24.1.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 19/14

1)

Kan principen om att förorenaren ska betala enligt artikel 174.2 EG tolkas så, att skyldigheterna rörande säkerhetsåtgärder för nödsituationer, sanering och återställande av ett förorenat område (och/eller kostnaderna för detta), om så bara i undantagsfall, kan åläggas någon som saknar koppling till de utsläpp av ämnen i miljön som lett till de ekologiska skadorna inom detta område? Om den frågan besvaras nekande, utgör då nämnda princip hinder mot nationella bestämmelser och/eller förvaltningspraxis enligt vilken skyldigheter rörande säkerhetsåtgärder för nödsituationer, sanering och återställande av ett förorenat område (och/eller kostnaderna för detta) kan åläggas någon som påstår sig sakna koppling till de utsläpp av ämnen i miljön som lett till de ekologiska skadorna inom detta område, utan att det individuella ansvaret först har fastställts på grundval av ett orsakssamband eller enbart på den grunden att den berörda personen bedriver verksamhet eller äger fast egendom och/eller ett företag i ett förorenat område, i strid mot eller med åsidosättande av proportionalitetsprincipen?

2)

Utgör principen om att förorenaren ska betala hinder mot nationella bestämmelser, såsom artikel 2050 i [den italienska] civillagen, enligt vilken den offentliga förvaltningen kan ålägga ett antal industriföretag som är verksamma inom det förorenade området en skyldighet att sanera området, utan att deras respektive individuella ansvar för föroreningen först har fastställts, eller i varje fall på enbart den grunden att de hålls ansvariga till följd av att de äger produktionsmedel och därmed är strikt ansvariga för de skador de orsakar miljön eller hur som helst kan vara skyldiga att återställa miljön runt utsläppen, även om det inte föreligger något materiellt orsakssamband med föroreningen eller proportionerligt förhållande till denna?

3)

Utgör gemenskapsdirektivet om avhjälpande av miljöskador (direktiv 2004/35/EG (1) av den 21 april 2004, särskilt artikel 7 och bilaga II som det hänvisas till i nämnda artikel) hinder mot nationella bestämmelser enligt vilken den offentliga förvaltningen får, som ”rimliga alternativ för avhjälpande av miljöskador”, kräva andra och ytterligare åtgärder i miljön (i förevarande fall bestående av en ”fysisk avgränsning” av grundvattnet längs hela havssidan) än de åtgärder som valts efter en lämplig kontradiktorisk utredning och som redan godkänts, utförts och håller på att genomföras, och i alla händelser utan att ha bedömt de särskilda förhållandena i området, kostnaderna för genomförandet i förhållande till de fördelar som rimligen kan förutses, eventuella eller sannolika följdskador och negativa effekter på hälsa och allmän säkerhet eller den tid som krävs för genomförandet?

4)

Utgör gemenskapsdirektivet om avhjälpande av miljöskador (direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004, särskilt artikel 7 och bilaga II som det hänvisas till i nämnda artikel), med hänsyn till den specifika situation som föreligger i området av nationellt intresse i Priolo, hinder mot nationella bestämmelser enligt vilken den offentliga förvaltningen får uppställa sådana krav som villkor för tillstånd att för legitim användning nyttja områden som inte direkt berörs av saneringen, på grund av att de redan har sanerats eller inte är förorenade, och som ligger inom samma zon som området av nationellt intresse i Priolo?