26.1.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 25/1

(1)

Bredbandsanslutning är av strategisk vikt för europeisk tillväxt och innovation inom alla sektorer av ekonomin och för den sociala och territoriella sammanhållningen. I Europa 2020-strategin framhålls vikten av en utbyggnad av bredbandsnät som ett led i EU:s tillväxtstrategi för det kommande decenniet och ställs målen högt när det gäller bredbandsutbyggnaden. I ett av Europa 2020-strategins flaggskeppsinitiativ, den digitala agendan för Europa (1), erkänns de socioekonomiska fördelarna med bredband och poängteras dess betydelse för konkurrenskraft, social delaktighet och sysselsättning. Uppnåendet av Europa 2020-målet om en smart och hållbar tillväxt för alla är också beroende av att så många som möjligt har tillgång till infrastrukturer och tjänster som erbjuder höghastighetsinternet till rimliga priser. Europa måste finna en lösning på hur en bredbandsinfrastruktur av hög kvalitet till överkomliga priser ska finansieras för att öka sin konkurrenskraft och innovationsverksamhet, skapa arbetstillfällen för ungdomar, förhindra utlokalisering av ekonomisk verksamhet och locka investeringar från tredje land. Den digitala agendan anger samma mål som Europa 2020-strategin, dvs. att alla i Europa ska ha tillgång till grundläggande bredband senast 2013 och att man 2020 ska ha uppnått i) att alla i Europa har tillgång till betydligt högre internethastigheter på mer än 30 Mbps och ii) att 50 % eller fler av de europeiska hushållen har internetabonnemang på mer än 100 Mbps.

(2)

För att målet om tillgång till internethastigheter på mer än 30 Mbps ska kunna nås beräknar man (2) att det behövs upp till 60 miljarder euro i investeringar och upp till 270 miljarder euro för att minst 50 % av hushållen i EU ska ha tillgång till internetförbindelser på mer än 100 Mbps (3). Sådana investeringar ska i huvudsak komma från kommersiella investerare. Målen för den digitala agendan för Europa kan dock inte nås utan stöd av offentliga medel. Därför uppmanar den digitala agendan medlemsstaterna att använda ”offentlig finansiering i enlighet med EU:s bestämmelser om konkurrens och statligt stöd” för att uppnå den täckning, hastighet och användning som fastställs i Europa 2020-strategin (4). Efterfrågan på kapacitetsintensiva tjänster väntas öka i framtiden i takt med att datormoln, en intensivare användning av fildelningsteknik, sociala nät och beställvideotjänster utvecklas vidare.

(3)

Sektorn för elektronisk kommunikation har genomgått en grundlig liberaliseringsprocess och är nu föremål för sektorspecifik reglering. EU:s rättsliga ram för elektroniska kommunikationer innehåller även bestämmelser om harmonisering vad gäller bredbandsaccess (5). När det gäller befintliga bredbandsnät omfattas grossistmarknaderna i dagens läge av förhandsreglering i flertalet medlemsstater. Metoden att reglera verksamheten i branschen med hjälp av lagstiftning har visat sig främja konkurrenskraftiga marknader och investeringar och öka konsumenternas valmöjligheter: Som exempel kan nämnas att bredbandstäckningen och bredbandsanvändningen är mest omfattande i medlemsstater med infrastrukturbaserad konkurrens, i kombination med effektiv förhandsreglering för att främja tjänstebaserad konkurrens. En ytterligare utbyggnad av bredbandsnät, särskilt när det gäller nästa generations nät (nedan kallade NGA-nät), fortsätter att kräva ingripanden från de nationella regleringsmyndigheternas sida på grund av den roll dessa spelar inom sektorn för elektronisk kommunikation.

(4)

Det är desto viktigare att offentliga medel används med omsorg inom denna sektor och att kommissionen ser till att statligt stöd kompletterar och inte ersätter investeringar som görs av marknadsaktörer. I alla statliga ingripanden bör man i möjligaste mån begränsa risken för att privata investeringar trängs ut, att kommersiella investeringsincitament ändras och, slutligen, att konkurrensen snedvrids i strid mot Europeiska unionens gemensamma intresse.

(5)

I sitt meddelande om modernisering av det statliga stödet konstaterar kommissionen att politiken för statligt stöd bör inriktas på att underlätta väl utformat stöd som är inriktat på marknadsmisslyckanden och mål av gemensamt europeiskt intresse (6). Statliga stödåtgärder kan under vissa omständigheter korrigera marknadsmisslyckanden och på så sätt ge bättre fungerande marknader och ökad konkurrenskraft. Vidare gäller att på marknader som ger effektiva resultat, som dock är otillfredsställande ur sammanhållningspolitisk synvinkel, kan statligt stöd användas för att få ett mer önskvärt och jämlikt resultat i marknadshänseende. Särskilt gäller att ett välriktat ingripande från staten inom bredbandsområdet kan bidra till att minska den digitala klyftan (7) mellan områden eller regioner som har tillgång till förmånliga och konkurrenskraftiga bredbandstjänster och områden som inte har det.

(6)

Om statligt stöd för bredband skulle användas i områden där marknadsaktörer normalt skulle välja att investera eller redan har investerat kan det dock väsentligt undergräva incitamenten för kommersiella investerare att investera i bredband överhuvudtaget. I sådana fall kan statligt stöd till bredband motverka de mål som eftersträvas. Syftet med kontrollen av statligt stöd inom bredbandssektorn är att se till att statliga stödåtgärder leder till större, eller snabbare, bredbandstäckning och spridning än vad som skulle vara fallet utan statligt stöd samtidigt som man främjar bättre kvalitet, tjänster till ett mer överkomligt pris och konkurrensfrämjande investeringar. Stödets positiva effekter bör uppväga snedvridningen av konkurrensen.

(7)

De flesta medlemsstater har hörsammat kommissionens uppmaning inom ramen för den digitala agendan och utarbetat nationella bredbandsstrategier för att uppnå målen för agendan inom sina respektive territorier. De flesta av dessa strategier innebär att offentliga medel används för att öka bredbandstäckningen i områden där det saknas incitament för kommersiella aktörer att investera och för att påskynda spridningen av NGA-nät med mycket hög hastighet.

(8)

I dessa riktlinjer sammanfattas principerna för kommissionens politik vid tillämpningen av fördragets regler om statligt stöd på åtgärder till stöd för utbyggnad av bredbandsnät i allmänhet (avsnitt 2). De förklarar tillämpningen av dessa principer vid bedömningen av stödåtgärder för snabb utbyggnad av grundläggande bredband och NGA-nät med mycket hög hastighet (i avsnitt 3). Kommissionen kommer att tillämpa dessa riktlinjer vid bedömningen av statligt stöd för bredband. Detta kommer att öka klarheten om rättsläget och öppenheten i kommissionens beslutsfattande.

