92003E0360

SKRIFTLIG FRÅGA E-0360/03

från Roberta Angelilli (UEN) till kommissionen

(12 februari 2003)

Ämne: Stadsplanen för Rom

Den 18 juni 2002 godkände Roms kommunstyrelse en ny allmän stadsplan som i stället för att erbjuda ett tillfälle till systematisering och sanering av stadsmiljön, är ytterligare ett exempel på förslag som maximalt utnyttjar territoriet och förstör miljön. Enligt planen skall bostadsbyggandet ökas med 20 procent med hjälp av 70 miljoner kubikmeter cement, vilket strider mot regeln om proportionalitet mellan antalet kubikmeter och befolkning och mellan det byggande som tillåts och anordnandet av tjänster. Befolkningen i huvudstaden uppgår i själva verket till 2,4 miljoner invånare (folkräkningen 2001) och inte till de 5 miljoner som anges i den allmänna stadsplanen, och oavsett detta har man inte utarbetat en lämplig plan för de redan bristfälliga infrastrukturnäten som avloppsnät, ledningar, vattenförsörjning, belysning och transporter. Den allvarligaste delen i förslaget verkar vara det kraftiga utnyttjandet av markområden som ligger inåt landet från staden och förvärvet av stora områden romersk jordbruksmark för bostadsbyggande med som följd en förstörelse av det historiska och arkeologiska arvet, miljön och jordbruket. Till den allt intensivare spekulativa cementifieringen skall dessutom läggas resterna av den redan befintliga planen för parkeringar (PUP) som på grund av sina miljörisker redan har varit föremål för en fråga från frågeställaren (den 25 juli 2000) med tillhörande svar (P-2518/00(1)) från kommissionen, i vilket underströks behovet av att ta hänsyn till de eventuella kumulativa effekterna av olika projekt. Mot bakgrund av EG-domstolens rättspraxis (bland annat målen C 319/01 Kommissionen mot Belgien och C 348/01 Kommissionen mot Frankrike) vill jag i det sammanhanget påminna om att en annan plan med stora miljörisker som gäller stadstrafiken (PGTU) är på väg att genomföras i Rom. Ett annat element i den allmänna stadsplanen som strider mot bestämmelserna gäller information till och samråd med medborgarna som, i enlighet med artikel 3.7 och artikel 6.5 i direktiv 2001/42/EG(2), alltid borde engageras, tillsammans med berörda myndigheter, när det gäller att fatta beslut som påverkar miljön. Tvärtom har Roms olika kommundelsförvaltningar mottagit detaljerna i planen tio dagar efter det att den antagits, vilket enbart gett dem ett fåtal veckor för att granska planen, formulera förslag och underkasta planen en grundlig granskning och diskussion.

I ljuset av detta och det gemensamma förslaget (PE-CONS 3667/2002) om ändring av direktiv 90/313/EEG(3), som godkändes av förlikningskommittén den 8 november 2002, ber jag kommissionen besvara följande frågor:

1. Anser inte kommissionen att miljökonsekvensbedömningen med avseende på den allmänna stadsplanen ovan, där den genomförts, uppvisar betydande brister?

2. Har inte bestämmelserna om information till och samråd med allmänheten överträtts?

3. Vilken är kommissionens uppfattning i frågan?

(1) EGT C 103 E, 3.4.2001, s. 170.

(2) EGT L 197, 21.7.2001, s. 30.

(3) EGT L 158, 23.6.1990, s. 56.

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(14 mars 2003)

På grundval av de uppgifter som parlamentsledamoten lämnat är det inte möjligt att avgöra huruvida stadsplaneringen för Rom kan betraktas som ett projekt enligt rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt(1), ändrat genom rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997(2). Parlamentsledamoten hänvisas därför till kommissionens svar på den skriftliga frågan E-3921/2002 från samma frågeställare(3).

Det måste emellertid betonas att direktivet inte är tillämpligt på eventuella kumulativa effekter av olika projekt.

(1) EGT L 175, 5.7.1985.

(2) EGT L 73, 14.3.1997.

(3) EGT C 222 E, 18.9.2003, s. 129.