Mål C‑348/12 P

Europeiska unionens råd

mot

Manufacturing Support & Procurement Kala Naft Co., Tehran

”Överklagande — Restriktiva åtgärder mot Islamiska republiken Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning — Åtgärderna riktas mot den iranska olje- och gasindustrin — Frysning av tillgångar — Motiveringsskyldighet — Skyldighet att motivera att åtgärden är välgrundad”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 28 november 2013

1. Talan om ogiltigförklaring – Sakprövningsförutsättningar – Berättigat intresse av att få saken prövad – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Talan väckt mot en rättsakt varigenom restriktiva åtgärder vidtas mot sökanden – Statlig organisation som åberopar skydd och garantier för de grundläggande rättigheterna – Frågan gäller inte huruvida en grund kan upptas till sakprövning utan om det finns stöd för den

   (Artiklarna 263 fjärde stycket FEUF och 275 andra stycket FEUF)

2. Domstolsförfarande – Åberopande av nya grunder under rättegången – Grund som åberopats för första gången vid förhandlingen – Avvisning

   (Tribunalens rättegångsregler, artikel 48.2 första stycket)

3. Europeiska unionen – Domstolskontroll av lagenligheten av institutionernas rättsakter – Restriktiva åtgärder mot Iran – Åtgärderna har vidtagits för att hindra kärnvapenspridning – Kontrollens omfattning

   (Artikel 275 första stycket FEUF, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 41 andra stycket, 47 och 52.1)

4. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av penningmedel för personer, enheter och organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning – Stöd till Irans kärntekniska verksamhet som innebär en risk för kärnvapenspridning – Begrepp – Handel i väsentlig utrustning och teknik som är avsedd för gas- och oljeindustrin – Omfattas – Klandervärt beteende föreligger inte – Saknar betydelse

   (Rådets beslut 2010/413/Gusp, rådets förordningar nr 423/2007, artikel 7.2, nr 668/2010 och nr 961/2010, artiklarna 8 och 16.2)

5. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av penningmedel för personer, enheter och organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning – Villkor för antagande när bestämmelserna är avfattade i allmänna termer – Krav på beteende före beslutet – Föreligger inte – Hänvisning till ett allmänt verksamhetsändamål som framgår av enhetens stadgar är tillräckligt

6. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran – Rättslig grund – Restriktiva åtgärder som föreskrivs i ett beslut antaget med stöd av artikel 29 FEU – Rådets befogenhet att anta rättsakter som innehåller fristående restriktiva åtgärder vilka i sin tur skiljer sig från dem som Förenta nationernas säkerhetsråd har rekommenderat

   (Artikel 29 FEU, artiklarna 215 FEUF och 291.2 FEUF, rådets beslut 2010/413/Gusp rådets förordningar nr 423/2007, nr 668/2010 och nr 961/2010)

7. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av penningmedel för personer, enheter och organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning – Inskränkning i äganderätten och rätten att fritt idka näring – Tillåtet – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte

1.  Se beslutet.

   (se punkterna 50 och 51)

2.  Se beslutet.

   (se punkt 52)

3.  Unionsdomstolarna ska, i enlighet med de befogenheter de har getts genom fördraget, säkerställa en i princip fullständig kontroll av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter med avseende på de grundläggande rättigheterna, vilka utgör en integrerad del av unionens rättsordning. Bland dessa grundläggande rättigheter återfinns bland annat rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd. Den första av dessa rättigheter stadfästs i artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och omfattar rätten att bli hörd och rätt till tillgång till akten med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess. Enligt den andra av dessa grundläggande rättigheter, som fastställs i artikel 47 i stadgan, måste den berörda personen ha möjlighet att få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne, antingen genom att läsa själva beslutet eller genom att på begäran underrättas om skälen för beslutet, utan att detta påverkar den behöriga domstolens rätt att kräva att den aktuella myndigheten anger dessa. Detta är nödvändigt för att den berörde ska kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid behörig domstol samt för att behörig domstol fullt ut ska kunna genomföra legalitetskontrollen av det aktuella beslutet.