(9)

Enligt artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) är ”stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”. För att en åtgärd ska utgöra statligt stöd måste således följande kumulativa villkor uppfyllas: a) stödet ska beviljas med statliga medel, b) det ska ge vissa företag en ekonomisk fördel, c) fördelen ska vara selektiv och d) snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, e) åtgärden måste påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(10)

Användning av statliga medel: Överföring av statliga medel kan ske på olika sätt, t.ex. i form av direkta bidrag, skattelättnader (8), mjuka lån eller andra typer av förmånliga finansieringsvillkor. Statliga medel är involverade också när staten tillhandahåller en naturaförmån, till exempel genom att investera i byggandet av (en del) av bredbandsinfrastrukturen. Statliga medel kan användas (9) på nationell, regional eller lokal nivå. Finansiering från EU-fonder, t.ex. Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) och Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) (10) utgör också statliga medel när dessa medel anslås på grundval av en medlemsstats prövningsrätt (11).

(11)

Åtagande: Statliga åtgärder till stöd för investeringar i bredband är i regel avsedda för utövandet av en ekonomisk verksamhet, t.ex. byggande, drift och beviljande av tillgång till bredbandsinfrastruktur eller tillhandahållande av anslutningsmöjligheter för slutanvändare. Också staten själv kan bedriva en ekonomisk verksamhet när den driver och utnyttjar (delar av) en bredbandsinfrastruktur, till exempel genom ett eget företag eller inom ramen för statsförvaltningen. Byggandet av en bredbandsinfrastruktur med siktet inställt på att den i framtiden ska utnyttjas kommersiellt av staten eller utomstående aktörer, utgör också ekonomisk verksamhet (12). Utbyggnaden av ett bredbandsnät för icke-kommersiella ändamål utgör eventuellt inte statligt stöd (13), eftersom byggandet av nätet inte gynnar vissa företag (14). Om ett sådant nät däremot senare öppnas för investerare eller aktörer inom bredbandsområdet är det sannolikt fråga om statligt stöd (15).

(12)

Fördel: Stödet beviljas i regel direkt till de investerare som finansierar nätet och dessa väljs i de flesta fall ut genom ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. När det statliga bidraget inte ges på normala marknadsvillkor och därför utgör statligt stöd på grundval av den marknadsekonomiska investerarprincipen (se punkt 16 nedan) garanterar genomförandet av en konkurrensutsatt urvalsprocess att allt eventuellt stöd är begränsat till vad som är absolut nödvändigt för att projektet i fråga ska kunna genomföras. Stödet elimineras dock inte, eftersom myndigheten fortfarande ger anbudsgivaren ett bidrag (t.ex. genom s.k. ”gap funding” eller ett bidrag in natura), och syftet med ett sådant förfarande är uttryckligen att välja stödmottagare. Det ekonomiska stödet ger anbudsvinnaren möjlighet att bedriva affärsverksamhet på villkor som annars inte skulle stå till buds på marknaden. Förutom den direkta mottagaren av stödet kan tredjepartsoperatörer som beviljas grossisttillträde till den subventionerade infrastrukturen vara indirekta stödmottagare (16).

(13)

Selektivitet: Statliga åtgärder till stöd för utbyggnad av bredbandsnät är selektiva i den meningen att de är inriktade på bredbandsinvesterare och utomstående företag som endast är verksamma inom vissa segment av den totala marknaden för elektroniska kommunikationstjänster. När det gäller kommersiellt verksamma slutanvändare inom det subventionerade nätet (17) kan det däremot hända att åtgärden inte är selektiv så länge som den subventionerade infrastrukturen står öppen för alla sektorer av ekonomin. Det kommer att finnas selektivitet om bredbandsutbyggnaden specifikt riktar sig till särskilda användare inom näringslivet, t.ex. om det statliga stödet inriktas på att bygga ut ett bredbandsnät till förmån för förutbestämda företag som inte väljs enligt allmänna kriterier som tillämpas inom hela det område som den stödbeviljande myndigheten ansvarar för (18).

(14)

Snedvridning av konkurrensen: Enligt Europeiska unionens domstols (nedan kallad domstolen) rättspraxis snedvrider ekonomiskt stöd eller stöd in natura konkurrensen om det stärker ställningen för ett företag jämfört med andra företag (19). På grund av det statliga stöd som beviljas en konkurrent kan befintliga operatörer minska kapaciteten eller också kan potentiella aktörer besluta att inte gå in på en ny marknad eller ett nytt geografiskt område. Det är sannolikt att en snedvridning av konkurrensen förstärks om stödmottagaren har marknadsstyrka. Om stödmottagaren redan är dominerande på en marknad kan stödåtgärden stärka denna dominans genom att ytterligare försvaga det konkurrenstryck som konkurrenterna kan utöva.

(15)

Påverkan på handeln: I den utsträckning som statens ingripande kan påverka tjänsteleverantörer från andra medlemsstater, (bland annat genom att göra det mindre attraktivt för dem att etablera sig i den aktuella medlemsstaten) påverkar det också handeln eftersom marknaderna för elektroniska kommunikationstjänster (grossist- och detaljistmarknaderna för bredband) är öppna för konkurrens mellan operatörer och tjänsteleverantörer (20).

(16)

Enligt artikel 345 i EUF-fördraget ska fördragen ”inte i något hänseende ingripa i medlemsstaternas egendomsordning”. Enligt domstolens rättspraxis följer det av principen om lika behandling att ett kapital som staten direkt eller indirekt har ställt till ett företags förfogande i omständigheter som motsvarar normala marknadsförhållanden inte kan anses utgöra statligt stöd. När andelar i kapital eller kapitaltillskott från en offentlig investerare inte ger upphov till tillräckliga lönsamhetsutsikter, inte ens på lång sikt, måste ingripandet betraktas som stöd i enlighet med artikel 107 i EUF-fördraget, och förenligheten med den inre marknaden måste bedömas enbart på grundval av kriteriet i den bestämmelsen (21).

(17)

Kommissionen har i sitt Amsterdambeslut undersökt tillämpningen av den marknadsekonomiska investerarprincipen inom bredbandsområdet (22). Såsom understryks i detta beslut måste den offentliga investeringens förenlighet med marknadsvillkoren påvisas på ett grundligt och uttömmande sätt, antingen genom att det finns ett betydande deltagande från privata investerares sida eller en sund affärsplan som visar tillbörlig avkastning på investeringen. Om privata investerare deltar i projektet är det ett nödvändigt villkor att de tar på sig den kommersiella risk som är knuten till investeringen, på samma villkor som den offentliga investeraren gör. Detta gäller också andra former av statligt stöd såsom mjuka lån eller garantier (23).

