—

i vilken det inte föreskrivs att ett rättsmedel mot ett beslut att ålägga en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom att lämna en medlemsstats territorium ska ha suspensiv verkan, när verkställigheten av detta beslut kan medföra att tredjelandsmedborgaren utsätts för en allvarlig risk för att hans eller hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras, och

—

i vilken det inte föreskrivs att medlemsstaten, under den period då medlemsstaten är skyldig att skjuta upp avlägsnandet av en sådan tredjelandsmedborgare till följd av att han eller hon har anlitat nämnda rättsmedel, i största möjliga utsträckning ska tillgodose nämnda tredjelandsmedborgares grundläggande behov i syfte att säkerställa att akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar verkligen kan tillhandahållas.

Vad gäller egenskaperna hos det rättsmedel som ska finnas tillgängligt mot ett sådant beslut om återvändande, framgår det nämligen av artikel 13.1 i direktiv 2008/115, jämförd med artikel 12.1 i samma direktiv, att en tredjelandsmedborgare ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna överklaga eller begära omprövning av ett beslut om återvändande som meddelats mot honom eller henne. Direktivet innehåller emellertid inte något krav på att det rättsmedel som avses i artikel 13.1 i samma direktiv ska ha suspensiv verkan.

Inte desto mindre ska rättsmedlets egenskaper fastställas i enlighet med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i vilken principen om ett effektivt domstolsskydd bekräftas och enligt vilken var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i nämnda artikel.

I de mycket speciella fall då det skulle innebära ett åsidosättande av principen om non-refoulement att avlägsna en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom till ett land där det saknas adekvat behandling får medlemsstaterna således inte, enligt artikel 5 i direktiv 2008/115 i förening med artikel 19.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, genomföra avlägsnandet. Dessa mycket speciella fall utmärks av att den skada som skulle uppstå om en tredjelandsmedborgare avlägsnades till ett land där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling är av allvarlig och irreparabel karaktär. För att ett rättsmedel mot ett beslut om återvändande vars verkställighet kan medföra att den berörda tredjelandsmedborgaren utsätts för en allvarlig risk för att hans eller hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras ska anses effektivt, krävs under dessa omständigheter att tredjelandsmedborgaren har tillgång till ett rättsmedel med suspensiv verkan, så att det säkerställs att beslutet om återvändande inte verkställs innan en behörig myndighet har haft möjlighet att pröva en invändning angående ett åsidosättande av artikel 5 i direktiv 2008/115, i förening med artikel 19.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Vad gäller de garantier som en medlemsstat, med tillämpning av artikel 14 i direktiv 2008/115, ska erbjuda en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom till dess att prövning har skett av hans överklagande av ett beslut om återvändande vars verkställighet kan medföra att den berörda medborgaren utsätts för en allvarlig risk för att hans eller hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras, föreskrivs det i artikel 9.1 b i nämnda direktiv att medlemsstaterna ska skjuta upp verkställigheten av avlägsnandet så länge som den suspensiva verkan enligt artikel 13.2 i samma direktiv gäller. Det framgår av den allmänna systematiken i detta direktiv att nämnda artikel 9.1 b måste omfatta alla situationer i vilka en medlemsstat är skyldig att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om återvändande till följd av att ett rättsmedel anlitats mot nämnda beslut.

I en sådan situation är medlemsstaten således, med tillämpning av artikel 14.1 b i direktiv 2008/115, skyldig att i största möjliga utsträckning tillgodose de grundläggande behoven hos en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom för det fall att han eller hon inte själv har medel att tillgodose sina behov. Den faktiska verkan av det tillhandahållande av akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar som föreskrivs i artikel 14.1 b i det direktivet skulle nämligen kunna gå förlorad om inte den berörda tredjelandsmedborgarens grundläggande behov samtidigt tillgodosågs av medlemsstaten. Det ankommer emellertid på medlemsstaterna att fastställa under vilka former den berörda tredjelandsmedborgarens grundläggande behov ska tillgodoses.