   Artikel 52.1 i stadgan tillåter emellertid begränsningar i utövandet av de rättigheter som anges i den, förutsatt att den berörda begränsningen inte strider mot det väsentliga innehållet i den grundläggande rättigheten i fråga, och att den, i enlighet med proportionalitetsprincipen, är nödvändig och faktiskt svarar mot de mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen. Bedömningen av huruvida rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd har kränkts ska dessutom göras med beaktande av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall. Det rör sig här bland annat om typen av rättsakt i fråga, det sammanhang i vilket den antagits och den rättsliga regleringen på det aktuella området. En rättsakt som går någon emot ska anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne.

   Vad gäller kontrollen av lagenligheten av ett beslut att vidta restriktiva åtgärder har domstolen slagit fast att om unionsdomstolarna finner att åtminstone ett av de anförda skälen är tillräckligt precist och konkret, att det är väl underbyggt och att det i sig utgör tillräckligt stöd för beslutet kan det förhållandet att detsamma inte gäller för andra skäl – med hänsyn till åtgärdernas preventiva karaktär – inte motivera att beslutet ogiltigförklaras. För att den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i stadgan ska vara effektiv krävs även att unionsdomstolen försäkrar sig om att beslutet, som är individuellt i förhållande till den berörda personen eller enheten, grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta förutsätter en undersökning av de faktiska omständigheter som har åberopats i redogörelsen för skälen och som ligger till grund för nämnda beslut, vilket betyder att domstolskontrollen inte är begränsad till en abstrakt bedömning av huruvida de angivna skälen sannolikt är korrekta, utan avser huruvida dessa skäl, eller åtminstone ett skäl som i sig anses utgöra tillräckligt stöd för beslutet, är väl underbyggda.

   (se punkterna 65–73)

4.  Det följer av artikel 8.1 och 8.2 i förordning nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007, att uttrycket upphandling av förbjudna varor och teknik enligt artikel 16.2 i nämnda förordning omfattar upphandling av viktig utrustning och teknik till nyckelsektorer inom olje- och gasindustrin i Iran. Vad gäller genomförandeförordning nr 668/2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran konstaterar domstolen att den genomförde artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran som, till skillnad från artikel 16.2 i förordning nr 961/2010, inte uttryckligen avsåg upphandling av förbjudna varor och förbjuden teknik. Artikel 7.2 a i förordning nr 423/2007 avser emellertid deltagande i, direkt anknytning till eller stöd till Irans spridningskänsliga kärntekniska verksamhet. Begreppet ”stöd” medför emellertid en lägre grad av anknytning till Irans kärntekniska verksamhet än begreppen ”deltagande” och ”direkt anknytning” och att den kan omfatta upphandling eller försäljning av varor och teknik som har samband med gas- och oljeindustrin.

   Mot bakgrund av resolution 1929 (2010) från säkerhetsrådet, uttalandet från Europeiska rådet av den 17 juni 2010 och beslut 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140, vari det talas om inkomsterna från energisektorn och risken som hänger samman med material avsett för olje- och gasindustrin, borde artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 – vid bedömningen av huruvida den restriktiva åtgärd som vidtogs genom genomförandeförordning nr 668/2010 är lagenlig – tolkas så, att handel i väsentlig utrustning och teknik som är avsedd för gas- och oljeindustrin kunde betraktas som stöd till Islamiska republiken Irans kärntekniska verksamhet.

   Det kan således inte godtas att antagande av restriktiva åtgärder gentemot en enhet förutsätter att den aktuella enheten först verkligen har gjort sig skyldig till ett klandervärt beteende. En risk för att enheten anammar ett sådant beteende i framtiden är härvid inte tillräckligt.

   (se punkterna 77, 79, 80, 83 och 84)

5.  När bestämmelserna i de omtvistade rättsakterna om frysning av penningmedel är avfattade i allmänna termer, utan hänvisning till något beteende före beslutet om frysning av penningmedel kan hänvisning till ett allmänt verksamhetsändamål i enlighet med vad som framgår av enhetens stadgar vara tillräckligt för att motivera att restriktiva åtgärder antas.

