52005DC0014

Bryssel den 27.01.2005

KOM(2005)14 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPALAMENTET, EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

Utkast till gemensam rapport om socialt skydd och social integration {SEK(2005)69}

INNEHÅLL

Inledning 3

1. Socialt skydd och social integration – bemöta förändringar 3

2. Främja social integration 4

3. Pensioner och aktivt åldrande 8

4. Viktiga politiska budskap 9

INLEDNING

Lissabonstrategin är avsedd att främja en modell för hållbar utveckling för Europeiska unionen, som leder till höjd levnadsstandard för alla EU-medborgare genom att satsningen på ekonomisk tillväxt kombineras med social sammanhållning och miljöskydd. Denna strategi kräver bättre samordningsmekanismer på EU-nivå så att den bidrar till konsekventa och ömsesidigt förstärkande politiska insatser på de ekonomiska, sysselsättningspolitiska och sociala områdena.

Stadig ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning är en grundläggande förutsättning för att de sociala trygghetssystemen skall kunna behålla sin stabilitet, medan större social sammanhållning och effektiva utbildningssystem är centrala faktorer när det gäller att främja tillväxt. I denna första gemensamma rapport om socialt skydd och social integration förespråkas därför satsningar på modernisering av de sociala trygghetssystemen genom målmedvetna och trovärdiga reformstrategier.

Det är social integration och nationella strategier för att bekämpa fattigdom och social utestängning som står i centrum i rapporten. Den bygger på erfarenheterna från två omgångar av den öppna samordningsmetoden för social integration på EU 15-nivå och på den lyckade utvidgningen av metoden till att omfatta de tio nya medlemsstaterna 2004. Också pensioner behandlas, om än mindre utförligt. Rapporten om tillräckliga och långsiktigt stabila pensioner från 2003 utgör här det viktigaste underlaget. Det finns också nyare material som utarbetats av Kommittén för socialt skydd och material från de bilaterala förhandlingarna mellan Europeiska kommissionen och de nya medlemsstaterna före deras anslutning.

Den gemensamma rapporten skall ses som ett komplement till den gemensamma sysselsättningsrapporten och rapporten om allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken. Syftet är att ge en balanserad och samlad bild av de viktigaste utmaningar som medlemsstaterna står inför och som de måste klara av, om de ska kunna uppfylla de ambitiösa Lissabonmålen. Rapporten återspeglar de rekommendationer som gavs av högnivågruppen av oberoende experter (den så kallade Kok-gruppen) om behovet av att lägga större vikt vid genomförandet av Lissabonmålen och av att öka det politiska engagemanget på alla nivåer.

1. SOCIALT SKYDD OCH SOCIAL INTEGRATION – BEMÖTA FÖRÄNDRINGAR

En hög nivå av socialt skydd ger samhällen möjligheter att möta motgångar och att undanröja och förebygga de allvarligaste och mest omänskliga formerna av fattigdom. Välplanerade sociala trygghetssystem bidrar också till ekonomisk utveckling genom att de skapar en gynnsam omgivning för ekonomisk tillväxt, där medborgare och företag har den tillförsikt som behövs för att konsumera och investera. Sådana system underlättar strukturella förändringar genom att de mildrar effekterna av omstruktureringar för arbetstagarna. De stabiliserar också den samlade efterfrågan över konjunkturcyklerna och skapar gynnsamma förutsättningar för en ekonomisk uppgång.

Om de sociala trygghetssystemen skall kunna spela denna centrala roll i det europeiska samhället och i den europeiska ekonomin måste de vara utformade så att de klarar större sociala förändringar. Den mångfald av demografiska, ekonomiska och samhälleliga faktorer som har medfört och fortsätter att medföra strukturella förändringar i hela EU har ökat trycket på medlemsstaterna att anpassa och modernisera sina sociala trygghetssystem.

De stora förändringarna av befolkningens ålderssammansättning kommer att få betydande konsekvenser på hela det socialpolitiska området. Minskningen av åldersgruppen 0–14 år understryker vikten av att skapa en barnvänlig miljö med stöd till tidig utveckling och grundläggande utbildning. Minskningen av åldersgruppen 15–29 år accentuerar behovet av att verka för en smidig övergång från skola till arbete. Den snabba ökningen av åldersgruppen 50–64 år ökar betydelsen av aktivt åldrande. Ökningen av antalet personer över 65 år understryker att frågan om tillräckliga och långsiktigt stabila pensioner är angelägen. Och slutligen kommer ökningen av åldersgruppen 80+ att leda till att behovet av vård och omsorg för äldre ökar kraftigt.

