51997XG0827

FÖRKLARANDE RAPPORT till konventionen om delgivning i Europeiska unionens medlemsstater av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (97/C 261/03)

INLEDNING

1. Konventionerna om samarbete på det civilrättsliga området inom Europeiska unionen har som mål att skapa ett gemensamt rättsligt område inom vilket medborgarna kan göra sina rättigheter gällande och komma i åtnjutande av samma garantier som inför domstolarna i sitt eget land.

Snabba förfaranden samt rättssäkerhet utgör i detta hänseende väsentliga krav vid en tidpunkt då de allt mer utvecklade kontakterna, såväl inom privatlivet som när det gäller ekonomiska och kulturella förbindelser, oundvikligen leder till allt fler tvister.

Särskilt översändande av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur från en medlemsstat till en annan för delgivning bör kunna ske under tillfredsställande förhållanden, eftersom det är ett nödvändigt steg för att ett förfarande skall kunna fungera väl.

2. Rådet (justitieministrarna) som sammanträdde den 29 och 30 oktober 1993 gav Arbetsgruppen för förenkling av översändande av handlingar i uppdrag att utveckla ett instrument för att förenkla och påskynda förfarandena för översändande av handlingar mellan medlemsstaterna. Granskningen av svaren på det frågeformulär som utarbetades i april 1992 under det portugisiska ordförandeskapet i samarbete med Nederländerna och Förenade kungariket visade att det nuvarande systemet kännetecknas av att det är komplicerat, heterogent och inte tillräckligt effektivt.

Eftersom de flesta medlemsstaterna är parter i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, men även i bilaterala och regionala instrument, har det gradvis uppstått viss förvirring beträffande vilka förfaranden som bör användas eller bör ges företräde, vilket utgör en källa till tröghet, misstag och mindre lämpliga val.

Den nederländska delegationen lade år 1993 fram ett utkast som syftar till att anpassa artikel IV om delgivning av handlingar mellan Europeiska unionens medlemsstater i protokollet till Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.

Detta utkast har varit föremål för inledande diskussioner inom arbetsgruppen och ett frågeformulär om gällande förfarande i varje medlemsstat har utarbetats av det tyska ordförandeskapet.

I början av år 1995 lade det franska ordförandeskapet fram ett nytt utkast som framför allt grundar sig på inrättandet av en enda ordning, som skall vara bindande för medlemsstaterna.

På grundval av förslag från medlemsstaterna och resultaten av det samråd som på initiativ av kommissionens tjänstemän hållits med jurister, har utkastet inriktats på en lösning genom vilken jämvikt nås mellan de olika intagna hållningarna.

Sedan arbetsgruppen avslutat sitt arbete, överlämnade det nederländska ordförandeskapet, i enlighet med artikel K 6 i Fördraget om Europeiska unionen, texten till utkastet till konvention för granskning av Europaparlamentet (1).

Den 26 maj 1997 fastlade rådet konventionen (2) och samma dag skrevs den under av företrädarna för samtliga medlemsstater.

3. Den nya konventionen är den enda som skall tillämpas mellan unionens medlemsstater om inte annat följer av befintliga avtal eller avtal som kan komma att slutats mellan två eller flera medlemsstater och som tillåter ett närmare samarbete mellan dem i enlighet med artikel K 7 i Fördraget om Europeiska unionen.

Konventionen utgör en direkt förlängning av 1965 års Haagkonvention och återger ett antal lösningar ur denna, men innehåller också nyheter som bygger på fyra huvudprinciper.

För det första inför den, i syfte att undvika upprepade förseningar vid översändande av handlingar mellan flera mellanhänder, mer direkta förbindelser mellan de personer eller myndigheter som är ansvariga för översändningen och dem som har som uppgift att delge eller låta delge handlingarna.

I konventionen anges vidare ett antal praktiska metoder för att underlätta arbetet för de tjänstemän som sköter de praktiska detaljerna, så som moderna metoder för översändande, ett fullständigt formulär som är lättare att fylla i samt förteckningar över de mottagande organ som staterna har utsett.

I syfte att skydda parternas rättigheter införs dessutom nya bestämmelser om översättning av handlingarna.

Därutöver inrättas en verkställande kommitté, vars uppgift är att övervaka att konventionen fungerar väl, att utarbeta och uppdatera en handbok avseende de mottagande organen och en ordlista över användbara juridiska termer samt att lämna förslag för att förbättra genomförandet av konventionens bestämmelser eller att ändra dess innehåll.

Ett protokoll om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning, vilket har utarbetats enligt modellen för protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av Brysselkonventionen av den 27 september 1968, kröner slutligen verket.

Frågan om delgivning av handlingar behandlas i artikel 20 i Brysselkonventionen och i artikel IV i det bilagda protokollet och artiklarna bör därför anpassas till varandra.

