16.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 419/48

—

med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets möte den 28 och 29 juni 2012,

—

med beaktande av uttalandet från euroområdets stats- och regeringschefer av den 29 juni 2012,

—

med beaktande av rapporten av den 26 juni 2012 från ordförandena för Europeiska rådet, Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Eurogruppen med titeln ”Mot en verklig ekonomisk och monetär union”,

—

med beaktande av artiklarna 42 och 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandena från utskottet för konstitutionella frågor, budgetutskottet samt utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7-0339/2012), och av följande skäl:

A.

Allt sedan undertecknandet av Romfördraget har Europeiska unionen tagit betydande steg mot en politisk, ekonomisk, finanspolitisk och monetär integration.

B.

Den ekonomiska och monetära unionen (EMU) är inte ett ändamål i sig, utan snarare ett instrument för att nå unionens och medlemsstaternas målsättningar, i synnerhet en balanserad och hållbar tillväxt och en hög sysselsättning. Social integrering och solidaritet utgör hörnstenarna i den europeiska sociala modellen och hela det europeiska integrationsarbetet och måste beaktas i framtida reformer av unionen.

C.

I det globaliserade informationssamhället blir behovet av en fördjupad europeisk integration som bygger på en grund av demokratisk legitimitet, möjlighet till ansvarsutkrävande, transparens och medborgarnas samtycke allt tydligare.

D.

Närmare europeisk integration bör leda till ett ökat parlamentariskt deltagande på såväl nationell nivå som unionsnivå.

E.

Unionen befinner sig vid ett vägskäl och måste tydligt välja att antingen slå sig samman inom unionen för att bygga en framtid med en starkare och värdedriven union grundad på solidaritet i en globaliserad värld, eller att vända sig inåt och tvingas att passivt underordna sig globaliseringen.

F.

Den ekonomiska och finansiella krisen och bankkrisen och den rådande ekonomiska nedgången har lett till höga offentliga och privata skulder på nationell nivå och finansieringsproblem i den offentliga sektorn i flera medlemsstater, och tillsammans med alltför stora makroekonomiska obalanser har detta snabbt, direkt och negativt påverkat den socioekonomiska utvecklingen i euroområdet och unionen i dess helhet.

G.

Mellan 2008 och mitten av 2012 steg arbetslöshetsnivån i de 27 EU-medlemsstaterna från cirka 7 % till 10,4 %, eller 25 miljoner arbetslösa, och mer än en av fem ungdomar är arbetslös (22 %). Vissa medlemsstater har en ungdomsarbetslöshet på över 50 %.

H.

Skapandet av arbetstillfällen, sysselsättning av god kvalitet och anständigt arbete är mycket viktiga faktorer för att man ska kunna ta sig ur den nuvarande krisen.

I.

Flera medlemsstater står för närvarande inför en mycket krävande ekonomisk och finansiell situation som förvärras genom de fortsatta spänningarna på statsobligationsmarknaderna, vilka återspeglas i höga låneräntor för vissa länder samt låga eller negativa låneräntor för vissa andra länder och en avsevärd finansiell och ekonomisk instabilitet.

J.

Skillnaderna i konkurrenskraft, som utvecklas i olika riktningar, tillsammans med en låg tillväxtpotential, hög arbetslöshet med stora offentliga och privata skulder har inte bara negativa effekter i vissa medlemsstater, utan gör även hela euroområdet sårbart.

K.

Den aktuella utvecklingen har tydligt visat att euroområdet ännu inte är ordentligt förberett för att lösa krisen eller vidta lämpliga åtgärder mot de regionala och globala ekonomiska kriserna på sitt eget territorium.

L.

Eurons stora betydelse, såväl inom euroområdet som på global nivå, som den andra viktigaste internationella reservvalutan kräver ett kraftfullt europeiskt svar och en samordnad europeisk aktion för att åter få tillväxt och stabilitet i ekonomin.

M.

Under det senaste årtiondet har euron haft många fördelar för EU-medborgarna, och har exempelvis skapat prisstabilitet, gjort att kostnaderna för valutakonverteringar inom euroområdet försvunnit, omöjliggjort nominella devalveringar i konkurrenssyfte, lett till lägre räntor, främjat integrationen av finansmarknaderna och underlättat gränsöverskridande kapitalrörelser.

N.

Unionens gemensamma valuta bör inte bli en symbol för splittring som hotar hela EU-projektet, utan bör förbli hela unionens valuta för en union som har förmåga att fatta långtgående beslut för att skapa en gemensam och blomstrande framtid.

O.

Under utvecklingen mot en verklig ekonomisk och monetär union bör viljan hos de medlemsstater som har valt att inte införa euron för att i stället behålla sina respektive nationella valutor respekteras.

P.

Medlemskapet i euroområdet förutsätter ett omfattande ekonomiskt och finansiellt ömsesidigt beroende mellan de berörda medlemsstaterna och kräver därför en mycket närmare samordning av den finansiella, finanspolitiska, sociala och ekonomiska politiken samt en överföring av behörighet från medlemsstaterna till unionen, kopplat till strängare tillsynsinstrument och ett effektiv genomdrivande. Denna närmare samordning av medlemsstater som har euron som valuta, eventuellt med stöd från en grupp av andra villiga medlemsstater, måste emellertid utvecklas inom ramen för ”två hastigheter, ett Europa” i syfte att undvika politiska åtgärder som i till slut skulle leda till att det skapas två olika Europa.

Q.

Av den senaste Eurobarometerundersökningen framgår att den ihållande krisen har lett till att förtroendet för de politiska institutionerna har minskat kraftigt såväl i medlemsstaterna som på unionsnivå. Även allmänhetens uppfattning om unionen har blivit påtagligt mer negativ. EU-medborgarna anser dock fortfarande att unionen är den aktör som mest effektivt kan hantera den ekonomiska krisen.

R.

Unionen och de nationella beslutsfattarna bör ständigt förklara för medborgarna vilka fördelarna är med europeisk integration och en gemensam valutas effekter och utmaningar, däribland kostnaderna för och riskerna med en upplösning av euroområdet.

S.

17 medlemsstater har redan antagit unionens gemensamma valuta och de flesta andra kommer att ansluta sig till euron när de är redo.

T.

Alla tvivel på EMU:s framtid i allmänhet, inklusive omöjligheten att lämna eurosamarbetet, och på unionens gemensamma valuta i synnerhet, är ogrundade eftersom en stark union ligger i alla medborgares intresse.

