Mål C‑584/15

Glencore Céréales France

mot

Établissement national des produits de l’agriculture et de la mer (FranceAgriMer)

(begäran om förhandsavgörande från tribunal administratif de Melun)

”Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 – Skydd av Europeiska unionens finansiella intressen – Artikel 3 – Förordning (EEG) nr 3665/87 – Artikel 11 – Återkrav av felaktigt utbetalt exportbidrag – Förordning (EEG) nr 3002/92 – Artikel 5a – Otillbörligen släppt säkerhet – Utestående ränta – Preskriptionstid – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Preskriptionsavbrott – Maximal frist – Längre frist – Tillämplighet”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 2 mars 2017

1. Europeiska unionens egna medel–Förordning om skydd av Europeiska unionens finansiella intressen–Åtgärder för att beivra oegentligheter–Preskriptionstid–Tillämplighet på räntefordringar avseende belopp som uppburits på ett otillbörligt sätt

   (Rådets förordning nr 2988/95, artiklarna 3.1 och 4.1 och 4.2; kommissionens förordning nr 3665/87, i dess lydelse enligt förordning nr 495/97, artikel 11.3, och kommissionens förordning nr 3002/92, i dess lydelse enligt förordning nr 770/96, artikel 5a)

2. Europeiska unionens egna medel–Förordning om skydd av Europeiska unionens finansiella intressen–Kontinuerlig eller upprepad oegentlighet–Begrepp–Den omständigheten att en aktör är skyldig att betala räntefordringar avseende belopp som uppburits på ett otillbörligt sätt–Omfattas inte

   (Rådets förordning nr 2988/95, artikel 1.2; kommissionens förordning nr 3665/87, i dess lydelse enligt förordning nr 495/97, artikel 11.3, och kommissionens förordning nr 3002/92, i dess lydelse enligt förordning nr 770/96, artikel 5a)

3. Europeiska unionens egna medel–Förordning om skydd av Europeiska unionens finansiella intressen–Åtgärder för att beivra oegentligheter–Preskriptionstid–Tillämplighet på räntefordringar avseende belopp som uppburits på ett otillbörligt sätt–Den tidpunkt då fristen börjar löpa–Tidpunkt då oegentligheten begicks

   (Rådets förordning nr 2988/95, artiklarna 1.2 och 3.1 första stycket)

4. Europeiska unionens egna medel–Förordning om skydd av Europeiska unionens finansiella intressen–Åtgärder för att beivra oegentligheter–Preskriptionstid–Maximal frist–Tillämplighet på räntefordringar avseende belopp som uppburits på ett otillbörligt sätt–Den behöriga myndigheten har ej fattat beslut om återvinning av dessa fordringar inom den föreskrivna fristen, trots att de belopp som uppburits på otillbörligt sätt återkrävts inom denna frist–Utgången frist

   (Rådets förordning nr 2988/95, artiklarna 3.1 fjärde stycket och 6.1)

5. Europeiska unionens egna medel–Förordning om skydd av Europeiska unionens finansiella intressen–Åtgärder för att beivra oegentligheter–Preskriptionstid–Tillämpning av längre nationella frister–Villkor–Iakttagande av rättsäkerhetsprincipen och proportionalitetsprincipen–Femårig frist–Tillåtet

   (Rådets förordning nr 2988/95, artikel 3.1 och 3.3)

1.  Artikel 3.1 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen ska tolkas så, att den i nämnda bestämmelse föreskrivna preskriptionstiden är tillämplig på sådana krav på räntefordringar som är aktuella i det nationella målet, vilka har sin grund i artikel 11.3 i kommissionens förordning (EEG) nr 3665/87 av den 27 november 1987 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 495/97 av den 18 mars 1997, och artikel 5a i kommissionens förordning (EEG) nr 3002/92 av den 16 oktober 1992 om fastställande av gemensamma tillämpningsföreskrifter för kontroll av användningen av eller bestämmelsen för varor från intervention, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 770/96 av den 26 april 1996.