   (se punkt 85)

6.  Besluten 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140 och 2010/644 om ändring av beslut 2010/413 grundas på artikel 29 FEU. Genomförandeförordning nr 668/2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran grundas på artikel 291.2 FEUF och förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran samt förordning nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 grundas på artikel 215 FEUF. Nämnda fördragsbestämmelser gav rådet befogenhet att anta rättsakter som innehåller fristående restriktiva åtgärder vilka i sin tur skiljer sig från dem som säkerhetsrådet specifikt har rekommenderat. Även om säkerhetsrådets resolution 1929 (2010) och Europeiska rådets uttalande av den 17 juni 2010 ska beaktas vid tolkningen av de omtvistade rättsakterna kan ingen av dem utgöra rättslig grund för dessa rättsakter.

   (se punkterna 108 och 109)

7.  Vad gäller domstolskontrollen av att proportionalitetsprincipen har iakttagits har domstolen slagit fast att unionslagstiftaren ska ges ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på ett område där unionslagstiftaren ställs inför val av politisk, ekonomisk och social karaktär och måste göra komplexa bedömningar. Följaktligen kan en åtgärd på detta område endast förklaras ogiltig om den är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar.

   Äganderätten, liksom rätten att idka näring, utgör inte några absoluta rättigheter och det är möjligt att inskränka utövandet av dessa rättigheter under förutsättning att det tillgodoser syften av allmänintresse som eftersträvas av unionen. Rätten att fritt utöva näringsverksamhet och rätten till egendom kan följaktligen inskränkas, under förutsättning att inskränkningarna faktiskt tillgodoser de syften av allmänintresse som eftersträvas och att de, mot bakgrund av det eftersträvade målet, inte utgör ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar kärnan i de på detta sätt garanterade rättigheterna. De omtvistade rättsakterna syftar till att hindra kärnvapenspridning genom att utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran för att den ska upphöra med de berörda verksamheterna. Detta syfte ingår bland de allmänna ansträngningarna för att bevara internationell fred och säkerhet och är följaktligen legitimt.

   Vad beträffar proportionaliteten bygger de restriktiva åtgärder som beslutats av såväl säkerhetsrådet som unionen på tidigare åtgärder och motiveras av att dessa inte haft framgång.

   (se punkterna 120–122, 124 och 126)

Mål C‑348/12 P

Europeiska unionens råd

mot

Manufacturing Support & Procurement Kala Naft Co., Tehran

”Överklagande — Restriktiva åtgärder mot Islamiska republiken Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning — Åtgärderna riktas mot den iranska olje- och gasindustrin — Frysning av tillgångar — Motiveringsskyldighet — Skyldighet att motivera att åtgärden är välgrundad”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 28 november 2013

1. Talan om ogiltigförklaring — Sakprövningsförutsättningar — Berättigat intresse av att få saken prövad — Fysiska eller juridiska personer — Rättsakter som berör dem direkt och personligen — Talan väckt mot en rättsakt varigenom restriktiva åtgärder vidtas mot sökanden — Statlig organisation som åberopar skydd och garantier för de grundläggande rättigheterna — Frågan gäller inte huruvida en grund kan upptas till sakprövning utan om det finns stöd för den

   (Artiklarna 263 fjärde stycket FEUF och 275 andra stycket FEUF)

2. Domstolsförfarande — Åberopande av nya grunder under rättegången — Grund som åberopats för första gången vid förhandlingen — Avvisning

   (Tribunalens rättegångsregler, artikel 48.2 första stycket)

3. Europeiska unionen — Domstolskontroll av lagenligheten av institutionernas rättsakter — Restriktiva åtgärder mot Iran — Åtgärderna har vidtagits för att hindra kärnvapenspridning — Kontrollens omfattning

   (Artikel 275 första stycket FEUF, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 41 andra stycket, 47 och 52.1)

4. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik — Restriktiva åtgärder mot Iran — Frysning av penningmedel för personer, enheter och organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning — Stöd till Irans kärntekniska verksamhet som innebär en risk för kärnvapenspridning — Begrepp — Handel i väsentlig utrustning och teknik som är avsedd för gas- och oljeindustrin — Omfattas — Klandervärt beteende föreligger inte — Saknar betydelse

   (Rådets beslut 2010/413/Gusp, rådets förordningar nr 423/2007, artikel 7.2, nr 668/2010 och nr 961/2010, artiklarna 8 och 16.2)

5. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik — Restriktiva åtgärder mot Iran — Frysning av penningmedel för personer, enheter och organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning — Villkor för antagande när bestämmelserna är avfattade i allmänna termer — Krav på beteende före beslutet — Föreligger inte — Hänvisning till ett allmänt verksamhetsändamål som framgår av enhetens stadgar är tillräckligt

6. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik — Restriktiva åtgärder mot Iran — Rättslig grund — Restriktiva åtgärder som föreskrivs i ett beslut antaget med stöd av artikel 29 FEU — Rådets befogenhet att anta rättsakter som innehåller fristående restriktiva åtgärder vilka i sin tur skiljer sig från dem som Förenta nationernas säkerhetsråd har rekommenderat

   (Artikel 29 FEU, artiklarna 215 FEUF och 291.2 FEUF, rådets beslut 2010/413/Gusp rådets förordningar nr 423/2007, nr 668/2010 och nr 961/2010)

7. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik — Restriktiva åtgärder mot Iran — Frysning av penningmedel för personer, enheter och organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning — Inskränkning i äganderätten och rätten att fritt idka näring — Tillåtet — Åsidosättande av proportionalitetsprincipen — Föreligger inte

1.  Se beslutet.

   (se punkterna 50 och 51)

2.  Se beslutet.

   (se punkt 52)

3.  Unionsdomstolarna ska, i enlighet med de befogenheter de har getts genom fördraget, säkerställa en i princip fullständig kontroll av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter med avseende på de grundläggande rättigheterna, vilka utgör en integrerad del av unionens rättsordning. Bland dessa grundläggande rättigheter återfinns bland annat rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd. Den första av dessa rättigheter stadfästs i artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och omfattar rätten att bli hörd och rätt till tillgång till akten med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess. Enligt den andra av dessa grundläggande rättigheter, som fastställs i artikel 47 i stadgan, måste den berörda personen ha möjlighet att få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne, antingen genom att läsa själva beslutet eller genom att på begäran underrättas om skälen för beslutet, utan att detta påverkar den behöriga domstolens rätt att kräva att den aktuella myndigheten anger dessa. Detta är nödvändigt för att den berörde ska kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid behörig domstol samt för att behörig domstol fullt ut ska kunna genomföra legalitetskontrollen av det aktuella beslutet.

   Artikel 52.1 i stadgan tillåter emellertid begränsningar i utövandet av de rättigheter som anges i den, förutsatt att den berörda begränsningen inte strider mot det väsentliga innehållet i den grundläggande rättigheten i fråga, och att den, i enlighet med proportionalitetsprincipen, är nödvändig och faktiskt svarar mot de mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen. Bedömningen av huruvida rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd har kränkts ska dessutom göras med beaktande av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall. Det rör sig här bland annat om typen av rättsakt i fråga, det sammanhang i vilket den antagits och den rättsliga regleringen på det aktuella området. En rättsakt som går någon emot ska anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne.

   Vad gäller kontrollen av lagenligheten av ett beslut att vidta restriktiva åtgärder har domstolen slagit fast att om unionsdomstolarna finner att åtminstone ett av de anförda skälen är tillräckligt precist och konkret, att det är väl underbyggt och att det i sig utgör tillräckligt stöd för beslutet kan det förhållandet att detsamma inte gäller för andra skäl – med hänsyn till åtgärdernas preventiva karaktär – inte motivera att beslutet ogiltigförklaras. För att den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i stadgan ska vara effektiv krävs även att unionsdomstolen försäkrar sig om att beslutet, som är individuellt i förhållande till den berörda personen eller enheten, grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta förutsätter en undersökning av de faktiska omständigheter som har åberopats i redogörelsen för skälen och som ligger till grund för nämnda beslut, vilket betyder att domstolskontrollen inte är begränsad till en abstrakt bedömning av huruvida de angivna skälen sannolikt är korrekta, utan avser huruvida dessa skäl, eller åtminstone ett skäl som i sig anses utgöra tillräckligt stöd för beslutet, är väl underbyggda.