(18)

I vissa fall kan medlemsstaterna vara av uppfattningen att tillhandahållandet av bredbandsnät bör ses som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 106.2 i EUF-fördraget (24) och i Altmarkdomen (25), och tillhandahålla offentliga medel på denna grundval. I sådana fall måste medlemsstaternas åtgärder bedömas i enlighet med kommissionens meddelande om tillämpningen av Europeiska unionens regler om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (26), kommissionens beslut av den 20 december 2011 om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (27), kommissionens meddelande om Europeiska unionens rambestämmelser för statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster (2011) (28) och kommissionens förordning av den 25 april 2012 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse som beviljas företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (29). Dessa kommissionsdokument (som gemensamt kallas paketet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse) tillämpas också på statligt stöd till bredbandsutbyggnad. Det som följer åskådliggör endast tillämpningen av vissa av de principer som förklaras i dessa dokument på finansiering av bredband, mot bakgrund av vissa sektorsspecifika särdrag.

(19)

Vad gäller definitionen av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse har kommissionen i allmänna ordalag redan klargjort att medlemsstaterna inte kan koppla särskilda skyldigheter i samband med tillhandahållande av allmännyttiga tjänster till tjänster som redan tillhandahålls eller som kan tillhandahållas på ett tillfredsställande sätt och på villkor (t.ex. pris, objektiva kvalitetsegenskaper, kontinuitet och tillgång till tjänsten) som är förenliga med allmänintresset, som de fastställts av staten, av företag som bedriver sin verksamhet under normala marknadsförhållanden (30).

(20)

Vid tillämpning av denna princip på bredbandssektorn anser kommissionen att när det gäller områden där privata investerare redan har finansierat bredbandsinfrastruktur (eller håller på att ytterligare utvidga nätet) och redan tillhandahåller konkurrenskraftiga bredbandstjänster med tillräcklig täckning, kan utbyggnaden av parallell konkurrerande och offentligt finansierad bredbandsinfrastruktur inte anses utgöra en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 106.2 i EUF-fördraget (31). Om det däremot kan påvisas att privata investerare inte inom en nära framtid (32) kan tillhandahålla tillräcklig bredbandstäckning till alla medborgare eller användare och att en betydande del av befolkningen sålunda lämnas utan internetanslutning, kan en ersättning för allmännyttiga tjänster beviljas ett företag som anförtrotts driften av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse förutsatt att villkoren i det ovannämnda meddelandet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är uppfyllda. I detta hänseende ska de nät som beaktas vid bedömningen av behovet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse alltid vara av en jämförbar typ. De ska antingen vara grundläggande bredbands- eller NGA-nät.

(21)

Dessutom kan utbyggnad och drift av bredbandsinfrastruktur betraktas som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse endast om en sådan infrastruktur tillhandahåller anslutningsmöjlighet till alla användare inom ett givet område, såväl hushåll som företag. Stöd enbart för att ansluta företag är inte tillräckligt (33).

(22)

Av den obligatoriska karaktären i uppdraget att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse följer dessutom att den som tillhandahåller det nät som ska byggas ut inte kommer att kunna vägra grossisttillträde till infrastrukturen godtyckligt eller på ett diskriminerande sätt (t.ex. eftersom det inte är lönsamt att tillhandahålla accesstjänster inom ett visst område).

(23)

Mot bakgrund av den grad av konkurrens som uppnåtts efter liberaliseringen av sektorn för elektronisk kommunikation i unionen och särskilt den konkurrens som idag finns på detaljistmarknaden för bredband, bör ett offentligt finansierat nät inrättat inom ramen för en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse vara tillgängligt för alla intresserade operatörer. Uppdrag om tillhandahållande av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse för bredbandsutbyggnad bör följaktligen endast godkännas om de innebär att en passiv (34), neutral (35) och öppen infrastruktur tillhandahålls. Ett sådant nät bör ge accessökarna alla möjliga typer av nätaccess och möjliggöra effektiv konkurrens på detaljistnivå, vilket garanterar att slutanvändarna ges tillgång till konkurrenskraftiga och förmånliga tjänster (36).

(24)

Uppdraget om tillhandahållande av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse bör därför endast omfatta utbyggnad av bredbandsnät som ger anslutningsmöjlighet för alla och relevanta accesstjänster i grossistledet, utan att kommunikationstjänster i detaljistledet omfattas (37). När tillhandahållaren av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse också är en vertikalt integrerad bredbandsoperatör bör skyddsåtgärder vidtas för att undvika intressekonflikter, otillbörlig diskriminering och eventuella andra dolda indirekta fördelar (38).

(25)

Marknaden för elektronisk kommunikation är helt avreglerad, vilket innebär att ett uppdrag att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse för bredbandsutbyggnad inte kan baseras på beviljandet av en exklusiv eller särskild rättighet för leverantören av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse i enlighet med artikel 106.1 i EUF-fördraget.

(26)

Vid beräkningen av ersättningen för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ska principerna i paketet om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse tillämpas fullt ut. Mot bakgrund av bredbandssektorns särdrag är det dock lämpligt att lägga till ett klargörande gällande tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som syftar till att ge täckning i bostadsområden eller distrikt utan internetanslutning (så kallade ”vita fläckar”) inom ett större område där vissa operatörer redan har byggt ut sin egen nätinfrastruktur eller planerar att göra detta inom en nära framtid. I fall då det område för vilket tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse anförtrotts en operatör inte begränsas till enbart de ”vita fläckarna”, kan leverantören av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse på grund av deras storlek eller belägenhet behöva bygga upp en nätinfrastruktur även i lönsamma områden som redan täcks av kommersiella operatörer. I ett sådant fall bör eventuell ersättning som beviljas endast täcka kostnaderna för utbyggnad av en infrastruktur inom de olönsamma ”vita fläckarna”, med beaktande av relevanta intäkter och en rimlig vinst (39).

(27)

I många fall kan det vara lämpligt att fastställa stödbeloppet i förväg så att det täcker det förväntade finansieringsbehovet under en viss period i stället för att fastställa stödbeloppet på grundval av kostnader och intäkter allteftersom de uppstår. I den tidigare modellen finns det ofta fler incitament för ett företag att hålla nere kostnaderna och utveckla verksamheten på sikt (40). Om ett uppdrag om tillhandahållande av tjänst av allmänt ekonomiskt intresse för utbyggnad av ett bredbandsnät inte grundar sig på utbyggnad av offentligt ägd infrastruktur bör lämpliga översyns- och återkravsmekanismer inrättas för att hindra att leverantören av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse får en otillbörlig fördel genom att bibehålla ägandet till det nät som finansierats av offentliga medel efter det att koncessionen för tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse löper ut.

