1)

Är nationell rättspraxis som innebär att ett villkor för fortsatt häktning (fyra månader efter gripandet av den misstänkte) är att det föreligger ”skälig misstanke”, i den meningen att det ”vid första påseendet” konstateras att den misstänkte kan ha begått det aktuella brottet, förenlig med artikel 3, artikel 4.1 andra meningen, artikel 10, skäl 16 fjärde och femte meningen och skäl 48 i direktiv 2016/343 ( 1 ) och med artiklarna 47 och 48 i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna]?

Om så inte är fallet, är nationell rättspraxis i vilken ”skälig misstanke” tolkas som en stor sannolikhet för att den misstänkte har begått det aktuella brottet förenlig med ovan angivna bestämmelser?

2)

Är nationell rättspraxis som innebär att den domstol som beslutar om en ansökan om ändring av en redan fastställd häktning ska motivera sitt beslut utan att jämföra bevisning som är till fördel för den misstänkte med bevisning som är till nackdel för vederbörande, även om den misstänktes advokat har argumenterat för detta – och det enda skälet till denna restriktion är att domstolen måste förbli opartisk för det fallet att samma domstol sedan ska pröva målet i sak –, förenlig med artikel 4.1 andra meningen, artikel 10, skäl 16 fjärde och femte meningen och skäl 48 i direktiv 2016/343 och med artikel 47 i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna]?

Om så inte är fallet, är nationell rättspraxis enligt vilken domstolen ska företa en mer ingående och detaljerad prövning av bevisningen och entydigt bemöta de argument som anförts av den misstänktes advokat, även om den därmed riskerar att inte kunna pröva målet eller meddela ett slutgiltigt avgörande i skuldfrågan om nämnda mål tilldelas samma domstol för sakprövningen, – vilket innebär att en annan domstol får pröva målet i sak – förenlig med ovan angivna bestämmelser?