Denna konvention, som utgör det första resultatet av det civilrättsliga samarbete som infördes genom avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, bör förstärka de befintliga banden mellan medlemsstaterna.

Det åligger jurister och rättstillämpare att sörja för att konventionen blir en framgång.

AVDELNING I

Artikel 1 Tillämpningsområde

1. I artikel 1.1 fastställs konventionens tillämpningsområde. Där klargörs också att konventionen reglerar förbindelserna mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen när det gäller att översända handlingar av civil eller kommersiell natur.

Förhållandet mellan denna konvention och övriga avtal eller arrangemang, som har ingåtts mellan två eller flera medlemsstater, regleras av artikel 20. Det hänvisas därför beträffande den frågan till förklaringarna i den artikeln.

I konventionen behandlas översändande för delgivning av handlingar i mål eller ärenden och andra handlingar. Dessa handlingar definieras inte i konventionen.

Med handlingar i mål eller ärenden bör man givetvis förstå handlingar som har samband med ett rättsligt förfarande. När det gäller andra handlingar förefaller det inte möjligt att ge en exakt definition. Man kan anse att det rör sig om handlingar som har upprättats av en tjänsteman, till exempel en handling upprättad inför notarius publicus, en handling som upprättats av en exekutor, handlingar upprättade av en offentlig myndighet i medlemsstaten eller handlingar, vilkas natur och betydelse motiverar att de översänds och bringas till mottagarens kännedom enligt ett officiellt förfarande.

När det gäller "civil eller kommersiell natur" definieras i konventionen i likhet med i talrika andra avtal i vilka termer används inte på något sätt dessa begrepp och inte heller ges någon hänvisning till definitioner i den sändande eller mottagande statens rätt.

För att få till stånd samstämmighet mellan de olika konventioner som har ingåtts inom ramen för Europeiska unionen skulle det vara ändamålsenligt att hålla sig till den tolkning av begreppet "civil eller kommersiell natur" som gjorts av domstolen, som fastslår en självständig definition med beaktande av konventionens mål och huvudlinjer, liksom av de allmänna principer som kan urskiljas i de olika nationella rättsordningarna sammantagna. "Civil eller kommersiell natur" är inte begränsat till 1968 års Brysselkonventions materialla tillämpningsområde.

I första hand utesluts brottmål och skattemål från "civil eller kommersiell natur", däremot inte ärenden av civil natur som skall avgöras inom ramen för sådana mål. En flexibel tolkning av dessa termer förefaller dock nödvändig för att skydda ifrågavarande parters rättigheter, i synnerhet svarandens rättigheter.

2. Punkt 2 har införts i artikel 1 i syfte att befria den mottagande medlemsstaten från allt ansvar för delgivning av en handling om adressatens adress inte är känd.

Detta betyder dock inte att ett organ i den mottagande medlemsstaten, som mottar en framställning om delgivning av en handling med en adressat vars adress är ofullständig eller oriktig, kan underlåta att göra efterforskningar med de medel som står till dess förfogande.

Om det trots sådana föranstaltningar inte är möjligt att utröna adressatens adress, är det önskvärt att handlingen så snart som möjligt återsänds till det sädande organet.

Artikel 2 Sändande och mottagande organ

Genom bestämmelserna i artikel 2 anges principen om direkt översändande av handlingar för delgivning mellan decentraliserade organ. Detta system, som är ett framsteg på området för rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, utgör en av de viktigaste nyheterna i konventionen.

I syfte att råda bot på det långsamma översändandet av handlingar på diplomatisk väg, den enda möjligheten för översändande mellan stater som inte är bundna av konventioner, inrättas genom ett antal avtal centrala myndigheter som har till uppgift att, oftast i på varandra följande etapper, sörja för att handlingarna når adressaterna; denna konvention syftar till att avskaffa mellanliggande etapper mellan avsändningen av en handling i den sändande medlemsstaten och delgivningen i den mottagande medlemsstaten.

Därför är det medlemsstaternas sak att utse tjänstemän, rättsliga eller adminstrativa myndigheter eller andra personer med behörighet och medel, som gör det möjligt för dem att sköta de uppdrag som anförtros de sändande och de mottagande organen. Genom konventionen förpliktas medlemsstaterna dock inte att förse de privata organ de utser med dessa medel.

Medlemsstaterna har också rätt att utse ett och samma organ att på samma geografiska verksamhetsområde fungera som sändande organ och som mottagande organ, eller att utse olika organ.

Federala stater, stater där flera rättssystem tillämpas och stater med autonoma territoriella administrationer kan utse flera organ.

De kan dock även göra undantag från decentraliseringsprincipen och förklara att de för hela sitt territorium utser ett enda organ till sändande organ och ett enda organ till mottagande organ, eller att de utser ett och samma organ att sköta båda uppgifterna. Att dessa stater utser ett enda organ bör dock inte medföra förseningar i genomförandet av delgivningsförfarandet.

