92000E2604

SKRIFTLIG FRÅGA E-2604/00

från Carlos Ripoll y Martínez de Bedoya (PPE-DE) till kommissionen

(1 augusti 2000)

Ämne: Sociala trygghetssystem

1. Vilken gällande gemenskapslagstiftning är tillämplig på regelsystemen för sociala trygghetssystem i medlemsstaterna?

2. Hur förhåller sig regelsystemen för sociala trygghetssystem till den gällande gemenskapslagstiftningen?

3. Hur regleras utbetalningen av förvärvsarbetandes ålderspensioner, för deras egen räkning eller för någon annan, om de har varit underställda två eller flera medlemsstaters lagstiftning?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(13 september 2000)

1. Bestämmelserna om social trygghet är inte harmoniserade på EU-nivå. Detta betyder att varje medlemsstat är kompetent att lagstifta på området (t.ex. när det gäller att fastställa kriterier för vem som är försäkrad eller förmånernas storlek), under förutsättning att principerna för gemenskapsrätten respekteras.

Det finns gemenskapsbestämmelser som är tillämpliga på gemenskapsmedborgare, statslösa och flyktingar som, tillsammans med sina familjemedlemmar, omfattas eller har omfattats av lagstiftningen om social trygghet i en eller flera medlemsstater. Men dessa gemenskapsbestämmelser syftar endast till att samordna medlemsstaternas lagstiftning om social trygghet. Det rör sig främst om förordning (EEG) nr 1408/71(1) och dess tillämpningsförordning (EEG) nr 574/72(2). Dessa bestämmelser syftar till att undanröja hindren för fri rörlighet för personerna i fråga. Genom dessa gemenskapsbestämmelser garanteras därför dels att dessa personer inte får behandlas mindre gynnsamt än de medborgare som inte utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, dels att de har rätt till sociala trygghetsförmåner som de tjänat in enligt en stats lagstiftning, även om de flyttar till en annan medlemsstat. I förekommande fall garanteras de också tillgodoräknande av försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat för rätt till förmån eller beräkning av förmån. Slutligen föreskrivs också principen om att endast en lagstiftning om social trygghet ska tillämpas (vanligtvis lagstiftningen på den ort där förvärvarbetet har utförts).

2. Enligt artikel 6 i förordning (EEG) nr 1408/71 ersätter denna förordning, om annat inte följer av bestämmelserna i förordningen (särskilt dess bilaga III) alla konventioner om social trygghet (som definieras i artikel 1 k) mellan a) två eller flera medlemsstater inbördes, eller b) minst två medlemsstater och en eller flera andra stater i den mån behandlingen av frågor enligt konventionen inte skall ske under medverkan av en institution i någon av de sistnämnda staterna.

Domstolen har vid upprepade tillfällen funnit att detta ersättande har en tvingande karaktär och skall gälla även om tillämpning av konventioner skulle ha varit fördelaktigare för den försäkrade personen(3).

Domstolen finner att undantag endast kan göras från detta ersättande i de fall som uttryckligen tas upp i förordningarna och om ersättandet skulle få till följd att en arbetstagare genom förordningarnas ikraftträdande förlorar sociala trygghetsförmåner som tidigare intjänats genom utnyttjande av rätten till fri rörlighet, med stöd i antingen den nationella lagstiftningen eller i kombination med gällande internationella konventioner om social trygghet mellan två eller flera medlemsstater eller gällande bilaterala konventioner om social trygghet(4).

Detta undantag skall dock inte tillämpas om man vid tidpunkten för det första fastställandet av förmåner enligt förordning (EEG) nr 1408/71 har jämfört de förmåner som förordningen respektive konventionen ger rätt till, om resultatet av denna jämförelse är att tillämpningen av förordningen är fördelaktigare än tillämpningen av traditionell rätt(5).

3. När en arbetstagare har förvärvsarbetat i mer än en medlemsstat finns det genom förordningarna (EEG) nr 1408/71 och nr 574/72 ett system som ska garantera att arbetstagarens rättigheter inte äventyras på grund av att han eller hon har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet. Om en försäkringsperiod inte är tillräckligt lång för att vara pensionsgrundande enligt en medlemsstats lagstiftning, skall även försäkringsperioder som fullgjorts i andra medlemsstater medräknas. Beräkningen av pensionsrättigheter skall för övrigt göras enligt alla de nationella lagstiftningar som har varit tillämpliga på den berörda arbetstagaren, för att tillvarata dennes intressen på bästa sätt, eftersom varje behörig institution i varje berörd medlemsstat är skyldig att utbetala den pension som är fördelaktigast för arbetstagaren, nationell pension eller proportionellt beräknad pension. Samtliga dessa åldersförmåner betalas sedan ut oavsett var den berörda personen är bosatt eller vistas inom EES-området, utan minskning, innehållande eller ändring.

(1) Rådets förordning av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, EGT L 149, 5.7.1971, (senast konsoliderad genom rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, EGT L 28, 30.1.1997.

(2) Rådets förordning av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972.

(3) Till exempel i domen av den 7 juni 1973, Walder (82/72, Rec. s. 599) och domen av den 9 november 1995, Thévenon (C-475/93, Rec. s. I-3813).

(4) Domarna av den 7 februari 1991, Rönfeldt (C-227/89, Rec. s. I-323) och Thévenon, se ovan.

(5) Domen av den 7 maj 1998, Gomez Rodríguez (C-113/96, REK. s. I-2461).