51998IE0116

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Konsumenterna på försäkringsmarknaden"

(98/C 95/18)

Den 20 mars 1997 beslöt Ekonomiska och sociala kommittén i enlighet med artikel 23.3 i arbetsordningen att utarbeta ett yttrande om "Konsumenterna på försäkringsmarknaden".

Sektionen för industri, handel, hantverk och tjänster fick i uppdrag att utarbeta yttrandet. Till föredragande utsågs Manuel Ataíde Ferreira. Sektionen antog yttrandet det 7 januari 1998.

Vid sin 351:a plenarsession den 28-29 januari 1998 (sammanträdet den 29 januari 1998) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 77 röster för och 3 nedlagda röster.

1. Inledning och redogörelse för målsättningen med yttrandet

1.1. Försäkringar har en erkänt stor betydelse inom ekonomisk verksamhet i allmänhet på den inre marknaden, eftersom de i hög grad bidrar till omsättningen på marknaden för finansiella tjänster och sektorn ger sysselsättning åt ett ansenligt antal personer.

1.2. Försäkringssektorn innehar dessutom en oerhört viktig social roll i dagens samhälle, där tekniska framsteg är sammanflätade med ett oundvikligt ökat risktagande och med förändringar i skuldbegreppet i definitionen av personligt ansvar.

Införandet av euron kommer med nödvändighet att leda till en utveckling inom försäkringssektorn som kännetecknas av större öppenhet och större möjlighet att ingå gränsöverskridande avtal.

1.3. Den explosionsartade befolkningstillväxten som det ökande antalet äldre leder till, å ena sidan, och behovet av trygghet i människans osäkra tillvaro, å andra sidan, förvärrar oron inför framtiden. I detta perspektiv utgör försäkringar obestridligen ett viktigt instrument i och med den omfördelning och spridning av riskerna som de möjliggör. Försäkringar påverkas fortlöpande av att konkurrensfriheten blir större och av det privata initiativets roll i den ekonomiska verksamheten.

1.4. Konsumenter berörs i synnerhet av försäkringar i egenskap av försäkringstagare eller försäkrade eller som drabbad tredje part med rätt till ersättning vid förlust och skada (förmånstagare eller skadelidande). Som exempel kan särskilt nämnas sjukförsäkringar och livförsäkringar, olycksfallsförsäkringar och hemförsäkringar, trafikförsäkringar, rättsskyddsförsäkringar och ansvarsförsäkringar ().

1.5. I och med genomförandet av den inre marknaden har gemenskapslagstiftningen framför allt inriktats på en kontinuerligt ökad etableringsfrihet för försäkringsföretagen, med en rättslig uppbyggnad som framför allt inriktar sig på kontroll av deras soliditet, harmonisering av bokföringen och på de principer som avser hemlandstillsyn, ömsesidigt erkännande, "minimal harmonisering" och "passiv" frihet att erbjuda tjänster.

1.6. En harmonisering på det rättsliga område som är väsentligt för försäkringar (i synnerhet en harmonisering av försäkringarnas allmänna villkor) och valfriheten för försäkringstagarna ("aktiv" frihet att erbjuda tjänster) har dock inte behandlats i samma utsträckning.

1.7. Inte ens efter tredjegenerationsdirektiven () och införandet av systemet med "universaltillstånd", eller sedan man slopat regeln att medlemsländernas övervakningsorgan först skulle godkänna försäkringarnas allmänna villkor, har konsumenterna garanterats tillgång utan förbehåll till försäkringar i alla medlemsländer, utan endast i det land där de är bosatta eller har medborgarskap. Man har inte heller harmoniserat standardvillkoren för försäkringar och praxis för företagsförsäkringar, vilket skulle ha medfört klarare information, ett större urval och en verklig inre marknad för sektorn. Detta har kommissionen och kommittén uttryckt i ett antal dokument ().

1.8. På detta område är särskilt de aspekter viktiga som hör samman med skillnader i skattelagstiftning, något som tydligt påverkat den nationella avgränsningen inom den inre marknaden och skillnaderna i konkurrensvillkor mellan försäkringsföretag. Detta påpekas uttryckligen i handlingsplanen för den inre marknaden som kommissionen nyligen lagt fram ().

1.9. Dessutom, vilket kommer att behandlas utförligare längre fram, visar studier att det förekommer överenskommelser mellan försäkringsföretagen som ofta påstås vara följden av tekniska ålägganden för de internationella återförsäkringsföretagen. Dessa överenskommelser motverkar konsumenternas intressen och befogade krav och kan till och med i vissa fall utgöra en överträdelse av rättsliga normer, till exempel i form av oskäliga avtalsvillkor.

1.9.1. Det bör emellertid noteras att försäkringsbolagen också ingår avtal som är fördelaktiga för konsumenterna, till exempel genom att gynna en snabb reglering av olyckor eller för att garantera kollektiva risker som en enskild försäkringsgivare inte kan åta sig, till exempel i form av en försäkringspool för att täcka naturkatastrofer eller risken för en kärnkraftsolycka.

Samtidigt bör det noteras att åtskilliga försäkringsföretag är ömsesidiga eller kooperativa. Dessa företag har bidragit till nya försäkringslösningar och borde även i framtiden åta sig en viktig roll för att främja konsumentintresset och dialogen med försäkringstagarna.

1.9.2. Kommissionen (GD XXIV) har fått underrättelse om över 240 utslag från domstolar och andra behöriga organ under perioden 1976-1996 som ogiltigförklarar olagliga försäkringsavtalsvillkor till konsumenternas nackdel i tio medlemsstater.

1.10. Det faktum att försäkringsavtal som täcker risker inom EU:s medlemsstaters territorier inte alls ingår i det tillämpningsområde som täcks av Romkonventionen om lagen om kontraktsförbindelser, samt de oklara föreskrifterna för reglering av tvister och för skyddet av allmänhetens intresse i texten för andra och tredje gemenskapsdirektivet om andra försäkringar än livförsäkringar (), leder till en mycket komplicerad och osäker situation vad beträffar tillhandahållandet av dessa tjänster på den inre marknaden. Detta gäller särskilt om tvist uppstår mellan försäkringsföretag och försäkrings- eller förmånstagare, speciellt om dessa är vanliga konsumenter, inte yrkesmänniskor utan privatpersoner, som varken har grundläggande information, specifika tekniska kunskaper eller speciell rättslig uppbackning på området.

1.11. Genom föreliggande yttrande vill ESK återigen belysa de problem som man redan tagit upp i olika dokument och avhandla de villkor som är nödvändiga för att fullborda den inre marknaden, med sikte på att snabbt och effektivt undanröja konkurrensbegränsningarna och ge konsumenterna ökat förtroende för varors och tjänsters tillförlitlighet och kvalitet.

Jämför bland annat med följande dokument: "Finansiella tjänster: Att tillgodose konsumenternas förväntningar. Grönbok " - KOM(96) 209 slutlig (), "Den inre marknaden och konsumentskyddet: möjligheter och svårigheter på den inre marknaden" (), "Fullbordandet av den inre marknaden och konsumentskyddet" (), "Konsumenten och den inre marknaden" (), "Dialogen mellan tillhandahållare av tjänster och konsumenten" (), "Meddelande från kommissionen: Prioriteringar för konsumentpolitiken (1996-1998)" (), "Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om extra tillsyn över försäkringsföretag i försäkringskoncerner" - KOM(95) 406 slutlig (), "Förslag till rådets beslut om ingåendet av avtal mellan Europeiska gemenskaperna och Schweiziska edsförbundet om direkt försäkring annan än livförsäkring" - KOM(89) 436 slutlig (), "Förslag till rådets förordning (EEG) om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn" (), "Förslag till rådets tredje direktiv om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring samt om ändring av direktiv 79/276/EEG och 90/619/EEG" (), "Förslag till rådets tredje direktiv om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG" (), "Förslag till rådets direktiv om inrättandet av en försäkringskommitté" (), "Utkast till handlingsplan för den inre marknaden" - KOM(97) 184 slutlig (), "Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet - Den inre marknadens följder och effektivitet" - KOM(96) 520 slutlig ().

1.12. Särskilt när det gäller finansiella tjänster, i synnerhet försäkringar, och i enlighet med det ställningstagande som ESK antagit om kommissionens grönbok med titeln "Finansiella tjänster: Att tillgodose konsumenternas förväntningar" (), vill ESK betona att det är nödvändigt att fastställa vilka som är de främsta problemen för konsumenten (rätt till information, rättsskydd och tillgång till rättsinstanser) och även vilka åtgärder som är absolut nödvändiga för att garantera att sådana krav uppfylls, i enlighet med våra tidigare rekommendationer ().

Samtidigt noterar kommittén att försäkringsföretagen hävdar att det ofta förekommer att försäkringstagare i bedrägligt syfte lämnar felaktiga uppgifter såväl vid ansökan som vid skadeanmälan.

1.13. Föreliggande initiativyttrande har också som målsättning att främja dialogen mellan konsumenterna och försäkringsföretagen i syfte att närma dem till varandra och ta fram förfaranden för förlikning, medling och skiljedom vid eventuella tvister. Detta bör vara en naturlig följd av och ske i samklang med kommissionens meddelande "Finansiella tjänster: Stärka konsumenternas förtroende - Uppföljningen av kommissionens grönbok Finansiella tjänster: Att tillgodose konsumenternas förväntningar" ().

ESK välkomnar och stöder därför att kommissionen nyligen tagit initiativ till att inleda en dialog mellan konsumentrepresentanter och företrädare för sektorn för finansiella tjänster, i syfte att få till stånd frivilliga överenskommelser med avseende på insyn, konsumentupplysning och lösning av tvister.

1.14. Kommittén avser att med föreliggande initiativyttrande och med hänvisning till den ovan nämnda dialogen uppmuntra försäkringsföretagen att åta sig att utarbeta uppförandekodexar och verka för att det inrättas medlingsorgan (ombudsman), vilket skulle ge större insyn i försäkringsföretagens verksamhet och öka konsumenternas förtroende för deras tjänster.

