FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT

den 4 februari 1999

Mål T-196/98 R

Eduardo Peña Abizaiida och 105 andra tjänstemän

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Ansökan om interimistiska åtgärder — Möjligheten att ta upp talan avseende huvudsaken till sakprövning”

Fullständig text på spanska   II-15

Saken:

Talan om uppskov med verkställigheten av kommissionens beslut som enligt sökandena ingår i skrivelsen av den 9 september 1998 till Konungariket Spaniens ständige representant vid Europeiska unionen rörande antagandet av ett lagförslag om att ge artikel 11 i bilaga VIII till Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, som avser överföringen av pensionsrättigheter, verkan i nationell rätt.

Avgörande:

Begäran om interimistiska åtgärder avslås. Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

Sammanfattning

1. Interimistiskt förfarande – Sakprövningsförutsättningar – Möjligheten att ta upp talan avseende huvudsaken till sakprövning – Saknar relevans – Gränser

   (EG-fördraget, artiklarna 185 och 186; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.2)

2. Tjänstemän – Talan – Rättsmedel som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna – Tvingande karaktär – Föregående administrativt klagomål – Inverkan på valet av rättsmedel – Senare oriktig hänvisning till artikel 173 ifördraget – Inverkan på möjligheten att ta upp en ansökan om interimistiska åtgärder till sakprövning – Föreligger inte

   (EG-fördraget, artiklarna 173 och 179; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3. Tjänstemän – Talan – Sakprövningsförutsättningar – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Kommissionens synpunkter på ett förslag till nationell lagstiftning – Omfattas inte

   (Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

1.  Frågan huruvida talan avseende huvudsaken kan tas upp till sakprövning skall i princip inte bedömas inom ramen för ett interimistiskt förfarande utan endast i samband med prövningen av huvudsaken, utom i det fall då det vid en första anblick förefaller uppenbart att talan inte kan prövas. Att avgöra frågan om talan kan tas upp till sakprövning i samband med ett interimistiskt förfarande, när detta prima facie inte är helt uteslutet, skulle nämligen föregripa förstainstansrättens avgörande i huvudsaken.

   (se punkt 10)

   Hänvisning till dorastolen den 16 oktober 1986, 221/86 R, Groupe des droites européennes och partiet ”Front national” mot parlamentet, REG 1986, s. 2969, punkt 19; domstolen den 27 juni 1991, C-117/91 R, Bosman mot kommissionen, REG 1991, s. I-3353, punkterna 6 och 7; förstainstansrättenden 23 mars 1992, T-10/92 R, T-11/92 R, T-12/92 R, T-14/92 R och T-15/92 R, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 1992, s. II-1571, punkterna 44 och 54; förstainstansrättenden 26 februari 1997, T-191/96 R, CAS Succhi di Frutta mot kommissionen, REG 1997, s. II-211, punkt 18

2.  Personalmål skall, vad avser såväl det administrativa förfarandet som domstolsförfarandet, följa det särskilda förfarande som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna och artikel 179 i fördraget. Då sökanden, innan han väckte talan, hade inlämnat ett klagomål mot det omtvistade beslutet till tillsättningsmyndigheten, anlitade han det rättsmedel som föreskrivs i de ovannämnda bestämmelserna. Hänvisningen i ansökan om interimistiska åtgärder till artikel 173 i fördraget som grund för talan om ogiltigförklaring av den omtvistade rättsakten utgör under dessa omständigheter en oriktighet som inte medför att ansökan skall avvisas.

   (se punkterna 16-18)

   Hänvisning till förstainstansrätten den 26 september 1996, T-192/94, Maurissen mot revisionsrätten, REGP 1996, s. II-1229, punkt 14

3.  Förekomsten av en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artiklarna 90.2 och 91.1 i tjänsteföreskrifterna är ett nödvändigt villkor för att det skall vara möjligt att till sakprövning uppta en talan som väcks av tjänstemän mot den institution vid vilken de tjänstgör. Endast åtgärder med tvingande rättsverkningar som direkt och omedelbart kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt ändra hans rättsliga ställning kan emellertid utgöra rättsakter eller beslut mot vilka talan kan föras. Så är inte fallet med en skrivelse som såväl till sin form som till sitt innehåll endast utgör en redogörelse för kommissionens synpunkter på innehållet i ett förslag till nationell lagstiftning, vilka inte under några omständigheter är bindande för de nationella myndigheterna.

   (se punkterna 19 och 20)

   Hänvisning till domstolen den 10 december 1969, 32/68, Grasselli mot kommissionen, REG 1969, s. 505, punkterna 4-7; domstolen den 1 februari 1979, 17/78, Deshormes mot kommissionen, REG 1979, s. 189, punkt 10; förstainstansrätten den 13 juli 1993, T-20/92, Moat mot kommissionen, REG 1993, s. II-799, punkt 39; förstainstansrätten den 6 juni 1996, T-391/94, Baiwir mot kommissionen. REGP 1996, s. II-787, punkt 34; förstainstansrätten den 18 juni 1996, T-293/94, Vela Palacios mot ESK, REGP 1996, s. II-893, punkt 22