Konventionen om kärnsäkerhet är en internationell konvention som syftar till att förbättra kärnsäkerheten i hela världen. Alla EU-länder är parter i konventionen. Gemenskapen, som inrättades genom fördraget om Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), delar jurisdiktion med EU-länderna på de områden som konventionen omfattar.
Genom beslutet godkänns Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) anslutning konvention. En ändring gjordes 2004 för att ta hänsyn till nya medlemsländers anslutning till EU.

VIKTIGA PUNKTER

Euratoms ansvar

Euratom förfogar inte över kärntekniska anläggningar enligt definitionen i konventionen.
Huvudansvaret för kärnenergianläggningarnas säkerhet vilar hos innehavaren av motsvarande certifikat från det EU-land på vars territorium anläggningen har inrättats.
Euratoms ansvar inom ramen för konventionen härrör från Euratomfördraget (avdelning II, kapitel 3) om skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot farorna med joniserande strålning, såsom bekräftats av Europeiska unionens domstol (dom i mål C-29/99).

Mål

Konventionen syftar till följande:
- Att uppnå och vidmakthålla en hög kärnsäkerhetsnivå genom att stärka nationella åtgärder och tekniskt samarbete.
- Att upprätta och vidmakthålla ett effektivt skydd i kärnenergianläggningar mot möjliga strålningsfaror för att skydda individer och miljön och så vidare.
- Att förhindra kärnenergiolyckor och begränsa verkningarna av dessa.
Konventionen innehåller inga detaljerade säkerhetsnormer utan utgör ett åtagande att tillämpa grundläggande säkerhetsprinciper för kärntekniska anläggningar.

Tillämpningsområde

Konventionen omfattar säkerheten vid fasta kärnkraftverk, inbegripet anläggningar för lagring, hantering och bearbetning av radioaktiva ämnen som finns på samma plats och som är direkt knutna till driften av kärnkraftverket.

Genomförande

Parterna i konventionen har förbundit sig att upprätta lagstiftning samt ett föreskrivande och förvaltningsmässigt regelverk för att garantera säkerheten vid kärntekniska anläggningar. Lagstiftningen och regelverket sörjer för följande:
- Upprättande av tillräckliga nationella krav och bestämmelser för säkerhet.
- Ett system för att ge tillstånd till kärnenergianläggningar och för förbud mot att driva en kärnenergianläggning utan tillstånd.
- Ett inspektions- och värderingssystem. Omfattande och systematiska bedömningar ska göras innan en anläggning byggs och tas i drift och under hela dess livstid.
- Åtgärder för att verkställa bestämmelserna och villkoren för licensiering (tillfälligt upphävande eller återkallande av licenser osv.).
Parterna måste inrätta ett oberoende tillsynsorgan som ska bevilja licenser och se till att bestämmelserna tillämpas på rätt sätt. En faktisk åtskillnad måste göras mellan detta organs uppgifter och de som innehas av varje annan organisation vars uppgift är att främja eller använda kärnenergi.
Tillståndshavarna måste anta förhållningssätt där kärnsäkerhet prioriteras och upprätta ett program för kvalitetssäkring för att säkerställa att kraven uppfylls. Olycksberedskap måste också finnas, med närmare uppgifter om vilka förfaranden som ska följas för att informera relevanta instanser, till exempel sjukhus.
Varje part i konventionen måste lämna en rapport till de övriga parterna om de åtgärder som har vidtagits för att fullgöra skyldigheterna enligt konventionen. Rapporterna granskas vid de regelbundna möten som hålls mellan de fördragsslutande parterna.

Anläggningars säkerhet

Tillsynsorganet ansvarar för att bevilja kärnenergianläggningar drifttillstånd. I konventionen anges bedömningskriterier för varje fas under en anläggnings livstid: förläggning, utformning och uppförande samt drift.
Vid valet av plats måste hänsyn bland annat tas till dess inverkan på anläggningens säkerhet och anläggningens verkningar för enskilda personer och för miljön. Andra fördragsslutande parter i närheten av området måste också rådfrågas om det är sannolikt att anläggningen kommer att få konsekvenser för dem.
När det gäller utformning och uppförande måste säkerhetsåtgärder finnas för skydd mot utsläpp av radioaktiva ämnen, och den teknik och utrustning som används måste visas fungera väl genom erfarenhet eller provning.
Tillstånd för att driva en kärnenergianläggning grundas på en säkerhetsanalys och ett program för idrifttagning. Anläggningen måste drivas i enlighet med de bestämmelser som fastställts av de nationella myndigheterna. Dessutom måste program för att samla in och analysera uppgifter inrättas.
Varje anläggning måste också ha planer för olycksberedskap inom och utanför anläggningsområdet för att skydda arbetstagare, allmänheten och miljön och så vidare i ett nödläge med strålning.

Organisatoriska arrangemang

Parterna träffas minst en gång vart tredje år. Europeiska kommissionen företräder Euratom vid dessa möten, där parterna rapporterar om de åtgärder som de har vidtagit för att fullgöra skyldigheterna enligt konventionen. Internationella atomenergiorganet (IAEA) fungerar som konventionens sekretariat.

DATUM FÖR IKRAFTTRÄDANDE

Konventionen trädde i kraft den 24 oktober 1996.

BAKGRUND

Mer information finns här:

Nuclear safety (ung. kärnsäkerhet) (Europeiska kommissionen).
Convention on Nuclear Safety (ung. konventionen om kärnsäkerhet) (Internationella atomenergiorganet).

VIKTIGA DOKUMENT

Konventionen om kärnsäkerhet – Förklaring från Europeiska atomenergigemenskapen i enlighet med artikel 30.4 iii i Konventionen om kärnsäkerhet (EGT L 318, 11.12.1999, s. 21).

Kommissionens beslut 1999/819/Euratom av den 16 november 1999 om Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) anslutning till 1994 års konvention om kärnsäkerhet (EGT L 318, 11.12.1999, s. 20).

Fortlöpande ändringar av beslut 1999/819/Euratom har införlivats i originaltexten. Denna konsoliderade version har endast dokumentationsvärde.

ANKNYTANDE DOKUMENT

Rådets direktiv 2009/71/Euratom av den 25 juni 2009 om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar (EUT L 172, 2.7.2009, s. 18).

Se den konsoliderade versionen.

Senast ändrat 12.05.2020

Top

All