(28)

Såsom kommissionen klargör i sitt bredbandsmeddelande (41) kan medlemsstaterna välja flera typer av åtgärder för att påskynda utbyggnaden av bredband, i synnerhet NGA-nät, förutom att ge direkt stöd till företag. Sådana åtgärder behöver inte nödvändigtvis inbegripa statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(29)

Med tanke på att en stor del av kostnaderna för utbyggnad av NGA-nät i allmänhet härrör från anläggningsarbeten (42), kan medlemsstaterna, i enlighet med EU:s rättsliga ram för elektronisk kommunikation, besluta att t.ex. underlätta förfarandet för erhållande av ledningsrätter, kräva att nätoperatörerna samordnar sina anläggningsarbeten och/eller att de delar en andel av sin infrastruktur. Likaså kan medlemsstaterna kräva att alla nya konstruktioner (inbegripet nya vatten-, energi-, transport eller kloaknät) och/eller byggnader förses med en anslutning som lämpar sig för NGA-nät. Dessutom får tredje parter på egen bekostnad upprätta passiv nätinfrastruktur när allmänna anläggningsarbeten pågår. Denna möjlighet bör erbjudas alla intresserade operatörer på ett öppet och icke-diskriminerande sätt och bör i princip vara öppen för alla potentiella användare (t.ex. el-, gas- och vattentjänster) och inte bara för operatörer inom elektronisk kommunikation (43). En centraliserad inventering av befintlig infrastruktur (subventionerad eller annan), som eventuellt också omfattar planerade arbeten, skulle väsentligt kunna underlätta utbyggnaden av kommersiellt bredband (44). Befintlig infrastruktur avser inte endast telekominfrastruktur som exempelvis trådbunden, trådlös eller satellitbaserad infrastruktur, utan också alternativa infrastrukturer (avlopp, nedstigningsbrunnar osv.) inom andra branscher (t.ex. el-, gas- och vattenbolag) (45).

(30)

Om statliga ingripanden till stöd för bredbandsutbyggnad uppfyller de villkor som anges i avsnitt 2.1 bedömer kommissionen i regel förenligheten med den inre marknaden på grundval av artikel 107.3 c i EUF-fördraget (46). Hittills har regionala och lokala myndigheter tillämpat olika åtgärdsmodeller. En icke uttömmande förteckning över dessa modeller finns i bilagan. Bortsett från de modeller som beskrivs i bilagan kan myndigheter också utarbeta andra modeller för stöd till bredbandsutbyggnad (47). För alla typer av åtgärder måste alla förenlighetskriterier som anges i dessa riktlinjer tillämpas (48).

(31)

Statligt stöd för bredbandsprojekt får genomföras i stödområden i den mening som avses i artikel 107.3 a och c i EUF-fördraget och enligt de särskilda reglerna för regionalstöd (49). I sådant fall kan stöd till bredband klassificeras som stöd till en nyinvestering i enlighet med reglerna för regionalstöd. När en åtgärd omfattas av dessa regler och när avsikten är att bevilja individuellt särskilt stöd till ett enskilt företag eller om stödet begränsas till ett enda verksamhetsområde, åligger det medlemsstaten att visa att villkoren enligt reglerna för regionalstöd har uppfyllts. I detta ingår särskilt att projektet i fråga ska bidra till en samstämmig regional utvecklingsstrategi och att projektet inte har sådan karaktär och omfattning att det leder till oacceptabel snedvridning av konkurrensen.

(32)

Vid en bedömning enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget förvissar sig kommissionen om att stödåtgärdens positiva effekter när det gäller att nå ett mål av gemensamt intresse uppväger dess eventuella negativa bieffekter, såsom snedvridning av handel och konkurrens. Detta sker i två steg.

(33)

För det första måste varje stödåtgärd uppfylla de nedan angivna nödvändiga villkoren. Om ett av följande villkor inte är uppfyllt förklaras stödet oförenligt med den inre marknaden:

(34)

För det andra gör kommissionen, om alla nödvändiga villkor är uppfyllda, en avvägning mellan stödåtgärdens positiva effekter när det gäller att nå ett mål av gemensamt intresse och de eventuella negativa effekterna.

(35)

De enskilda stegen i kommissionens bedömning inom bredbandsområdet beskrivs närmare nedan.

(36)

När det gäller mål av gemensamt intresse bedömer kommissionen i vilken utsträckning det planerade ingripandet kommer att bidra till uppnåendet av de mål av gemensamt intresse som angetts ovan och som förklaras närmare i den digitala agendan för Europa.

(37)

Ett ”marknadsmisslyckande” föreligger om marknaderna på egen hand och utan ingripanden inte når ett effektivt resultat för samhället. Detta problem kan uppstå exempelvis när vissa investeringar inte genomförs trots att den ekonomiska vinsten för samhället överstiger kostnaden (50). I sådana fall kan beviljandet av statligt stöd ge positiva effekter och marknadens effektivitet kan förbättras generellt genom att de ekonomiska incitamenten för företagen justeras. Inom bredbandssektorn finns det en typ av marknadsmisslyckande som hänger samman med positiva externa effekter. Sådana externa effekter uppstår om marknadsaktörer inte själva får ut hela nyttan av sina åtgärder. Tillgången till bredbandsnät banar t.ex. väg för fler tjänster och mer innovation, vilket sannolikt gagnar fler än bara de direkta investerarna och abonnenterna. Marknaden skulle därför inte generera tillräckligt med privata investeringar i bredbandsnät.

(38)

På grund av täthetsvinster är utbyggnaden av bredbandsnät i regel lönsammare i områden där den potentiella efterfrågan är större och mer koncentrerad, dvs. i tättbefolkade områden. På grund av de höga fasta investeringskostnaderna ökar enhetskostnaderna betydligt när befolkningstätheten sjunker (51). När bredbandsnät byggs ut på kommersiella villkor tenderar resultatet därför att bli att endast en del av befolkningen omfattas av lönsamma bredbandsnät. Såsom konstaterats i den digitala agendan för Europa skapar vittomfattande och förmånlig tillgång till bredband positiva externa effekter eftersom det kan påskynda tillväxt och innovation inom alla sektorer av ekonomin. I fall där marknaden inte ger tillräcklig bredbandstäckning eller om accessvillkoren inte är lämpliga, kan statligt stöd därför bidra till att rätta till ett marknadsmisslyckande av detta slag.

(39)

Ett annat tänkbart mål av gemensamt intresse hänger samman med rättviseaspekter. Regeringar kan välja att ingripa för att minska sociala eller regionala ojämlikheter som en viss marknadssituation ger upphov till. I vissa fall kan statligt stöd till bredband också användas som ett verktyg för att nå jämlikhetsmål, dvs. som ett sätt att förbättra tillträdet till väsentliga kommunikationsmedel, deltagandet i samhällslivet och yttrandefriheten för alla medlemmar av samhället och på så sätt förbättra den sociala och territoriella sammanhållningen.

