(1)

En väsentlig del av de omfattande insatserna för att komma till rätta med irreguljär migration och öka andelen återvändande irreguljära migranter är insatserna för återvändande av tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller inte längre uppfyller villkoren för inresa till eller vistelse eller bosättning i medlemsstaterna, insatser som vidtas med full respekt för de grundläggande rättigheterna, särskilt principen om non-refoulement, och i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG (2).

(2)

Det är nödvändigt att effektivisera unionens system för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Detta är av avgörande betydelse för att upprätthålla allmänhetens förtroende för unionens migrations- och asylpolitik samt för att stödja personer som behöver internationellt skydd.

(3)

Medlemsstaterna bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att återvändandet av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna sker på ett effektivt och proportionellt sätt, i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2008/115/EG.

(4)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 (3) och förordning (EU) 2018/1862 (4) fastställs villkoren för inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS).

(5)

Det bör inrättas ett system för utbyte av information mellan de medlemsstater som använder SIS i enlighet med förordning (EU) 2018/1861 beträffande beslut om återvändande avseende tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på medlemsstaternas territorium och för övervakning av huruvida tredjelandsmedborgare som är föremål för dessa beslut har lämnat medlemsstaternas territorium.

(6)

Denna förordning påverkar inte tredjelandsmedborgares rättigheter och skyldigheter enligt direktiv 2008/115/EG. En registrering som förts in i SIS avseende återvändande utgör inte i sig ett fastställande av status för tredjelandsmedborgaren på medlemsstaternas territorium, särskilt inte i andra medlemsstater än den medlemsstat som förde in registreringen i SIS.

(7)

Registreringar om återvändande som förs in i SIS och utbytet av tilläggsinformation om dessa registreringar bör hjälpa de behöriga myndigheterna att vidta de åtgärder som krävs för att verkställa beslut om återvändande. SIS bör bidra till identifiering av och informationsutbyte mellan medlemsstaterna om tredjelandsmedborgare som är föremål för ett sådant beslut om återvändande och som har avvikit och grips i en annan medlemsstat. Dessa åtgärder bör bidra till att förebygga, förhindra och motverka irreguljär migration och sekundära förflyttningar samt förbättra samarbetet mellan medlemsstaternas myndigheter.

(8)

För att säkerställa att återvändandet är effektivt och öka mervärdet av registreringarna om återvändande bör medlemsstaterna föra in registreringar i SIS om de beslut om återvändande som de utfärdar avseende tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet i enlighet med bestämmelser som är förenliga med direktiv 2008/115/EG. För detta ändamål bör medlemsstaterna även föra in en registrering i SIS när beslut om åläggande eller fastställande av en skyldighet att återvända utfärdas i de situationer som anges i artikel 2.2 i det direktivet, nämligen avseende tredjelandsmedborgare som har nekats inresa i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 (5) eller som grips eller hejdas av de behöriga myndigheterna i samband med att de olagligen passerar en medlemsstats yttre gräns landvägen, sjövägen eller luftvägen och som därefter inte har fått tillstånd eller rätt att vistas i den medlemsstaten, samt avseende tredjelandsmedborgare som har ådömts att återvända som en straffrättslig påföljd, eller som en följd av en straffrättslig påföljd, i enlighet med den nationella rätten, eller tredjelandsmedborgare som är föremål för utlämningsförfaranden. Under vissa omständigheter får medlemsstaterna avstå från att föra in registreringar om återvändande i SIS där risken för att beslutet om återvändande inte följs är låg, dvs. under en period av förvar eller i fall där beslutet om återvändande utfärdas vid den yttre gränsen och verkställs omedelbart, och för att minska deras administrativa börda.

(9)

Denna förordning bör fastställa gemensamma bestämmelser om införande i SIS av registreringar om återvändande. Registreringar om återvändande bör föras in i SIS så snart de bakomliggande besluten om återvändande utfärdats. Registreringen bör ange om den berörda tredjelandsmedborgaren beviljats en tidsfrist för frivillig avresa, inklusive huruvida den tidsfristen har förlängts och huruvida beslutet har upphävts tillfälligt eller avlägsnandet skjutits upp.

(10)

Det är nödvändigt att fastställa vilka uppgiftskategorier som ska föras in i SIS avseende en tredjelandsmedborgare som är föremål för beslut om återvändande. Registreringar om återvändande bör endast innehålla de uppgifter som är nödvändiga för att identifiera de registrerade, för att de behöriga myndigheterna ska kunna fatta välgrundade beslut utan att förlora någon tid och i förekommande fall för att säkerställa dessa myndigheters skydd mot personer som till exempel är beväpnade, våldsamma, har rymt eller deltar i en verksamhet som avses i artiklarna 3–14 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 (6). För att underlätta identifiering och upptäckt av flera identiteter bör registreringen även innehålla en hänvisning till den berörda personens identifieringshandling och en kopia av den handlingen, om den är tillgänglig.