U.

Att återupprätta förtroendet är huvuduppgiften för att övertyga EU-medborgarna och företagen att återigen börja investera i ekonomin och skapa förutsättningar för finansinstituten att på nytt tillhandahålla krediter för realekonomin på breda men sunda grunder.

V.

Eurokrisen är komplex och kräver kontinuerliga och mångfacetterade insatser på alla institutionella och politiska nivåer.

W.

EU-institutionerna och stats- och regeringscheferna i medlemsstaterna i allmänhet och i medlemsstaterna i euroområdet i synnerhet spelar en viktig roll för att skapa en finanspolitisk union på ett sådant sätt att alla mekanismer i euroområdets krishantering, till exempel Europeiska stabilitetsmekanismen, ingår i en institutionell miljö där Europaparlamentet deltar fullt ut som medlagstiftare. Den nuvarande mellanstatliga strukturen uppvisar en allvarlig brist på demokratisk legitimitet. Den gemensamma valutan kan endast stabiliseras om medlemsstaterna är villiga att föra upp kontrollen över finanspolitiken till unionsnivå.

X.

För att återupprätta förtroendet krävs också att stats- och regeringscheferna och deras ministrar i respektive medlemsstater försvarar och förklarar de politiska beslut som har fattats på unionsnivå. Genom att på ett orättvist sätt i vissa fall lägga ansvaret för impopulära beslut på unionen spelas ett särskilt farligt opinionsspel som riskerar att undergräva unionen, urholka solidariteten och till slut skada trovärdigheten för de nationella ledarna själva och eventuellt hela EU-projektet.

Y.

Unionen är socialt bräcklig för ögonblicket. Flera av medlemsstaterna genomför extremt krävande strukturella reform- och konsolideringsprogram. En politisk union är till sist enda möjligheten att klara av tider som dessa, uppmuntra till solidaritet och fortsätta det europeiska projektet.

Z.

Europeiska rådet och euroområdet bekräftade vid sitt toppmöte den 28–29 juni 2012 sin beslutsamhet att vidta de nödvändiga åtgärderna för att säkerställa ett finansiellt stabilt, konkurrenskraftigt och välmående Europa och därmed öka medborgarnas välfärd.

AA.

Den allt större klyftan mellan länderna i EU:s kärn- och randområden får inte bli kronisk. Permanenta ramar måste inrättas som gör att medlemsstater med problem kan få ett solidaritetsbaserat stöd från andra medlemsstater. De medlemsstater som vill samarbeta solidariskt bör vara skyldiga att ta sitt ansvar för att genomföra alla sina åtaganden inom budgetområdet samt sina landsspecifika rekommendationer och sina åtaganden inom ramen för den europeiska planeringsterminen, i synnerhet de som avser stabilitets- och tillväxtpakten, europluspakten, Europa 2020-strategin och förfarandet vid alltför stora obalanser, med hänsyn tagen till landsspecifika omständigheter. Att säkra den finansiella stabiliteten i varje enskild medlemsstat ligger i samtliga medlemsstaters gemensamma intresse. I artikel 121 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) anges att medlemsstaterna ska betrakta den ekonomiska politiken som en fråga av gemensamt intresse och samordna den inom rådet.

AB.

Det är av avgörande betydelse för en återgång till tillväxt att den inre marknaden fullbordas. Kommissionen, i dess egenskap av fördragens väktare, måste öka sina ansträngningar att tvinga fram genomförande och efterlevnad av den rådande lagstiftning som gäller den inre marknaden. För att den inre marknaden ska fungera korrekt är det nödvändigt att reglerna om marknadsintegration bygger mer på förordningar än på direktiv.

AC.

Den europeiska integrationen är utan tvivel en oåterkallelig och progressiv process.

AD.

Det är ur demokratisk synvinkel och i ljuset av alla bestämmelser i Lissabonfördraget oacceptabelt att talmannen för Europaparlamentet, som består av valda företrädare för över 502 miljoner EU-medborgare, inte inbjöds att delta i utarbetandet av den ovannämnda rapporten med titeln ”Mot en verklig ekonomisk och monetär union”.

AE.

Tiden är inne för de politiska ledarna för och inom unionen att visa sin beslutsamhet, sin kreativitet, sitt mod, sin ihärdighet och sitt ledarskap när det gäller att avskaffa de kvarstående brister som fortsatt hindrar att EMU fungerar korrekt. Den mellanstatliga metoden har nått vägs ände och är inte väl lämpad för ett demokratiskt och effektivt beslutsfattande under 2000-talet. Det är dags att ta steget mot ett verkligt federalt Europa.

AF.

I den ovannämnda rapporten ”Mot en verklig ekonomisk och monetär union” väljer man otvetydigt att se framåt och försöker bryta cirkeln av misstroende genom strukturella åtgärder. Rapporten borde också beakta den sociala dimensionen.

AG.

Europeiska rådet uppmanade vid sitt möte den 28–29 juni 2012 sin ordförande att utveckla en specifik och tidsbunden färdplan för fullbordandet av en verklig ekonomisk och monetär union. Fastställandet av en global och långsiktig vision med hjälp av en färdplan är en viktig signal som bör bidra till att återupprätta förtroendet, som bör öka allteftersom färdplanen stegvis genomförs.

AH.

De stadiga framstegen vid genomförandet av den långsiktiga färdplanen erbjuder ingen omedelbar lösning på krisen och bör inte fördröja de kortsiktiga åtgärder som krävs.

AI.

Det kan inte uteslutas att nya fördragsändringar kan bli nödvändiga för att öka den demokratiska legitimiteten för en fullt ut fungerande ekonomisk och monetär union, och kommissionen bör ange vilka nu pågående lagstiftningsinitiativ som inte får fördröjas genom den långsiktiga institutionella utvecklingen.

AJ.

Fullbordande av en verklig ekonomisk och monetär union inom unionen kommer på medellång sikt att kräva att en fördragsändring genomförs.

AK.

Förfarandena och flexibiliteten i de gällande fördragen måste utnyttjas fullt ut för att snabbt förbättra styrningen av den ekonomiska och monetära unionen inom ramen för utformningen av ett verkligt europeiskt politiskt område. Detta är en förutsättning för att bygga upp ett demokratiskt samförstånd inför en omfattande och framgångsrik framtida fördragsändring.

AL.