(40)

Offentliga ingripanden till stöd för bredbandsnät kan vidtas på statlig, regional eller kommunal nivå (52). Därför är det viktigt att samordna de olika ingripandena för att undvika överlappningar och bristande samstämmighet. För att garantera konsekvens och samordning av lokala ingripanden är det nödvändigt att säkerställa en hög grad av öppenhet i lokala initiativ.

(41)

I mån av möjlighet och med respekt för kompetenser och särdrag uppmanas medlemsstaterna att utforma landsomfattande system som innehåller de viktigaste principerna som ligger till grund för offentliga initiativ och att ange de mest relevanta inslagen i de planerade näten (53). Nationella ramprogram för bredbandsutveckling garanterar konsekvent användning av offentliga medel, minskar den administrativa bördan för stödbeviljande myndigheter av mindre storlek och påskyndar genomförandet av enskilda stödåtgärder. Vidare uppmanas medlemsstaterna att ge tydlig vägledning på central nivå för genomförandet av bredbandsprojekt som finansieras med statligt stöd.

(42)

De nationella regleringsmyndigheterna spelar en särskilt viktig roll vid utformningen av en konkurrensfrämjande statlig stödåtgärd som främjar bredband. Dessa myndigheter har teknisk kunskap och expertis på grund av den viktiga roll de tilldelats genom sektorsspecifika regler (54). De är bäst lämpade att stödja myndigheterna när det gäller statliga stödordningar och bör rådfrågas när målområden ska fastställas. De nationella regleringsmyndigheterna bör även rådfrågas när det gäller att fastställa grossistpriser och villkor och lösa tvister mellan accessökare och den subventionerade infrastrukturoperatören. Medlemsstaterna uppmanas att förse de nationella regleringsmyndigheterna med de resurser de behöver för att ge sådant stöd. Medlemsstaterna bör vid behov skapa en lämplig rättslig grund för nationella regleringsmyndigheters åtgärder som rör statligt stöd för bredbandsprojekt. I enlighet med bästa praxis bör nationella regleringsmyndigheter utfärda riktlinjer för lokala myndigheter som omfattar rekommendationer om marknadsanalys, accessprodukter i grossistledet och prissättningsprinciper som tar hänsyn till regelverket för elektronisk kommunikation och relevanta rekommendationer från kommissionen (55).

(43)

Förutom nationella regleringsmyndigheter kan också nationella konkurrensmyndigheter stå till tjänst med goda råd i synnerhet när det gäller stora ramprogram. Därmed bidrar man till att skapa lika villkor för anbudsgivande aktörer och undviker att en oproportionerligt stor andel statliga medel anslås för en operatör och därigenom stärker dennes marknadsställning (som kanske redan är dominerande) (56). Parallellt med de nationella regleringsmyndigheterna har vissa medlemsstater inrättat nationella kompetenscenter som ska hjälpa mindre, lokala myndigheter att utforma statliga stödåtgärder och säkerställa att reglerna för statligt stöd tillämpas konsekvent enligt dessa riktlinjer (57).

(44)

För att en åtgärd ska utformas på rätt sätt förutsätter avvägningstestet vidare att statligt stöd är ett lämpligt politikinstrument för att ta itu med problemet. I detta hänseende gäller att även om förhandsreglering i många fall har underlättat utbyggnaden av bredband i urbana och befolkningstätare områden, är den kanske inte ett tillräckligt instrument för att göra det möjligt att tillhandahålla bredbandstjänster, särskilt i områden med dålig täckning där investeringens lönsamhet är låg (58). Likaså gäller att åtgärder på efterfrågesidan i syfte att gynna bredband (såsom kuponger för slutanvändare), även om de kan bidra positivt till bredbandspenetrering (59), inte alltid kan lösa den bristande tillgången till bredband (60). I vissa situationer finns det således kanske inget annat alternativ än att bevilja offentlig finansiering för att åtgärda bristen på bredbandstillgång. De stödbeviljande myndigheterna ska också ta hänsyn till allokering eller omallokering av frekvenser som leder till eventuell utbyggnad av nät i målområdena och som gör att de stödbeviljande myndigheternas mål kan uppnås utan att direkta bidrag beviljas.

(45)

Vad gäller åtgärdens stimulanseffekt måste man undersöka huruvida den berörda investeringen i bredbandsnät inte skulle ha genomförts inom samma tidsram utan statligt stöd. Om en operatör har vissa skyldigheter att täcka målområdet (61) kan det hända att denne inte är berättigad till statligt stöd, eftersom stödet sannolikt saknar stimulanseffekt.

(46)

Vid bedömning av den anmälda åtgärdens proportionalitet har kommissionen lyft fram ett antal villkor som är nödvändiga för att minimera mängden statligt stöd och den potentiella snedvridningen av konkurrensen, såsom förklaras närmare i följande avsnitt.

(47)

Förändringen i stödmottagarens beteende till följd av stödet kan dock också ha negativa effekter på konkurrens och handel. Konkurrenssnedvridningens betydelse kan bedömas på grundval av hur stödet påverkar konkurrenterna. Om konkurrenterna ser hur deras grundinvestering blir mindre lönsam på grund av stödet, kanske de beslutar att minska sina egna framtida investeringar eller rentav att lämna marknaden helt och hållet (62). Dessutom gäller att om den stödmottagare som väljs ut till följd av den konkurrensutsatta urvalsprocessen förmodas vara ett företag som redan har en dominerande ställning på en marknad eller som kan bli dominerande på grund av en statligt finansierad investering, kan stödåtgärden försvaga det konkurrenstryck som konkurrenterna kan utöva. Om en statlig stödåtgärd eller de villkor som är förbundna med den (t.ex. finansieringsmetoden när denna utgör en integrerad del av stödåtgärden) medför en icke särskiljbar överträdelse av EU-lagstiftningen kan stödet inte förklaras förenligt med den inre marknaden (63).

(48)

Stödet ska beviljas på ett sätt som medger insyn. Framför allt måste man se till att medlemsstaterna, de ekonomiska aktörerna, den intresserade allmänheten och kommissionen lätt kan få tillgång till alla relevanta handlingar och uppgifter om stödet. Närmare uppgifter om kraven på öppenhet anges i punkt 78.

(49)

En noggrant utformad statlig stödordning för bredbandsområdet bör garantera att de sammantagna effekterna av åtgärden är positiva.