Sådana centrala organ utses för en tid av fem år. Den verkställande kommitté som inrättas i artikel 18 har som uppgift att övervaka de decentraliserade organens funktion och säkerställa deras effektivitet. De medlemsstater som har utsett ett centraliserat organ kan efter utvärdering av de uppgifter som har insamlats inom denna ram föredra att senare utse decentraliserade organ med hänsyn till de resultat som har uppnåtts i de medlemsstater som genast införde det decentraliserade systemet. Förklaringen kan dock förnyas i femårsperioder.

Dessutom är medlemsstaterna enligt punkt 4 förpliktade att tillhandahålla de uppgifter om de mottagande organ de har utsett som de sändande organen i andra medlemsstater behöver för att kunna översända handlingar till dem.

De organ som har utsetts av medlemsstaterna skall ha tillgång till en handbok som innehåller alla användbara upplysningar och som skall utarbetas och regelbundet uppdateras av verkställande kommittén i enlighet med bestämmelserna i artikel 18 i konventionen.

Artikel 3 Central enhet

I syfte att göra det möjligt för de sändande organen och de mottagande organen att reglera de svårigheter som kan uppstå vid genomförandet av konventionen och som inte kan lösas genom kontakter på deras nivå, anges i konventionen att centrala enheter skall utses med ansvar för att söka lösningar på dessa problem genom direkta förbindelser mellan det sändande organet, å ena sidan, och den centrala enheten i den mottagande medlemsstaten å andra sidan.

Därför föreskrivs det i punkt a att det sändande organet skall ha möjlighet att begära upplsyningar av den centrala enheten i en annan stat. Framställningen kan till exempel gälla till vilket mottagande organ en handling skall sändas för delgivning, när de uppgifter det sändande organet förfogar äver är otillräckliga.

Punkt b kan gälla ett särfall eller mer generella svårigheter. Ett sändande organ kan till exempel vända sig till den centrala enheten i en annan medlemsstat, om det har sänt en handling till ett mottagande organ i denna medlemsstat för en tid sedan men trots flera framställningar inte har lyckats få några uppgifter om resultatet av översändandet. Organet kan även meddela den centrala enheten om det har förekommit upprepade svårigheter i förbindelserna med något av de mottagande organen.

Punkt c, i vilken det föreskrivs möjlighet att begära att den centrala enheten i den mottagande medlemsstaten översänder en handling till det behöriga mottagande organet för att låta delge den bör, enligt vad som sägs i denna punkt, inte tillämpas annat än "i undantagsfall". Det tillkommer i princip inte den centrala enheten att direkt behandla framställningar om översändande, som bör skötas av det mottagande organet.

Konventionen innehåller dessutom ett antal bestämmelser som gör det möjligt för de sändande organen och de mottagande organen att reglera de svårigheter som uppstår vid en framställning om delgivning och dessa bestämmelser bör tillämpas innan hänvändelse till den centrala enheten övervägs.

Om det är omöjligt för det sändande organet att avgöra vilket det mottagande organet med territoriell behörighet är, bör det alltså inte leda till att handlingen översänds till den centrala enheten utan till en framställning om upplysningar i enlighet med punkt a.

Om det visar sig omöjligt att få reda på adressatens adress eller om den angivna adressen är felaktig och det mottagande organet därför inte kan efterkomma en framställning om delgivning, bör handlingen under inga omständigheter översändas till den centrala enheten. Situationen är i så fall den som behandlas i artikel 1.2 i konventionen, enligt vilken konventionen inte är tillämplig när adressatens adress inte är känd.

Däremot kan en handling översändas till en central enhet om, trots upprepade framställningar och sedan en rimlig frist löpt ut, inget svar har kommit på frågan vilket mottagande organ som är territoriellt behörigt att delge handlingen.

Med allmänt kan sägas att översändande av en handling till den centrala enheten i den mottagande medlemsstaten kan tillåtas exempelvis om en domstol som har utsetts till mottagande organ, eller ett exekutorskontor, förstörs genom eldsvåda eller om samhällstjänsterna i den region av medlemsstaten, inom vilken handlingen skall delges, fullständigt lamslås på grund av generalstrejk eller en naturkatastrof.

Under della omständigheter skall det sändande organet, mot bakgrund av dessa riktlinjer, avgöra om så ovanliga omständigheter föreligger att det är motiverat att översända en handling till den centrala enheten i den mottagande staten.

Verkställande kommittén skall övervaka att artikel 3 c tillämpas i enlighet med artikel 18.2

Slutligen förefaller det lämpligt att de stater som är parter i Haagkonventionen av den 15 november 1965 till central enhet utser den centrala myndighet som de har utsett enligt artikel 2 i den konventionen.