En högre nettoinvandring skulle kunna bidra till att rätta till den obalans som uppstår till följd av dessa demografiska förändringar genom att den avhjälper arbetskraftsbrist och – när det gäller pensionsreformer – förbättrar pensionssystemens ekonomiska stabilitet. Dessa potentiella fördelar kan dock tas tillvara endast om det skapas nödvändiga förutsättningar för att invandrarna skall kunna integreras på den öppna arbetsmarknaden, och om man lär sig att hantera interkulturella spänningar och undanröjer hinder för ekonomisk och social integration av invandrare.[1]

Demografiska förändringar åtföljs av än mer omfattande förändringar av kulturella värderingar, sociala relationer, familjemönster och arbetets art.

Sociala krav har blivit mer komplexa och mångfacetterade, och det läggs allt större vikt vid livskvalitet och balans mellan arbete och fritid. Individuella val har fått större betydelse. Mångfalden har en viktig etnisk dimension, i synnerhet i de stora städerna. Kvinnors ökade deltagande i arbetslivet återspeglas i nya sociala krav (t.ex. behov av barnomsorg, äldreomsorg och anhörigomsorg) och i en ny syn på den traditionella ansvarsfördelningen i hemmen. Familjestrukturerna har förändrats markant, både genom att hushållen blivit mindre och att mångfalden ökat – färre gifter sig och fler skiljer sig. Resultatet har blivit att alltfler är hänvisade till alternativa former av stöd. Dessutom har arbetsmiljön blivit betydligt mer instabil och heterogen. Efterfrågan på högkvalificerad arbetskraft ökar samtidigt som det också skapas många nya lågproduktiva arbetstillfällen.

I denna föränderliga omvärld måste de sociala trygghetssystemen utformas så att de klarar av att tillgodose framtida ekonomiska och sociala behov. Det innebär t.ex. att politiska åtgärder för social integration är viktiga inte bara för att förebygga och bekämpa fattigdom, utan också för att de kan öka tillgången på arbetskraft genom att människors arbetsförmåga utvecklas och principen om att arbete skall löna sig tillämpas på ett förnuftigt sätt. Reformer för att säkra tillräckliga och långsiktigt stabila pensioner bör syfta till att ge de rätta incitamenten både till arbetstagare så att de stannar kvar längre i arbetslivet och till arbetsgivare så att de anställer och behåller äldre arbetstagare. Öppna och stabila hälso- och sjukvårdssystem av hög kvalitet spelar en avgörande roll, inte bara för att motverka sjukdom och risk för social utestängning, utan också för att behålla en produktiv arbetskraft.

2. FRÄMJA SOCIAL INTEGRATION

2.1. Social integration i de 25 medlemsstaterna – lägesbeskrivning

Kampen mot fattigdom och social utestängning är fortfarande en viktig utmaning för Europeiska unionen och dess medlemsstater. Antalet människor inom EU som berörs av fattigdom och social utestängning är mycket högt. Mer än 68 miljoner eller 15 % av EU:s befolkning levde på fattigdomsgränsen 2002. Det varierade från 10 % eller mindre i Tjeckien, Sverige, Danmark, Ungern och Slovenien till 20 % eller mer i Irland, Slovakien, Grekland och Portugal.

Risken för att drabbas av fattigdom är betydligt högre för arbetslösa, ensamstående föräldrar (oftast kvinnor), ensamstående äldre (också oftast kvinnor) och familjer med flera personer att försörja. Barn drabbas hårdare av fattigdom. Barn som växer upp i fattigdom tenderar att ha sämre hälsa, klara sig sämre i skolan och löpa större risk att i framtiden drabbas av arbetslöshet och asocialt beteende. Det finns också belägg för samband mellan miljöföroreningar och social utarmning.

Mätning av risken för fattigdom ger bara en del av bilden, och nyare uppgifter visar vilken omfattning den materiella utarmningen har fått särskilt i de länder där den nationella fattigdomströskeln ligger betydligt lägre.