(50)

I detta avseende kan effekten av det statliga stödet beskrivas som en förändring av verksamheten jämfört med vad verksamheten hade varit utan stöd. De positiva effekterna av stödet hänger direkt samman med förändringen i stödmottagarens beteende. Denna ändring bör göra det möjligt att uppnå det önskade målet av gemensamt intresse. Inom bredbandssektorn leder stödet till utbyggnad av ny infrastruktur som annars inte hade funnits där, vilket medför ökad kapacitet och snabbhet på marknaden, lägre priser och bättre urval för konsumenterna samt bättre kvalitet och innovation. Detta skulle också leda till att konsumenterna får utökad tillgång till resurser på nätet vilket, i kombination med ett ökat konsumentskydd på området, kan stimulera en ökad efterfrågan. Detta kommer att bidra till att fullborda den digitala inre marknaden och vara till gagn för EU:s ekonomi som helhet.

(51)

Ett subventionerat nät borde möjliggöra en radikal förändring när det gäller tillgången till bredband. En radikal förändring kan påvisas om det offentliga ingripandet leder till att 1) den valda anbudsgivaren gör betydande nya investeringar i bredbandsnätet (64) och att 2) den subventionerade infrastrukturen skapar betydande ny kapacitet på marknaden när det gäller tillgången till bredbandstjänster och tjänsternas kapacitet (65), hastigheter och konkurrens (66). Den radikala förändringen ska jämföras med motsvarande utveckling när det gäller befintliga nät såväl som konkreta planer på utbyggnad av nät.

(52)

För att se till att de negativa effekterna på konkurrensen minimeras måste dessutom ett antal villkor uppfyllas då stödåtgärden planeras enligt avsnitt 3.4.

(53)

Vidare får kommissionen för att se till att snedvridningen av konkurrensen begränsas kräva att vissa stödordningar omfattas av en tidsbegränsning (normalt fyra år eller mindre) och av en utvärdering i syfte att kontrollera 1) om de antaganden och förutsättningar som föranledde beslutet om förenlighet har uppfyllts, 2) om stödåtgärden är effektiv mot bakgrund av de på förhand fastställda målen, 3) dess inverkan på marknaderna och konkurrensen, och att ingen onödig snedvridning uppstår under stödordningens löptid som strider mot unionens intressen (67). Mot bakgrund av målen med utvärderingen och för att inte lägga en oproportionerligt stor börda på medlemsstaterna och på mindre stödprojekt, gäller detta endast nationella stödordningar och stödordningar med stora budgetar, när dessa är av nydanande karaktär eller kan innebära betydande förändringar när det gäller marknader, teknik och lagstiftning. Utvärderingen ska utföras av en oberoende expert från den myndighet som beviljar statligt stöd på grundval av en gemensam metod (68) och ska offentliggöras. Utvärderingen ska lämnas till kommissionen i god tid så att det kan bedömas om stödåtgärden kan förlängas och under alla omständigheter då stödordningen löper ut. Den exakta omfattningen av och metoden för utvärderingen ska fastställas i beslutet om godkännande av stödåtgärden. Eventuella senare stödåtgärder med ett liknande mål ska beakta resultaten av denna utvärdering.

(54)

Om det i samband med avvägningstestet visar sig att de negativa effekterna överväger fördelarna kan kommissionen förbjuda stödet, eller kräva att korrigerande åtgärder vidtas, antingen med avseende på stödets utformning eller skadan på konkurrensen.

(55)

Vid bedömningen av statligt stöd skiljer man i dessa riktlinjer mellan basnät och NGA-nät.

(56)

Flera olika teknikplattformar kan betraktas som grundläggande bredbandsnät, bland annat ADSL-nät (upp till ADSL2+), traditionella kabelnät (t.ex. DOCSIS 2.0), mobila nät av tredje generationen (UMTS) och satellitbaserade system.

(57)

I det nuvarande skedet av marknadsutveckling och teknisk utveckling (69) är NGA-näten accessnät som helt eller delvis består av optiska element (70) och som kan leverera bredbandstjänster med bättre egenskaper jämfört med befintliga grundläggande bredbandsnät (71).

(58)

NGA-nät anses ha åtminstone följande egenskaper: i) de levererar tjänster på ett tillförlitligt sätt med mycket hög hastighet per abonnent via optiska (eller tekniskt likvärdiga) stomnät som är tillräckligt nära användarnas lokaler för att garantera faktisk leverans med mycket hög hastighet, ii) de stöder en rad olika avancerade digitala tjänster, bland annat konvergerande, helt och hållet IP-baserade tjänster och iii) har betydligt högre uppladdningshastigheter (jämfört med grundläggande bredbandsnät). I det nuvarande skedet av marknadsutveckling och teknisk utveckling är NGA-näten i) fiberbaserade accessnät (FTTx) (72), ii) avancerade uppgraderade kabelnät (73) och iii) vissa avancerade trådlösa accessnät som kan erbjuda varje abonnent tillförlitliga höghastighetstjänster (74).

(59)

Det är viktigt att vara medveten om att NGA-näten på längre sikt förväntas ersätta befintliga grundläggande bredbandsnät och inte bara uppgradera dem. I den utsträckning som NGA-nät kräver en avvikande nätarkitektur som erbjuder bredbandstjänster av betydligt högre kvalitet än i dag och möjliggör tillhandahållande av flera olika tjänster som dagens bredbandsnät inte klarar av, är det sannolikt att det i framtiden kommer att uppstå markerade skillnader mellan områden som täcks av NGA-nät och områden som inte gör det (75).

(60)

Medlemsstaterna kan fritt bestämma vilken utformning deras ingripande ska ha förutsatt att de följer reglerna om statligt stöd. I vissa fall kan medlemsstaterna besluta att finansiera s.k. nästa generations nät, dvs. stamnät som inte når ända fram till slutanvändaren. Stamnät är nödvändiga för telekomoperatörer i detaljistledet för att de ska kunna tillhandahålla slutanvändarna accesstjänster. Dessa nättyper kan upprätthålla såväl basnät som nät av NGA-typ (76): det är således telekomoperatörernas investeringsbeslut som avgör vilken typ av infrastruktur de vill ansluta till stamnätet för ”den sista kilometern” (77). Myndigheterna kan också besluta att genomföra enbart anläggningsarbeten (såsom grävarbeten på offentlig mark, dragning av kabelrör) för att möjliggöra och påskynda de berörda operatörernas utbyggnad av sina egna nätelement. Dessutom kan myndigheterna, när så är lämpligt, också vilja ta satellitbaserade lösningar i beaktande.

(61)

Vid bedömningen av marknadsmisslyckanden och rättvisemål kan en åtskillnad göras mellan olika typer av målområden. Denna distinktion förklaras i avsnitten nedan. Vid identifieringen av målområden gäller att om det offentliga ingripandet är begränsat till stamnätet beaktas både effekterna på stamnätsmarknaderna och accessmarknaderna vid bedömningen av statligt stöd (78).

(62)

Nedan beskrivs de olika standarder som används för att motivera offentliga ingripanden inom dessa geografiska områden.