AVDELNING II HANDLINGAR I MÅL ELLER ÄRENDEN

Avsnitt 1 Översändning och delgivning av handlingar i mål eller ärenden

I detta avsnitt lämnas bestämmelser om de tilllämpliga reglerna för det normala tillvägagångssättet vid översändning av handlingar enligt konventionen.

Artikel 4 Översändning av handlingar

1. För att möjliggöra snabbt genomförande av hela förfarandet för översändning och delgivning av en handling skall det sändande organet göra vad som behövs för att handlingen direkt och snarast möjligt översänds till det behöriga mottagande organet. För att få veta vilket mottagande organ som är behörigt att mottaga handlingen med anledning av adressatens adress, skall det sändande organet använda sig av den handbok som utarbetas av den verkställande kommittén.

2. I konventionen finns ingen förteckning över de sätt för översändning som får användas. Genom att det tvärtom görs möjligt att använda varje lämpligt sätt, möjliggörs ett val som överensstämmer med den interna rätten och beaktar omständigheterna i det enskilda fallet och de förbindelser som kan inledas med det behöriga mottagande organet.

Denna flexibilitet när det gäller vilka medel som får användas skall emellertid inte förfördela den person som skall delges handlingen. Det är därför som det i konventionen föreskrivs att den mottagna texten skall överensstämma med den som har översänts och att alla uppgifter i den skall kunna läsas utan svårighet. Om så inte är fallet, skall handlingarna utan dröjsmål återsändas till det sändande organet tillsammans med formuläret med rubriken "meddelande om återsändning av framställning och handling", som skall vara vederbörligt ifyllt.

Med hjälp av handboken kommer det sändande organet att kunna ta reda på hur det kan sätta sig i förbindelse med de mottagande organen i den medlemsstaten. Vid den årliga uppdateringen kan tekniska innovationer som nyligen godkänts som tillåtna medel av de mottagande organen komma att beaktas.

3. De handlingar som skall översändas av det sändande organet skall åtföljas av det formulär om framställning om delgivning som finns i bilagan till konventioner och följaktligen finns på alla språk.

Konventionen innehåller inte någon regel om på vilket språk det förtrycka i formuläret skall avfattas. De sändande organen är följaktligen fria att exempelvis använda formulär som avfattats på deras officiella språk, på det mottagande organets officiella språk eller på det språk inom Europeiska unionen som den mottagande staten har förklarat att den tillåter enligt punkt 3.

Vidare skall det sändande organet fylla i formuläret på det officiella språket eller ett av de officiella språken i den mottagande staten eller det språk denna har godtagit med tillämpning av punkt 3. Det sändande organet kan avgöra vilket språk som får användas för detta ändamål genom att använda handboken, i vilken det kommer att anges

a) å ena sidan

- det enda officiella språk som används i den mottagande staten, eller

- de olika officiella språk i den mottagande staten, som kan användas, eller

- de officiella språk i den mottagande staten som skall användas på grund av adressatens adress.

b) å andra sidan

- ett annat språk som används i ett av Europeiska unionens medlemsstater, vilket den mottagande staten har förklarat sig godta.

Det sändande organet kan, enligt eget val, använda det tillämpliga språk som anges i punkt a eller det språk som anges i punkt b ovan.

Det bör för övrigt observeras att större delen av de upplysningar som skall lämnas i formuläret, som finns i bilagan till konventionen, inte behöver översättas och att den verkställande kommittén kommer att få i uppdrag att utarbeta en ordlista som på alla unionsspråk upptar de viktigaste juridiska termer som behövs för att fylla i formuläret.

4. Det finns bestämmelser om dispens från kravet på legalisering i flera konventioner. Det finns därför ännu mindre anledning att i unionen kräva legalisering av handlingar som översänds endast i syfte att delges.

I artikel 49 i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 föreskrivs för övrigt att ingen legalisering av handlingar eller annat liknande förfarande får krävas av en medlemsstater domstol till vilken en framställning om verkställighet inges av ett beslut som har fattats i en annan medlemsstat.

5. Denna punkt, i vilken det föreskrivs möjlighet att sända en handling i två exemplar till det mottagande organet och att begära att ett av dessa exemplar återsänds, kommer att kunna användas endast om handlingar översänds på traditionellt sätt, till exempel med post. Praxis bör dock anpassas till andra sätt som kan komma att användas i framtiden, allt eftersom de tas i bruk.

Formuläret för framställning som skall översändas med handlingen möjliggör för det sändande organet att förse det mottagande organet med vederbörliga uppgifter.

Artikel 5 Översättning av handlingar

1. När en handling skall översändas till en annan medlemsstat för delgivning, skall det sändande organet upplysa sökanden om att adressaten enligt reglerna i artikel 8 i konventionen kan vägra att ta emot handlingen på grund av det språk som används.