2. Aktuella gemenskapsdirektiv

2.1. Gällande lagstiftning

2.1.1. De grundläggande principerna för den inre marknaden med avseende på försäkringar återfinns i Romfördraget: etableringsfrihet (artikel 52) och frihet att tillhandahålla tjänster (artikel 59). Man måste dock konstatera att varken vitboken om fullbordandet av den inre marknaden 1985 eller Enhetsakten 1986, och inte heller det senare tillkomna Maastrichtfördraget, har resulterat i att den inre marknaden även skulle omfatta försäkringsmarknaden och därigenom ge både de ekonomiska aktörerna och konsumenterna de fördelar som de har rätt till.

2.1.2. Det finns i dag ändå 30 olika gemenskapsinstrument som avser att reglera försäkringsverksamheten, vilket kan beskrivas enligt följande:

a) Direktiv av allmän karaktär som rör de grundläggande principerna för tillgång till och utövande av försäkringsverksamhet avseende dels livförsäkringar, dels andra försäkringar.

b) Två förordningar om konkurrens när det gäller försäkringar.

c) Direktiv av specifik karaktär som särskilt reglerar vissa försäkringsgrenar såsom motorfordonsförsäkring, reseförsäkring, kredit och garantibelopp, rättsligt skydd, eller viss försäkringsverksamhet såsom koassurans, återförsäkring och överlåtelse.

d) Direktiv avseende bokföringsregler för försäkringsföretag.

e) Ett direktiv och en rekommendation som särskilt reglerar förmedling av försäkringstjänster.

f) Ett direktiv som inrättar en försäkringskommitté med uppgift att samordna och bistå kommissionen i försäkringstekniska frågor inom ramen för dess kontakter med nationella kontroll- och övervakningsmyndigheter.

2.1.3. Förstagenerationsdirektiven avseende livförsäkringar och andra försäkringar fastställde inte bara de grundläggande principerna för kategorin livförsäkringar och harmoniserade vissa grundregler av finansiell natur (premiereserver, solvensmarginaler och garantifonder), utan de reglerade också etableringsfriheten och eliminerade all diskriminering som baseras på nationalitet samtidigt som man behöll en dubbel kontroll, både i ursprungslandet och avsättningslandet.

2.1.4. Andragenerationsdirektiven som kom nio år senare och följde vitboken och Enhetsakten samt i synnerhet fyra viktiga utslag från EG-domstolen av den 4 december 1986 () syftade till att öppna en väg i riktning mot fritt utbud av försäkringstjänster. Dessa direktiv är behäftade med stora brister, särskilt i fråga om:

a) distinktionen inom andra försäkringar än livförsäkringar mellan "stor risk", dvs. företagsförsäkring, och "liten risk", dvs. försäkringar för privatpersoner (principen om fritt utbud av försäkringstjänster hänför sig endast till den första kategorin),

b) distinktionen inom livförsäkringar mellan aktivt fritt utbud av försäkringstjänster (försäkringsgivarens initiativ) och passivt sådant (försäkringstagarens initiativ), varvid principen om fritt utbud av försäkringstjänster hänför sig endast till den första kategorin.

Med andra ord gällde följande: vid "liten risk" och aktivt fritt utbud av försäkringstjänster var det fria utbudet beroende av tillstånd från myndigheterna i det land till vilket risken kan hänföras, och vissa slag av försäkringar, t.ex. motorfordonsförsäkringar, var undantagna.

2.1.5. De principer som tredjegenerationsdirektiven om försäkringar utgick ifrån och som också byggde på vad som hänt inom andra sektorer för finansiella tjänster var följande:

a) Upprättandet av ett system för ett universaltillstånd (europeiskt pass) som ger ett försäkringsföretag som har sitt säte i ett av de 17 länderna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och är godkänt i ett av dessa länder rätt att erbjuda sina tjänster, via byråer, filialer och dotterbolag eller direkt, inom hela det europeiska territoriet, med åberopande av denna överenskommelse och i överensstämmelse med befintliga anvisningar och finansiell hemlandstillsyn ("home country control"). Detta skulle gälla både för livförsäkringar och andra försäkringar.

b) Ömsesidigt erkännande av varje medlemsstats tillstånds- och kontrollsystem.

c) Förutsättningen att avtalsvillkoren för försäkringar och premiebelopp skall godkännas ersätts med kontroll av soliditeten och bokföringsreglerna för försäkringsföretag.

2.1.6. För att huvudsakligen skydda konsumenten fastställer tredjegenerationsdirektiven ett antal viktiga regler på följande områden:

a) En obligatorisk minsta mängd information om avtalet, utförlig för livförsäkringar och mer begränsad för andra försäkringar.

b) Fastställande av vilken lag som är tillämplig på försäkringsavtal, vilket varierar beroende på vad slags försäkring det är, hur stor risken är och var den försäkrade eller försäkringsobjektet befinner sig.

c) Begreppet allmänintresse, som rättfärdigar undantag i form av nationella tvingande bestämmelser som avviker från principerna om etableringsfrihet och fritt utbud av tjänster.

2.1.7. En speciell aspekt som förtjänar att lyftas fram i gemenskapslagstiftningen är konkurrensbestämmelserna, eftersom artiklarna 85 och 86 i Romfördraget uttryckligen fastslår att överenskommelser mellan ekonomiska aktörer som snedvrider konkurrensen eller som leder till missbruk av ledande ställning är förbjudna.

Kommissionen har dock med beaktande av försäkringsverksamhetens särdrag, genom två förordningar från maj 1991 och december 1992, med en viss flexibilitet beslutat att godkänna att försäkringsföretagen ingår vissa former av överenskommelser om samarbete eller försäkringsärenden inom följande områden:

a) Fastställande av gemensamma tariffer för riskpremier.

b) Fastställande av standardvillkor för direktförsäkringar.

c) Gemensam täckning av vissa typer av risker genom koassurans eller återförsäkring.

d) Provning och godkännande av säkerhetsanordningar.

Artiklarna 7 och 17, andra strecksatsen i förordningen från 1992 fastslår dock några viktiga begränsningar i dessa avtal, både med avseende på det specifika innehållet i vissa avtalsklausuler och avseende förekomsten av eventuella "klausuler som till skada för försäkringstagaren skapar en påtaglig obalans mellan de rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet".

2.1.8. Trots sin stora betydelse för försäkringsbranschens verksamhet på den inre marknaden är förmedlingsverksamheten (ombud och försäkringsmäklare) endast föremål för ett direktiv från 1976, som dock inte reglerar aspekter som tjänsteansvar, ekonomiska garantier, registrering och andra handelsvillkor. Dessa regleras fortfarande av nationell lagstiftning. En rekommendation från 1991 om dessa frågor fick inte stöd från medlemsstaterna på grund av att den politiska viljan saknades.

2.1.9. Kommissionen lade vid denna tidpunkt också fram några viktiga förslag till förordningar, men de erhöll inte det stöd eller den politiska uppbackning som skulle ha behövts för att omvandla dem till lagtexter.

Det gäller följande förslag:

a) Förslaget till rådets förordning om en samordning av lagstiftning och andra regler för försäkringsavtal (), som främst syftade till att harmonisera vissa grundläggande rättsregler för försäkringsavtal.

b) Förslaget till rådets förordning om en samordning av lagstiftning och andra regler med avseende på tvångsavveckling av försäkringsföretag som meddelar direktförsäkringar ().

c) Det ändrade förslaget till förordning om frihet att förvalta och placera pensionsfondmedel ().

Kommissionen tycks inte ha för avsikt att inom den närmaste tiden ta upp något av dessa förslag igen, trots att den allmänna uppfattningen både hos försäkringsbranschen och konsumentorganisationerna är att avsaknaden av gemenskapsregler vad beträffar försäkringsavtal (minimal harmonisering av lagstiftningen) otvivelaktigt leder till att en hel rad hinder och svårigheter uppstår på väg mot fullbordandet av den inre marknaden på detta område.

2.1.10. Dessutom omfattas fortfarande inte vissa viktiga aspekter inom försäkringsverksamheten, som påverkar både de ekonomiska aktörerna och konsumenterna, av gemenskapslagstiftningen. Ett belysande exempel är avsaknaden av harmonisering av skattelagstiftningen för försäkringar, vilket direkt påverkar konkurrensvillkoren inom den inre marknaden. Detta avser inte bara skillnader i skattenivå, skatteunderlag, moms och sociala avgifter i de olika länderna, skattebefrielse samt de administrativa krav som de olika nationella myndigheterna har, utan också skillnaderna i olika länders avdrag och skattelättnader som försäkringstagare har möjlighet att utnyttja. På båda dessa områden finns det markanta skillnader mellan de olika medlemsländerna.

Det nyligen avhandlade rättsfallet Wielockx, i vilket domstolen, i motsats till fallet Bachman mot Belgien, beslutade att en belgisk medborgare hade rätt att i Belgien utnyttja de skattemässiga fördelarna hos en försäkring som tecknats i Holland, kan egentligen inte tolkas som någon större förändring av domstolens inställning på detta område, eftersom det är ett specialfall som grundar sig på förekomsten av ett avtal som avser att undvika dubbelbeskattning.

Det bör dock noteras att domstolen i rättsfallet Svensson (dom den 14 november 1995) har preciserat den rättspraxis som lagts fast i rättsfallet Bachman på så sätt att den fastställt att det inte är tillåtet för en medlemsstat (Luxemburg i det aktuella fallet) att åberopa "skattemässig enhetlighet" för att rättfärdiga en nationell åtgärd som begränsar friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom det inte finns något samband mellan den fördel som omfattas av ifrågavarande åtgärd (i det aktuella fallet rabatt på ränta på fastighetslån) och finansieringen av denna fördel genom en skatt på de vinster som genereras av de finansinstitut som godkänts av vederbörande medlemsstat.