Europaparlamentet har rätt att förelägga rådet förslag till ändringar av fördragen, som sedan ska granskas av ett konvent, för att fullborda utformningen av en verklig ekonomisk och monetär union genom att öka unionens befogenheter, särskilt inom området för den ekonomiska politiken, samt förstärka unionens egna medel och budgetkapacitet, kommissionens roll och demokratiska ansvarighet samt Europaparlamentets rättigheter.

AM.

Det är realistiskt och rimligt att tänka sig att ett sådant konvent inte bör äga rum före nästa val till Europaparlamentet, men förberedelserna inför ett sådant konvent bör inledas redan före detta val.

AN.

Både de åtgärder som föreslås enligt de gällande fördragen och genom framtida fördragsändringar bör innebära att de medlemsstater som inte har antagit euron ges möjlighet att delta och att unionens integritet garanteras.

AO.

Framtida fördragsändringar bör inte utgöra ett hinder för ett snabbt genomförande av vad som redan kan genomföras inom ramen för de befintliga fördragen. De nuvarande fördragen medger en bred marginal för avsevärda framsteg mot en ekonomisk och monetär union som bygger på starkare och mer integrerade finansiella, budgetmässiga och ekonomisk-politiska ramar, en starkare demokratisk legitimitet och ett tydligare ansvarstagande.

AP.

Lissabonfördragets potential avseende sysselsättnings- eller socialpolitiken har hittills inte utnyttjats fullt ut, först och främst när det gäller följande:

AQ.

I artikel 48.7 i EUF-fördraget föreskrivs att ett särskilt förfarande ska följas vid antagandet av en akt för vilket det i fördraget krävs ett särskilt lagstiftningsförfarande i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Artikel 333 i EUF-fördraget innehåller även bestämmelser om gör det möjligt att utnyttja det ordinarie lagstiftningsförfarandet inom ramen för förstärkt samarbete.

AR.

Ambitionen bör vara att alla medlemsstater gemensamt vidtar åtgärder för en fördjupad europeisk integration. Beslut som endast omfattar euroområdet kan vid behov krävas eller vara motiverade mot bakgrund av euroområdets specifika särdrag, inklusive rimliga och rättvisa möjligheter för andra medlemsstater att delta med balanserade rättigheter och skyldigheter.

AS.

Det behövs en gemensam europeisk ungdomsstrategi för att motverka ungdomsarbetslöshet och risken att en hel generation går förlorad i Europa.

AT.

De åtgärder som hittills har vidtagits för att stabilisera det finansiella systemet har inte lyckats återupprätta förtroendet fullt ut. Europeiska centralbanken har genom en serie av exceptionella tillfälliga stödåtgärder för både medlemsstaterna och bankerna spelat en central roll i detta räddningsarbete utan att förlora sitt centrala mål ur sikte, nämligen att garantera prisstabiliteten.

AU.

ECB:s fördragsbaserade operativa oberoende när det gäller valutapolitiken förblir en hörnsten för EMU:s och den gemensamma valutans trovärdighet.

AV.

Den osäkra situationen inom banksektorn i flera medlemsstater och i unionen som helhet hotar realekonomin och de offentliga finanserna, och kostnaden för att hantera bankkrisen är betungande för skattebetalarna och realekonomins utveckling, vilket försvårar tillväxten. De befintliga mekanismerna och strukturerna är otillräckliga när det gäller att förhindra negativa spridningseffekter.

AW.

Medlemsstaterna lider av den uppenbara obalansen mellan banker som genomför operationer på en europeisk marknad och de löpande skulder som ska betalas med deras statspapper. Under den nuvarande krisen har det blivit uppenbart att kopplingen bank–statspapper är starkare och mera skadlig inom en monetär union där den interna räntan är fast och det inte finns någon mekanism på unionsnivå för att lätta på kostnaderna för omstrukturering av banker.

AX.

För att EMU ska fungera smidigt måste den negativa återkopplingen mellan statspapper, banker och realekonomin brytas.

AY.

Krisen har skapat en spridning av utlåningsräntor och har också de facto splittrat den inre marknaden för finansiella tjänster.

AZ.

Europaparlamentet har vid upprepade tillfällen och konsekvent konstaterat att det finns ett akut behov av kompletterande och långtgående åtgärder för att lösa krisen i banksektorn. Åtskillnad bör göras mellan kortsiktiga åtgärder för att stabilisera situationen med den akuta bankkrisen, och medelfristiga och långsiktiga åtgärder, bland annat att uppfylla G20-åtagandet att i god tid, fullständigt och konsekvent införa internationellt överenskomna regler om bankernas kapital, likviditet och utlåning, vilka syftar till att förverkliga en fullt ut fungerande europeisk bankunion.

BA.

Inga åtgärder som vidtas inom ramen för en sådan bankunion får förhindra ett fortsatt korrekt funktionssätt för den inre marknaden för finansiella tjänster och den fria rörligheten för kapital.

BB.

Finansinstituten och deras företrädare bör agera ansvarsfullt och uppfylla höga moraliska krav som gynnar realekonomin.

BC.

Unionen behöver en gemensam europeisk tillsynsmekanism för bankinstitut. För att skapa tillräckligt förtroende för finansmarknaden och stabilitet på den gemensamma inre marknaden för finansiella tjänster är det nödvändigt med europeiska ramar för en sund och effektiv insättningsgaranti och för avveckling av banker.

BD.

Alla åtgärder för att skapa en bankunion bör åtföljas av en förbättring av insyn och ansvarstagande för de institut som omfattas av den.

BE.

Man bör undersöka frågan om huruvida det är nödvändigt att kräva att vissa särskilt riskfyllda finansiella verksamheter inom en bankgrupp rättsligt separeras från inlåningsbanker, i linje med rekommendationerna från Liikanen-rapporten.

BF.

Tillsynsmyndigheterna i allmänhet bör upptäcka och åtgärda problem i ett tidigt skede för att förhindra att kriser uppstår och för att bevara den finansiella stabiliteten och motståndskraften.

BG.

Merparten av banktillsynsbefogenheterna inom unionen i dag ligger hos de nationella tillsynsmyndigheterna, med den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA), som inrättades genom förordning (EU) nr 1093/2010 (1), i en samordnande roll. Det rådande systemet med nationell tillsyn har visat sig vara alltför fragmenterat för att kunna hantera de aktuella utmaningarna.

BH.