   Det är i förevarande fall ostridigt att de återbetalningskrav som är i fråga i det nationella målet, vilka utfärdats av den behöriga myndigheten för att återkräva de belopp som Glencore felaktigt mottagit, på grund av de oegentligheter som bolaget gjort sig skyldigt till, antogs med stöd av artikel 11.3 i förordning nr 3665/87, vad gäller maltkorn i lös vikt och med stöd av artikel 5a i förordning nr 3002/92, vad gäller interventionsvete. Det framgår vidare av handlingarna i målet att även besluten om att kräva ränta utöver återkravet av nämnda belopp antogs med stöd av dessa bestämmelser. I de ovannämnda bestämmelserna föreskrivs uttryckligen att återbetalning av de belopp som den berörda aktören felaktigt tagit emot ska ökas med ränta, vilken ska beräknas på grundval av dessa belopp, i förhållande till den tid som förflutit mellan utbetalningen av stödet och att det återbetalas. I artikel 5a.1 andra stycket i förordning nr 3002/92 preciseras att den behöriga myndighetens mottagande av det sålunda beräknade beloppet ska utgöra återvinning av den orättmätigt beviljade ekonomiska förmånen till aktören i fråga. De i det nationella målet aktuella återbetalningskraven ska således kvalificeras som ”administrativa åtgärder” i den mening som avses i artikel 4.1 och 4.2 i förordning nr 2988/95, såväl vad gäller huvudfordran som räntefordran, eftersom båda utgör återvinning av den orättmätigt beviljande ekonomiska förmån som beviljats den berörda aktören. Härav följer att den i artikel 3.1 i nämnda förordning föreskrivna preskriptionstiden är tillämplig på sådana omständigheter som de i det nationella målet aktuella.

   (se punkterna 28–31 och 33 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Artikel 3.1 andra stycket i förordning nr 2988/95 ska tolkas så, att den omständigheten att en aktör är skyldig att betala sådana räntefordringar som de som är aktuella i det nationella målet, inte innebär en ”kontinuerlig eller upprepad oegentlighet” i den mening som avses i denna bestämmelse. Sådana fordringar ska anses följa av samma oegentlighet i den mening som avses i artikel nr 2988/95, som den som leder till återkrav av de belopp som erhållits felaktigt, vilka utgör huvudfordringarna.

   För att det ska vara fråga om en oegentlighet i den mening som avses i artikel 1.2 i förordning nr 2988/95, ska två villkor vara uppfyllda, nämligen att det ska ha förekommit en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör som utgör en överträdelse av unionsrätten samt en negativ ekonomisk effekt, eller en potentiell negativ ekonomisk effekt, för unionens budget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, Firma Ernst Kollmer Fleischimport und -export, C‑59/14, EU:C:2015:660, punkt 24). Vad gäller villkoret avseende överträdelse av unionsrätten, framgår det av artikel 11.3 i förordning nr 3665/87 och av artikel 5a i förordning nr 3002/92, att samma överträdelse av en unionsrättslig bestämmelse samtidigt ger upphov till återkrav av de belopp som felaktigt tagits emot på grund av överträdelse, och ränta utöver dessa belopp, vilka tillsammans utgör återkravet av den ekonomiska fördel som den berörda aktören felaktigt beviljats. Vad gäller villkoret om en negativ ekonomisk effekt, eller en potentiell negativ ekonomisk effekt, för unionens budget, ska det i likhet med vad generaladvokaten har angett i punkterna 51 och 60 i sitt förslag till avgörande påpekas att de i artikel 11.3 i förordning nr 3665/87 och artikel 5a i förordning nr 3002/92 föreskrivna räntorna utgör kompensationsränta, vars syfte är att återspegla den negativa ekonomiska effekt som avses i artikel 1.2 i förordning nr 2988/95, under tiden mellan skadans uppkomst och då beloppet återbetalas av berörd aktör.

   Tvärtemot vad den franska regeringen har hävdat följer härav att vad gäller en överträdelse av bestämmelserna i förordningarna nr 3665/87 och 3002/92 ger en oegentlighet i den mening som avses i artikel 1.2 i förordning nr 2988/95 upphov till återkrav av den fördel som felaktigt beviljats den berörda aktören. Detta återkrav utgörs enligt artikel 11.3 i förordning nr 3665/87 och artikel 5a i förordning nr 3002/92 av de felaktigt utbetalda stöden eller beloppen, jämte ränta enligt vad som föreskrivs i dessa artiklar.

   (se punkterna 38–42 samt punkt 2 i domslutet)

3.  Artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95 ska tolkas så, att vad gäller antagande av sådana administrativa åtgärder som är aktuella i det nationella målet, som avser återkrav av ränta, ska den i artikel 3.1 första stycket föreskrivna preskriptionstiden börja löpa då den oegentlighet som gett upphov till återkrav av de felaktigt utbetalda beloppen, på vilka ränta beräknats, ägde rum, det vill säga då den händelse som utgör denna oegentlighet, nämligen handlingen eller underlåtenheten eller den negativa ekonomiska effekt som slutligen följer därav, ägde rum.