(63)

I syfte att fastställa vilka geografiska områden som är vita, grå eller svarta enligt beskrivningen nedan måste den stödbeviljande myndigheten avgöra om det finns bredbandsinfrastrukturer i målområdet. För att vidare se till att det offentliga ingripandet inte inverkar störande på privata investeringar bör de stödbeviljande myndigheterna också kontrollera om privata investerare har konkreta planer på att bygga ut sin egen infrastruktur inom en nära framtid. Begreppet ”nära framtid” avser en period på tre år (79). Om den stödbeviljande myndigheten anlägger ett längre tidsperspektiv på utbyggnaden av den subventionerade infrastrukturen bör samma tidsperspektiv också användas för att bedöma om kommersiella aktörer har investeringsplaner.

(64)

För att försäkra sig om att det inte finns några privata investerare som planerar att bygga ut sin egen infrastruktur inom en nära framtid bör den stödbeviljande myndigheten offentliggöra en sammanfattning av den planerade stödåtgärden och uppmana berörda parter att inkomma med synpunkter.

(65)

Det finns en risk för att enbart en ”intresseanmälan” från en privat investerare skulle kunna försena tillhandahållandet av bredbandstjänster i målområdet om investeringen inte genomförs i praktiken och om det offentliga ingripandet samtidigt har avbrutits. Den stödbeviljande myndigheten skulle därför kunna kräva att den privata investeraren gör vissa åtaganden innan myndigheten skjuter upp det offentliga ingripandet. Dessa åtaganden bör garantera att man vad täckningen beträffar gör betydande framsteg under treårsperioden eller för en längre period som planerats för den understödda investeringen. Dessutom kan den stödbeviljande myndigheten kräva att operatören ingår ett motsvarande avtal där åtagandena rörande en utbyggnad beskrivs. Avtalet kan föreskriva att vissa delmål ska uppnås under treårsperioden (80) och att de framsteg som görs ska rapporteras. Om ett delmål inte uppnås kan den stödbeviljande myndigheten gå vidare med sina planer på ett ingripande. Denna regel gäller för både basnät och NGA-nät.

(66)

Med ”vita områden” avses områden där det inte finns och sannolikt inte kommer att byggas ut någon bredbandsinfrastruktur inom den närmaste framtiden. Enligt kommissionens mål för den digitala agendan för Europa ska de grundläggande bredbandstjänsterna ha nått en allmän täckning senast 2013 och ha en hastighet på minst 30 Mbps senast 2020. Det är därför en prioritering att se till att investeringar görs snabbt i områden där bredbandstäckningen ännu är otillräcklig. Kommissionen konstaterar därför att medlemsstaterna genom att ge finansiellt stöd för tillhandahållandet av bredbandstjänster i områden där bredband för närvarande inte finns att tillgå eftersträvar genuina mål rörande sammanhållning och ekonomisk utveckling, och deras ingripande är därför sannolikt förenligt med det gemensamma intresset, förutsatt att de villkor som anges i avsnitt 3.4 nedan är uppfyllda (81).

(67)

”Grå områden” är sådana där en nätoperatör är verksam och det är osannolikt att ett annat nät (82) kommer att byggas ut inom den närmaste framtiden. Enbart den omständigheten att en nätoperatör verkar i ett visst område (83) behöver inte betyda att det inte förekommer ett marknadsmisslyckande eller problem som gäller sammanhållningen. Om den operatören har marknadsstyrka (monopol) kan det ge medborgarna en kombination av kvalitet och priser på tjänsterna som inte är optimal. Det kan hända att vissa kategorier av användare saknar tillräcklig tillgång till bredbandstjänster eller, om reglerade tariffer för grossisttillträde saknas, att detaljistpriserna på tjänsterna kan vara högre än dem som tas ut för motsvarande tjänster som erbjuds inom mer konkurrensutsatta men annars jämförbara områden eller regioner i landet i fråga. Om det dessutom finns endast begränsade utsikter för att alternativa operatörer ska komma in på marknaden kan finansieringen av en alternativ infrastruktur vara en lämplig åtgärd (84).

(68)

I områden där det redan finns en bredbandsoperatör gäller å andra sidan att stöd till utbyggnad av ett alternativt nät kan störa marknadsdynamiken. Statligt stöd till utbyggnad av bredbandsnät i grå områden är därför motiverat endast om det tydligt kan påvisas att ett marknadsmisslyckande är fortlöpande. Stödet måste analyseras mer i detalj och dess förenlighet med den inre marknaden bedömas grundligt.

(69)

Grå områden kan vara berättigade till statligt stöd förutsatt att villkoren för förenlighet i avsnitt 3.2.2 är uppfyllda, om det bevisas att i) inga rimligt prissatta eller tillräckliga tjänster erbjuds för att tillgodose medborgarnas eller företagens behov (85) och ii) inga mindre snedvridande åtgärder står till buds (inbegripet förhandsreglering) för att nå samma mål.

(70)

För att fastställa om villkoren i i) och ii) är uppfyllda undersöker kommissionen särskilt följande:

(71)

Endast grå områden som uppfyller de kriterier för stödberättigande som anges ovan blir föremål för det förenlighetstest som beskrivs i avsnitt 3.4.

(72)

När det inom ett visst geografiskt område finns eller inom en nära framtid kommer att finnas minst två grundläggande bredbandsnät som tillhandahålls av olika operatörer, och bredbandstjänster tillhandahålls på konkurrensmässiga villkor (infrastrukturbaserad konkurrens (87)), kan man utgå från att inget marknadsmisslyckande föreligger. Ett statligt ingripande skulle därför endast i mycket begränsad utsträckning kunna ge ytterligare fördelar. Däremot skulle statligt stöd till finansiering av utbyggnad av ett ytterligare bredbandsnät med jämförbar kapacitet i princip leda till en oacceptabel snedvridning av konkurrensen och en utträngning av privata investerare. Om det inte finns något klart påvisat marknadsmisslyckande förhåller sig kommissionen negativt till åtgärder för finansiering av utbyggnaden av ytterligare bredbandsinfrastruktur i ett svart område (88).

(73)

Den skillnad som görs ovan i avsnitt 3.2 mellan vita, grå och svarta områden är också relevant för att bedöma om statligt stöd till NGA-nät är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c.

(74)

I dagens läge kan vissa avancerade grundläggande bredbandsnät, genom uppgradering av aktiv utrustning, också stödja vissa bredbandstjänster som i framtiden sannolikt kommer att erbjudas via NGA-nät (t.ex. pakettjänster med tre delar, s.k. triple play) och därmed bidra till uppnåendet av målen för den digitala agendan för Europa. Det kan dock uppstå nya produkter eller tjänster som inte är utbytbara ur ett efterfråge- eller leverantörsperspektiv och som kräver kapacitet, tillförlitlighet och betydligt högre uppladdnings- och nedladdningshastigheter utöver de fysiska övre gränserna för grundläggande bredbandsinfrastruktur.