En effektiv europeisk tillsynsmekanism av hög kvalitet är oumbärlig för att kunna upptäcka problem och åtgärda dem resolut, för att garantera lika villkor för alla bankinstitut, för att återupprätta det gränsöverskridande förtroendet och för att undvika fragmentering av den inre marknaden.

BI.

En tydlig uppdelning av det operativa ansvaret bör fastställas mellan en europeisk tillsynsmekanism och de nationella tillsynsmyndigheterna, med hänsyn till bankernas storlek och affärsmodell och vilka tillsynsuppgifterna är, samt med beaktande av proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna.

BJ.

Den europeiska tillsynen av bankinstitut inom EMU och en utökad roll för EBA i bevarandet av den inre marknaden är absoluta prioriteringar när det gäller att hantera krisen. Av hänsyn till stabiliteten på den inre finansiella marknaden bör man emellertid se till att medlemsstater som inte har euron som valuta och som bestämmer sig för att ansluta sig till den gemensamma tillsynsmekanismen erbjuds en deltagandeform som garanterar symmetri mellan de skyldigheter som de tar på sig och effekterna på beslutsfattandet.

BK.

Den gemensamma tillsynsmekanismen bör från första början omfatta de finansinstitut som kräver direkt stöd från unionen samt systemviktiga finansinstitut.

BL.

Trots den europeiska gemensamma tillsynsmekanismens oberoende av politiskt och industrins inflytande måste den inför Europaparlamentet regelbundet och vid behov förklara, motivera och svara för sina åtgärder och beslut avseende europeisk tillsyn, med tanke på den inverkan som tillsynsåtgärderna kan ha på offentliga finanser, banker, anställda och kunder. Faktisk demokratisk ansvarighet förutsätter bl.a. att Europaparlamentets godkännande krävs för tillsättning av ordföranden för den gemensamma tillsynsmekanismen, som väljs genom en öppen urvalsprocess, att det krävs att ordföranden ska rapportera till och blir utfrågad av parlamentet, att parlamentet ges rätt att ställa skriftliga eller muntliga frågor samt att parlamentet ges undersökningsrätt i enlighet med EUF-fördraget.

BM.

ESM ska i framtiden under vissa förhållanden direkt kunna finansiera banker med problem. Att få den gemensamma tillsynsmekanismen färdig för användning är därför den viktigaste uppgiften i genomförandet av bankunionen.

BN.

Den gemensamma uppsättning regler (den gemensamma regelboken) som håller på att utvecklas av EBA bör säkerställa att harmoniserade regler tillämpas enhetligt inom unionen. Denna gemensamma regelbok om banktillsyn och mer allmänt harmoniserade och förbättrade tillsynsregler är nödvändig för att den gemensamma tillsynsmekanismen ska bli effektiv, eftersom den europeiska tillsynsmyndigheten inte kan arbeta med olika nationella tillsynsregler.

BO.

Efter inrättandet av den gemensamma tillsynsmekanismen bör omröstningsreglerna inom EBA noga anpassas för att främja ett konstruktivt samarbete mellan medlemsstater i respektive utanför euroområdet, samt garantera att samtliga medlemsstaters intressen till fullo beaktas.

BP.

De pågående lagstiftningsförfarandena avseende den gemensamma tillsynsmekanismen bör avslutas utan dröjsmål.

BQ.

För att den nya finansiella strukturen ska kunna realiseras är det nödvändigt att omgående komma ur blockeringen av förhandlingarna om insättningsgarantisystem och direktivet om system för ersättning till investerare, eftersom förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet har legat nere trots deras avgörande betydelse för att säkra gemensamma mekanismer för bankavveckling och garantier för kunders insättningar.

BR.

Ett gemensamt europeiskt insättningsgarantisystem kräver gemensamma höga krav på alla insättningsgarantisystem i unionen för att uppnå samma skydd, så att man uppnår samma heltäckande skydd och samma stabilitet hos insättningsgarantisystemen, och kan garantera lika konkurrensvillkor. Endast härigenom skapas förutsättningar för den flexibilitet som krävs för att ge utrymme för särskilda nationella förhållanden inom finanssektorn.

BS.

En gemensam europeisk insättningsgarantifond med fungerande insättningsgarantier som stöds av adekvat finansiering och därmed ökar systemets trovärdighet och insättarnas förtroende kan vara den slutliga målsättningen, när väl ett effektivt avvecklingssystem och en effektiv gemensam tillsynsmekanism fungerar.

BT.

Förhandsplanering, snabba åtgärder, tidiga ingripanden, tillbörlig aktsamhet, tillgång till kvalitativ information samt trovärdighet är grundläggande för att hantera bankkriser.

BU.

Ett gemensamt europeiskt återhämtnings- och avvecklingssystem bör inrättas, helst samtidigt som den gemensamma tillsynsmekanismen träder i kraft, i syfte att återupprätta den ekonomiska bärkraften hos banker med problem och avveckla olönsamma finansinstitut.

BV.

På kort sikt bör antagandet av de nuvarande förslagen från kommissionen beträffande krishanteringsregler för banker i kris ha absolut prioritet.

BW.

Det övergripande syftet med ett effektivt avvecklingssystem och gemensamma rekonstruktionsregler är att minimera den potentiella användningen av skattemedel för att rekonstruera och avveckla bankinstitut.

BX.

För att skydda privata besparingar är det nödvändigt att europeiska fonder för insättningsgaranti, samt för rekonstruktion och avveckling, är funktionsmässigt åtskilda men samtidigt effektivt utformade.

BY.

Avvecklings- och insättningsgarantimekanismer bör ha en stark finansiell struktur, i första hand inrättad på förhand och grundad på bidrag från finansindustrin, varvid ett enskilt finansinstituts bidrag bör återspegla den risk som det institutet utgör, och där offentliga europeiska medel endast tjänar som en sista bromsåtgärd, reducerad till ett minimum.

BZ.

Den ovannämnda rapporten ”Towards a Genuine Economic and Monetary Union” var ett viktigt steg framåt eftersom man i den konstaterade att ”för att EMU ska fungera friktionsfritt krävs inte bara att de åtgärder som man redan har kommit överens om inom ramen för en förstärkt ekonomisk styrning (särskilt stabilitets- och tillväxtpakten och avtalet om stabilitet, samordning och styrning) genomförs snabbt och kraftfullt, utan även att man tar ett kvalitativt steg mot en finansunion”.

CA.