(11)

Mot bakgrund av tillförlitligheten vid identifiering av personer med hjälp av fingeravtryck och fotografier eller ansiktsbilder bör de alltid införas i registreringarna om återvändande. Eftersom de kanske inte är tillgängliga, exempelvis när ett beslut om återvändande fattas i en persons frånvaro, bör det undantagsvis vara möjligt att göra avsteg från detta krav.

(12)

Utbyte av tilläggsinformation som tillhandahålls av de nationella behöriga myndigheterna om tredjelandsmedborgare som är föremål för registreringar om återvändande bör alltid ske via nätverket av nationella kontor kallade Sirenekontor som kontaktpunkt och i enlighet artiklarna 7 och 8 i förordning (EU) 2018/1861.

(13)

Det bör inrättas förfaranden för att göra det möjligt för medlemsstaterna att kontrollera att skyldigheten att återvända har fullgjorts och för att till den medlemsstat som infört registreringen om återvändande i SIS bekräfta att den berörda tredjelandsmedborgaren avrest. Denna information bör bidra till en mer omfattande övervakning av efterlevnaden av besluten om återvändande.

(14)

Registreringar om återvändande bör raderas så snart den medlemsstat eller behöriga myndighet som utfärdat beslutet om återvändande mottar en bekräftelse på att återvändandet har skett eller när den behöriga myndigheten har tillräcklig och övertygande information om att tredjelandsmedborgaren har lämnat medlemsstaternas territorium. När ett beslut om återvändande åtföljs av ett inreseförbud bör en registrering om nekad inresa och vistelse föras in i SIS i enlighet med förordning (EU) 2018/1861. I sådana fall bör medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det inte förekommer något tidsglapp mellan den tidpunkt då tredjelandsmedborgaren lämnar Schengenområdet och den tidpunkt då registreringen om nekad inresa och vistelse i SIS aktiveras. Om uppgifterna i SIS visar att beslutet om återvändande åtföljs av ett inreseförbud bör verkställigheten av inreseförbudet säkerställas.

(15)

SIS bör innehålla en mekanism för att underrätta medlemsstaterna om tredjelandsmedborgare inte uppfyller en skyldighet att återvända inom tidsfristen för frivillig avresa. Mekanismen bör hjälpa medlemsstaterna att fullgöra sina skyldigheter att verkställa beslut om återvändande och sin skyldighet att utfärda inreseförbud i enlighet med direktiv 2008/115/EG med avseende på tredjelandsmedborgare som inte har uppfyllt en skyldighet att återvända.

(16)

I denna förordning bör det fastställas tvingande bestämmelser för samråd mellan medlemsstaterna för att undvika eller förlika motstridiga instruktioner. Samråd bör ske när tredjelandsmedborgare, som innehar eller står i begrepp att beviljas ett giltigt uppehållstillstånd eller en giltig visering för längre vistelse av en medlemsstat, är föremål för en registrering om återvändande som införts av en annan medlemsstat, särskilt om beslutet om återvändande åtföljs av ett inreseförbud, eller där motstridiga situationer kan uppstå vid inresa till medlemsstaternas territorium.

(17)

Registreringar bör inte bevaras i SIS längre än vad som är nödvändigt för att uppnå de syften för vilka registreringarna fördes in. De relevanta bestämmelserna i förordning (EU) 2018/1861 om tidsfrister för översyn bör vara tillämpliga. Registreringar om återvändande bör raderas automatiskt så snart deras lagringstid löpt ut, i enlighet med det översynsförfarande som avses i den förordningen.

(18)

Personuppgifter som medlemsstaterna erhållit i enlighet med denna förordning bör inte överföras till eller göras tillgängliga för något tredjeland. Som ett undantag till den regeln bör det under strikta villkor vara möjligt att överföra sådana personuppgifter till ett tredjeland om överföringen är nödvändig i enskilda fall för att bistå vid identifieringen av en tredjelandsmedborgare med avseende på hans eller hennes återvändande. Överföringen av personuppgifter till tredjeländer bör utföras i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (7) och ske med samtycke från den registrerande medlemsstaten. Det bör dock noteras att mottagande tredjeländer ofta inte är föremål för beslut om adekvat skyddsnivå som antas av kommissionen enligt artikel 45 i förordning (EU) 2016/679. Trots unionens omfattande ansträngningar för att samarbeta med de viktigaste ursprungsländerna för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och som är föremål för en skyldighet att återvända har det inte gått att säkerställa att dessa tredjeländer systematiskt fullgör skyldigheten enligt internationell rätt om återtagande av de egna medborgarna. Återtagandeavtal som har ingåtts eller håller på att förhandlas fram av unionen eller medlemsstaterna och som fastställer lämpliga skyddsåtgärder för överföringen av uppgifter till tredjeländer enligt artikel 46 i förordning (EU) 2016/679 omfattar ett begränsat antal sådana tredjeländer.