Konventionen anger inte de rättsliga följderna av en vägran att motta en handling på grund av det språk som används, utan överlåter åt behöriga rättsinstanser att avgöra den frågan.

Det sändande organet skall följaktligen rikta sökandens uppmärksamhet på de risker han kan komma att löpa avseende frister, effektivitet eller förfarandets lagenlighet genom att inte låta utföra en översättning som kan visa sig vara nödvändig.

2. Om sökanden väljer att låta översätta handlingen, skall han i förskott betala kostnaderna för översättningen, men denna regel hindrar inte att, om detta föreskrivs i lagen i den medlemsstat där förfarandet pågår, ett beslut om ersättningsskyldighet för dessa kostnader senare fattas och eventuellt möjliggör återbetalning till sökanden av hela eller en del av det erlagda beloppet.

Man bör notera att termen "sökande" i samtliga fall avser den part som önskar få handlingen översänd. Den kan således inte avse domstolen.

Artikel 6 Det mottagande organets mottagande av handlingar

1. Bestämmelserna i denna punkt syftar till att säkerställa att det sändande organet underrättas om att det mottagande organet har mottagit de översända handlingarna. I bestämmelserna läggs tonvikten på kravet på snabbhet i det svar som skall sändas av det mottagande organet, då bestämmelserna kräver att ett kvitto sänds snarast möjligt på snabbast möjliga sätt. De mottagande organen skall följaktligen bemöda sig om att sända kvittot till de sändande organen så snart handlingarna har tagits emot.

Det räcker att det mottagande organet till det sändande organet återsänder en kopia av det formulär om framställning om delgivning som översänts tillsammans med handlingarna efter att ha fyllt i den del som rubriceras "mottagningsbevis" (rubrik 8 i formuläret).

Mottagande av kvittot gör det möjligt för det sändande organet att försäkra sig om att det översända dokumentet har nått fram till behörigt mottagande organ.

Har det sändande organet inom rimlig tid efter det att fristen på sju dagar har löpt ut inte mottagit något kvitto, kan det däremot leda till att det sändande organet får uppfattningen att handlingarna kommit bort och att försändelsen bör skickas på nytt, vilket riskerar att framkalla förvirring om de olika försändelserna.

2. Syftet med denna punkt är att undvika att handlingen och framställningen om delgivning återsänds till det sändande organet, när det med några enkelt inhämtade kompletterande upplysningar eller handlingar skulle gå att undanröja de svårigheter som hindrar det mottagande organet från att delge eller låta delge handlingen.

3. Denna punkt är tillämplig då det mottagende organet inte kan tillgodose framställningen om delgivning ens sedan upplysningar eller kompletterande handlingar har erhållits.

Två fall anges, dels att en framställning uppenbart ligger utanför konventionens tillämpningsområde, dels att delgivning är omöjlig med anledning av att de formella kraven i konventionen inte har uppfyllts.

Det första fallet avser, till exempel, en framställning om delgivning av en handling i skattemål.

Det andra fallet kan omfatta, till exempel, framställningar om delgivning av oläsliga handlingar eller av handlingar som inte åtföljs av någon framställning, eller en framställning där adressatens adress inte har kunnat utrönas.

Denna punkt kan vidare gälla då det mottagande organet inom en rimlig frist över huvud taget inte har fått något svar på en framställning om kompletterande upplsyningar eller handlingar enligt punkt 2.

Likaså skall framställningar som felaktigt sänts till ett mottagande organ i en annan medlemsstat än den på vilkens territorium adressaten befinner sig, returneras till det sändande organet, liksom när en särskild delgivningsform, som är oförenlig med lagen på platsen, begärs.

4. Bestämmelserna i denna punkt syftar också de till att undvika att handlingar går i retur till det sändande organet av det enda skälet att det mottagande organ som mottog dem inte är det rätta territoriellt behöriga organet i den mottagande medlemsstaten. I dessa bestämmelser föreskrivs följaktligen att detta obehöriga organ skall vidarebefordra handlingen till det behöriga organet i samma medlemsstat.

Denna vidarebefordran skall ske enligt de villkor som anges i artikel 4, dvs. direkt och snarast möjligt på lämpligt sätt. Med hänsyn till den försening som följer av ett andra översändande, skall detta ske med särskild skyndsamhet.

För att vidare undvika att det sändande organet inte känner till denna vidarebefordran, föreskrivs i konventionen att det obehöriga mottagande organ som har vidarebefordrat handlingen samt det behöriga mottagande organet båda skall sända ett meddelande till det sändande organet.

Det organ som har territoriell behörighet skall omedelbart, eller senast inom sju dagar och på snabast möjliga sätt, enligt villkoren i punkt 1 meddela det sändande organet att dett mottagit handlingen.