Sunda offentliga finanser, balanserade budgetar över konjunkturcykeln, utsikter till hållbar tillväxt på medellång sikt, liksom tillräckliga offentliga investeringar är grundläggande krav för långsiktig ekonomisk och finansiell stabilitet, för välfärdsstaten och för att kunna betala kostnaden för den förväntade demografiska utvecklingen.

CB.

En smidigt fungerande ekonomisk och monetär union kräver ett fullständigt och snabbt genomförande av de åtgärder som redan fastställts genom den förstärkta ramen för ekonomisk styrning, såsom den förstärkta stabilitets- och tillväxtpakten och den europeiska planeringsterminen kompletterad av tillväxtfrämjande åtgärder. Senast fem år efter att avtalet om stabilitet, samordning och styrning (TSCG) har trätt i kraft bör man, på basis av en utvärdering av erfarenheterna av genomförandet av detta fördrag och i enlighet med EU-fördraget och EUF-fördraget, vidta de åtgärder som krävs för att inlemma det centrala innehållet i TSCG i unionens rättsliga ram.

CC.

Enligt tillväxt- och sysselsättningspakten är det nödvändigt med en differentierad och tillväxtfrämjande budgetkonsolidering och särskild uppmärksamhet måste ägnas åt satsningar på framtidsområden. Kommissionen bör presentera förslag om hur man inom unionens och medlemsstaternas finanspolitiska ramar ska välja ut de investeringar som ska prioriteras.

CD.

Krisen har tydligt visat att det behövs en kvalitativ utveckling mot en stabilare och mer demokratisk finanspolitisk union med ökade egna medel för unionen och effektivare mekanismer för att korrigera en ohållbar finanspolitisk utveckling, hantera skuldnivåer och fastställa de övre gränserna för medlemsstaternas budgetbalans.

CE.

En verklig ekonomisk och monetär union måste stödjas och accepteras av EU-medborgarna och man måste därför se till att politiska beslutsfattare, arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer deltar på alla politiska nivåer.

CF.

Kompletterande mekanismer för att se till att alla medlemsstater uppfyller åtagandena i sina individuella budgetförfaranden bör förstärka, inte försvaga, den nuvarande ekonomiska styrningen. Den oberoende rollen för kommissionsledamoten med ansvar för ekonomiska och monetära frågor behöver förstärkas och åtföljas av starka mekanismer för ansvarighet gentemot både Europaparlamentet och rådet. Ett europeiskt finansdepartement bör inrättas, styrt av en europeisk finansminister som är personligen ansvarig inför Europaparlamentet.

CG.

Flexibilitetsklausulen (artikel 352 i EUF-fördraget) kan användas i syfte att inrätta ett europeiskt finansdepartement styrt av en europeisk finansminister, vilket är ett centralt inslag i en verklig ekonomisk och monetär union.

CH.

I artikel 136 i EUF-fördraget ges möjlighet att, i enlighet med det relevanta lagstiftningsförfarandet bland de förfaranden som avses i artiklarna 121 och 126 i EUF-fördraget, anta särskilda åtgärder för att förbättra samordningen och övervakningen av budgetdisciplinen i de medlemsstater som har euron som valuta. En sådan lagstiftning kan föreskriva att kommissionen ska ges befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten. Enligt EUF-fördraget har Europaparlamentet eller rådet möjlighet att återkalla delegeringen till kommissionen.

CI.

Den allmänna regeln i unionens rättsordning är att Europeiska unionens domstol har befogenhet att kontrollera att EU-rätten iakttas vid tolkningen och tillämpningen av fördragen, såvida detta inte uttryckligen har undantagits.

CJ.

Trepartsförhandlingarna om de så kallade förordningarna om paketen med två lagförslag bör snart ge konkreta politiska resultat.

CK.

Stabilitets- och tillväxtpakten är till sin utformning ett instrument för cyklisk stabilisering som, genom att tillåta att medlemsstaterna har ett underskott på högst 3 %, gör det möjligt att bekämpa och absorbera ekonomiska chocker i berörda medlemsstater. Denna kontracykliska politik kan bara fungera om medlemsstaterna bygger upp budgetöverskott när tiderna är goda. De finansiella stödmekanismerna, som exempelvis den europeiska stabilitetsmekanismen, ska vara en sista utväg.

CL.

De medlemsstater som är parter till TSCG i EMU måste till kommissionen och rådet rapportera sin planerade utgivning av instrument för offentliga lån och möjliggöra en tidig samordning av utgivning av skuldinstrument på unionsnivå.

CM.

Enligt de gällande fördragen kan de medlemsstater som har euron som valuta finansiera en ökad unionsbudget inom ramen för förfarandet för egna medel genom att införa särskilda skatter eller avgifter i enlighet med ett förfarande för förstärkt samarbete. Detta bör ske så att man särskilt prioriterar kopplingen till den redan befintliga ramen för unionens budget samtidigt som unionsbudgetens traditionella uppgift inte får undergrävas. En sådan ökad budgetkapacitet bör stödja tillväxt och social sammanhållning genom att åtgärda obalanser, strukturella skillnader och finansiella nödlägen som är direkt kopplade till den monetära unionen.

CN.

Gemensam utgivning av skuldinstrument kan på längre sikt och när en del stränga villkor är uppfyllda vara ett sätt att komplettera EMU. Gemensam utgivning av skuldinstrument med gemensamt och solidariskt ansvar inom euroområdet kan kräva att fördragen måste ändras.

CO.

Eftersom en gemensam utgivning av skuldinstrument kräver en hållbar finanspolitisk ram håller en sådan på att införas, vilken ska syfta till såväl förbättrad ekonomisk styrning, finanspolitisk disciplin och efterlevnad av stabilitets- och tillväxtpakten samt fungera som kontrollinstrument för att förhindra risken för överdrivet risktagande.

CP.

En starkare och bättre integrerad finanspolitisk union bör innehålla en gradvis överföring till en inlösenfond.

CQ.

Om instrument för gemensam utgivning av skuldinstrument införs på ett sätt som inte är trovärdigt kan det få okontrollerbara konsekvenser och leda till att förtroendet för euroområdets förmåga att agera beslutsamt på sikt urholkas.

CR.

Skuldkrisen har uppmuntrat unionen och särskilt euroområdet att inrätta nya finansiella solidaritetsinstrument i Europa: Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF), Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) och andra projekt som är relaterade till färdplanen för en verklig ekonomisk och monetär union. De finansiella effekterna av dessa instrument är mycket större när det gäller de berörda beloppen än unionens budget, och den innovativa idén med en central budget för euroområdet, som ska finansieras av medlemmarna i euroområdet, har nu föreslagits som den ultimata garantin för denna nya finansiella solidaritet.