   Det ankommer under alla omständigheter på den hänskjutande domstolen, som har full kunskap om de aktuella omständigheterna i det nationella målet, att avgöra huruvida den berörda förmånen slutgiltigt beviljades innan den handling eller underlåtenhet som utgör en överträdelse av unionsrätten ägde rum. Om så är fallet, börjar preskriptionstiden för återkrav avseende den aktuella räntefordran att löpa då denna handling eller underlåtelse ägde rum. Om förmånen däremot beviljades efter denna handling eller underlåtenhet, motsvaras den tidpunkt då fristen börjar löpa (dies a quo) av den dag från vilken räntan ska beräknas.

   (se punkterna 50 och 51 samt punkt 3 i domslutet)

4.  Artikel 3.1 fjärde stycket i förordning nr 2988/95 ska tolkas så, att vad gäller antagande av sådana administrativa åtgärder som är aktuella i det nationella målet, som avser återkrav av ränta, inträder preskriptionen då den frist som anges i artikel 3.1 fjärde stycket löpt ut, när den behöriga myndigheten under preskriptionstiden, trots att den krävt återbetalning av de belopp som felaktigt erhållits, inte antagit något beslut avseende räntorna.

   Förutom det fall då det administrativa förfarandet avbryts i enlighet med artikel 6.1 i förordning nr 2988/95 avbryter således åtgärder i syfte att utreda eller beivra oegentligheter, vilka vidtagits av den behöriga myndigheten och vilka den berörda personen underrättats om i enlighet med artikel 3.1 tredje stycket i förordningen, inte den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 3.1 fjärde stycket i förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2015, Pfeifer & Langen, C‑52/14, EU:C:2015:381, punkt 72). Härav följer att den behöriga myndigheten, då det gäller sådana oegentligheter som dem som är i fråga i det nationella målet, under alla omständigheter är skyldig att vidta de administrativa åtgärder för att återkräva den ekonomiska fördel som felaktigt beviljats inom den frist som föreskrivs i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning nr 2988/95. Den behöriga myndigheten var följaktligen, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet där denna myndighet först har krävt återbetalning av huvudfordran innan den därefter krävt betalning av ränta, och om det antas att åtgärder för preskriptionsavbrott vidtagits med avseende på räntan, skyldig att anta beslutet om betalning av ränta inom den frist som anges i artikel 3.1 fjärde stycket i förordning nr 2988/95.

   (se punkterna 56, 57, 59 och 61 samt punkt 4 i domslutet)

5.  Artikel 3.3 i förordning nr 2988/95 ska tolkas så, att en preskriptionstid som föreskrivs i nationell rätt som är längre än den som föreskrivs i artikel 3.1 i nämnda förordning, i en sådan situation som i det nationella målet, kan tillämpas på återkrav av räntefordran som uppkommit innan denna preskriptionstid trädde i kraft och som enligt den sistnämnda bestämmelsen ännu inte preskriberats.

   Medlemsstaterna har visserligen, vilket framgår av punkt 64 i förevarande dom, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av längre preskriptionstider, men de måste likväl iaktta de allmänna unionsrättsliga principerna, särskilt rättssäkerhetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Såsom framgår av domstolens praxis på det straffrättsliga området, är det med avseende på rättssäkerhetsprincipen i princip tillåtet för medlemsstaterna att förlänga preskriptionstiderna när de gärningar som läggs de tilltalade till last aldrig har preskriberats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl., C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 57). Vad gäller proportionalitetsprincipen ska det påpekas att tillämpningen av en nationell preskriptionstid som är längre, i den mening som avses i artikel 3.3 i förordning nr 2988/95, i syfte att beivra oegentligheter på det sätt som avses i denna förordning, inte får gå uppenbart längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet att skydda unionens finansiella intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2014, Cruz & Companhia, C‑341/13, EU:C:2014:2230, punkt 59 och där angiven rättspraxis). Vad gäller en preskriptionstid på fem år, såsom den som föreskrivs i artikel 2224 i civillagen, i dess lydelse enligt lag nr 2008-561, så är den inte mer än ett år längre än den som föreskrivs i artikel 3.1 i förordning nr 2988/95. En sådan preskriptionstid går således inte uppenbart längre än vad som är nödvändigt för att de nationella myndigheterna ska kunna beivra oegentligheter som kan leda till en negativ ekonomisk effekt för unionens budget och är förenlig med proportionalitetsprincipen.

   (se punkterna72–74 och 76 samt punkt 5 i domslutet)