Det är fortsatt osäkert om några nya sådana avtal kommer att ingås. I dessa situationer, och som ett undantag från kravet på ett beslut om adekvat skyddsnivå eller på lämpliga skyddsåtgärder, bör överföring av personuppgifter till tredjeländers myndigheter i enlighet med denna förordning medges i syfte att genomföra unionens återvändandepolitik. Det bör vara möjligt att använda undantaget enligt artikel 49 i förordning (EU) 2016/679 under förutsättning att de villkor som fastställs i den artikeln är uppfyllda. Enligt artikel 57 i den förordningen bör genomförandet av den förordningen, även avseende överföring av personuppgifter till tredjeländer i enlighet med den här förordningen, övervakas av oberoende tillsynsmyndigheter.

(19)

Vilka nationella myndigheter som ansvarar för återvändande kan variera avsevärt mellan medlemsstaterna, och det kan också röra sig om olika myndigheter i medlemsstaten beroende på varför vistelsen är olaglig. Även rättsliga myndigheter kan utfärda beslut om återvändande, till exempel efter omprövning av avslag när det gäller tillstånd eller rätt att vistas i medlemsstaten, eller som en straffrättslig påföljd. Alla nationella myndigheter som ansvarar för att utfärda och verkställa beslut om återvändande i enlighet med direktiv 2008/115/EG bör ha åtkomstbehörighet till SIS för att föra in, uppdatera, radera och söka i registreringar om återvändande.

(20)

Åtkomst till registreringar om återvändande bör beviljas de nationella behöriga myndigheter som avses i förordning (EU) 2018/1861 för identifiering och återvändande av tredjelandsmedborgare.

(21)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 (8) föreskrivs att Europol ska stödja och stärka de nationella behöriga myndigheternas insatser och deras samarbete vad gäller bekämpning av terrorism och grov brottslighet samt tillhandahålla analyser och hotbildsbedömningar. För att göra det lättare för Europol att fullgöra sina uppgifter, i synnerhet inom Europeiska centrumet för bekämpning av människosmuggling, är det lämpligt att Europol tillåts få åtkomst till den registreringskategori som fastställs i den här förordningen.

(22)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1624 (9) ska värdmedlemsstaten vid tillämpning av den förordningen tillåta medlemmarna i de enheter som avses i artikel 2.8 i den förordningen och som utplaceras av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån att göra sådana sökningar i unionsdatabaser som är nödvändiga för att uppfylla operativa mål som anges i den operativa planen för in- och utresekontroller (i förordning (EU) 2016/1624 kallade gränskontroller), gränsövervakning (i förordning (EU) 2016/1624 kallat gränsbevakning) och återvändande. Målet med utplaceringen av de enheter och grupper som avses i artikel 2.8 och 2.9 i den förordningen är att ge tekniskt och operativt stöd till begärande medlemsstater, särskilt de som står inför oproportionellt stora migrationsutmaningar. För att de enheter och grupper som avses i artikel 2.8 och 2.9 i den förordningen ska kunna utföra sina arbetsuppgifter behöver de åtkomst till registreringar i SIS om återvändande genom ett tekniskt gränssnitt hos Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån som är kopplat till det centrala SIS.

(23)

De uppgifter som finns och behandlas i SIS i enlighet med den här förordningen bör även omfattas av bestämmelserna om ansvarsområdena för medlemsstaterna och Europeiska unionens byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1726 (10) (nedan kallad eu-LISA), om införande och behandling av registreringar, om villkor för åtkomst till och lagring av registreringar, om databehandling, om dataskydd, om skadeståndsansvar och om övervakning och statistik i förordning (EU) 2018/1861.

(24)

Eftersom målen med denna förordning, nämligen att inrätta ett system för informationsutbyte om beslut om återvändande som medlemsstaterna utfärdat i enlighet med bestämmelser som respekterar direktiv 2008/115/EG i syfte att underlätta verkställigheten av dessa beslut och övervaka huruvida tredjelandsmedborgare som vistas olagligt respekterar skyldigheten att återvända, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(25)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(26)

Tillämpningen av denna förordning påverkar inte de förpliktelser som följer av Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning, kompletterad av New York-protokollet av den 31 januari 1967.

(27)

Medlemsstaterna bör genomföra denna förordning med full respekt för de grundläggande rättigheterna, däribland principen om non-refoulement, och bör därvid alltid beakta barnets bästa, familjelivet och de berörda personernas hälsotillstånd eller utsatthet.

(28)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av Schengenregelverket, ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella rätt.

(29)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG (11). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Förenade kungariket.

(30)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (12). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(31)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket (13) som omfattas av det område som avses i artikel 1 C i rådets beslut 1999/437/EG (14).

(32)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (15), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 C i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (16).

(33)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Lichtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (17), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 C i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (18).

(34)

När det gäller Bulgarien och Rumänien utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt och bör läsas jämförd med rådets beslut 2010/365/EU (19) och (EU) 2018/934 (20).

(35)

När det gäller Kroatien utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2011 års anslutningsakt och bör läsas jämförd med rådets beslut (EU) 2017/733 (21).

(36)

När det gäller Cypern utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.

(37)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (22) och avgav sitt yttrande den 3 maj 2017.