CS.

Utökningen av antalet solidaritetsinstrument gör det svårt att bedöma varje medlemsstats faktiska bidrag till den europeiska solidariteten, vilket i hög grad överskrider medlemsstaternas respektive finansiella bidrag till unionens budget. Instrumentens stora skillnader när det gäller rättsliga grunder, interventionssätt och de berörda medlemsstaterna riskerar dessutom att göra hela arrangemanget svårt att styra för de europeiska ledarna, svårt att förstå för de europeiska medborgarna generellt sett och omöjligt att underställa någon form av parlamentarisk kontroll.

CT.

Den europeiska stabilitetsmekanismen skulle kunna integreras i EU:s rättsliga ram genom flexibilitetsklausulen (artikel 352 i EUF fördraget) tillsammans med den reviderade artikel 136 i EUF-fördraget.

CU.

Enligt de gällande fördragen kan rådet på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet (artikel 125.2 i EUF-fördraget) närmare fastställa definitioner för tillämpningen av principen om att inte överta medlemsstaters skulder.

CV.

Höga standarder för demokratisk ansvarsskyldighet på unionsnivå bör tillämpas på trojkan.

CW.

Kommissionens agerande när det gäller en finanspolitisk och ekonomisk union bör utgå från en lämplig social dialog och fullt ut respektera arbetsmarknadsparternas oberoende.

CX.

Europeiska statistiksystemets oberoende måste skyddas på både nationell nivå och unionsnivå för att upprätthålla den europeiska statistikens trovärdighet i dess viktiga roll som stöd till en fullständig finanspolitisk union (genom krav på hög standard och ett systemgemensamt sätt att utveckla, framställa och verifiera tillförlitligheten i den offentliga sektorns finansiella statistik).

CY.

Offentliga redovisningsstandarder bör gälla i alla medlemsstater på ett standardiserat sätt och bör vara underkastade interna och externa granskningsförfaranden, som ett viktigt komplement till kommissionens vidare befogenheter och revisionsrättens mer omfattande samordnarroll samt de nationella revisionsmyndigheternas verifiering av kvaliteten på de nationella källor som används för att beräkna skulder och underskott.

CZ.

Stor tonvikt har hittills legat på den monetära sidan av EMU, men det finns även ett akut behov av att skapa en verklig ekonomisk union, där Europa 2020-strategin bör utgöra den bindande ramen för utformningen och genomförandet av den ekonomiska politiken.

DA.

Euro plus-pakten, Europa 2020-strategin och tillväxt- och sysselsättningspakten bör integreras i unionsrätten och bereda väg för införandet av en konvergenskod för medlemsstaternas ekonomier.

DB.

Den europeiska planeringsterminen utgör, såsom den beskrivs i stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del, en lämplig ram för samordningen av den ekonomiska politiken och de budgetrelaterade val som görs på nationell nivå i linje med de landsspecifika rekommendationer som rådet antagit.

DC.

I artikel 9 i EUF-fördraget krävs främjande av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildnings- och hälsoskyddsnivå.

DD.

Budgetkonsolidering, minskning av alltför stora makroekonomiska obalanser, strukturella reformer och investeringar krävs för att övervinna krisen och säkerställa kvalitativ och hållbar tillväxt och sysselsättning i ett kunskapsdrivet samhälle, vilket återspeglar de faktiska villkoren för ett EMU-medlemskap i en social marknadsekonomi. Strukturella reformer bär frukt endast på lång sikt.

DE.

Tillväxt- och sysselsättningspakten, som antogs vid Europeiska rådets möte den 28–29 juni 2012, kan ge ett viktigt bidrag till tillväxten och sysselsättningen samt när det gäller att öka EU:s konkurrensförmåga. Unionen och dess medlemsstater måste ta sitt ansvar och snabbt vidta åtgärder för att fullborda den inre marknaden och frigöra dess potential. Den nya inriktningen genom tillväxtpakten är välkommen, även om mobiliseringen av finansiella medel för tillväxtfrämjande åtgärder från strukturfonderna endast är en omfördelning av befintliga medel, vilket följaktligen inte ger ytterligare finansiella resurser.

DF.

Medlemsstaterna måste omgående genomföra de överenskomna reformerna genom sina nationella reformprogram, och de nationella parlamenten måste i rätt tid göra välgrundade granskningar av sina regeringars ageranden i detta hänseende.

DG.

Den inre marknaden kan inte utveckla sin fulla potential på grund av de hinder som fortfarande finns i vissa medlemsstater. För att EU-ekonomins hela tillväxtpotential ska kunna utnyttjas är det nödvändigt att fullborda den inre marknaden, särskilt när det gäller tjänster, energi, telekommunikation, standardisering, förenkling av reglerna för offentlig upphandling, nätverksindustrier, e-handel och upphovsrättsordning.

DH.

En fördjupad ekonomisk och finanspolitisk integration undergrävs utan större samordning på skatteområdet. Eftersom enhällighetsregeln på skatteområdet hindrar utvecklingen på detta område bör instrumentet med förstärkt samarbete användas oftare, med hänvisning till Europaparlamentets ståndpunkt om den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen och skatten på finansiella transaktioner. På skatteområdet krävs helt klart konvergens mellan skattesystemens struktur och skattebasen i medlemsstaterna. Skadlig skattekonkurrens mellan medlemsstaterna strider uppenbart mot den inre marknadens logik och måste åtgärdas,

DI.

Det är viktigt att den ekonomiska återhämtningen åtföljs av en arbetsmarknadspolitik som stimulerar arbetssökning och företagaranda och minskar den strukturella arbetslösheten, särskilt bland ungdomar, äldre och kvinnor, samtidigt som den skyddar den europeiska sociala modellen och fullt ut respekterar arbetsmarknadsparternas roll och rätten att förhandla om, ingå eller genomdriva kollektivavtal eller vidta kollektiva åtgärder med stöd av nationell lagstiftning och praxis. I denna mening bör integreringen av medlemsstaternas arbetsmarknader främjas för att öka arbetskraftens rörlighet över gränserna.

DJ.

En bindande samordning på unionsnivå bör användas för vissa viktiga ekonomiska politiska frågor som är särskilt relevanta för tillväxten och sysselsättningen.

DK.

