12.12.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 317/6

1.

Dessa riktlinjer bygger vidare på rådets riktlinjer för konsulärt bistånd till Europeiska unionens medborgare i tredjeländer av den 16 juni 2006 (fotnot: dokument 10109/2/06 rev 2) och dokument 10715/07 som godkänts av kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik och syftar till att genomföra rådets slutsatser (allmänna frågor och yttre förbindelser) av den 18 juni 2007, vilka har som mål att ”stärka EU-medlemsstaternas konsulära samarbete genom att genomföra det konsulära konceptet ’ledande stater’”. I dessa slutsatser sägs följande: ”Om det inträffar en större konsulär kris – och utan att det påverkar medlemsstaternas primära ansvar att skydda sina medborgare – kommer de ledande staterna att försöka se till att alla EU-medborgare får hjälp, och de kommer att sköta samordningen mellan medlemsstaterna på platsen”.

2.

De här riktlinjerna har utarbetats inom ramen för den ömsesidiga skyldigheten att erbjuda skydd som föreskrivs i artikel 20 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. En medlemsstat åtar sig rollen som ledande stat frivilligt och med samtliga medlemsstaters medverkan och aktiva stöd. Under alla omständigheter ska de andra medlemsstaterna fortsätta sin övervakning av situationen för sina medborgare på platsen, utbyta underrättelser och lägesbedömningar och vid behov tillhandahålla förstärkning och ytterligare resurser.

3.

I enlighet med dokument 10715/07, som godkänts av kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, ska medlemsstaterna efter utgången av den aktuella experimentfasen, som bland annat ska utnyttjas till att organisera nya övningar, på grundval av konkreta erfarenheter försöka att så snart som möjligt utarbeta ett juridiskt beslut som formaliserar denna ram.

4.

De förbjuder inte på något sätt andra typer av samarbets- eller samordningsinitiativ med hänsyn till de särskilda situationer som kan uppstå vid större konsulära kriser i tredjestater.

5.

Dessa riktlinjer är inte rättsligt bindande och riktar sig uteslutande till medlemsstaterna, Europeiska kommissionen och rådets generalsekretariat. Dessa riktlinjer ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

1.1

En medlemsstat som önskar åta sig uppdraget som ledande stat i en tredjestat ska meddela detta via COREU. Denna önskan ska meddelas beskickningar och konsulat i tredjestaten vid ett lokalt samordningsmöte.

1.2

Om två medlemsstater önskar åta sig uppdraget som ledande stat gemensamt i en tredjestat ska de gemensamt meddela detta via COREU. Om det finns mer än en ledande stat, ska ansvaret delas upp på lämpligt sätt och tydliga samordningsarrangemang ska fastställas.

1.3

Om inte någon annan medlemsstat inom 30 dagar gjort invändningar via COREU och tills den berörda medlemsstaten via COREU avstår från uppdraget ska den medlemsstaten förklaras som ledande stat i den berörda tredjestaten.

1.4

En förteckning över tredjeländer där en medlemsstat åtar sig rollen som ledande stat bifogas dessa riktlinjer och kommer att uppdateras av rådets generalsekretariat så snart en medlemsstat meddelar att den åtar sig uppdraget som ledande stat eller att den avstår från det. Denna förteckning ska offentliggöras på den konsulära webbplats som Sitcen är värd för samt regelbundet delas ut till medlemsstaterna.

1.5

Vid en större konsulär kris i en tredjestat där ingen medlemsstat har förklarat sig vara ledande stat kan en eller flera medlemsstater omedelbart sköta detta uppdrag om de meddelar det via COREU eller på annat lämpligt sätt. Medlemsstaterna kan tacka nej till erbjudandet från den ledande staten på de villkor som anges i punkt 2.2.

2.1

Den ledande staten ska sköta följande uppdrag:

2.2

När den ledande staten anser att det är nödvändigt att evakuera de personer som ska få hjälp enligt punkt 3.1, ska den informera de berörda medlemsstaternas lokala representanter och huvudstäder. De berörda medlemsstaterna ska i sin tur informera den ledande staten om sin nationella ståndpunkt till evakueringen och om huruvida de önskar hjälp av den ledande staten eller inte. Om en medlemsstat inte vill ha denna hjälp ska den själv ta ansvaret för att skydda sina medborgare och andra personer som eventuellt åtnjuter konsulärt bistånd. Dess medborgare och andra personer som åtnjuter konsulärt bistånd av den kan, i enlighet med principen om icke-diskriminering, fortfarande få hjälp av den ledande staten. De eventuella konsekvenserna av en medlemsstats beslut att inte ta emot hjälp av den ledande staten kan inte läggas den ledande staten till last.