Artikel 7 Delgivning av handlingar

1. Det mottagande organet skall underrättas om den begärda delgivningsformen genom uppgifter från det sändande organet på formuläret för framställningen.

Om delgivningsformen är oförenlig med den mottagande statens lag, bör handlingen delges i enlighet med den statens lag, om det sändande organet begärt det. Detsamma gäller om inte någon särskild delgivningsform har begärts av det sändande organet.

Denna begäran kan anges under punkt 5.2.1 i formuläret.

2. I denna punkt åläggs det mottagande organet en skyldighet att snabbt genomföra delgivningsförfarandet. Organet skall omedelbart vidta eller låta vidta nödvändiga åtgärder. Emellertid har, med hänsyn till de svårigheter som kan uppstå, en frist på en månad föreskrivits som har ansetts tillräckligt för att slutföra delgivningsförfarandet.

Andra meningen skall inte tolkas som att det mottagande organet åsidosätter sin skyldighet att snarast möjligt vidta eller låta vidta alla nödvändiga åtgärder och sedan underrätta det sändande organet om att det inte har varit möjligt att delge handlingen inom den föreskrivna fristen.

Syftet är att slå fast att det mottagande organet är skyldigt att underrätta det sändande organet om att de förfaranden som genomförts för att få till stånd delgivning ännu inte har lyckats.

Det kan i vissa fall hända att delgivning inte har kunnat ske inom fristen på en månad, men kan ske inom rimlig tid. I detta fall är det mottagande organet alltjämt skyldigt att sända det bevis som finns i formuläret till det sändande organet vid utgången av fristen på en månad.

Artikel 8 Vägran att ta emot en handling

1. Språkreglerna i artikel 8 gäller uteslutande själva handlingarna.

För att skydda adressatens intressen anges i konventionen att handlingen skall översättas till den mottagande statens officiella språk eller, om det finns flera officiella språk i den staten, till det eller de språk som används på den plats där delgivningen skall äga rum.

I vissa fall kan emellertid översättningen konstateras vara onödigt kostsam och till och med strida mot adressatens intressen. Det är exempelvis fallet när adressaten är medborgare i den sändande staten eller i vart fall förstår språket i den staten.

Man bör observera att när handlingen är avfattad på eller översatt till det officiella språket i den mottagande staten eller deteller de officiella språk som används på den plats där handlingen skall delges, kan adressaten inte vägra att ta emot handlingen av skäl som hänför sig till användningen av detta språk.

Om handlingen däremot inte har översatts, har han den möjligheten om han inte förstår det språk som handlingen är avfattad på.

Emellertid förpliktar konventionen inte sökanden att överlämna en handling avfattad på eller översatt till något av de ovannämnda språken, men låter adressaten vägra ta emot en handling med anledning av att de angivna reglerna inte har iakttagits.

Om det uppstår tvist om huruvida mottagaren förstår det språk handlingen är avfattad på skall den lösas enligt gällande regler, till exempel genom att frågan om delgivning skett enligt gällande bestämmelser tas upp av den domstol där det förfarande pågår inom ramen för vilket handlingen har översänts.

Det mottagande organet skall underrätta adressaten om att han får vägra att ta emot handlingen om den inte är avfattad på att av de officiella språken på platsen för delgivningen eller på ett sådant språk i den sändande staten, som han förstår.

Organet kan fullgöra underrättelseskyldigheten enligt denna punkt på olika sätt. Lämpliga sätt skall stå till buds i varje medlemsstat enligt där gällande regler för delgivning av handlingar.

Då handlingen delges genom att en särskild tjänsteman överlämnar den personligen till adressaten får denne också lämna underrättelsen muntligen.

Om handlingen däremot delges med post, får underrättelsen ges genom en handling som bifogas de handlingar som sänds till adressaten.

Under alla förhållanden skall det anges under punkt 12 c i delgivningsbeviset på vilket sätt adressaten har underrättats.

Om adressaten vägrar att ta emot handlingen med hänvisning till det språk som används bör han meddela detta inom rimlig tid så att förfarandet inte försenas.

Det bör noteras att medlemsstaterna kan ha slutit avtal enligt vilka vart och ett av de officiella språken i en av dessa stater av de övriga betraktas som ett av deras egna officiella språk. Så är exempelvis fallet med de nordiska staterna som har angett att de utan åtskillnad använder danska, norska och svenska språken i enlighet med bestämmelserna i den nordiska konventionen från 1974.

2. För att ge det sändande organet och sökanden möjlighet att vidta för dem lämpliga åtgärder skall det mottagande organet meddela det sändande organet så snart det fått kännedom om eventuell vägran från adressatens sida att ta emot handlingen.