Fattigdom och materiell nöd åtföljs ofta av oförmåga att i full utsträckning delta i samhällslivet, vilket beror på bristande tillgång till sysselsättning, utbildning, boende, färdmedel och hälso- och sjukvård.

Sysselsättning är en central faktor när det gäller social integration, inte bara för att den ger inkomst utan också för att den kan främja deltagande i samhällslivet och personlig utveckling och bidra till att människor kan behålla en rimlig levnadsstandard på ålderdomen genom intjänandet av pensionsrättigheter. Övergången från arbetslöshet till sysselsättning minskar avsevärt sannolikheten för fattigdom. Dessutom är det ännu större risk för att välbefinnandet för arbetslösa och personer i arbetsför ålder som inte arbetar påverkas negativt, om hushållet saknar förvärvsinkomster.

De statistiska uppgifter som finns om fattigdom och utestängning på EU-nivå omfattar fortfarande inte några av de mest utsatta grupperna. De nationella handlingsplanerna för integration visar att invandrare, etniska minoriteter och romer, funktionshindrade, bostadslösa, offer för människohandel, människor som vistas eller har vistats på vårdinrättningar och självförsörjande jordbrukare utsätts för mycket speciella risker. En viktig aspekt är också koncentrationen av ogynnsamma omständigheter i vissa kommuner och geografiska områden – och det gäller både stad och land – där människor konfronteras med djupt rotade utslagningsfaktorer som tenderar att överföras från generation till generation.

Under åren närmast före införandet av den nya strategin såg den relativa fattigdomen ut att minska. EU-genomsnittet (EU-15) sjönk från 18 % 1995 till 15 % år 2000. Det berodde till stor del på den påtagliga förbättringen av sysselsättningsläget. Nu finns det dock en uppenbar risk för att den ekonomiska nedgången i kombination med ökad arbetslöshet och färre nya arbetstillfällen leder till att fler människor drabbas av fattigdom och social utestängning och att situationen förvärras för dem som redan drabbats.

Utmaningen är ännu större i många av de nya medlemsstaterna, där snabb ekonomisk tillväxt förstärks av omfattande omstruktureringar av industri och jordbruk vilket, om det inte åtföljs av adekvata politiska åtgärder för social integration, kan leda till att ännu fler människor hamnar i fattigdom.

2.2. Politiska huvudprioriteringar

Ett positivt resultat av insatserna för att främja social integration är att det har tydliggjort de politiska huvudprioriteringarna när det gäller att bekämpa fattigdom och social utestängning, vilket återspeglas i de politiska strategier som antagits i medlemsstaterna. Sju politiska huvudprioriteringar gäller i hela unionen:

1. Ökat deltagande på arbetsmarknaden: De flesta medlemsstater anser att detta är den viktigaste prioriteringen, och det betyder utvidgade aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och säkerställande av en bättre koppling mellan socialt skydd, livslångt lärande och arbetsmarknadsreformer så att de ömsesidigt förstärker varandra.

2. Modernisering av de sociala trygghetssystemen: Det innebär att man ser till att de sociala trygghetssystemen är stabila och öppna för alla och att förmånerna för dem som är arbetsföra fungerar som ett faktiskt incitament till arbete och ger tillräcklig trygghet för att människor skall kunna anpassa sig till förändringar.

3. Stödåtgärder på utbildningsområdet: Tyngdpunkten ligger här på att förebygga att människor avbryter skolgång och utbildning i förtid, underlätta övergången från skola till arbetsliv – i synnerhet för lågutbildade, öka möjligheterna till utbildning för missgynnade grupper och integrera dem i de allmänna utbildningssystemen samt främja livslångt lärande inklusive e-lärande för alla. Många inser att det behöver investeras mer och mer effektivt i mänskligt kapital i alla åldersgrupper.

4. Utrotande av barnfattigdom: Detta ses som ett viktigt steg när det gäller att bekämpa den nedärvda formen av fattigdom. Särskild vikt läggs vid tidiga insatser och tidig utbildning till stöd för missgynnade barn samt bättre inkomststöd och bistånd till barnfamiljer. Flera länder lägger också ökad vikt vid att främja barns rättigheter som grundval för den politiska utvecklingen.