För en mer detaljerad och nyanserad genomgång av denna frågeställning se t.ex. J. M. Binon "Avantages fiscaux en assurance de personnes et droit européen. Après des arrêts Schumacker, Wielockx et Svensson, quelle place reste-t-il pour la jurisprudence Bachmann?", Revue du Marché Unique Européen, 1996, sid 129-144.

2.2. Framtida lagstiftning

2.2.1. Det förefaller som om kommissionen för att bemöta några av de ovannämnda problemen förbereder ett flertal initiativ, några av allmän eller specifik rättslig karaktär och andra av "tolkningskaraktär", och som har stor relevans för det här yttrandet.

När det gäller projekt av allmän karaktär har kommissionen redan utarbetat ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om extra tillsyn över försäkringsbolag i försäkringskoncerner, presenterat den 20 oktober 1995 ().

När det mer specifikt gäller kreditförsäkringar har kommissionen nyligen (4 juni 1997) diskuterat ett förslag till rådets direktiv om harmonisering av kreditförsäkringar för medellånga och långsiktiga exportaffärer (). Samtidigt har man skickat ut ett utkast till meddelande från kommissionen till medlemsstaterna om konkurrenssnedvridningar orsakade av kreditförsäkringar för kortsiktiga exportaffärer.

2.2.2. Kommissionen har annonserat ett förslag till direktiv - av allmän karaktär men med mycket stor betydelse för försäkringsbranschen - som direkt syftar till konsumentskydd vid distansavtal om finansiella tjänster, vilket som bekant uteslöts från tillämpningsområdet för direktiv 97/7/EG av den 17 februari 1997. Vilka regler som än antas på området distansköp är det angeläget att dessa inte motverkar utvecklingen av en inre marknad för försäkringstjänster.

2.2.3. Däremot antogs nyligen det sedan länge emotsedda direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997, som ersätter rekommendationen 90/109/EG om insyn vad gäller bankernas bestämmelser angående gränsöverskridande betalningar. Direktivet syftar till att reglera viktiga aspekter såsom minimikrav för insyn och parternas rättigheter och skyldigheter vid ingående av distansavtal (). Därefter har det kommit ett meddelande från kommissionen av den 9 juli 1997 med titeln "Ett europeiskt initiativ inom elektronisk handel". I detta ingår en ny rekommendation - som kompletterar och ersätter rekommendationen från november 1988 - om betalningar som utförs via elektroniska betalningsmedel, i synnerhet mellan utställare och köpare av värdepapper. Det innehåller också detaljerade insynskrav som reglerar parternas rättigheter och skyldigheter samt uppmanar till skapande av nya betalningsmedel (). Kommissionen meddelar att den kommer att följa framstegen på detta område med stor uppmärksamhet fram till slutet av 1998, och om resultaten inte anses tillfredsställande eventuellt föreslå ett direktiv.

2.2.4. Av naturliga skäl emotses också med intresse den eventuella publiceringen av det annonserade förslaget till direktiv om försäkringsförmedlare (ombud och mäklare), som är en viktig förutsättning för att den inre försäkringsmarknaden skall fungera tillfredsställande.

2.2.5. Kommissionen föreslog den 15 oktober 1997 ett fjärde särskilt direktiv om motorfordonsförsäkring. Direktivets syfte är att ge personer som drabbats av trafikolyckor i ett annat land rätt att rikta direkta skadeersättningkrav mot den ansvariga partens försäkringsbolag för material eller personskador förorsakade med ett fordon som är registrerat och försäkrat i en annan medlemsstat än den där den skadelidande är bosatt.

För att väsentligt minska tidsfristen för utbetalning av ersättning fastställs i detta utkast till direktiv ett krav att den ansvariges försäkringsgivare skall lämna ett skadeersättningsbud inom tre månader efter det att den skadelidande lämnat in sin skadeersättningsansökan till den representant som ansvarar för skaderegleringen.

2.2.6. Kommissionen har även meddelat att den förbereder ett meddelande om hur begreppet allmänt intresse skall tolkas på försäkringsområdet, på samma sätt som man redan gjort för banksektorn ().

Utkastet till detta meddelande publicerades den 10 oktober 1997 (SEK(97) 1824 slutlig) och utgör ett viktigt steg för att klargöra villkoren och tillämpningsområdet för några grundbegrepp och deras innebörd på detta område, särskilt i förbindelse med frihet att tillhandahålla tjänster och begreppet allmänt intresse.

Klokt nog har kommissionen valt att inte direkt gå vidare och utarbeta ett slutdokument utan invänta en offentlig diskussion för att samla in synpunkter från olika branscher. Och eftersom även kommittén skall yttra sig om det vid lämpligt tillfälle skall vi här inte uppehålla oss vid några andra synpunkter än att framhålla dokumentets betydelse, att det verkligen behövs och är välkommet, och understryka att den strävan som det avspeglar överensstämmer med den som uttrycks i detta yttrande.

2.2.7. Slutligen redogör kommissionen i en grundlig rapport till försäkringskommittén om sin undersökning av behovet av en mer adekvat harmonisering av försäkringsbolagens solvensmarginal (), vars betydelse för ett effektivt konsumentskydd inte nog kan understrykas.

2.3. De viktigaste svårigheterna och hindren för ett effektivt genomförande av den inre försäkringsmarknaden

2.3.1. De allmänna hindren som försvårar ett effektivt genomförande av den inre marknaden på försäkringsområdet är flera och av olika slag. De viktigaste redovisas nedan utan anspråk på att vara uttömmande:

2.3.1.1. Rättsliga hinder på gemenskapsnivå

2.3.1.1.1. Det första hindret är självfallet avsaknaden av harmonisering på en rättslig grundnivå, det vill säga en lägsta regleringsnivå för försäkringsavtalsrätten i Europeiska unionen.

2.3.1.1.2. Denna rättsliga spridning på gemenskapsnivå, och det sätt på vilket direktiven ändras och delvis upphävs efterhand, gör direktiven svåra att förstå och tillämpa, varför kodifiering krävs ().

De tre generationerna direktiv kompletterar varandra, gäller parallellt och ersätter varandra, vilket ger upphov till stora svårigheter för både marknadsaktörer och konsumenter. Om man konsoliderade försäkringsrätten genom att utarbeta en sammanhängande regelsamling skulle det kunna bidra till en enhetligare tillämpning av gemenskapsrätten.

2.3.1.1.3. Avsaknaden av en minimal harmonisering av försäkringsförmedlingen och av en verklig frihet för försäkringsmäklare att tillhandahålla tjänster, så till vida att det inte finns något gemensamt licenssystem för försäkringsförmedling, förklarar varför försäkringsmäklare möter artificiella hinder när de arbetar på den inre marknaden.

2.3.1.2. Tolkningssvårigheter

2.3.1.2.1. Den första svårigheten berör naturligtvis den exakta gränsen mellan etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, och begreppen "tillfällig karaktär", "regelmässighet", "periodicitet", "kontinuitet" och "frekvens" som är förknippade med hur de definieras i EG-domstolens rättsfall ().

2.3.1.2.2. Den andra svårigheten gäller begreppet "allmänt intresse", och beror på den starkt skiftande tolkning som gjort det möjligt för varje medlemsstat att försvara olika uppfattningar om friheten att tillhandahålla tjänster, vilket helt enkelt utgör en konkurrenssnedvridning som gagnar varken konsumenterna eller försäkringsbolagen. Det är viktigt att inte blanda ihop "allmänt intresse" med "nationellt intresse", som definieras av medlemsstaterna, utan det bör uteslutande uppfattas som alla medborgares verkliga intresse, vilket inte är samma sak.

2.3.1.2.3. Den tredje, lika viktiga svårigheten vid tolkning och tillämpning av gemenskapens försäkringsrätt berör fastställande och tolkning av tillämplig lag för försäkringsavtal, när det finns mer än ett element i avtalet som potentiellt kan falla under olika rättssystem.

Eftersom man uppenbarligen övergivit tanken på att harmonisera försäkringsavtalsrätten, och eftersom Romkonventionen av den 19 juni 1980 () om tillämplig lag om kontraktsförbindelser inte gäller "försäkringsavtal som täcker risker som hänför sig till Europeiska ekonomiska gemenskapens medlemsstaters territorium" (artikel 1.3), blev direktiven - utan att man gav berörda parter den avgörande roll de borde ha fått - införlivade i en oöverskådlig härva av behörighets- och hänvisningsregler. Detta fick till följd att själva fastställandet av tillämplig lag (lagkonflikt) och följaktligen av behörig domstol (kompetenskonflikt) förvandlades till en ogenomtränglig labyrint, särskilt som ett av de element som skulle definieras även berörde "det gåtfulla begreppet allmänt intresse" ().

2.3.1.3. Den nationella nivån i olika medlemsstater

2.3.1.3.1. Vissa tillsynsmyndigheter anger inte klart vilket kriterier de använder för att principen om icke-diskriminering skall respekteras, och de informerar inte alla aktörer som är verksamma på deras territorium om vilket skattesystem och vilka regler som gäller inom sektorn.

2.3.1.3.2. De nationella lagstiftningarna är ibland dunkla och oklara, och försäkringsföretag som erbjuder tjänster i ett annat land än det egna upplever svårigheter med att få tillgång till de lagtexter som de omfattas av. Därför finns det ett akut behov av en uppdaterad databas om den nationella lagstiftningen i Europeiska unionens länder. Dessa databaser bör byggas upp på nationell nivå och bli föremål för konsolidering på unionsnivå med hjälp av kommissionen, som bör definiera skyldigheter när det gäller att meddela och sprida information, bland annat om tillträdessätt.

2.3.1.3.3. Det har också rapporterats om fall av sent, ofullständigt eller felaktigt genomförande av direktiven i några medlemsstater eller att vissa försäkringsgrenar undantagits från direktivens tillämpning, särskilt jordbruksförsäkringar och pensionsfonder i vissa medlemsstater.