Artikel 9 Delgivningsdag

Bestämmelserna i denna artikel syftar till att bestämma kriterierna för vilken dag som skall anses vara dagen för delgivning av en handling.

Delgivning av en handling medför, i de flesta fall, rättsliga verkningar och det kan vara viktigt att veta vid vilken tidpunkt de uppstod.

På grund av de skillnader som finns mellan unionens olika medlemsstater, såväl när det gäller procedurregler för delgivning av handlingar som när det gäller materiella regler, varierar emellertid den händelse som är avgörande för vilken dag delgivning har skett från en medlemsstat till en annan.

När konventionen utarbetades eftersträvades en regel som, i förbindelserna mellan unionens medlemsstater, skulle kunna ersätta regler i den interna rätten och det ledde till att bestämmelserna i artikel 9 antogs.

I punkt 1 slås principen fast om att delgivningsdagen är den dag då delgivning har skett enligt den mottagande statens lag. Syftet är att skydda adressatens rättigheter.

Syftet med punkt 2 är däremot att skydda sökandens rättigheter, vilken kan ha intresse av att handla inom en viss frist eller en bestämd dag. Det förefaller lämpligt att i ett sådant fall låta honom göra sina rättigheter gällande en dag han själv kan bestämma i stället för att utgå från en händelse, delgivningen av en handling i en annan medlemsstat över vilken han inte har direkt kontroll, som skulle kunna inträffa efter utgången av den fastställda fristen.

Punkterna 1 och 2 kan användas kumulativt så att delgivningens verkningar inträder vid olika tidpunkter i förhållande till handlingens adressat respektive till sökanden. Det skulle till exempel kunna inträffa i samband med viss lagstiftning i de fall där en kallelse skulle medföra preskriptionsavbrott och innehålla uppmaning till inställelse.

När det gäller preskriptionsavbrott i förhållande till sökanden hänvisas till lagen i den sändande medlemsstaten i enlighet med punkt 2.

I förhållande till handlingens adressat skall utgångspunkten för beräkning av inställelsefristen vara den som anges i den mottagande statens lag.

I punkt 3 anges möjligheten för en medlemsstat att förklara att den inte kommer att tillämpa bestämmelserna i denna artikel.

Artikel 10 Delgivningsbevis och kopia av den delgivna handlingen

När förfarandet för delgivning av handlingen har fullgjorts, skall motsvarande rubrik i formuläret fyllas i.

Formuläret skall återsändas till det sändande organet, i förekommande fall tillsammans med en kopia av handlingen.

Vidare har regler liknande dem som anges för framställning om delgivning föreskrivits när det gäller vilket språk som skall användas för att fylla i formuläret, eftersom det mottagande organet bör kunna använda sig antingen av ett officiellt språk eller ett av de officiella språken i den medlemsstat till vilken dokumentet skall befordras eller av ett språk som den förklarat sig godta för detta ändamål.

Artikel 11 Kostnader för delgivning

1. I punkt 1 antas prinicpen om att de tjänster som erbjuds av den mottagande medlemsstatens administration skall vara kostnadsfria.

2. Däremot tillåts medlemsstaterna enligt punkt 2 att förskriva att sökanden skall stå för kostnaderna när formaliteterna för delgivningen inte genomförs av de statliga administrationerna.

Ett förskott för kostnaderna kan krävas innan delgivningsförfarandet sätts igång. Den handbok som utarbetas av den verkställande kommittén kommer att innehålla användbara uppgifter i det avseendet och kommer särskilt att ange om en inbetalning skall göras samtidigt som handlingen översänds av det sändande organet.

Avsnitt 2 Andra sätt att översända och delge handlingar i mål eller ärenden

Detta avsnitt innehåller ett antal subsidiära sätt att översända handlingar.

Artikel 12 Översändning på konsulär eller diplomatisk väg

Denna artikel, som ger möjlighet att övrsända handlingar på konsulär eller diplomatisk väg, är avsedd för översändning i undantagsfall.

Den bör således inte tillämpas annat än under ytterst svåra förhållanden, som dem som anges som exempel i anslutning till artikel 3 c, dvs. sociala förhållanden eller klimatförhållanden som gör det omöjligt att befordra handlingar från en medlemsstat till en annan på något annat sätt.

Artikel 13 Delgivning av handlingar genom diplomatiska eller konsulära tjänstemän

Med denna artikel införlivas i konventionen en delgivningsform som traditionellt accepteras i internationella förbindelser.

Genom artikeln erbjuds i princip denna möjlighet för varje person, oavsett medborgarskap, som är bosatt på en medlemsstats territorium. Medlemsstaterna får emellertid möjlighet att göra förbehåll.

Artikel 14 Delgivning med post

I denna artikel tillåts delgivning med post.