5. Tillgång till anständigt boende: I några medlemstater satsar man på att förbättra bostadsstandarden, medan man i andra ägnar sig åt behovet av att avhjälpa bristen på sociala bostäder för utsatta grupper. Flera medlemsstater håller på att ta fram mer integrerade planer för att tackla problemet med bostadslöshet.

6. Förbättrad tillgång till tjänster av hög kvalitet: Det innebär att man skall förbättra tillgången till vård och omsorg, socialtjänst och färdmedel, förbättra närmiljö och investera i adekvat infrastruktur. En viktig fråga är också att utveckla ny teknik, som är tillgänglig för alla och därigenom förebygga att utanförskap drabbar människor som inte har tillgång till datorteknik.

7. Åtgärder mot diskriminering och för bättre integrering av etniska minoriteter och invandrare: Om den omfattande utestängning som drabbat vissa grupper, framför allt romerna, skall kunna bekämpas är det nödvändigt att förbättra tillgången till standardförmåner och möjligheter, skärpa diskrimineringslagstiftningen och utveckla målinriktade strategier för att lösa specifika problem.

För att kunna genomföra dessa prioriteringar måste medlemsstaterna utveckla integrerade och samordnade strategier på lokal och regional nivå, i synnerhet i de stads- och landsbygdskommuner där omständigheterna är särskilt ogynnsamma. Sådana strategier bör anpassa de politiska åtgärderna till de lokala förutsättningarna och engagera alla berörda parter. Det är också viktigt att se till att jämställdhetsfrågorna spelar en framträdande roll i genomförandet av alla prioriteringar.

2.3. Ökade insatser för att främja social integration

Utvecklingen och genomförandet av handlingsplanerna för social integration i alla medlemsstater visar tydligt att man är inställd på att öka insatserna för att bekämpa fattigdom och social utestängning. Det är framför allt de nya medlemsstaternas kraftfulla politiska åtaganden som gett processen ny fart och som mer generellt visat att den öppna samordningsmetoden är mycket relevant.

De strategier som medlemsstaterna har valt är mycket olika, och varierar allt efter utgångsläge, välfärdssystem och erfarenheter av att utarbeta strategier för bekämpande av fattigdom. De flesta medlemsstater har utvecklat en omfattande strategi för att bekämpa fattigdom och utestängning på en lång rad politiska områden. Medlemsstaterna befäster de institutionella åtgärder som har vidtagits för att förankra frågor om social integration i det allmänna politiska beslutsfattandet. Större uppmärksamhet ägnas samordningen på regerings- och myndighetsnivå så att man kan nå fram till en mer integrerad lösning. Och slutligen satsar man mer på att engagera viktiga aktörer (arbetsmarknadens parter, icke-statliga organisationer och företag).

Sammantaget har den öppna samordningsmetoden för social integration hittills utgjort ett värdefullt bidrag och den har lagt en god grund för fortsatta insatser. Gemenskapens handlingsprogram mot social utestängning har också aktivt bidragit till detta genom att främja undersökningar, fackgranskningar, gränsöverskridande utbytesprojekt och nätverkssamarbete på EU-nivå. Men det står också klart att mycket återstår att göra både på nationell nivå och på EU-nivå, om man skall uppfylla det övergripande målet för den sociala integrationsprocessen, nämligen att målmedvetet arbeta för en kraftig minskning av fattigdomen till år 2010. I detta syfte bör medlemsstaterna:

- Skapa starkare koppling mellan den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken: Denna koppling måste stärkas, framför allt genom ökad öppenhet och insyn när det gäller vilka budgetresurser som krävs för att målen i de nationella handlingsplanerna för social integration skall kunna uppnås och när det gäller hur strukturfonderna används för att genomföra målen för social integration.

- Stärka genomförandekapaciteten: Det handlar om att stärka den administrativa och institutionella kapaciteten (och det inbegriper också de sociala trygghetssystemen, sociala förmåner och instrument för bedömning av hur jämställdhetsaspekten beaktas), att förbättra samordningen mellan olika områden och nivåer (dvs. nationellt, regionalt och lokalt) och att förbättra rutinerna för att engagera olika aktörer.