2.3.1.3.4. De skiftande skattesystemen, som nämndes tidigare, påverkar naturligtvis vilka premier som vissa försäkringsbolag erbjuder och ger också upphov till diskriminering mellan inhemska och utländska bolag, vilket i sin tur skapar allvarliga konkurrenssnedvridningar samtidigt som de utgör effektiva "tekniska" hinder för genomförandet av den inre marknaden.

2.3.1.3.5. Slutligen, och utan att eftersträva en snabb harmonisering av försäkringsrätten, finns det aspekter som utgör verkliga hinder för förverkligandet av den inre marknaden, t.ex. försäkringsavtalens skiftande maximala giltighetstid enligt lag i de olika medlemsstaterna.

2.3.2. Ett antal specifika hinder för vissa försäkringsmarknader eller särskilda försäkringsområden har också upptäckts och påtalats. Bland dessa bör nämnas följande:

2.3.2.1. Vissa marknader har inte avskaffat förhandskontroll av avtalen, vilket beslutades i tredje samordningsdirektivet, med följden att ändringar och nya klausuler i avtalen fortfarande måste anmälas till tillsynsmyndigheter innan de saluförs.

2.3.2.2. Några tillsynsmyndigheter kräver, i synnerhet när det gäller "obligatoriska" försäkringar, att man måste uppfylla särskilda avtalsvillkor som uppenbarligen är oskäliga, eller förbjuder tillämpningen av andra klausuler som aldrig bedömts som olagliga av domstolarna.

2.3.2.3. Vissa länder kränker bestämmelserna i tredje direktivet genom att kräva att redan etablerade försäkringsgivare systematiskt skall meddela nya avtalsvillkor, eller sätter det som villkor för att ett försäkringsbolag skall få starta sin verksamhet ().

2.3.2.4. Den skiftande klassificeringen av försäkringsprodukter på de nationella marknaderna (t.ex. åtskillnaden mellan pensionssparande och livförsäkringar eller mellan dessa och vissa investeringsfonder) i förening med en okontrollerad uppkomst av nya produkter leder till en bristande överblick och försvårar tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande av enhetliga klasser för livförsäkringar och andra försäkringar samt av riskklassificering.

2.3.2.5. I vissa medlemsstater kräver man fortfarande att försäkringsmäklare från en annan medlemsstat som avser arbeta i landet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster först skall söka ett särskilt tillstånd ().

2.3.2.6. När medlemsstaterna slutligen utnyttjar sin fullt legitima rätt att kräva att en "skatterepresentant" skall tillsättas inom ramen för fritt utbud av tjänster, ställer några länder upp en rad administrativa och finansiella krav som utgör verkliga konkurrenshinder och diskriminering av försäkringsbolag från andra medlemsstater.

2.3.3. Två svårigheter bör också nämnas i detta sammanhang. Den första rör vissa medlemsstaters krav att försäkringsföretag måste gå med i nationella branschorganisationer för att kunna ingå överenskommelser om snabb skadereglering, vilket utesluter försäkringsbolag som verkar inom ramen för fritt utbud av tjänster.

Den andra svårigheten är att i vissa länder där officiella medlingsorgan har inrättats, har endast personer som tecknat en försäkring i detta land rätt att utnyttja denna tjänst. Personer som tecknat försäkring hos ett försäkringsföretag i ett annat land får inte utnyttja denna tjänst, även om skadan har uppstått i det förstnämnda landet eller om försäkringstagaren är bosatt där men försäkringen är tecknad i ett annat land.

3. Avtalsrelationer på försäkringsområdet - försäkringsavtal

3.1. Det grundläggande skälet till att konsumenternas ställning måste ges särskild uppmärksamhet och speciellt skydd återfinns i avtalsrelationernas karakteristiska form, som omfattar alla de ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som uppstår i och med att man slutit avtalet - försäkringsavtalet ().

Detta är givetvis ett klassiskt exempel på vad som kallas ett "standardavtal" eller - för att återge den term som används i anglosaxisk rätt - ett "standard form contract". Innehållet i detta är fastlagt på förhand och kan inte förändras genom förhandling. Detta kontrakt karakteriseras enligt rättsteorin av ett ekonomiskt överläge för en av avtalsparterna (varigenom denna part kan diktera avtalsvillkoren för den andra parten), av klausulernas ensidighet (villkoren är särskilt utformade för att den starkaste partens intressen skall tillvaratas) och av avtalstextens oföränderlighet (som gör att den svagare parten står inför dilemmat att "om det inte passar får man låta bli").

3.2. Dessa avtals särskilda karaktär ledde till att kommissionen efter långvariga förberedelser antog direktiv 93/13/EG av den 5 april 1993 (). Det främsta syftet med detta direktiv är att förhindra användningen av allmänna avtalsvillkor om de "i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten", och att skapa en möjlighet att ogiltigförklara dem om de ingår i standardavtal.

Detta direktiv, som redan omsatts i alla medlemsstaters lagstiftning, är direkt tillämpligt på försäkringsavtal.

Försäkringsbranschens speciella karaktär motiverar då och då enskilda avtal, godkända genom förordning (EEG) nr 3932/92 av den 21 december 1992, när det gäller standardvillkor för direktförsäkring, under förutsättning att de restriktioner som anges i artiklarna 7 och 17 samt den grundläggande principen om avtalsbalans iakttas.

Som vi kommer att se nedan finns en viss grad av likhet mellan hur de flesta försäkringsföretag i skilda medlemsstater tillämpar allmänna avtalsklausuler vilkas användning rentav är ett resultat av tillämpning av nationella föreskrifter och som enligt gemenskapens lagstiftning skulle anses vara oskäliga. Det finns dock inga exempel på att kommissionen skulle ha granskat detta sakförhållande eller rapporterat det såsom en kränkning av de ovannämnda lagreglerna och inte heller att kommissionen skulle ha rekommenderat medlemsstaterna att ändra sina föreskrifter.

3.3. I de specifika försäkringsdirektiv som nämns ovan - med undantag av direktiv 92/96/EEG (livförsäkringar) - anges endast i förbigående och i separata bestämmelser följande:

- Minimiinformation som skall ges försäkringstagare/försäkrade (artiklarna 12.5, 31 och 43 i direktiv 92/49/EEG och artiklarna 11 och 18.2 i direktiv 92/96/EEG).

- Marknadsföring (artikel 41 i direktiv 92/49/EEG och i direktiv 92/96/EEG).

- Särskilda rättigheter som sanktioneras i rättsskyddsförsäkringsdirektivet (direktiv 87/344/EEG).

Det är endast i direktiv 92/96/EEG (livförsäkringar) man återfinner en förteckning (i artikel 31 och i bilagan) över sådan information om försäkringsföretaget och om innehållet i avtalet som obligatoriskt måste meddelas försäkringstagaren/den försäkrade såväl innan avtalet sluts som vid det tillfälle då avtalet undertecknas och träder i kraft.

3.4. På gemenskapsnivå finns inget rättsligt regelverk som fastställer en miniminivå vad beträffar klarhet i försäkringsavtal i allmänhet, bl.a. i andra försäkringar än livförsäkringar, eller som ger enskilda exempel på oskäliga, allmänna avtalsvillkor på försäkringsområdet, eller ens anger allmänna principer för god sed och avtalsbalans på just detta område.

3.5. I några medlemsstater har lagstiftaren däremot strävat efter att i allmänna ordalag ange dels formen för den information - rörande såväl livförsäkringar som andra försäkringar - som skall ges till försäkringstagaren/den försäkrade innan avtalet ingås och när avtalet sluts, dels vilket innehåll som minst skall krävas. Man anger också vissa regler för marknadsföring av försäkringar och för innehållet i vissa klausuler. Ett exempel är här den franska försäkringslagstiftningen.

I andra medlemsstater har en "uppförandekodex" uppstått ur en spontan dialog och ett samråd mellan försäkringsbolag och konsumenter. Man ansluter sig frivilligt till denna "kodex", som rör så viktiga områden som samlad information som skall ges till konsumenterna, produkternas klarhet, förbud mot oskäliga villkor samt möjligheter till rättslig prövning. Ett exempel på detta är det avtalsprotokoll som 1994 undertecknades av Adiconsum och ANIA i Italien.

I detta sammanhang är det lämpligt att framhålla den praxis som finns i England på detta område, med tanke på dess traditionella karaktär och djupa rötter i landets rättsliga och kulturella principer. När det gäller såväl information före försäkringsavtalets ingående som förhandlingar om och genomförande av försäkringsavtalen samt reglering av tvister genom ingripanden från ombudsmannen och PIA (Personal Investment Authority), tycks resultaten av denna praxis vara till belåtenhet för alla berörda parter ().

3.6. Konsumenterna har emellertid flera olika anledningar till oro inför den inre marknad för försäkringstjänster som håller på att växa fram: alltifrån skillnader i avtalens innehåll till former för rättslig och utomrättslig prövning, informationens kvalitet, försäkringsförmedlingens kvalitet, avsaknaden av ett särskilt regelverk rörande försäljning av försäkringar över gränserna, räckvidden av klausulen om "allmänintresse", skatteeffekter och det omöjliga i att jämföra de tariffer som tillämpas.

3.6.1. Skillnaderna mellan olika medlemsstaters sätt att reglera dessa frågor eller, i de fall då detta inte skett, avsaknaden av regler - något som gör att alla dessa problem måste lösas på en marknad där konkurrensen är långt ifrån perfekt och där aktörerna på ena sidan tenderar att söka samförstånd till nackdel för den andra sidan - är grunden till att det finns en mängd olika lösningar för identiska situationer inom den inre marknaden, framför allt när det gäller gränsöverskridande transaktioner - som blivit enklare att genomföra tack vare "informationssamhällets" tillkomst.