Hållbara och varaktiga offentliga finanser är inte bara en fråga om en sparsam användning av knappa offentliga resurser, utan också om att tillämpa rättvis beskattning, progressiv skatt, välorganiserad skatteuppbörd, effektivare åtgärder mot alla former av skattebedrägeri och skatteflykt, skattesamarbete och skattesamordning inriktad på att begränsa skadlig skattekonkurrens samt ett välutvecklat skattesystem som främjar företagsutveckling och skapandet av arbetstillfällen.

DL.

Medlemsstaterna bör hållas ansvariga för genomförandet av Europa 2020-strategin.

DM.

Europa 2020-strategin måste genomgå en halvtidsöversyn. I denna översyn bör man inte dra sig för att namnge länder och man bör undersöka om målen ska justeras eller anpassas och på vilket sätt man kan öka pressen på medlemsstaterna att uppnå målen.

DN.

Tillgången på högkvalitativ europeisk statistik spelar en viktig roll i centrum av den nya ekonomiska styrningen, och den är särskilt avgörande för att man ska kunna stödja ett korrekt genomförande av dess viktigaste processer för övervakning och genomförande, såsom den europeiska planeringsterminen, förfarandet vid alltför stora makroekonomiska obalanser samt Europa 2020-strategin.

DO.

Man måste göra nya ansträngningar för att modernisera den europeiska statistikens framställningsmetoder, så att man kan garantera statistikens höga standard, kostnadseffektivitet och riktiga resursanvändning samt underlätta adekvat spridning till myndigheter, ekonomiska aktörer och medborgare, och underlätta deras tillgång till statistiken.

DP.

Europeiska unionens legitimitet bygger på dess demokratiska värderingar, dess målsättningar samt dess befogenheter, instrument och institutioner.

DQ.

Denna legitimitet härleds från en dubbel medborgarrepresentation, en där medborgarna företräds av Europaparlamentet och en där medlemsstaterna företräds av rådet.

DR.

På grund av den aktuella krisen och det sätt på vilket beslut har fattats om vissa krisbekämpande åtgärder har debatten utvidgats om behovet av att öka de demokratiska aspekterna av beslutsfattandet inom EMU.

DS.

De politiska ledarna och representanterna för institutionerna, byråerna och andra unionsorgan bör vara politiskt ansvariga inför Europaparlamentet. Regelbunden rapportering och årliga presentationer av deras verksamhet och prognoser bör äga rum inför Europaparlamentets behöriga utskott.

DT.

Europeiska rådet har under de senaste åren försökt finna en väg ut ur krisen, och har utarbetat många förslag som unionen enligt fördragen inte alltid har tydliga befogenheter för.

DU.

Man kan beklaga Europeiska rådets beslut att följa den mellanstatliga vägen, och att därmed utesluta Europaparlamentet som en viktig aktör för att finna en väg ut ur krisen, även om detta var nödvändigt i vissa fall.

DV.

De förslag som faller inom räckvidden för unionens beslutsbefogenheter bör läggas fram i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet och med Europaparlamentets fulla delaktighet.

DW.

Kommissionens genomförandebefogenheter i det regelbaserade tillvägagångssättet inom ramen för den ekonomisk styrningen, särskilt som de har fastställts genom den förstärkta stabilitets- och tillväxtpakten och den makroekonomiska övervakningsmekanismen, bör i efterhand underkastas demokratisk kontroll av Europaparlamentet, och ansvarighet inför detsamma.

DX.

De mellanstatliga instrument som har inrättats sedan krisens början i december 2009 bör ges unionskaraktär.

DY.

Det krävs mer demokratisk granskning, deltagande och medbeslutande i förhållande till ekonomisk, monetär och social politik, beskattning, den fleråriga budgetramen och egna resurser. Nuvarande övergångsklausuler bör aktiveras i detta syfte.

DZ.

Det är inte acceptabelt att Europaparlamentets talman inte får närvara under hela Europeiska rådets möten och eurogruppens toppmöten. Man bör omgående finna ett sätt att åtgärda denna brist på demokratisk legitimitet genom en politisk överenskommelse mellan de båda institutionerna.

EA.

Det är angeläget att ta itu med det rådande demokratiska underskottet i EMU och strikt koppla samman alla fortsatta steg mot en bankunion, en finanspolitisk union och en ekonomisk union med ökad demokratisk legitimitet och ansvarighet på unionsnivå.

EB.

När nya befogenheter överförs till eller införs på unionsnivå eller när nya EU-institutioner inrättas bör en motsvarande legitimitet, demokratisk kontroll av och ansvarighet inför Europaparlamentet garanteras.

EC.

Inga mellanstatliga avtal mellan medlemsstaterna bör upprätta parallella strukturer till unionens. Alla avtal som upprättar internationella eller övernationella ordningar bör vara föremål för en fullständig demokratisk granskning av Europaparlamentet.

ED.

Att med hjälp av ett verkligt europeiskt statistiksystem garantera framställning, verifiering och spridning av högkvalitativ europeisk statistik innebär ett avgörande bidrag till förbättringen av fullständig transparens och verklig offentlig ansvarighet vid utformning, förvaltning, genomförande och genomdrivande av unionens politik på unionsnivå och nationell nivå.

EE.

Samarbetet mellan Europaparlamentet och nationella parlament på grundval av protokoll nr 1 till EU- och EUF-fördraget om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen (protokoll nr 1) bör förstärkas för att förbättra åsiktsutbytet och kvaliteten på den parlamentariska verksamheten inom EMU:s styrning på både unionsnivå och nationell nivå. Ett sådant samarbete bör inte ses som inrättandet av ett nytt blandat parlamentariskt organ, vilket skulle vara både ineffektivt och illegitimt från demokratisk och konstitutionell synpunkt.

1.

Europaparlamentet anser att styrningen av Ekonomiska och monetära unionen måste inordnas i unionens institutionella ram för att den ska bli effektiv och för man ska kunna överbrygga den rådande politiska klyftan mellan den nationella politiken och EU-politiken.

2.

Europaparlamentet uppmanar alla institutioner att snabbt gå vidare genom att maximalt utnyttja de möjligheter och den flexibilitet som de gällande fördragen ger och samtidigt förbereda för nödvändiga fördragsändringar i syfte att garantera rättslig säkerhet och demokratisk legitimitet. Parlamentet upprepar att alternativet med ett nytt mellanstatligt avtal bör uteslutas.

3.