- Sätta fokus på viktiga frågor och sätta upp mer ambitiösa mål: Det skulle förbättra processen påtagligt om medlemsstaterna angav vilka frågor som är viktiga för dem, och om de ställde upp kvantitativa resultatmål för var och en av dem. Det skulle då gå att kontrollera hur målen uppnås och att lämna rapporter om detta. Medlemsstater som ligger efter på vissa områden skulle då med fördel kunna använda resultaten från den medlemsstat som lyckats bäst som riktmärke.

- Förbättra övervakningen och utvärderingen av politiska åtgärder: En avgörande faktor när det gäller att uppnå bättre resultat är att införa mer verkningsfulla instrument för att övervaka och utvärdera de politiska effekterna, och därvid engagera alla berörda aktörer inklusive arbetsmarknadens parter, samt att ta fram mer aktuella och relevanta uppgifter.

På EU-nivå bör kommissionen och rådet:

- Verka för att målen för den sociala integrationsprocessen skall genomsyra all EU-politik: Det är viktigt att beakta olika aspekter av social integration när det gäller utformning och genomförande av EU-politiken så att den fungerar som ett stöd till nationella åtgärder för att främja social integration. Till detta bidrar utvidgningen av den öppna samordningsmetoden till att även omfatta vård och omsorg i syfte att garantera tillgängliga och stabila system av hög kvalitet.

- Bättre utnyttja de möjligheter som den öppna samordningsmetoden ger för att bidra till ett effektivt resultat: Utbytet av goda lösningar behöver kompletteras med ett öppet fastställande av goda och dåliga lösningar för att medlemsstaterna i realiteten skall kunna använda sig av dem i sitt politiska beslutsfattande. De gemensamma indikatorerna bör spela en viktig roll i detta sammanhang.

- Befästa strukturfondernas centrala roll när det gäller att främja social integration: Möjligheterna att använda strukturfonderna, och särskilt Europeiska socialfonden, för att bekämpa fattigdom och social utestängning måste förbättras och utnyttjas till fullo. Det gäller att ta tillvara fonderna och deras viktiga funktion i diskussionen om budgetplanen för perioden 2007–2013.

- Utveckla fler gemensamma indikatorer och förbättra datakällorna: Även om indikatorerna och de statistiska uppgifter som de bygger på har förbättrats, särskilt tack vare införandet av statistik över inkomst- och levnadsvillkor (EU-SILC), finns det fortfarande brister i fråga om uppgifternas aktualitet och relevans som försvårar jämförande analyser. Det finns framför allt ett behov av att ägna större uppmärksamhet åt den sociala utestängningens och fattigdomens flerdimensionella karaktär.

3. PENSIONER OCH AKTIVT ÅLDRANDE

3.1. Tillräckliga och långsiktigt stabila pensioner: en utmaning för pensionssystemen

Medlemsstaterna har länge varit medvetna om de konsekvenser som befolkningens åldrande får för deras fördelningsbaserade pensionssystem, och de inser nu också att det medför stora påfrestningar på de fonderade pensionssystemen. Det krävs trovärdiga reformer för att säkerställa att framtida pensioner är tillräckliga och kan finansieras på ett hållbart sätt. Inom ramen för Lissabonstrategin infördes den öppna samordningsmetoden på pensionsområdet för att främja reformer som är inriktade på tre viktiga delar av de gemensamma målen: tillräckliga pensioner, ekonomisk hållbarhet och modernisering för att anpassa systemen till förändringar i samhället.

Den första gemensamma rapporten om tillräckliga och långsiktigt stabila pensioner visar att de flesta EU 15-medlemsstater redan har gjort betydande framsteg när det gäller att bromsa ökningen av de framtida offentliga pensionsutgifterna. Sedan dess har en rad medlemsstater genomfört ytterligare reformer. Nästa omgång av nationella strategirapporter kommer att innehålla en ny bedömning av de framsteg som har gjorts, inklusive framsteg i EU 10-medlemsstaerna.

I den gemensamma rapporten underströks att tillräckliga pensioner och ekonomisk hållbarhet är oupplösligt förbundna med varandra. Framtida pensionssystem kan (fortsättningsvis) utge tillräckliga pensioner endast om de är ekonomiskt hållbara och om de är anpassade till samhällsförändringar. Omvänt gäller att om pensionssystemen inte garanterar att pensionärer får en tillräcklig inkomst kommer det att leda till ökade utgifter, t.ex. i form av ökade socialtjänstutgifter. Det kommer därför att vara en stor utmaning att uppnå ekonomisk hållbarhet utan att ge avkall på målet om tillräckliga pensioner.