3.6.2. Även i de fall då en nationell uppförandekodex utmynnar i förfaranden som förefaller leda till betydande resultat i det land där den antagits, är det på grund av dess "tidsbegränsade" karaktär och dess beroende av särskilda kulturella omständigheter inte möjligt att tänka sig att den skulle kunna utgöra en lösning av mer allmän tillämplighet.

3.6.3. Det är av denna anledning som vi med intresse ser fram mot resultaten av det arbete som utförs av kommissionen i samråd med berörda bransch- och konsumentorganisationer. En rättvis balans måste härvid eftersträvas mellan myndigheternas föreskrifter, uppförandekodexar och friheten att ingå avtal.

3.7. Det är möjligt att - även inom en enskild medlemsstat och med utgångspunkt i dess eget rättssystem - upptäcka inslag i avtalsrelationer på försäkringsområdet som inte är korrekta och skäliga.

Både den forskning som utförts på detta område och beslut av behöriga rättsliga eller administrativa instanser har avslöjat avtalspraxis och avtalsvillkor som betraktats som oklara eller svåra att förstå, i de fall då de inte helt enkelt är orättvisa, omoraliska eller rentav olagliga i ljuset av de nationella rättssystemen ().

Nedan skall vi belysa några av de främsta resultaten av sådana initiativ, vilka har betydelse för avtalsrelationer på försäkringsområdet.

3.7.1. Marknadsföring och information innan avtal ingås

3.7.1.1. När det gäller allmän marknadsföring av försäkringsprodukter har man nämnt praxis av följande slag:

- Påträngande reklam, där man genom ständiga telefonsamtal till bostaden försöker förmå de personer som tar emot samtalen att teckna försäkringar.

- Direktreklam, som har samma syfte och där ibland gåvor (t.ex. mobiltelefoner) erbjuds dem som tecknar vissa typer av försäkringar.

- Reklam om direktförsäkringar, där uppgifterna om pris ("den billigaste") eller täckning i efterhand visar sig vara felaktiga.

3.7.1.2. De flesta klagomål har emellertid sin grund i att det saknas korrekt och heltäckande - eller åtminstone klargörande - förhandsinformation om försäkringsavtalets grundläggande inslag: täckning, undantag, definition av skada, villkor och tidsgränser för utbetalning av ersättning, den försäkrades skyldigheter och premiernas verkliga storlek.

Denna situation är särskilt allvarlig i de fall då det är kreditinstitut, och inte rättsligt auktoriserade försäkringsmäklare, som handhar marknadsföringen av försäkringar utbjudna av företag inom samma koncern som dessa institut och då kreditinstituten gör dessa försäkringar obligatoriska för dem som vill ta lån (t.ex. en livförsäkring eller brandförsäkring kopplad till ett hypotekslån för bostadsköp). Man har också kritiserat bruket med "dolda försäkringar", t.ex. i samband med öppnandet av ett vanligt bankkonto eller med innehavet av ett kreditkort - den försäkrade har inte fått tillräcklig vetskap om denna försäkring och han kan därför i de flesta fall inte heller utnyttja de fördelar som den medför, eftersom han inte känner till den trots att han betalar för den.

Det har också visat sig vara nödvändigt att göra tydlig skillnad mellan försäkringsprodukter i egentlig mening och finansierings-, spar- eller investeringsprodukter, oavsett om de senare är knutna till en försäkring eller ej - dessa produkter faller inte under försäkringslagstiftningen utan under banklagstiftningen och måste betraktas som bankprodukter oavsett vem som säljer dem.

3.7.1.3. Här bör särskilt nämnas de kommunikationsmetoder "på distans" som finns på försäkringsområdet, i synnerhet användningen av moderna medier, bl.a. Internet, och uppkomsten av nya teknologier för marknadsutveckling och marknadsföring samt nya avancerade, "immateriella" distributionsmetoder för vilka det inte finns något regelverk på gemenskapsnivå och där den lagstiftning som förekommer i medlemsstaterna i allmänhet uppvisar allvarliga brister.

Vi ser med stort intresse fram emot att få ta del av det direktiv som kommissionen utlovat i syfte att upprätta en verklig inre marknad på detta område och att ge konsumenterna ett ändamålsenligt skydd samtidigt som man tryggar den elektroniska handelns utveckling.

3.7.2. Förhandlingar om försäkringsavtal

3.7.2.1. De viktigaste frågor som utbud, förhandling och slutande av försäkringsavtal ger upphov till sammanhänger med följande:

a) Vilket slags förhandsinformation som konsumenterna ges, dess mängd och tillförlitlighet. Det är nödvändigt:

- att det erbjuds information som är enkel och lättfattlig - utan att detta inverkar på informationens tekniska och rättsliga stringens - om avtalens viktigaste inslag och att användningen av tvetydiga eller förment "tekniska" begrepp samtidigt förbjuds,

- att dessa inslag kan jämföras och att man undviker att använda en viss term för olika slags försäkringsskydd,

- att det ställs krav på att ordalydelsen i avtalsvillkoren förklaras, med omvänd bevisbörda,

- att det garanteras att korrekta uppgifter lämnas om premiernas storlek, deras sammansättning och vilka kriterier som används för att fastställa dem.

b) Skyldigheten att alltid, innan avtal sluts, tillhandahålla den fullständiga avtalstexten med allmänna och särskilda villkor i läsbar och lättförståelig form.

c) Nödvändigheten av att garantera att den försäkrade/försäkringstagaren som allmän regel (och inte bara när det gäller livförsäkringar) får en betänketid ("cooling off") varefter försäkringsavtalet anses träda i kraft med retroaktiv verkan från och med det datum då försäkringsföretagets förslag antogs. De villkor som under betänketiden gäller i händelse av ersättningsanspråk och eventuell rätt till premien skall uttryckligen anges.

d) En tydlig definition av det inledande "frågeformulärets" funktion och av vilka följder den försäkrades "deklarationer" kan få, inte bara vad beträffar sanktioner den försäkrade riskerar om han lämnar bedrägliga upplysningar utan också rörande skyddet av personuppgifternas förtrolighet, i enlighet med direktivet på detta område ().

e) Överensstämmelse mellan försäkringsprodukterna och den försäkrades verkliga behov, så att försäljning av icke önskade produkter eller produkter som inte uppfyller behoven förhindras.

f) Nödvändigheten av att i det specialfall då avtalen sluts "på distans" (t.ex. via Internet):

- ge garanti för att exakta upplysningar erbjuds rörande alla avtalsvillkor,

- fastställa det rättsliga värdet av "elektroniska underskrifter" och den lagstiftning som är tillämplig beträffande dessa nya metoder för marknadsföring "på distans",

- garantera att betänketid ges, utan några som helst påföljder eller skyldigheter att motivera och utan inverkan på sådana särfall som försäkringar med omedelbar verkan,

- klargöra vilka bestämmelser som gäller för ersättning för skada som inträffar mellan "slutandet" av avtalet och den tidpunkt då det bekräftas skriftligen,

- skydda de konsumenter som inte önskar bli kontaktade via tekniska hjälpmedel för distanskommunikation,

- fastställa vilka principer som skall gälla för utförande av sådana tjänster som anges i "distansavtalen",

- garantera personuppgifternas förtrolighet,

- fastställa vilka lagar som är tillämpliga och vilka möjligheter det finns till rättslig prövning.

3.7.2.2. En mycket viktig fråga i detta sammanhang är vilken roll försäkringsmäklare och andra mellanhänder spelar i marknadsföringen av försäkringsprodukterna och i efterköpsservicen.

3.7.2.2.1. Betydande skillnader har påtalats mellan regelverken i olika medlemsstater, något som talar för att man skyndsamt - och eventuellt genom ett direktiv - bör upprätta ett regelverk på gemenskapsnivå. Härvid skall man beakta den brist på effektivitet i praktiskt avseende som präglar rekommendation 92/48/EEG av den 18 december 1991 () och det föråldrade innehållet i direktiv 77/92/EEG av den 13 december 1976 ().

3.7.2.2.2. Det har också framhållits att det är nödvändigt att se till att försäkringsmäklarna har den fackutbildning som behövs för att utföra sitt viktiga uppdrag. Denna utbildning skulle garantera att de genomför sina uppgifter på ett gott sätt. Man har även kritiserat kreditinstitut och andra liknande inrättningar i vissa medlemsstater för att de allt oftare och på ett felaktigt sätt ägnar sig åt förmedling av försäkringsprodukter utan att de anställda har tillräcklig utbildning på området. Man ger felaktig information och erbjuder ingen efterköpsservice, bl.a. när ersättningsanspråk reses, och man ställer krav på att försäkringsavtal sluts såsom villkor för genomförande av finansiella tjänster.

3.7.3. Allmänna, särskilda och avtalsegna avtalsvillkor

3.7.3.1. Såsom en form av standardavtal är försäkringsavtalet utformat i förväg och föreläggs försäkringstagaren för godkännande. Det består vanligen av en allmän del - de allmänna villkoren - och en rad standardiserade tillvalsmöjligheter - särskilda villkor.

I de avtalsegna villkoren fastställs de konkreta inslagen i det undertecknade försäkringsavtalet. Där anges avtalsslutande parter, de risker som täcks och de som inte täcks, garanterade särskilda villkor, premiebelopp och betalningsvillkor.

I allmänna försäkringsavtal för enskilda anses de konkreta möjligheterna att avvika från och/eller ändra något allmänt eller särskilt villkor vara praktiskt taget obefintliga, utom vad beträffar de ovannämnda avtalsegna villkoren, som redan är av mycket begränsad omfattning.

3.7.3.2. Undersökningar genomförda i olika medlemsstater, och framför allt en studie beställd av kommissionen och samordnad av centret för konsumenträtt vid universitetet i Montpellier () om "oskäliga villkor i vissa försäkringsavtal" - bilförsäkring (ansvarsförsäkring och allriskförsäkring) och hemförsäkring (multirisk) - i de 12 dåvarande medlemsstaterna, har avslöjat att det finns en mängd klausuler som strider mot bestämmelserna i direktiv 93/13/EG.