Europaparlamentet understryker att både de åtgärder som föreslås enligt de gällande fördragen och genom framtida fördragsändringar bör innebära att de medlemsstater som inte har antagit euron ges möjlighet att delta och att EU:s integritet garanteras.

4.

Europaparlamentet uppmanar rådet, som gav mandat till författarna till ovannämnda rapport ”Mot en verklig ekonomisk och monetär union”, att omedelbart utse Europaparlamentets talman som likvärdig medförfattare till detta förslag för att stärka den demokratiska legitimiteten.

5.

Europaparlamentet välkomnar att Europaparlamentets talmanskonferens, trots ett hittills endast informellt deltagande, har begärt att parlamentets behöriga utskott ska utvärdera de väsentliga förslagen tillsammans med de tre företrädare (sherpas) som förhandlar med Europeiska rådets ständiga ordförande för Europaparlamentets räkning.

6.

Europaparlamentet bekräftar att man till fullo kommer att utnyttja sin rätt att förelägga rådet förslag till ändringar av fördragen, som sedan ska granskas av ett konvent, för att fullborda utformningen av en verklig ekonomisk och monetär union genom att öka unionens befogenheter, särskilt avseende den ekonomiska politiken, samt förstärka unionens egna resurser och budgetkapacitet, kommissionens roll och demokratiska ansvarsskyldighet samt Europaparlamentets rättigheter.

7.

Europaparlamentet uppmanar de nationella parlamenten att medverka i arbetet med att förbereda sina regeringars finanspolitiska planer och reformplaner innan de läggs fram för unionen. Parlamentet har för avsikt att föreslå konventet att lägga till denna uttryckliga förpliktelse till de nationella parlamentens uppgifter enligt artikel 12 i EUF-fördraget.

8.

Europaparlamentet uppmanar rådets ordförande att utan dröjsmål i samråd med parlamentet i ett ordinarie lagstiftningsförfarande enligt Lissabonfördraget behandla och anta de aktuella initiativ till lagstiftning som blockeras av rådet, i synnerhet sådana som rör CRD IV (kapitalkrav) och de nationella insättningsgarantisystemen.

9.

Europaparlamentet anser att det behövs en betydande förbättring av den demokratiska legitimiteten och ansvarigheten på unionsnivå för EMU:s styrning genom att Europaparlamentet ges en ökad roll. Detta är absolut nödvändigt och en förutsättning för eventuella fortsatta steg mot en bankunion, en finanspolitisk union och en ekonomisk union.

10.

Europaparlamentet anser att enligt de gällande fördragen kunde samordningen och övervakningen av budgetdisciplinen i de medlemsstater som har euron som valuta göras bindande och föremål för EU-domstolens kontroll enbart på grundval av artikel 136 i EUF-fördraget tillsammans med artikel 121.6. Från konstitutionell synpunkt bör detta steg dock övervägas endast om det medför en betydande förstärkning av Europaparlamentets roll när det gäller det närmare genomförandet av artikel 121.3 och 121.4 i EUF-fördraget och för att fullborda och genomföra det multilaterala övervakningsförfarandet med delegerade akter på grundval av artikel 290 i EUF-fördraget. Parlamentet påminner om att främjandet av hög sysselsättning och garantier för ett fullgott socialt skydd enligt fördragen ska beaktas när unionens politik och verksamhet utformas och genomförs, dvs. genom att med utgångspunkt i befintliga strategier införa en ny uppsättning riktlinjer för medlemsstaterna, inbegripet sociala och ekonomiska riktmärken med minimistandarder som ska tillämpas på grundpelarna i deras ekonomier.

11.

Europaparlamentet anser att en verklig ekonomisk och monetär union inte kan begränsas till ett regelsystem utan kräver ökad budgetkapacitet baserad på särskilda egna resurser (inbegripet en skatt på finansiella transaktioner), som inom ramen för unionsbudgeten bör stödja tillväxt och social sammanhållning genom att åtgärda obalanser, strukturella skillnader och finansiella nödlägen som är direkt kopplade till den monetära unionen, samtidigt som EU-budgetens traditionella uppgift att finansiera gemensam politik inte får undergrävas.

12.

Europaparlamentet anser att rådet enligt artikel 136 i EUF-fördraget på rekommendation av kommissionen, och efter omröstning med endast de ledamöter av rådet som företräder medlemsstater som har euron som valuta, kan anta bindande ekonomiska riktlinjer för länderna i euroområdet inom ramen för den europeiska planeringsterminen. Parlamentet understryker att en stimulansmekanism skulle stärka den bindande karaktären av samordningen av den ekonomiska politiken. Parlamentet efterlyser ett interinstitutionellt avtal för att involvera Europaparlamentet i arbetet med att utarbeta och godkänna den årliga tillväxtöversikten och riktlinjerna för den ekonomiska politiken och sysselsättningen.

13.

Europaparlamentet upprepar sin avsikt att intensifiera samarbetet med de nationella parlamenten på grundval av protokoll nr 1. Parlamentet understryker att ett sådant samarbete inte bör ses som inrättandet av ett nytt blandat parlamentariskt organ, vilket skulle vara både ineffektivt och illegitimt ur demokratisk och konstitutionell synvinkel. Parlamentet betonar att Europaparlamentet, som parlamentariskt organ på unionsnivå, har full legitimitet för en förstärkt och demokratisk styrning av EMU.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att snarast möjligt och efter samråd med alla berörda parter inför Europaparlamentet, såsom medlagstiftare, lägga fram förslag till akter om hur de detaljerade rekommendationerna i bilagan till detta betänkande ska följas.

15.

Europaparlamentet bekräftar att rekommendationerna följer subsidiaritetsprincipen och respekterar EU-medborgarnas grundläggande rättigheter.

16.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, utöver de åtgärder som kan och måste vidtas omgående i enlighet med de befintliga fördragen, ange vilken institutionell utveckling som kan visa sig nödvändig för att inrätta en starkare EMU-struktur, som bygger på behovet av en integrerad finansiell ram, en integrerad budgetram och en integrerad ram för den ekonomiska politiken som bygger på en förstärkt roll för parlamentet.

17.

Europaparlamentet anser att det begärda förslagets ekonomiska konsekvenser bör täckas av lämpliga budgetanslag.

18.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och de bifogade detaljerade rekommendationerna till kommissionen, Europeiska rådet, rådet, Europeiska centralbanken, Eurogruppens ordförande samt medlemsstaternas parlament och regeringar.