(75)

Vid bedömningen av statligt stöd till NGA-nät bör ett område där det för närvarande inte finns några NGA-nät och där privata investerare troligen inte kommer att bygga ut sådana nät inom tre år i enlighet med punkterna 63–65 därför betraktas som ett ”vitt” NGA-område. Inom ett sådant område berättigar NGA-nät till statligt stöd förutsatt att de villkor för förenlighet med den inre marknaden som anges i avsnitt 3.4 och 3.5 är uppfyllda.

(76)

Ett område bör anses vara ett grått NGA-område om det under de närmaste tre åren bara kommer att finnas ett NGA-nät (89) i bruk eller under utbyggnad och ingen operatör har några planer på att bygga ut ett NGA-nät under de närmaste tre åren. Vid bedömningen av om andra nätinvesterare eventuellt bygger ut ytterligare NGA-nät i ett visst område bör man beakta alla befintliga reglerings- eller lagstiftningsåtgärder som kan ha sänkt trösklarna för att bygga ut nät (tillträde till kabelrör, möjlighet att dela infrastruktur osv.). Kommissionen kommer att behöva göra en mer detaljerad analys för att kontrollera huruvida ett statligt ingripande behövs, eftersom statliga ingripanden i sådana områden innebär en hög risk för utträngning av befintliga investerare och snedvridning av konkurrensen. I detta avseende kommer kommissionen att genomföra sin bedömning på grundval av de villkor för förenlighet som fastställs i dessa riktlinjer.

(77)

Om det inom ett visst område finns eller under de närmaste tre åren kommer att byggas ut minst två NGA-nät som tillhandahålls av olika operatörer ska området anses vara ett svart NGA-område. Kommissionen kommer att utgå från att statligt stöd till ytterligare ett offentligt finansierat motsvarande NGA-nät i sådana områden sannolikt medför allvarlig snedvridning av konkurrensen och är oförenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget.

(78)

Varje statlig åtgärd till stöd för bredbandsutbyggnad bör uppfylla alla principer för förenlighet som beskrivs ovan i punkt 1.5, inbegripet mål av gemensamt intresse, förekomsten av ett marknadsmisslyckande samt stödets lämplighet och dess stimulanseffekt. När det gäller att begränsa snedvridningen av konkurrensen måste, förutom att en radikal förändring ska kunna uppvisas i samtliga fall (i vita, grå och svarta områden) (90), följande nödvändiga villkor vara uppfyllda för att påvisa att åtgärden är proportionell. Om något av dessa villkor inte uppfylls skulle det med största sannolikhet krävas en grundlig bedömning (91), vilket skulle kunna utmynna i slutsatsen att stödet är oförenligt med den inre marknaden.

(79)

I likhet med de principer som gäller för utbyggnad av grundläggande bredband, kan det hända att statligt stöd till förmån för utbyggnad av NGA-nät utgör ett lämpligt och motiverat instrument förutsatt att ett antal grundläggande villkor uppfylls. Medan kommersiella operatörer fattar sina investeringsbeslut i NGA-nät på grundval av förväntad lönsamhet ska myndigheten i sitt belsut även ta hänsyn till samhällsintresset vid finansieringen av en öppen och neutral plattform där flera olika operatörer kommer att kunna konkurrera om tillhandahållandet av tjänster till slutanvändarna.

(80)

Varje åtgärd för att stödja utbyggnaden av NGA-nät måste uppfylla de villkor för förenlighet som anges i avsnitt 2.5 och 3.4. Dessutom måste följande villkor uppfyllas, med hänsyn tagen till de särförhållanden under vilka den offentliga investeringen i NGA-nät kommer att genomföras.

(81)

Statligt understödda projekt som syftar till finansiering av stamnät (127) eller som är begränsade till anläggningsarbeten som är öppna för tillträde för alla operatörer och all teknik har särskilt konkurrensfrämjande egenskaper. Denna omständighet kommer att beaktas vid bedömningen av sådana projekt.

(82)

Med beaktande av målen för den digitala agendan, särskilt att uppnå en marknadspenetration på 50 % för internetförbindelser på över 100 Mbps och med beaktande av att det särskilt i stadsområden kan finns ett behov av högre prestandanivåer jämfört med vad kommersiella investerare är villiga att erbjuda inom den närmaste framtiden skulle, som ett undantag från punkt 77, offentliga ingripanden undantagsvis kunna tillåtas för NGA-nät som kan tillhandahålla ultrahöga hastigheter på långt över 100 Mbps.

(83)

I svarta NGA-områden skulle sådana ingripanden endast kunna tillåtas om den ”radikala förändring” som krävs i punkt 51 bevisas på grundval av följande kumulativa kriterier:

(84)

I den situation som beskrivs i föregående punkt ska alla nya subventionerade nät uppfylla villkoren för förenlighet i punkterna 78 och 80. Dessutom ska den stödbeviljande myndigheten visa

(85)

Endast om dessa ytterligare villkor uppfylls skulle offentlig finansiering av sådana nät kunna anses vara förenlig med den inre marknaden på grundval av avvägningstestet. Med andra ord skulle sådan finansiering leda till betydande, hållbara, konkurrensfrämjande och varaktiga tekniska framsteg utan att skapa oproportionerliga hinder för privata investeringar.

(86)

Dessa riktlinjer kommer att tillämpas från den första dagen efter deras offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning.

(87)

Från och med att dessa riktlinjer offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning kommer kommissionen att tillämpa dem på alla anmälda stödåtgärder den har att fatta beslut om, även om projekten anmälts före det datumet.

(88)

I enlighet med kommissionens tillkännagivande om vilka regler som är tillämpliga för att avgöra om ett statligt stöd är olagligt (134) kommer kommissionen att på olagligt stöd tillämpa de regler som gällde vid den tidpunkt då stödet beviljades. Den kommer således att tillämpa dessa riktlinjer på olagligt stöd som beviljats efter deras offentliggörande.

(89)

Kommissionen föreslår för medlemsstaterna, på grundval av artikel 108.1 i EUF-fördraget, att de vidtar lämpliga åtgärder och vid behov ändrar sina befintliga stödordningar så att de överensstämmer med dessa riktlinjer inom tolv månader efter det att dessa har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(90)

Medlemsstaterna uppmanas ge sitt uttryckliga och ovillkorliga samtycke till de föreslagna åtgärderna inom två månader efter offentliggörandet av riktlinjerna i Europeiska unionens officiella tidning. Om svaret uteblir kommer kommissionen att anta att medlemsstaten i fråga inte samtycker till de föreslagna åtgärderna.

(91)

Kommissionen kan komma att se över dessa riktlinjer mot bakgrund av marknadsutvecklingen och utvecklingen i fråga om teknik och lagstiftning.