92003E0272

SKRIFTLIG FRÅGA E-0272/03

från Rosa Díez González (PSE) till kommissionen

(6 februari 2003)

Ämne: Uppförande av en förbränningsanläggning för särskilt riskavfall

Över 1 000 invånare i orterna Térmens och Vallfogona de Balaguer, i provinsen Lleida, har undertecknat ett upprop mot den förbränningsanläggning som företaget GREFACSA planerar att bygga.

Tidningen Diari Oficial de la Generalitat de Catalunya publicerade den 5 november 2002 en ansökan om uppförande av en förbränningsanläggning där ca 40 000 ton djurmjöl från djur eller organ som klassificeras som riskavfall skall förbrännas per år. Man kan förmoda att det rör sig om avfall från djur som lidit av sjukdomar såsom spongiform encefalopati, dvs. galna ko-sjukan.

Enligt flera vetenskapliga rapporter uppkommer det vid förbränningen i sådana anläggningar syntetiska cancerogena ämnen som under lång tid är beständiga i luft, vatten och mark.

Känner kommissionen till uppförandet av denna förbränningsanläggning?

Hur många förbränningsanläggningar finns det i Europa?

Kan kommissionen ge upplysningar om den gällande lagstiftningen på detta område om en sådan finns eller huruvida det kommer att utarbetas något gemenskapsdirektiv om frågan?

Vilka är de högsta utsläppsgränserna?

I vilken utsträckning kan miljön och, i synnerhet, hälsan för personer som bor närmare än 10 km bort från en sådan anläggning påverkas?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(17 mars 2003)

Avfallsförbränningen regleras genom flera rättsliga instrument som syftar till att förhindra eller i görligaste mån begränsa de negativa effekterna på miljön och de därav följande riskerna för djurs och människors hälsa. Förbränning av animaliska biprodukter omfattas inte av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall(1), utan av artikel 12 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel(2), som kommer att gälla från och med den 1 maj 2003.

Beviljandet av tillstånd för avfallsförbränning är de nationella myndigheternas ansvar och behöver inte anmälas till kommissionen. Kommissionen känner därför inte till att det ansökts om bygglov för den förbränningsanläggning som ledamoten nämner.

Kommissionen känner inte heller till det exakta antalet förbränningsanläggningar som drivs i gemenskapens. Av tekniska publikationer att döma uppgår det totala antalet anläggningar dock till flera hundra.

För tillämpliga fall fastställs i direktiv 2000/76/EG gränsvärden för vanliga föroreningar, exempelvis utsläpp av kväveoxider (NOX), i luften, och för utsläpp av långlivade och/eller giftiga ämnen, till exempel tungmetaller och dioxiner, i luft och vatten.

Syftet med gränsvärdena är att förhindra eller i görligaste mån begränsa de negativa effekterna på miljön och de därav följande riskerna för människors hälsa. De faktiska riskerna på platsen måste bedömas i varje enskilt fall inom ramen för tillståndsförfarandet.

(1) EGT L 332, 28.12.2000.

(2) EGT L 273, 10.10.2002.