92003E0741

SKRIFTLIG FRÅGA E-0741/03

från Roberta Angelilli (UEN) till kommissionen

(11 mars 2003)

Ämne: Förfalskning av italienska tomatkonserver

Till följd av en undersökning gjord av Coldiretti, Europas största lantbrukarorganisation, framkom det i februari 2003 att minst 82 000 ton tomatkonserver av den totala produktionen i Italien under 2002 om 396 000 ton hade importerats från Kina. Om dessa uppgifter stämmer, innebär det att en del av de italienska konserverna innehåller tomatkoncentrat som kommer från Kina. Uppenbarligen finns alltså förädlingsindustrier som för in konserver på den italienska marknaden där man har blandat den italienska råvaran med den kinesiska, utan att tydligt ange det på etiketten. I detta fall innebär det livsmedelsförfalskning, eftersom endast förädlings- och förpackningsort anges på etiketterna, vilket innebär att man drar fördel av de traditionella italienska odlingsområdenas rykte, och själva råvarans ursprungsort utelämnas. Allt detta skapar en stor förvirring hos den italienska konsumenten som inte får något som helst skydd vid köpetillfället eller adekvat information om råvarans faktiska ursprung.

Detta leder till ett enormt inkomstbortfall för de italienska förädlingsföretag som endast använder italienska råvaror och dessutom måste betala tull. Därmed skapas en obalans i konkurrensen, särskilt med tanke på att Italien är världens näst största tomatproducent efter Förenta staterna.

Kan kommissionen svara på följande frågor:

1. Är ovan beskrivna situation förenlig med EG-fördragets artiklar 30 och 153 om konsumentskydd liksom EG-fördragets artiklar 85 och 86 om konkurrens?

2. Är situationen förenlig med direktiv 2000/13/EG(1), särskilt vad gäller skäl 6 och 8 samt artiklarna 2, 3, 5 och 7 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel?

3. Är situationen förenlig med förordning (EG) nr 178/2002(2), särskilt skäl 1, 2, 8, 10 och 22 samt artiklarna 1.1, 5.1, 7.1, 8, 11, 16, 17 och 18 om bland annat allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning?

4. Vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta för att sätta stopp för fortsatta lagbrott?

(1) EGT L 109, 6.5.2000, s. 29.

(2) EGT L 31, 1.2.2002, s. 1.

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(30 april 2003)

Gemenskapens import av beredda tomater (koncentrat, puré, skalade krossade tomater etc ) uppgick 2002 till ungefär 155 000 ton för hela gemenskapen, varav 125 000 ton hade sitt ursprung i Kina och ungefär 125 000 ton ingick i systemet för aktiv förädling. Italien är den huvudsakliga importören av dessa produkter: av de 126 000 ton som importerades var 110 000 ton från Kina och 120 000 ton ingick i systemet för aktiv förädling. De tomatkoncentrat av kinesiskt ursprung som importerades till Italien för användning i produkter avsedda för den inre marknaden uppgick bara till 3 400 ton. Dessa siffror visar att merparten av importen till Italien av beredda tomater från Kina är avsedd att exporteras igen till länder utanför gemenskapen, i huvudsak den afrikanska marknaden.

När det gäller artikel 30 i EG-fördraget, vill kommissionen understryka att den utgör en del av bestämmelserna om den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna. I artikel 153 fastställs principer och villkor för gemenskapens åtgärder inom konsumentskydd.

Dessa bestämmelser utgör därför inte någon rättslig grund som direkt kan tillämpas för att bedöma om de upplysningar som lämnas till konsumenten på etiketterna på de italienska tomatkonserverna är otillräckliga eller ofullständiga.

De bestämmelser som skall tillämpas är, vilket parlamentsledamoten också anger, de som återfinns i rådets och Europaparlamentets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt vilken marknadsföring som görs av produkterna.

När det gäller angivandet av livsmedlens ursprung, fastställs det i direktivets artikel 3 att sådana uppgifter bara är obligatoriska i de fall som ett utelämnande kan leda till att konsumenten drar felaktiga slutsatser om ursprunget eller var livsmedlet i själva verket kommer ifrån.

Av detta följer att i de fall som konsumenten felaktigt kan ledas att tro att ett livsmedel har ett annat ursprung än det har, måste det verkliga ursprunget obligatoriskt anges, så att konsumenten, enligt den princip som anges i artikel 2, inte genom märkning och presentation kan komma att få en felaktig uppfattning om ursprunget.

Kommissionen har för närvarande ingen information som tyder på att så skulle vara fallet med de tomatkonserver som kommer från Italien.

När det gäller det nämnda direktivets artiklar 5 och 7 rörande försäljningsbenämningen på produkterna och förteckningen över ingredienser, tror kommissionen inte att de kan tillämpas i detta fall.

När det gäller tillämpningen av rådets och Europaparlamentets förordning (EG) 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning och om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, är det viktigt att påminna om att denna förordning innehåller allmänna målsättningar, definitioner och principer för livsmedelslagstiftningen.

De principer som fastställs i artikel 8 i förordningen är visserligen adekvata när det gäller vilseledande förfaranden, eftersom det i den artikeln står att livsmedelslagstiftningens syfte är att skydda konsumenternas intressen och förebygga bedrägliga eller vilseledande förfaranden. Denna artikel medför emellertid en skyldighet för lagstiftaren och inte för de som är aktiva på området. Som tidigare sagts måste man också beakta att den lagstiftning som är tillämplig i detta fall är direktiv 2000/13/EG och att detta direktiv redan uppfyller de mål som anges i artikel 8.

När det gäller de andra artiklar i förordning (EG) 178/2002 som det hänvisas till, måste man först och främst notera att artiklarna 11, 16, 17 och 18 inte blir tillämpliga förrän den 1 januari 2005. I dessa artiklar fastställs de allmänna principerna för import, presentation, kontroll och spårbarhet av livsmedel. Man kan således inte direkt tillämpa dem i detta fall. När det gäller de övriga artiklar som nämns kan de inte heller tillämpas. I artikel 1 anges det bara att förordningen innehåller grundläggande bestämmelser i syfte att säkerställa en hög skyddsnivå för konsumenterna och artikeln kan

således inte tillämpas direkt. På samma sätt fastställs det i artikel 5.1 en ram för hur lagstiftaren skall uppnå de allmänna målen för hur konsumenternas intressen skall tillvaratas. Artikel 7.1 om försiktighetsprincipen gäller en situation när en utvärdering av tillgänglig information visar på möjligheten av skadliga effekter på hälsan men när det fortfarande föreligger vetenskaplig osäkerhet, och det problem som tas upp gäller inte den typen av situation.

Eftersom det här rör sig om regler för märkning som skall tillämpas allmänt på alla livsmedel, har kommissionen nyligen påbörjat en utvärdering av lagstiftningen i fråga, särskilt av direktiv 2000/13/EG, i syfte att senare kunna lägga fram så väl anpassade ändringsförslag som möjligt för att kunna förbättra informationen till konsumenterna.