Mål C-169/07

Hartlauer Handelsgesellschaft mbH

mot

Wiener Landesregierung

och

Oberösterreichische Landesregierung

(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgerichtshof)

”Etableringsfrihet — Social trygghet — Nationellt statligt finansierat hälso- och sjukvårdssystem — System med vårdförmåner — System för ersättning av de kostnader som den försäkrade har haft — Tillstånd för att inrätta en privat poliklinik som erbjuder öppentandvård — Bedömningskriterier för behov som motiverar inrättande av en sjukvårdsinrättning — Målsättning att upprätthålla en väl avvägd och allmänt tillgänglig sjuk- eller sjukhusvård av kvalitet — Målsättning att utesluta risken för att den ekonomiska balansen i det sociala trygghetssystemet allvarligt rubbas — Inre sammanhang — Proportionalitet”

Förslag till avgörande av generaladvokat Y. Bot föredraget den 9 september 2008   I ‐ 1723

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 10 mars 2009   I ‐ 1751

Sammanfattning av domen

Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Nationell lagstiftning som föreskriver ett behovsvillkorat administrativt tillstånd för att inrätta självständiga tandvårdspolikliniker – Otillåtlighet – Motivering som grundas på hänsyn till allmänintresset – Föreligger inte

(Artiklarna 43 EG och 48 EG)

Artiklarna 43 EG och 48 EG utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka det krävs tillstånd för att inrätta en privat vårdinrättning i form av en självständig tandvårdspoliklinik, och enligt vilka detta tillstånd ska nekas när det med hänsyn till den vård som redan erbjuds genom läkare som omfattas av avtal med en försäkringskassa inte finns ett behov som motiverar ett sådant inrättande, eftersom det i dessa bestämmelser inte även föreskrivs en sådan ordning för gruppraktiker och eftersom de inte baseras på ett villkor som tillräckligt kan begränsa de nationella myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning.

En sådan nationell lagstiftning är inte ägnad att säkerställa förverkligandet av målsättningarna att dels upprätthålla en väl avvägd och allmänt tillgänglig kvalitetssjukvård, dels undvika risken för att den ekonomiska balansen i det sociala trygghetssystemet allvarligt rubbas. För det första innebär denna nationella lagstiftning inte att de åberopade målen eftersträvas på ett sammanhängande och systematiskt sätt, eftersom det, till skillnad från vad som är fallet avseende nya tandvårdspolikliniker, inte föreskrivs några krav på föregående tillstånd för att inrätta gruppraktiker, ehuru gruppraktiker i regel tillhandahåller samma vårdtjänster som tandvårdspolikliniker och underkastas samma marknadsvillkor och patienterna ofta inte kan uppfatta skillnaden mellan dessa strukturer. För det andra måste ett krav på föregående myndighetstillstånd, för att det ska kunna anses berättigat trots att en sådan grundläggande frihet därigenom inskränks, således grundas på objektiva kriterier som inte är diskriminerande och som är kända på förhand, för att tillräckligt begränsa myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning. Detta är inte fallet när tillstånd att inrätta en ny tandvårdspoliklinik beviljas på grundval av antalet patienter per läkare, som varken fastställts eller på något sätt meddelas de intresserade på förhand, eller när det föregående tillståndet grundas på en metod som kan äventyra en objektiv och opartisk behandling av den berörda tillståndsansökan.

(se punkterna 57, 58, 63–66 och 68–72 samt domslutet)