2.3

Hjälpmottagarnas deltagande i evakueringen är frivilligt. Vid evakuering upphör den ledande statens ansvar när de evakuerade anländer till den säkra plats som den ledande staten har utsett. Den ledande staten har ingen skyldighet att föra dem till något annan ort än till den säkra plats som har utsetts.

2.4

Om den ledande staten, till skillnad från andra stater, anser att det ännu inte är ändamålsenligt att inleda en evakuering ska den, så långt möjligt, bistå vid och samordna hjälpaktioner som genomförs av andra medlemsstater.

3.1

Varje person som kan få konsulärt bistånd av sin medlemsstat kan begära hjälp av den ledande staten.

4.1

För att göra det möjligt för den ledande staten att sörja för att dess uppdrag enligt punkt 2.1 löper smidigt ska medlemsstaterna meddela den information som är strikt nödvändig (behovsenlig behörighet) för uppdragets utövande, särskilt de uppgifter som anges i bilagorna I, II och III till riktlinjerna av den 16 juni 2006.

4.2

Den ledande staten ska förplikta sig att inte använda denna information annat än inom ramen för de uppdrag den ska utföra i egenskap av ledande stat.

4.3

Denna information ska meddelas lokalt av de beskicknings- eller konsulatschefer som är ackrediterade i tredjelandet till den ledande statens beskicknings- eller konsulatschef i enlighet med bestämmelser som ska fastställas gemensamt.

4.4

Om en medlemsstat inte har utsett någon ackrediterad beskicknings- eller konsulatschef i tredjelandet ska den staten sörja för att den nödvändiga informationen meddelas den ledande staten, i enlighet med bestämmelser som ska fastställas gemensamt.

4.5

Om en medlemsstat inte lämnar information, eller endast lämnar ofullständig information, till den ledande staten, påverkar detta negativt den ledande statens möjligheter att genomföra sitt uppdrag i enlighet med punkt 2.1. I sådana fall ska den ledande staten sköta biståndsuppdraget i enlighet med den information den förfogar över.

5.1

Med hänsyn till principen om europeisk solidaritet och i enlighet med det faktum att det i första hand är medlemsstaternas sak att garantera skydd för sina medborgare, ska medlemsstaterna bidra till den ledande statens uppdrag, så att det löper smidigt.

5.2

På grundval av detta kan den ledande staten vända sig till de andra medlemsstaterna med framställningar om frivilligt tillhandahållande av logistiska och mänskliga resurser i krislägen. Medlemsstaternas representanter kan, inom ramen för de nationella krisinsatsgrupperna, ge stöd till den ledande staten på lokal nivå. Den ledande staten kan också anlita sådana instrument som gemenskapens civilskyddsmekanism och rådets generalsekretariats krishanteringsstrukturer samt få logistiskt stöd från Europeiska kommissionens lokala delegation. Den ledande staten och den berörda kommissionsdelegationen ska komma överens om kommissionens roll i planeringsskedet. Kommissionens personal ska inte åta sig konsulärt arbete i främsta ledet.

5.3

Den ledande staten ska förelägga medlemsstaterna en redovisning över de utgifter den har betalat och de utgifter de bidragande medlemsstater som anges i punkt 5.2 har betalat.

5.4

Den ledande staten kan be medlemsstaterna om ersättning för de utgifter den har haft i samband med sitt uppdrag. Vid en begäran om ersättning ska medlemsstaterna bidra till de utgifter som orsakats av den ledande statens uppdrag i proportion till antalet personer som fått hjälp av denna. Detta bidrag ska fastställas sedan deras egna utgifter enligt punkt 5.2 i förekommande fall har dragits av. Medlemsstaterna kan få ersättning för sina utgifter av de personer som fått hjälp på grundval av förbindelser att ersätta kostnaderna, vilka i mån av möjlighet ska samlas in av den ledande staten vid hjälpinsatsen, i enlighet med beslut 95/553/EG om de diplomatiska och konsulära representationernas bistånd till Europeiska unionens medborgare.

5.5

Om en person som fått hjälp av den ledande staten begär skadestånd för en skada som personen lidit under en hjälpinsats som genomförts av den ledande staten ska den ledande staten och den medlemsstat där personen är medborgare samråda med varandra och diskutera ytterligare åtgärder, i enlighet med nationell rätt och interna förfaranden samt med internationell rätt.

6.1

Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att informera sina medborgare om dessa riktlinjer, bland annat genom webbplatser med information till resande.