I den gemensamma rapporten konstaterades att många reformer som syftar till att begränsa framtida kostnadsökningar också innehåller åtgärder för att förebygga fattigdom genom att förbättra den garanterade minimiinkomsten för äldre. En del av reformerna kommer att leda till betydande sänkningar av ersättningsnivåerna i de lagstadgade pensionssystemen. Det skulle kunna skapa stora problem i framtiden i fråga om tillräckliga pensioner, men problemen uppstår endast om medlemsstaterna inte bemöter detta genom att få arbetstagarna att pensionera sig senare och genom att förbättra tillgången till kompletterande pensioner.

3.2. Två viktiga politiska motdrag: längre arbetsliv och ökat privat pensionssparande

Moderniseringen av de sociala trygghetssystemen kan bidra till att människor pensionerar sig senare. Det är viktigt att pensioner som utbetalas före uppnådd pensionsålder eller innan en yrkeskarriär normalt avslutas bara utbetalas till personer som är helt oförmögna att tjäna sitt uppehälle eller som accepterar en försäkringsteknisk minskning av sin pension. Pensionssystemen bör samtidigt ge människor möjlighet att tjäna in högre pensionsrättigheter genom att arbeta längre. Höjd pensionsålder är således ett viktigt instrument för att skapa balans mellan tillräckliga pensioner och ekonomisk hållbarhet.

En undersökning som genomförts av Kommittén för socialt skydd visar att de viktigaste mekanismerna för tidigt utträde från arbetsmarknaden – i synnerhet förtidspensionssystem, arbetslöshetsförmåner och invaliditetsförmåner – är föremål för kritisk översyn i de flesta medlemsstater. Samtidigt erbjuds pensionärer fler möjligheter att få högre inkomster genom pensionstillägg vid uppskjuten pensionering eller genom att man tillåter en viss arbetsinkomst i kombination med pension (gradvis pensionering eller deltidsarbete efter pensionering). Möjligheterna till pensionsreformer är dock fortfarande långt ifrån uttömda i många medlemsstater.

Kommittén för socialt skydd ser också närmare på privata pensionssystems roll. De flesta medlemsstater räknar med att privata pensioner inom ramen för tjänstepensionssystem eller privata försäkringssystem kommer att spela en större roll i framtiden, även om de allmänna systemen kommer att behålla sin roll som pensionärernas viktigaste inkomstkälla i de flesta länder. Privata pensionssystem kan öka komplexiteten i pensionssystemen, både på en aggregerad nivå och på individnivå. Det kommer därför att bli nödvändigt att utveckla omfattande informations- och övervakningssystem och att klargöra sambandet mellan privata pensionssystem och offentlig finansiering, i synnerhet när det gäller beskattningen av de privata systemen, och samspelet mellan privata pensionsförmåner och offentliga inkomstgarantier för pensionärer. Det har också avgörande betydelse att man informerar de berörda så att de kan göra de svåra val som får långtsiktiga konsekvenser för deras inkomster och levnadsstandard.

3.3. Modernisering av pensionssystemen

Tillräckliga och rimliga pensioner för alla kan uppnås endast om pensionssystemen är väl anpassade till de enskilda individernas skiftande behov. Hänsyn måste tas till den ökade mångfalden av anställningsformer och strävan efter ökad jämställdhet. Dessutom bör frågan om styrelseformer beaktas, särskilt nödvändigheten av att reformerna grundar sig på korrekt information och en bred enighet.

Moderniseringen av pensionssystemen och de sociala trygghetssystemen i allmänhet skall också ses som ett avgörande inslag i uppfyllandet av målen för Lissabonstrategin. Vill man möta den utmaning som befolkningens åldrande innebär, måste man se över de traditionella livsmönstren, eftersom gränserna mellan de livsfaser som ägnas åt inlärning, arbete och vårdande börjar suddas ut. De sociala trygghetssystemen måste anpassas till sådana förändringar och ge möjligheter och uppmuntran till människor att så bra som möjligt utnyttja de fördelar som skapas av en dynamisk ekonomi och arbetsmarknad.