I den ovannämnda studien beskrivs 23 typer av oskäliga villkor använda av de flesta försäkringsföretag i de olika medlemsstaterna i ovan angivna försäkringar.

Mot bakgrund av det intresse dessa villkor har för detta yttrande skall nämnas att de ansetts vara oskäliga av följande skäl:

a) Formella skäl: Tvetydighet, vaghet eller användning av subjektiva begrepp; Hänvisningar till rättsprinciper eller regler som inte återges i avtalet.

b) Innehåll: Avtalsgarantin är ofullständig; Den försäkrade parten är skyldig att tillhandahålla bevis om negativa fakta eller fakta som är praktiskt taget omöjliga att bevisa; Försäkringsföretaget ges rätt ändra eller ensidigt upphäva den beviljade garantin.

c) Tillämpning av avtalet: Den försäkrade åläggs en skyldighet att agera inom mycket snäva tidsramar eller vidta omedelbara åtgärder utan angiven tidsgräns; Försäkringen kan annulleras om den försäkrade utan egen förskyllan inte uppfyller skyldigheter av mindre betydelse eller underordnade skyldigheter; Den försäkrade är skyldig att mot sin egen vilja godta ett expertutlåtande eller en skiljedom; Onormalt långa tidsfrister fastställs för att utbetala skadeersättning; En bestämd advokat eller särskilda förfaranden föreskrivs utan att försäkringstagaren har något val.

d) Avtalets upphörande: Försäkringsföretaget ges särskilda rättigheter att upphäva avtalet; Försäkringsföretaget tillåts att ensidigt upphäva avtalet utan att ange något som helst skäl; Försäkringsföretaget tillåts att ensidigt upphäva avtalet efter det första skadetillfället; Olika tidsfrister för uppsägning av avtalet åläggs försäkringsföretaget (mycket korta) och försäkringstagaren (mycket långa); Försäkringsföretaget tillåts att, enligt skadeståndsvillkoren, behålla en del av premien när avtalet upphävs.

e) Rättsliga åtgärder: En mycket kort tid medges för att vidta rättsliga åtgärder; Obligatoriskt skiljeförfarande föreskrivs; Rättstillämpningen där försäkringsföretaget har sitt säte anges som den enda behöriga.

3.7.3.3. Rättspraxis och de behöriga myndigheterna i flertalet medlemsstater har ofta kritiserat oskäliga klausuler i försäkringar. GD XXIV har upprättat en förteckning över avgöranden som visar vilka huvudsakliga kategorier av avtalsvillkor som bedömts som oskäliga av domstolar, administrativa myndigheter och andra behöriga instanser i medlemsstaterna.

Mot bakgrund av det intresse dessa villkor har för detta yttrande skall nämnas att de ansetts vara oskäliga av följande skäl:

a) Klausuler som begränsar försäkringsskyddet på grund av oklara, vaga eller tvetydiga termer, t.ex. "särskilt farligt eller vårdslöst handlande" (000175), "vandalism" (000085), "onykterhet" (000129), "säkerhetsbestämmelser" (000206), "exceptionella väderleksförhållanden" (000311), "slitage, fordonsfel eller bristande underhåll" (000312).

b) Klausuler som strider mot god sed eller som innebär missbruk av rättigheter: Vägran att betala ut skadeersättning på grund av utebliven betalning av premien, utan att detta påtalats, vid brand som inträffar dagen efter premiens förfallodag (000176). Möjlighet för försäkringsföretaget att kräva betalning av olika utestående årliga premier efter det att garantin upphört på grund av utebliven betalning av premien, när detta beror på en avsiktlig försening av inkasseringen från försäkringsföretagets sida (000193). Utebliven skadeersättning på grund av att premierna betalts till en mellanhand, medan det i försäkringsbrevet anges att de skall betalas direkt till försäkringsföretaget (000201). Automatisk minskning av försäkringsbeloppet, efter en första försäkringsskada, till kvarstående försäkringsbelopp för resterande giltighetstid utan premieåterbäring (000314). Enhälligt fastställande av skadeersättningsbeloppet mellan försäkringsföretaget och försäkringstagaren, som hindrar försäkringstagaren att väcka talan mot den som förorsakat skadan (000327). Klausuler som begränsar ansvaret och som inte varit föremål för uttryckligt godkännande av försäkringstagaren och som inte framställs klart i försäkringsavtalet (000031). Klausul som föreskriver att försäkringsföretaget skall underrättas inom 48 timmar. I annat fall uteblir skadeersättningen (000232). Klausul som gör det möjligt för försäkringsföretaget att ensidigt upphäva försäkringsavtalet efter ett första skadetillfälle (000152). Klausul som gör det möjligt för försäkringsföretaget att ensidigt ändra försäkringsvillkoren efter ett år; och där man ifall försäkringstagarens inte reagerar mot detta under en bestämd tidsperiod tolkar det som ett tyst godkännande av de nya villkoren (000160). Klausul som gör det möjligt att häva försäkringen om försäkringstagaren underlåter att betala självrisken (000298). Klausul som fråntar försäkringsföretaget allt ansvar om man överskridit det antal passagerare som fordonets registreringshandlingar anger att man kan transportera gratis (000305). Klausul som begränsar försäkringsföretagets ansvar om det försäkrade fordonet körts av en annan förare än försäkringstagaren, eller om den person som kör fordonet inte har tillstånd eller inte innehar körkort (000306). Klausul som fråntar försäkringsföretaget allt försäkringsansvar vid inbrott om försäkringstagaren inte låst alla dörrar och stängt och reglat alla fönster och andra ingångar (000133).

c) Klausuler som innehåller subjektiva begrepp eller där tolkningen endast beror på försäkringsföretagets bedömningar: "Försäkringsföretaget förbehåller sig rätten att avsäga sig sitt ansvar om man anser att försäkringstagarens krav inte är försvarbara" (000178). "När försäkringstagaren inte kan arbeta eller lider av skada, handikapp, akut eller kronisk sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom" (000169). "Varje form av felaktig upplysning (även oavsiktlig) medför att avtalet ogiltigförklaras" (000170).

d) Klausuler som inte respekterar avtalets jämvikt: En bilförsäkring med en löptid på tio år (000002). En premiehöjning (sjukförsäkring) på grund av faktorer som endast beror på försäkringsföretagets vilja (000301). Indragning av ansvarsförsäkring för motorfordon vid olyckor där försäkringstagarens make/maka eller föräldrar är inblandade, även om bevis på bedrägeri saknas (000303). Möjlighet för försäkringsföretaget att begära ett expertutlåtande, även utan försäkringstagarens medgivande, och där parterna obligatoriskt delar på kostnaderna (000274). Möjlighet för försäkringsföretaget att begära ett expertutlåtande som villkor för att försäkringstagaren skall kunna vidta rättsliga åtgärder (000144). Utebliven återbetalning av en del av premien vid upphävande av försäkringsavtalet före förfallodatum, ifall den totala premien betalats i förväg och inget skadeersättningskrav lagts fram (000300). Uteblivet fastställande av den tid inom vilken skadeersättning skal betalas ut av försäkringsföretaget eller fastställande av denna tidsfrist utan att man anger från vilken dag denna skall räknas eller att detta överlåts till försäkringsföretagets godtycke (000304).

Siffrorna inom parentes avser fallnummer enligt GD XXIV:s numrering. Föredragaren har haft tillgång till dessa.

3.7.4. Premier och betalning

3.7.4.1. Priset på en tjänst i försäkringssammanhang benämns premie. Premiens storlek fastställs fritt av avtalsparterna.

Försäkringsverksamhet baserar sig emellertid på matematiska grunder som används enligt strikt kommersiella principer. Det innebär att kundens bruttopris består av det "naturliga priset" plus pålägg.

Enligt god aktuariepraxis skall den naturliga premien motsvara den faktiska kostnaden statistiskt sett för den risk som bärs. Bestämmelserna för premiesättning syftar till att säkerställa denna jämvikt med hänsyn till försäkringsbeloppets storlek, vilken typ av risk det gäller och försäkringens löptid. "Påläggen" utgör förutom skatter en proportionell andel av förvaltnings- och försäljningskostnaderna (allmänna kostnader, finansiella avgifter, kostnader för fakturering och provisioner).

3.7.4.2. Först bör det faktum understrykas att försäkringspremierna för jämförbara försäkringsskydd skiljer sig oerhört mellan Europeiska unionens olika länder ().

Som redan nämnts förekommer det i vissa medlemsstater att försäkringsbolag under förhandlingen om försäkringen inte ger fullödig information om det exakta premiebelopp som skall erläggas, eller om sambandet med de risker som täcks in, på ett sådant sätt att det blir möjligt att göra jämförelser.

3.7.4.3. På samma sätt underlåter vissa försäkringsbolag att informera försäkringstagarna som sig bör om möjligheten att uppdatera försäkringsbeloppen och genomför inte heller av sig själva denna uppdatering i de fall det vore ogynnsamt för dem själva. Till exempel kan de i händelse av en försäkringsskada åberopa proportionalitetsbestämmelsen för att minska ersättningen utan att i motsvarande grad återbetala en proportionell del av de premieinbetalningar som gjorts på ett högre försäkringsbelopp än det som faktiskt täcks.

3.7.4.4. Det har även framkommit att vissa försäkringsgivare när det är fråga om att reducera eller häva försäkringsavtal innan de löper ut inte betalar tillbaka hela den del av de naturliga premierna som motsvarar den del av risken som inte längre täcks.

3.7.4.5. Vissa försäkringsbolag tar ut högre belopp än vad som motsvarar marknadsräntan för konsumentkrediter när de godtar att betalningen delas upp.

