Överklagande ingett den 16 december 2008 av Powerserv Personalservice GmbH, tidigare Manpower Personalservice GmbH av den dom som förstainstansrätten meddelade den 15 oktober 2008 i mål T-405/05, Powerserv Personalservice GmbH mot Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)

(Mål C-553/08)

(2009/C 69/35)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Powerserv Personalservice GmbH, tidigare Manpower Personalservice GmbH (ombud: Rechtsantwältin B. Kuchar)

Övriga parter i målet: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) och Manpower Inc.

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Överklagandet avser den dom som meddelades av förstainstansrätten och i vilken klagandens talan om ogiltigförklaring av det beslut som fattades den 22 juli 2005 av fjärde överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (nedan kallad byrån) ogillades och i vilken registreringen av gemenskapsvarumärket MANPOWER ogiltigförklarades. Förstainstansrätten fann att gemenskapsvarumärket MANPOWER för de registrerade varorna endast var beskrivande i Förenade kungariket, Irland, Tyskland och Österrike och stadfäste överklagandenämndens beslut att varumärket endast hade förvärvat särskiljningsförmåga genom användning i dessa medlemsstater.

Klaganden har till stöd för sin talan anfört som grund att artikel 51.1 a och artikel 51.2 jämförda med artikel 7.1 c och 7.3 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december om gemenskapsvarumärken har åsidosatts.

Tvärtom vad förstainstansrätten har påstått är tecknet MANPOWER, såsom överklagandenämnden korrekt konstaterade, även beskrivande i Nederländerna, Sverige, Danmark och Finland samt i samtliga gemenskapens medlemsstater före den 1 maj 2004. Om förstainstansrätten hade beaktat att 47 procent av befolkningen i gemenskapen, enligt kommissionens statistik, förstår engelska skulle den ha kommit fram till att ordmärket MANPOWER förutom i Tyskland och Österrike även är beskrivande i andra EU-länder och i synnerhet i Nederländerna, Sverige, Finland och Danmark. Även vad avser andra stater som tillhörde gemenskapen före den 1 maj 2004 har förstainstansrätten inte beaktat att en stor del av totalbefolkningen i samtliga dessa medlemsstater till följd av den obligatoriska skolundervisningen har tillräckliga engelskkunskaper för att förstå enkla ord som MAN och POWER enligt deras lexikaliska betydelse och följaktligen även kan förstå ordet MANPOWER som beskrivande för varumärkesinnehavarens varor och tjänster. Förstainstansrätten har emellertid inte motiverat varför den anser att befolkningen utanför Förenade kungariket och Irland inte ens har grundläggande kunskaper i engelska. Förstainstansrätten har därmed frångått sin tidigare praxis att även befolkningen utanför Förenade kungariket och Irland anses ha sådana grundläggande engelskkunskaper att de kan förstå ett varumärke.

Vad beträffar vilken bevisning som ska läggas fram för att varumärket uppnått särskiljningsförmåga genom användning har förstainstansrätten gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att utvidga den relevanta personkretsen i förhållande till vad som gällde vid överklagandenämnden utan att göra en ny bedömning av bevisen för särskiljningsförmåga. Även om man delar förstainstansrättens bedömning att varumärkets särskiljningsförmåga endast ska bevisas i Förenade kungsriket, Irland, Tyskland och Österrike skulle förstainstansrätten, på grund av att omsättningskretsen utvidgats, ha ogiltigförklarat överklagandenämndens beslut i denna del och återförvisat ärendet till nämnden. Det var också en felaktig rättstillämpning när förstainstansrätten stadfäste överklagandenämndens beslut om en ”Spillover-effekt” genom inarbetning från Förenade kungariket till Irland, trots att en sådan effekt av ett varumärkes särskiljningsförmåga varken kan antas ske från en medlemsstat till en annan eller från en vara eller tjänst till en annan vara eller tjänst.