BESLUT AV FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

den 10 februari 2004

Mål T-394/03 R

Flavia Angeletti

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Interimistiskt förfarande — Krav på skyndsamhet — Föreligger inte”

Fullständig text på franska   II-69

Saken:

Ansökan om uppskov med verkställigheten av kommissionens beslut av den 17 oktober 2003 i dess lydelse enligt rättelse av den 27 oktober samma år.

Avgörande:

Ansökan om interimistiska åtgärder avslås. Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

Sammanfattning

1. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Villkor för bifall – Krav på skyndsamhet – ”Fumus boni juris” – Kumulativ karaktär

   (Artikel 242 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2)

2. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Villkor för bifall – Allvarlig och irreparabel skada – Bevisbörda – Endast ekonomisk skada

   (Artikel 242 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2)

1.  I artikel 104.2 i rättegångsreglerna föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder skall ange de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka de begärda åtgärderna omedelbart framstår som befogade (fumus boni juris). Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om uppskov med verkställigheten när ett av villkoren inte är uppfyllt.

   (se punkt 23)

   Hänvisning till förstainstansrätten den 10 februari 1999, T-211/98 R, Willeme mot kommissionen, REGP 1999, s. I-A-15 och II-57, punkt 18

2.  Frågan huruvida en ansökan om interimistiska åtgärder ställer krav på skyndsamhet skall bedömas med beaktande av om det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut för att undvika att den som ansöker om den interimistiska åtgärden orsakas allvarlig och irreparabel skada. Det ankommer på denna part att bevisa att den inte kan avvakta utgången av talan rörande huvudsaken utan att åsamkas sådan skada.

   En skada som är rent ekonomisk kan i princip inte anses vara irreparabel, eller ens svår att ersätta, eftersom skadan kan bli föremål för framtida ekonomisk ersättning.

   Det ankommer emellertid på domstolen som prövar ansökan om en interimistisk åtgärd att utifrån omständigheterna i det enskilda fallet avgöra huruvida den omedelbara verkställigheten av det beslut som avses med ansökan om uppskov kan åsamka sökanden en allvarlig och överhängande skada som inte skulle kunna ersättas ens om förfarandet i fråga leder till att beslutet ogiltigförklaras.

   Det räcker inte, för att uppfylla de beviskrav som ställs när det gäller att styrka att det föreligger krav på skyndsamhet med att bifalla de begärda åtgärderna, att hävda att verkställigheten av den ifrågasatta rättsakten kan få allvarliga och irreparabla följder. Det skall dessutom visas att rättsaktens rättsverkningar orsakar allvarlig och irreparabel skada. För detta ändamål krävs att de uppgifter som lämnas styrks genom bevisning och att de kan ge domstolen en sanningsenlig bild av den situation som sökanden befinner sig i.

   (se punkterna 26, 27, 29 och 31 )

   Hänvisning till förstainstansrätten den 30 november 1993, T 549/93 R, D mot kommissionen, REG 1993, s. II-1347, punkt 45, det ovannäimnda målet Willeme mot kommissionen, punkterna 36 och 37, förstainstansratten den 31 januari 2001, T-373/00 R, Tralli mot ECB, REGP 2001, s. I-A-19 och II-83, punkt 26