 3.5 FEU.

   För det andra är partnerskapsavtalet inte bara är tillämpligt på Konungariket Marockos territorium, utan även på ”de vatten över vilka [denna stat] utövar suveräna rättigheter eller jurisdiktion”, såsom anges i punkt 57 i förevarande dom. I associeringsavtalet i sig används inte ett sådant uttryck. Vid tolkningen av detta uttryck ska emellertid ledning sökas i havsrättskonventionen, såsom angetts i punkt 58 i förevarande dom. Det följer av artikel 2.1 i denna konvention att en kuststats suveränitet, utöver dess landterritorium och inre vatten, även omfattar ett angränsande havsområde, som benämns ”territorialhavet”. Dessutom har kuststaten, enligt artiklarna 55 och 56 i havsrättskonventionen, jurisdiktion i kombination med vissa rättigheter i ett område utanför och angränsande till den statens territorialhav, som kallas ”ekonomisk zon”. Härav följer att de vatten som med avseende på vilka kuststaten har rätt att utöva sin suveränitet eller jurisdiktion, i enlighet med havsrättskonventionen, begränsas till vatten som angränsar till dess territorium och ingår i dess territorialhav eller dess ekonomiska zon. Följaktligen, och med tanke på att Västsahara inte är en del av Marockos territorium, såsom det har erinrats om i punkterna 62–64 i förevarande dom, ingår inte de till Västsaharas territorium angränsande vattnen i Marockos fiskezon vilken avses i artikel 2 a i partnerskapsavtalet.

   I motsats till partnerskapsavtalet innehåller inte 2013 års protokoll någon särskild bestämmelse som fastställer det geografiska tillämpningsområdet. I vissa bestämmelser i protokollet används emellertid uttrycket ”Marockos fiskezon”. Detta uttryck är emellertid identiskt med det i artikel 2 a i partnerskapsavtalet, där det anges dels att det ska förstås som ”de vatten över vilka Konungariket Marocko utövar suveräna rättigheter eller jurisdiktion”, dels att en sådan definition inte enbart gäller avtalet utan även det åtföljande protokollet och dess bilaga. Det framgår dessutom av artikel 16 i partnerskapsavtalet och artikel 1 i 2013 års protokoll att protokollet, dess bilaga och tillägg utgör en integrerad del av detta avtal. Härav följer att uttrycket ”Marockos fiskezon”, som används i både partnerskapsavtalet och 2013 års protokoll för att fastställa det geografiska tillämpningsområdet, ska förstås så, att det avser de vatten över vilka Konungariket Marocko utövar suveräna rättigheter eller jurisdiktion. Domstolen konstaterar följaktligen, i enlighet med den bedömning som gjorts i punkt 73 i förevarande dom, att uttrycket ”Marockos fiskezon”, i den mening som avses i detta protokoll, inte omfattar angränsande vatten till Västsaharas territorium.

   (se punkterna 65–69, 75–79 och 85 samt domslutet)