3.7.4.6. Slutligen är systemen mycket olika vid för sen betalning, särskilt när försäkringsavtal skall förlängas, detta oavsett om det finns bestämmelser i den nationella lagstiftningen om vad en sådan underlåtenhet skall få för följder i fråga om:

- omedelbara konsekvenser - bortfall (permanent eller tillfälligt) av skyddet och i så fall hur länge,

- eventuella nya tidsfrister för denna betalning,

- följderna om en skada inträffar under mellantiden,

- möjligheten att, trots att försäkringen suspenderats, driva in premier som förfallit till betalning under obegränsad tid (flera år).

3.7.5. Skador och ersättningar

3.7.5.1. I de flesta försäkringsbrev saknas angivelse om exakt vilken tidsfrist som skall gälla vid skadereglering. Ofta uttrycks det i vaga och tvetydiga ordalag som "så snabbt som möjligt" och "de största ansträngningar".

På grund av denna brist förekommer fall där skaderegleringen har dröjt 120 dagar eller mer och fall där det dröjt nästan ett år innan ersättningen betalats ut. Vissa bolag tar mer än två månader på sig bara för att fastställa ansvar (eller att ansvar inte föreligger).

3.7.5.2. I vissa länder där rättsliga förfaranden alltid är mycket tidskrävande (mellan två och fyra år för att nå fram till ett avgörande i en första rättsinstans) är det vanligt att försäkringsbolagen genomgående vägrar att gå med på en utomrättslig uppgörelse eller att de medvetet erbjuder mindre än de borde betala med hänsyn till den vinst de gör genom att dröja med betalningen, även inräknat de kostnader som skulle uppkomma vid en eventuell process. De räknar med att en stor del av de skadelidande inte kommer att tillgripa rättsliga medel (av kulturella skäl eller brist på ekonomiska medel), särskilt om den behöriga domstolen finns i ett annat land än det försäkringstagaren kommer ifrån eller är bosatt i, eller om tillämplig lag är ett annat lands, eller helt enkelt med tanke på rättvisans långsamhet och oberäknelighet.

3.7.5.3. Vad man har för utomrättsliga möjligheter är också mycket olika från en medlemsstat till en annan, och andra länders medborgares kunskaper om dessa möjligheter är ofta bristfälliga, vilket ökar svårigheterna vid gränsöverskridande konflikter.

Dessutom har det framkommit att vissa system som upprättats inte fungerar opartiskt och inte ger konsumenter och försäkringsbolag samma garantier i fråga om rättsskydd och dessutom är diskriminerande vad gäller nationalitet, särskilt i de fall klagomålen har uppkommit ur bedömningar som branschorganisationer eller enheter inom försäkringsbolagen gjort.

Den medling som utförs av oberoende skiljedomsorgan eller specialiserade, likaledes oberoende, medlare tycks vara undantaget (jämför den brittiske ombudsmannen).

3.7.5.4. Kriterierna för bedömning av skador skiljer sig betydligt, särskilt vid bedömningar av fysiska eller immateriella skador, och det är skillnad mellan de ersättningar som beviljas för samma typ av skador, särskilt beroende på om den lag skall tillämpas som gäller där olyckan inträffade. Detta är värt att uppmärksamma eftersom en påtaglig orättvisa uppkommer. Det verkar som om den övergång från "lex loci delicti" till "lex damni", det vill säga lagen i den drabbades hemland, som kommissionen en gång föreslog inte mottogs så välvilligt som borde skett.

3.8. Allt detta motiverar, anser ESK, fördjupade överväganden från kommissionens och medlemsstaternas sida, men särskilt från tillsynsmyndigheterna på försäkringsområdet och även från försäkringssidans branschorganisationer och från de organisationer som på nationell och europeisk nivå företräder konsumenternas intressen. Detta bör göras om man vill bidra till att förverkliga en inre marknad på försäkringsområdet, i enlighet med legitima önskemål från kunderna.

ESK är emellertid medveten om att det, när det gäller en mängd synpunkter som framförts här och andra som direkt eller indirekt sammanhänger med dessa och som är föremål för andra undersökningar och yttranden, inte blir möjligt att på kort sikt genomdriva mer betydelsefulla ändringar.

De slutsatser som följer nedan har därför formulerats med ambitionen att räkna upp endast åtgärder som bör prioriteras eftersom det är angeläget att hitta lösningar på dessa problem inom försäkringsområdet, utan att äventyra den framtida utveckling som blir möjlig genom att nya möjligheter uppkommer eller tack vare åtgärder från andra instansers sida.

4. Slutsatser och förslag

4.1. Stödja kommissionens initiativ vad gäller.

4.1.1. Att införa en rätt till omedelbara åtgärder för offer för bilolyckor i utlandet mot den ansvarige partens försäkringsgivare (förslag till fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring).

4.1.2. Att på gemenskapsnivå reglera försäkringsmäkleriverksamheten inför liberaliseringen och fritt tillhandahållande av tjänster i alla medlemsstater.

4.1.3. Att fastställa viktiga krav när det gäller att erbjuda, förhandla om och sluta avtal om finansiella tjänster, bland annat försäkringsavtal som ingås på distans, t.ex. via Internet, under beaktande av följande aspekter:

4.1.3.1. Den minimimängd information som måste ställas till konsumentens förfogande.

4.1.3.2. Principer när det gäller genomförandet av det som utlovas i avtalet.

4.1.3.3. Rätten till uppsägning och återkallelse.

4.1.3.4. Bestämmelser för skiljedomsförfaranden för att slita tvister.

4.1.3.5. Förbud mot att utföra tjänster som inte efterfrågats och som kan föranleda premieökningar.

4.1.3.6. Restriktioner när det gäller att använda viss teknik för distanskommunikation.

4.1.4. Extra tillsyn över försäkringsbolag i försäkringskoncerner ().

4.1.5. En exakt definition av begreppet "allmänt intresse" och dess innebörd på försäkringsområdet.

4.1.6. Ytterligare funderingar kring frågor i samband med kompletterande pensionsförsäkringar ().

4.1.7. Inrättande av en arbetsgrupp för att undersöka hur den nuvarande lagstiftningen om försäkringsbolagens solvensmarginaler behöver förbättras ().

4.2. Uppmana kommissionen att initiera utredningar och arbeten i fråga om:

4.2.1. Fastställande på gemenskapsnivå av särskilda bestämmelser för reklam över gränserna för försäkringar, i synnerhet över Internet, tillsammans med minimikrav i det allmännas intresse på gemenskapsnivå.

4.2.2. Möjligheten att harmonisera skattesystemen när det gäller försäkringsområden, såväl i fråga om beskattningen av försäkringsbolag som skattefördelar för försäkringstagaren och försäkringsgivaren.

4.2.3. Romkonventionens tillämplighet på försäkringsområdet.

4.2.4. Utarbetande av ett särskilt förslag till lagstiftning för utomrättslig slitning av gränsöverskridande tvister på försäkringsområdet.

4.2.5. Inrättande av en europeisk observationsgrupp för klagomål på försäkringsområdet på gemenskapsnivå.

4.2.6. Konsolidering av de rättsakter om försäkring som finns utspridda i lagstiftningen till en enda begriplig text som är lätt att konsultera och att sprida.

4.3. Särskilt rikta kommissionens och medlemsstaternas uppmärksamhet på:

4.3.1. Nödvändigheten av att förbättra den information som tillhandahålls innan ett försäkringsavtal ingås; det förutsätter en mer avancerad utbildning av både försäkringsbolagens anställda och medlare och mäklare, samt att tillräcklig och lämplig information ställs till förfogande.

4.3.2. Behovet av att inrätta tvistlösningssystem genom skiljedom eller medlare som är oberoende av försäkringsbolagen.

4.3.3. Behovet av att inrätta ett system för snabb utbetalning av preliminär ersättning när ansvarighet fastställts, vid oenighet mellan försäkringsbolag om hur ansvaret skall fördelas och även i det fall ett rättsligt förfarande inleds.

4.3.4. Nödvändigheten av att utreda inrättandet av en garantifond, på grundval av harmoniserade bestämmelser, ur vilken ersättning kunde lämnas till människor som lidit skada till följd av vissa risker och där ingen lämplig försäkring finns.

4.3.5. Nödvändigheten av ett tydligt förbud mot obligatoriska försäkringsköp och mot sammankopplade försäkringar.

4.3.6. Behovet av att se över kommissionens förslag till direktiv från 1979 () om minimiharmonisering på försäkringsområdet i ljuset av subsidiaritetsprincipen och med hänsyn till de framsteg som gjorts sedan dess tack vare tredje generationens direktiv och de ändringar av fördraget som nyligen fastställdes i Amsterdam, särskilt den nya lydelsen av EG-fördragets artikel 129a.

4.3.7. Nödvändigheten av att analysera hur effektiva de mekanismer är som infördes med förordningarna (EEG) nr 1534/91 av den 31 maj 1991 och nr 3932/92 av den 21 december 1992 för effektiv kontroll av om försäkringsbrevens standardvillkor är oskäliga.

4.3.8. Behovet av att stärka försäkringskommitténs behörighet så att den kan spela en aktiv roll när det gäller att harmonisera metoderna för att samordna de olika nationella reglerande myndigheterna på försäkringsområdet.

4.3.9. Behovet av att på nationell nivå, samordnat med gemenskapsnivån, inrätta databaser över lagar och förordningar om försäkringar som finns i respektive land och att fastställa bestämmelser i fråga om informationsspridning och tillträde.

4.4. Stimulera försäkringssektorns branschorganisationer och organisationer som företräder konsumenternas intressen att med hjälp av dialog och samråd utreda möjligheter att reglera branschens praxis med hjälp av uppförandekodex samt försöka komma fram till bättre lösningar när det gäller att slita tvister utom rätta.

4.5. Kräva att kommissionen på alla sätt skall verka för att gemensamma minimikrav för försäkringsavtal (förslag till direktiv) fastställs på gemenskapsnivå. Dessa skall omfatta:

4.5.1. Vilken information som minst skall krävas innan ett avtal sluts, t.ex. med den franska försäkringslagen som modell (artiklarna 112 och 132).

