Talan väckt den 8 juli 2010 — Republiken Ungern mot Republiken Slovakien

(Mål C-364/10)

()

2010/C 301/07

Rättegångsspråk: slovakiska

Parter

Sökande: Republiken Ungern (ombud: M. Fehér och E. Orgován)

Svarande: Republiken Slovakien

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Den 21 augusti 2009 meddelade Republiken Slovakiens utrikesminister muntligen Republiken Ungerns utrikesminister att de slovakiska myndigheterna, vad avser det besök som Republiken Ungerns president László Sólyom avsåg avlägga samma dag i Ungern, beslutat att inte tillåta detta besök i Republiken Slovakien.

Republiken Ungern gör gällande att Republiken Slovakien genom att inte tillåta presidenten, László Sólyom, att resa in i landet har åsidosatt artikel 18 FEUF samt direktiv 2004/38. Enligt Republiken Ungern utgör inte president László Sólyoms personliga beteende, i allmänhet eller i samband med besöket ifråga, ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse, som kunde utgöra grund för restriktiva åtgärder. Den ungerska regeringen gör gällande att även om en sådan grund för en restriktiv åtgärd skulle ha förelegat, vilket bestrids, är åtgärden i det aktuella fallet att inte tillåta presidentens inresa inte förenlig med proportionalitetsprincipen och den går utöver det eftersträvade målet, ett mål som enkelt kunde ha nåtts med mindre restriktiva åtgärder.

Republiken Slovakien har inte heller iakttagit handläggningsreglerna i direktiv 2004/38 eftersom beslutet att inte medge presidenten inresa inte grundades på ett beslut i enlighet med direktivet och inte delgavs honom. Det muntliga meddelandet om beslutet att inte medge inresa saknade tillräcklig motivering och angav inte hur eller inom vilken tid beslutet kunde överklagas.

Enligt den ungerska regeringen finns det fara för att åsidosättandet kommer att upprepas av Republiken Slovakien eftersom denna medlemsstat vidhåller att beslutet att inte tillåta presidenten László Sólyom att resa in i landet var riktigt.

Den ungerska regeringen gör vidare gällande att inte enbart de slovakiska myndigheternas rättstillämpning utgjorde ett åsidosättande av direktiv 2004/38 utan att även själva åberopandet av direktivet var rättsstridigt eftersom de slovakiska myndigheterna inte eftersträvade målet med direktivet utan åberopade direktivet i rent politiska syften. På grundval av uttalanden från den slovakiska regeringen är det möjligt att dra slutsatsen att vägran att medge president László Sólyom inresa i landet inte motiverades av hänsyn till allmän ordning och allmän säkerhet vilket föreskrivs i unionsrätten, särskilt direktiv 2004/38, utan av enbart politiska skäl, särskilt utrikespolitiska sådana.

Enligt den ungerska regeringen har Europeiska kommissionen under förfarandet felaktigt påstått att det är bestämmelserna i nationell rätt och inte unionsrätten som är tillämplig på statschefers officiella besök i medlemsstaterna. Enligt den ungerska regeringen är direktiv 2004/38 tillämpligt på alla personkretsar och alla besök, vare sig officiella eller privata. Enligt direktivet tillerkänns alla medborgare rätt till inresa och uppehåll i en annan medlemsstat, en rätt som har sin grund i primärrätten. I direktiv 2004/38 anges på ett allmänt och uttömmande sätt i vilka fall det är möjligt att begränsa unionsmedborgares rörelsefrihet. Enligt direktivet undantas inte statschefer eller andra kategorier av medborgare från huvudregelns tillämpningsområde. Skulle rådet och Europaparlamentet ha velat att friheten att röra sig skulle underordnas en regel i internationell rätt, däribland internationell sedvanerätt, skulle de ha föreskrivit detta när direktivet antogs.

Den ungerska regeringen gör gällande att det inte finns någon regel i kodifierad internationell rätt eller sedvanerätt, som är tillämplig i förevarande fall. Även om en sådan regel skulle finnas har medlemsstaterna vid anslutningen till unionen överlåtit befogenheten att lagstifta om fri rörlighet för personer till unionen och medgett att den befogenhet som medlemsstaterna har på detta område ska utövas i enlighet med unionsrätten. För det fall det när det gäller en unionsmedborgares rätt till inresa i en annan medlemsstat skulle finnas en regel i internationell rätt som inskränker den personkrets som omfattas av tillämpningsorådet för direktiv 2004/38, är det nödvändigt att domstolen klart fastställer räckvidden av en sådan begränsning mot bakgrund av att direktiv 2004/38 inte innehåller några undantag eller avvikelser i detta avseende.

(1)  EUT L 158, s. 77