   (se punkterna 65–73)

4.  Det följer av artikel 8.1 och 8.2 i förordning nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007, att uttrycket upphandling av förbjudna varor och teknik enligt artikel 16.2 i nämnda förordning omfattar upphandling av viktig utrustning och teknik till nyckelsektorer inom olje- och gasindustrin i Iran. Vad gäller genomförandeförordning nr 668/2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran konstaterar domstolen att den genomförde artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran som, till skillnad från artikel 16.2 i förordning nr 961/2010, inte uttryckligen avsåg upphandling av förbjudna varor och förbjuden teknik. Artikel 7.2 a i förordning nr 423/2007 avser emellertid deltagande i, direkt anknytning till eller stöd till Irans spridningskänsliga kärntekniska verksamhet. Begreppet ”stöd” medför emellertid en lägre grad av anknytning till Irans kärntekniska verksamhet än begreppen ”deltagande” och ”direkt anknytning” och att den kan omfatta upphandling eller försäljning av varor och teknik som har samband med gas- och oljeindustrin.

   Mot bakgrund av resolution 1929 (2010) från säkerhetsrådet, uttalandet från Europeiska rådet av den 17 juni 2010 och beslut 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140, vari det talas om inkomsterna från energisektorn och risken som hänger samman med material avsett för olje- och gasindustrin, borde artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 – vid bedömningen av huruvida den restriktiva åtgärd som vidtogs genom genomförandeförordning nr 668/2010 är lagenlig – tolkas så, att handel i väsentlig utrustning och teknik som är avsedd för gas- och oljeindustrin kunde betraktas som stöd till Islamiska republiken Irans kärntekniska verksamhet.

   Det kan således inte godtas att antagande av restriktiva åtgärder gentemot en enhet förutsätter att den aktuella enheten först verkligen har gjort sig skyldig till ett klandervärt beteende. En risk för att enheten anammar ett sådant beteende i framtiden är härvid inte tillräckligt.

   (se punkterna 77, 79, 80, 83 och 84)

5.  När bestämmelserna i de omtvistade rättsakterna om frysning av penningmedel är avfattade i allmänna termer, utan hänvisning till något beteende före beslutet om frysning av penningmedel kan hänvisning till ett allmänt verksamhetsändamål i enlighet med vad som framgår av enhetens stadgar vara tillräckligt för att motivera att restriktiva åtgärder antas.

   (se punkt 85)

6.  Besluten 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140 och 2010/644 om ändring av beslut 2010/413 grundas på artikel 29 FEU. Genomförandeförordning nr 668/2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran grundas på artikel 291.2 FEUF och förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran samt förordning nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 grundas på artikel 215 FEUF. Nämnda fördragsbestämmelser gav rådet befogenhet att anta rättsakter som innehåller fristående restriktiva åtgärder vilka i sin tur skiljer sig från dem som säkerhetsrådet specifikt har rekommenderat. Även om säkerhetsrådets resolution 1929 (2010) och Europeiska rådets uttalande av den 17 juni 2010 ska beaktas vid tolkningen av de omtvistade rättsakterna kan ingen av dem utgöra rättslig grund för dessa rättsakter.

   (se punkterna 108 och 109)

7.  Vad gäller domstolskontrollen av att proportionalitetsprincipen har iakttagits har domstolen slagit fast att unionslagstiftaren ska ges ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på ett område där unionslagstiftaren ställs inför val av politisk, ekonomisk och social karaktär och måste göra komplexa bedömningar. Följaktligen kan en åtgärd på detta område endast förklaras ogiltig om den är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar.

   Äganderätten, liksom rätten att idka näring, utgör inte några absoluta rättigheter och det är möjligt att inskränka utövandet av dessa rättigheter under förutsättning att det tillgodoser syften av allmänintresse som eftersträvas av unionen. Rätten att fritt utöva näringsverksamhet och rätten till egendom kan följaktligen inskränkas, under förutsättning att inskränkningarna faktiskt tillgodoser de syften av allmänintresse som eftersträvas och att de, mot bakgrund av det eftersträvade målet, inte utgör ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar kärnan i de på detta sätt garanterade rättigheterna. De omtvistade rättsakterna syftar till att hindra kärnvapenspridning genom att utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran för att den ska upphöra med de berörda verksamheterna. Detta syfte ingår bland de allmänna ansträngningarna för att bevara internationell fred och säkerhet och är följaktligen legitimt.

   Vad beträffar proportionaliteten bygger de restriktiva åtgärder som beslutats av såväl säkerhetsrådet som unionen på tidigare åtgärder och motiveras av att dessa inte haft framgång.

   (se punkterna 120–122, 124 och 126)