4.5.2. En förteckning med nyckelbegrepp och definitionen av dem.

4.5.3. En förteckning över vanliga oskäliga avtalsvillkor i försäkringssammanhang.

4.5.4. De uppgifter som minst skall krävas i varje försäkringsavtal.

4.5.5. Samtliga avtalsmässiga skyldigheter som är gemensamma för alla försäkringsavtal.

4.5.6. Grundprinciper och grundläggande bestämmelser som gäller för alla försäkringsavtal.

4.5.7. Ett system för provisorisk ersättning vid civil ansvarsförsäkring.

4.5.8. Ett obligatoriskt samband mellan premierna som betalas och riskens storlek, särskilt med hänsyn till att försäkrade föremål automatiskt minskar i värde när de blir äldre, vilket bör medföra en premieminskning.

4.5.9. Harmonisera den lägsta tillåtna tidsgränsen för att utöva rätten att återkalla ett avtal.

4.5.10. Kravet att försäkringsbrev skall vara läsliga och begripliga och att allmänna och särskilda villkor i avtalet skall meddelas under fasen innan avtalet ingås och innan försäkringsavtalet skrivs under.

4.6. Uppmana kommissionen att omedelbart fortsätta ansträngningarna att upprätta en systematisk inventering och ett offentligt register på gemenskapsnivå över allmänna avtalsvillkor på försäkringsområdet som är oskäliga, detta på grundval av:

4.6.1. En systematisk utredning och bedömning från de relevanta kommissionsenheternas sida.

4.6.2. Datainsamling och bearbetning när det gäller beslut av behöriga organ i medlemsstaterna.

4.6.3. Spridning av resultaten.

4.6.4. Tillgång till denna information över Internet.

4.6.5. Eventuell klassificering av oskäliga avtalsvillkor och förbud mot dem lagstiftningsvägen, samtidigt som de relevanta enheterna inom kommissionen utrustas med de mänskliga och materiella resurser som behövs.

4.7. Kräva av medlemsstaterna att de skall inrätta snabba, smidiga och effektiva system för att på rättslig, utomrättslig eller administrativ väg upphäva eller ändra oskäliga villkor i försäkringsbrev, särskilt med hjälp av kollektiva åtgärder som skall ha allmän omfattning; föreslå kommissionen att program för stöd till initiativ inom detta område skall inrättas.

Bryssel den 29 januari 1998.

Ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Tom JENKINS

() Andra typer, som till exempel återförsäkringar eller pensionsförsäkringar som dels bara indirekt berör konsumenterna, dels har varit föremål för specifika yttranden från ESK, kommer inte att behandlas i detta initiativyttrande. Av samma skäl kommer inte heller konsekvenserna av eurons införande som betalningsmedel att behandlas här.

() Direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 (EGT L 228, 11.8.1992) och 92/96/EEG av den 10 november 1992 (EGT L 360, 9.12.1992).

() Jämför SEK(96) 2378 av den 16 december 1996 sid. 30, förarbete till KOM(96) 520 slutlig "Den inre marknadens följder och effektivitet" och KOM(97) 184 slutlig "Utkast till handlingsplan för den inre marknaden", liksom ESK:s yttranden om dessa dokument (EGT C 206, 7.7.1997 och EGT C 287, 22.9.1997). Jämför också ESK:s yttranden om kommissionens, rådets och parlamentets rapporter om den inre marknaden från 1994 (KOM(94) 51 slutlig och från 1995 (KOM(96) 51 slutlig).

() Jämför CSE 1 slutlig av den 4 juni 1997, tredje strategiska målsättningen, första åtgärden: Avskaffa befintliga hinder på marknaden för tjänster.

() Direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 (EGT L 172, 4.7.1988) och 92/49/EEG av den 18 juni 1992 (EGT L 228, 11.8.1992).

() EGT C 56, 24.2.1997.

() EGT C 39, 12.2.1996.

() EGT C 339, 31.12.1991.

() EGT C 19, 25.1.1993.

() EGT C 34, 2.2.1994.

() EGT C 295, 7.11.1996.

() EGT C 174, 17.6.1996.

() EGT C 56, 7.3.1990.

() EGT C 182, 23.7.1990.

() EGT C 14, 20.1.1992.

() EGT C 102, 18.4.1991.

() EGT C 287, 22.10.1997.

() EGT C 206, 7.7.1997.

() KOM(96) 209 slutlig av den 22 maj 1996. Yttrande, EGT C 56, 24.2.1997. Resultaten från en Eurobarometerundersökning den 27 maj 1997 visar att den finansiella sektorn är den där konsumenterna känner sig sämst skyddade, såväl på gemenskapsnivå - särskilt med avseende på utvecklingen av ny teknologi (96 %) - som på nationell nivå (58 % i genomsnitt, 67 % i Italien och 66 % i Tyskland; det fullständiga resultatet kan studeras via GD XXIV:s webbsida: http://europa.eu.int/en/comm/spc/spc.html).

() Jämför till exempel ESK:s tilläggsyttrande om konsumenten och den inre marknaden (EGT C 19, 25.1.1993, punkt 4.11.5), ESK:s yttrande om den inre marknadens genomförande och konsumenternas ställning (EGT C 339, 31.12.1991) och även synpunkterna i yttrandet om årsrapporten 1993 om den inre marknadens funktion (EGT C 393, 31.12.1994, punkt 5.2.1).

() KOM(97) 309 slutlig av den 26 juni 1997. Jämför härvid parlamentsledamot Elena Marinuccis anförande av den 17 februari 1997 (A4-0048/97). På kommissionens initiativ har det nyligen gjorts stora framsteg på detta område i form av möten mellan tillhandahållare av finansiella tjänster och konsumentrepresentanter (14 juli, 15 september och 24 november 1997). Det bör dock påpekas att försäkringsbranschen har en mycket förbehållsam inställning till möjligheten att förmå branschmedlemmarna att tillämpa uppförandekodexen.

() Målen kommissionen mot Tyskland, kommissionen mot Danmark, kommissionen mot Irland, kommissionen mot Frankrike, REG 1986, sid 3663.

() KOM(79) 355 slutlig, EGT C 190, 28.7.1979, ändrad genom KOM(80) 854 slutlig, EGT C 355, 31.12.1980. ESK:s yttrande återfinns i EGT C 146, 16.6.1980 och Europaparlamentets betänkande i EGT C 265, 13.10.1980.

() KOM(86) 768 slutlig, ändrad genom KOM(89) 394 slutlig, 6.10.1989, EGT C 253. ESK:s yttrande återfinns i EGT C 319, 30.10.1987 och Europaparlamentets betänkande i EGT C 96, 17.4.1989.

() KOM(93) 237 slutlig i EGT C 171, 22.6.1993.

() KOM(95) 406 slutlig, i EGT C 341, 19.12.1995; se ESK:s yttrande i EGT C 174, 17.6.1996.

() CAB II/160/97.

() EGT L 43, 14.2.1997.

() KOM(97) 353 fin.

() SEK(97) 1193 slutlig, 20.6.1997.

() KOM(97) 398, 24.7.1997.

() Det måste framhållas att Europeiska försäkringskommitténs arbete med att kodifiera gemenskapens försäkringsrätt är ytterst värdefullt, liksom två viktiga arbeten som nyligen publicerats om den inre marknaden för livförsäkringar och andra försäkringar, som har varit till stor hjälp vid utarbetandet av detta yttrande.

() Se mål 33/74 Van Bingsbergen av den 3 december 1974, Rec. 1974, s. 1299; mål 286/82 och 26/83, Luisi och Carbone, Rec.1983, s. 377; mål C 148/91 av den 3 februari 1993, Rec. 1993, s. 1487; mål C 55/94 Gebhard, Rec. 1995, I, s. 4195.

() EGT L 266, 9.9.1980 (80/934/EEG).

() Se B. Dubuisson, "Transparence et sécurité dans les contrats d'assurance en Europe (Europeiska försäkringskommitténs 13:e internationella rättssymposium, Dresden, oktober 1995)".

() Frankrikes användande av denna metod togs nyligen upp i ett motiverat yttrande från kommissionen till franska regeringen.

() Detta är fallet i Spanien, något som nyligen ledde till ett motiverat yttrande från kommissionen.

() I detta sammanhang, se domstolens dom av den 4 december 1986 (mål 205/84, kommissionen mot Tyskland).

() EGT L 95, 21.4.1993.

() Även om det är PIA som är behörig myndighet när det gäller reglering av tvister, är det alltid PIA:s ombudsman som självständigt fäller avgörandet i konflikter mellan konsumenter och livförsäkringsföretag. I Storbritannien finns även andra ombudsmän som på andra försäkringsområden självständigt fäller avgörandet och som inte är knutna till PIA.

() I detta sammanhang, se rapporterna från de betydelsefulla mötena mellan försäkringsföretag och konsumenter som under kommissionens överinseende anordnades av Europeiska försäkringskommittén den 17 december 1996 och den 16 april 1997.

() Direktiv 95/46/EG i EGT L 281, 23.10.1995.

() EGT L 19, 28.1.1992.

() EGT L 26, 31.1.1977.

() Kontrakt AO-2600/93/009263; sammanfattande rapport utarbetad av Anne d'Hauteville i samarbete med Kristian Vandenhoudt (juli 1995).

() I en undersökning nyligen av BEUC/Test Achats för bilbranchen visade att premierna för ett jämförbart skydd kunde skilja sig med 1:4. Den premiehöjning som följer efter en olycka (bonusförlust) skiljer sig också mellan medlemsstaterna, från 0 % till 67 %, eller i vissa länder till och med 100 %.

() EGT C 341, 19.12.1995.

() Grönboken "Kompletterade pensionsskydd på den inre marknaden", KOM(97) 283 slutlig - EGT C 19, 21.1.1998, s. 45.

() KOM(97) 398 slutlig, 24.7.1997.

() EGT C 190, 28.7.1979.