1)

Artikel 6.1 i rådets rambeslut 2002/584/JAI av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299/JAI, ska tolkas så, att för att fråga ska anses vara om en ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i denna bestämmelse, förutsätts inte att det finns möjlighet till domstolsprövning av beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder och det nationella beslut som ligger till grund för arresteringsordern.

2)

Artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att en europeisk arresteringsorder ska anses ogiltig om den inte grundar sig på en ”[nationell] arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan” i den mening som avses i denna bestämmelse. Detta begrepp avser nationella åtgärder som en rättslig myndighet vidtar för att eftersöka och gripa en person som är föremål för ett straffrättsligt förfarande, för att vederbörande ska ställas inför en domstol för att kunna delta i förfarandet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida en nationell rättsakt varigenom den eftersökte delges misstanke om brott, såsom den rättsakt som utgör grund för den europeiska arresteringsordern i det nationella målet, ger upphov till sådana rättsverkningar.

3)

Rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska, mot bakgrund av rätten till ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att för det fall att det saknas bestämmelser i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning som ger möjlighet till domstolsprövning av de villkor under vilka en europeisk arresteringsorder har utfärdats av en myndighet som visserligen deltar i rättskipningen i denna medlemsstat men som inte är en domstol, gäller följande. När en talan har väckts för att bestrida lagenligheten av ett beslut om att låta en person sitta fortsatt häktad och vederbörande har överlämnats med stöd av en europeisk arresteringsorder som utfärdats på grundval av en nationell rättsakt som inte kan anses utgöra en ”[nationell] arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan” i den mening som avses i artikel 8.1 c i rambeslutet, varvid det till stöd för talan har åberopats en grund avseende att den europeiska arresteringsordern är ogiltig mot bakgrund av unionsrätten, är den nationella domstol där nämnda talan väckts behörig att göra en sådan giltighetsprövning.

Rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299 ska, mot bakgrund av rätten till ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att för det fall att den nationella domstolen konstaterar att den europeiska arresteringsordern i fråga har utfärdats i strid med artikel 8.1 c i rambeslutet, av det skälet att den inte grundades på en ”[nationell] arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan” i den mening som avses i den bestämmelsen, är nämnda domstol inte skyldig att försätta en person som häktats sedan den verkställande medlemsstaten överlämnade vederbörande till den utfärdande medlemsstaten på fri fot. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att i enlighet med nationell rätt avgöra hur beslutet att hålla den eftersökta personen fortsatt häktad eller ej påverkas av att den aktuella europeiska arresteringsordern inte grundades på en sådan nationell rättsakt.