1)

Utgör artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG (1) av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (nedan kallat avtalsvillkorsdirektivet) och artikel 22.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG (2) av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (nedan kallat direktivet om konsumentkreditavtal) eller andra bestämmelser i unionsrätten om konsumentskydd hinder för

2)

För det fall fråga 1 besvaras jakande: Ska den nationella domstolen vid prövning av fordringar som uppkommit enligt konsumentkreditavtal ex officio, även om konsumenten inte har framställt någon invändning, beakta förhållandet att kreditgivaren inte har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt artikel 10.2 i direktivet om konsumentkreditavtal och därvid, i enlighet med nationella regler, betrakta avtalsvillkoren som ogiltiga?

3)

Har bestämmelserna i ovannämnda direktiv direkt effekt och hindras deras direkta tillämpning av förhållandet att en interimistisk talan som domstolen inleder ex officio (eller, såsom den betraktas inom ramen för nationell rätt, en granskning av en fordran, som inte kan upptas till sakprövning, till följd av en ogillad invändning av gäldenären som är konsument) utgör en inskränkning av det horisontella förhållandet mellan konsumenten och leverantören av varor eller tjänster?

4)

Vilket belopp utgör det ”sammanlagda kreditbeloppet” i enlighet med artikel 10.2. d i direktivet om konsumentkreditavtal och vilka belopp ingår i ”storleken på kreditutnyttjande” vid beräkningen av den effektiva räntan i enlighet med bilaga I till direktivet om konsumentkreditavtal i en situation där ett visst belopp formellt ska utbetalas enligt kreditavtalet men parterna samtidigt har avtalat att kreditgivarens fordran avseende uppläggningsavgift och det första (eller efterföljande) amorteringsbeloppet, när lånebeloppet utbetalas till låntagaren, i viss utsträckning ska kvittas mot detta belopp, vilket innebär att de kvittade beloppen faktiskt inte utbetalas till konsumenten, eller för dennes räkning, och kan disponeras av borgenären under hela perioden? Ska dessa belopp som i verkligheten inte betalas ut till gäldenären beaktas vid beräkningen av den effektiva räntan?

5)

Är det, vid bedömningen av om ovanstående ersättning är oproportionerlig i den mening som avses i bilaga I punkt 1 e till avtalsvillkorsdirektivet, nödvändigt att beräkna de kumulativa effekterna av samtliga vitesklausuler, enligt deras avtalade lydelse, oavsett om borgenären faktiskt kräver att de ska betalas till fullo och oavsett om några av dem, inom ramen för nationell rätt, kan anses vara ogiltiga, eller är det endast nödvändigt att beakta summan av de viten som faktiskt utkrävts och kan utkrävas?

6)

För det fall de avtalade vitena anses oskäliga, är det nödvändigt att bortse från alla de olika viten som, endast när de betraktades sammantaget, gjorde att domstolen fann att ersättningen var oproportionerlig i den mening som avses i bilaga I punkt 1 e till avtalsvillkorsdirektivet, eller räcker det att endast bortse från några av dem (och om så är fallet, enligt vilka kriterier ska detta avgöras)?