4. VIKTIGA POLITISKA BUDSKAP

- Att säkerställa ett adekvat socialt skydd är nödvändigt för att skapa tillväxt och sysselsättning och för att värna om den sociala sammanhållningen. Åtgärder som syftar till att öka sysselsättningen och få människor att stanna kvar i arbetslivet längre bör även i fortsättningen ha en viktig roll när det gäller att modernisera det sociala skyddet. Med sociala trygghetssystem som tillgodoser människors förändrade behov under livets gång blir det också lättare att hantera nya risker.

- På EU-nivå bör den planerade utvidgningen till hälso- och sjukvård och rationaliseringen av alla processer för socialt skydd och social integration 2006 utnyttjas för att skapa ett starkare fokus på genomförandet och synergieffekter inom hela området. Man bör då se till att de olika delarnas egenart respekteras – integration, pensionssystem, hälso- och sjukvård samt omvårdnad – när den öppna samordningsmetoden används i fråga om socialt skydd.

- När det gäller social integration har resultaten hittills visat att det mycket riktigt krävs både uthållighet och en hög ambitionsnivå – uthållighet, eftersom det behövs en samlad insats även efter 2010 för att angripa grundorsakerna till fattigdom och utestängning, och ambition därför att processen med kollektiva insatser av alla intressenter i hela EU nu är väl förankrad.

- Politiken för social integration måste anpassas till de olika utmaningar som man står inför i medlemsstaterna, men huvudkravet att använda en flerdimensionell strategi är fortfarande prioriterat. Det arbete som utförts hittills visar att flera av de politiska huvudprioriteringar som fastställts var motiverade. En inriktning på dessa skulle bidra till att lösa några av de mest akuta frågorna, dvs. att förebygga fattigdom bland barn, stödja familjernas omsorgsförmåga, åtgärda bristande jämställdhet, hjälpa bostadslösa och skapa nya möjligheter till integration för etniska minoriteter och invandrare.

- Den utvärdering som ska göras 2005 bör inriktas på resultaten i syfte att bereda vägen för en ny ”runda” med den öppna samordningsmetoden efter 2006. Medlemsstaterna och kommissionen bör särskilt bedöma hur nationella strategier kan göras mer effektiva genom införande av mål, benchmarking och indikatorer, en starkare anknytning till den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken, effektiv övervakning och utvärdering samt användning av strukturfonderna (inbegripet Europeiska socialfonden). Man bör också granska i vilken utsträckning de nationella strategierna har lyckats engagera lokala och regionala förvaltningar, arbetsmarknadens parter och andra intressenter samt bidra till att öka medvetenheten om den kritiska frågan fattigdom och social utestängning.

- Åtgärder som syftar till att göra det lättare för människor att komma tillbaka och stanna kvar på arbetsmarknaden samt till att öka anställbarheten och arbetskraftsdeltagandet är viktiga för att man ska kunna uppnå Lissabonstrategins mål för konkurrenskraft, sysselsättning och social integration. Utmaningen är enorm i den utvidgade unionen, särskilt med tanke på situationen för de grupper som har svårast att komma in på arbetsmarknaden. Kommissionen bör på grundval av de lärdomar som dragits av den öppna samordningsmetoden i fråga om integration och av den europeiska sysselsättningsstrategin under 2005 samråda med arbetsmarknadens parter, medlemsstaterna och alla intressenter om vilka eventuella åtgärder som behöver vidtas på EU-nivå för att möta dessa utmaningar.

- När det gäller pensioner är det för hela EU en viktig utmaning att se till att äldre arbetstagare stannar kvar längre i arbetslivet. Detta bör prioriteras i reformprocessen i syfte att säkerställa tillräckliga och långsiktigt stabila pensioner. Den ökade förväntade livslängden kommer att kräva ännu högre utträdesålder, vilket innebär att man successivt måste avlägsna de olika incitamenten för tidig pensionering. Medlemsstaterna bör utvärdera de sociala trygghetssystemens roll när det gäller att främja att människor stannar kvar i arbetslivet längre.

[1] Kommissionen antog den 11 januari 2005 en grönbok om en gemensam syn på ekonomisk migration i EU (KOM(2004) 881), som beskriver vilka förfaranden som krävs för att ge ekonomiska migranter lagligt inresetillstånd och för att utfärda arbets- och uppehållstillstånd.