Mål C-411/06

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd

”Talan om ogiltigförklaring — Förordning (EG) nr 1013/2006 — Transport av avfall — Val av rättslig grund — Artiklarna 133 EG och 175.1 EG”

Förslag till avgörande av generaladvokat M. Poiares Maduro, föredraget den 26 mars 2009   I ‐ 7588

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 8 september 2009   I ‐ 7603

Sammanfattning av domen

1. Institutionernas rättsakter – Val av rättslig grund – Kriterier

   (Artikel 175.1 EG; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1013/2006)

2. Miljö – Förordning om transport av avfall – Instrument som huvudsakligen avser skydd för människors hälsa och för miljön

   (Artikel 133 EG och 175.1 EG; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1013/2006)

1.  Valet av rättslig grund för en rättsakt inom gemenskapen ska ske utifrån objektiva kriterier, som kan bli föremål för domstolsprövning. Bland dessa kriterier ingår bland annat rättsaktens syfte och innehåll.

   Om bedömningen av en gemenskapsrättsakt visar att det finns två avsikter med densamma eller att den har två beståndsdelar, och om en av dessa kan identifieras som den huvudsakliga eller avgörande avsikten eller beståndsdelen, medan den andra endast är av underordnad betydelse, ska rättsakten ha en enda rättslig grund, nämligen den som krävs med hänsyn till den huvudsakliga eller avgörande avsikten eller beståndsdelen. Om det däremot visas att det finns flera avsikter med den aktuella rättsakten eller att den har flera beståndsdelar, vilka har ett sådant samband att de inte kan åtskiljas, utan att den ena är sekundär och indirekt i förhållande till den andra, ska en sådan rättsakt i undantagsfall antas med stöd av de däremot svarande olika rättsliga grunderna. Så är inte fallet vad avser förordning nr 1013/2006 om transport av avfall som har till syfte att skydda miljön och som följaktligen med rätta har antagits med stöd av artikel 175.1 EG. Förordningens syfte och beståndsdelar som avser miljöskydd ska nämligen anses vara huvudsakliga eller avgörande.

   (se punkterna 45–50)

2.  Det följer av en analys av förordning nr 1013/2006 om transport av avfall att den, såväl avseende dess syfte som dess innehåll, huvudsakligen är ägnad att skydda människors hälsa och miljön mot potentiellt skadliga verkningar av gränsöverskridande avfallstransporter. Förfarandet med skriftlig förhandsanmälan och skriftligt förhandsgodkännande har tydligt som mål att skydda miljön inom området för avfallstransporter mellan medlemsstaterna, och det var följaktligen korrekt att använda artikel 175.1 EG som rättslig grund för detta. Det skulle således vara inkonsekvent att anse att samma förfarande, när det tillämpas på avfallstransporter mellan medlemsstaterna och tredjeland med samma syfte att skydda miljön, såsom bekräftas i skäl 33 i förordningen, är ett instrument för den gemensamma handelspolitiken och att det av denna anledning ska ha artikel 133 EG som rättslig grund. Denna slutsats bekräftas av en analys av det lagstiftningssammanhang som denna förordning ingår i.

   En extensiv tolkning av begreppet gemensam handelspolitik påverkar inte slutsatsen att förordning nr 1013/2006 huvudsakligen är ett miljöpolitiskt instrument. En gemenskapsrättsakt kan således omfattas av detta område även om de åtgärder som föreskrivs i rättsakten kan påverka handeln.

   En gemenskapsrättsakt omfattas nämligen endast av den exklusiva behörighet på området för den gemensamma handelspolitiken som föreskrivs i artikel 133 EG om rättsakten särskilt rör internationell handel, genom att den huvudsakligen syftar till att främja, underlätta eller reglera handeln och den direkt och omedelbart påverkar handeln med de aktuella varorna i fråga.

   Så förhåller det sig uppenbarligen inte i förevarande fall. Förordning nr 1013/2006 har nämligen till syfte att tillhandahålla ett harmoniserat system av förfaranden, genom vilka avfallstransporterna kan begränsas för att säkerställa skyddet av miljön, och inte att definiera hur avfallet ska vara beskaffat för att få omsättas fritt på den inre marknaden eller inom ramen för handel med tredjeland.

   (se punkterna 62–64 och 70–72)