Medlemsstaterna kan emellertid precisera villkoren för delgivning av handlingar med post för att ge garantier till adressater som är bosatta på deras territorium. De kan till exempel kräva att delgivningen skall ske med rekommenderat brev eller i enlighet med konventionens regler om översättning av handlingar.

Det bör påminnas om att världspostkonventionen, i vilken alla medlemsstater är parter, särskilt föreskriver möjligheten med rekommenderade försändelser.

De villkor som medlemsstaterna föreskriver i enlighet med punkt 2 kommer, i förekommande fall, att anges särskilt i den handbok som verkställande kommittén utarbetar.

Artikel 15 Direkt framställning om delgivning

Denna artikel ger varje person som har ett intresse i översändningen av en handling, som faller inom denna konventions tillämpningsområde, rätt att vända sig direkt till de behöriga personerna i den mottagande medlemsstaten för delgivning.

Denna artikel skall inte tolkas som rättslig grund för direkt översändning av en handling från en berörd part till en tjänsteman. En sådan direkt överföring är laglig endast om den sker i enlighet med lagreglerna i den medlemsstat där förfarandet äger rum.

I punkt 2 förskrivs emellertid möjlighet för medlemsstaterna att göra undantag och därför är det lämpligt att använda sig av verkställande kommitténs handbok för att kontrollera om ifrågavarande medlemsstat motsätter sig detta förfarande.

AVDELNING III ANDRA HANDLINGAR

Artikel 16

För begreppet andra handlingar hänvisas till artikel 1.

AVDELNING IV DOMSTOLENS TOLKNING

Artikel 17

I denna artikel fastslås principen att Europeiska gemenskapernas domstol skall vara behörig att tolka konventionen. Eftersom enhällighet emellertid inte har kunnat nås om denna princip, finns bl.a. reglerna om villkoren för anhängiggörande särskilt upptagna i protokollet om domstolens tolkning av denna konvention.

Endast behöriga domstolar och myndigheter i de medlemsstater som har ratificerat både konventionen och protokollet kan hänskjuta ärenden till domstolen.

AVDELNING V SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 18 Verkställande kommitté

Eftersom konventionen huvudsakligen innehåller regler om inbördes rättshjälp, har en verkställande kommitté inrättats för att följa hur konventionen fungerar och granska alla allmänna frågor i samband med dess tillämpning.

Kommittén utgör en del av arbetsstrukturerna under avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, i enlighet med rådets förklaring till protokollet vid det möte där konventionen fastlades.

Kommittén är därför sammansatt av företrädare för alla medlemsstater, även för dem som ännu inte är parter i konventionen, och kommissionen är till fullo delaktig i dess arbete. Utöver bestämmelserna i konventionen skall kommitténs arbete styrs av de bestämmelser som gäller för andra arbetsgrupper inom rådet.

Kommittén skall hålla sitt första möte då minst tre medlemsstater har förklarat att de kommer att tillämpa konventionen i sina förbindelser med andra medlemsstater, som har avgivit samma förklaring. Enligt bestämmelserna i artiklarna 18.2, 24.4 och 27.2 c skall detta första möte äga rum nittio dagar efter deponeringen av den tredje förklaringen som kommer att offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Kommittén har tre huvuduppgifter.

För det första har kommittén till uppgift att följa hur konventionen fungerar, dvs. samla in alla användbara upplysningar om medlemsstaternas genomförande av konventionen. Kommittén skall särskilt granska effektiviteten hos de sändande och de mottagande organen, under vilka omständigheter de centrala enheterna tar emot direkta framställningar om delgivning av handlingar och hur bestämmelserna om delgivningsdag tillämpas.

Genom att särskild uppmärksamhet ägnas åt vissa bestämmelser i konventionen bör det vara möjligt för kommittén att avgöra om regler som för vissa länder har visat sig svåra att genomföra tillämpas utan problem av övriga och om reglerna därför skulle kunna ges ett utvidgat tillämpningsområde. De upplysningar som verkställande kommittén samlar in kan därför sägs vara av särskilt intresse för ömsesidiga upplysningar medlemsstaterna emellan. Upplysningarna kommer också att tas med i regelbundna rapporter till rådet, den första vid utgången av en treårsperiod räknat från kommitténs första möte och de följande vart femte år.

Rådet skall från fall till fall bedöma om det anser det lämpligt att sända dessa rapporter till Europaparlamentet.

För det andra ingår det i kommitténs uppgifter att sköta praktiska åligganden som är oundgängliga för att konventionen skall fungera, såsom att utarbeta och uppdatera den handbok som de sändande organen skall använda för att kunna avgöra vilka mottagande organ i övriga medlemsstater de skall översända handlingar till och att utarbeta en ordlista över juridiska termer. Handboken skall om möjligt även ange kostnaderna för delgivning av handlingar med avseende på tillämpningen av artikel 11 i konventionen.

Kommittén kommer slutligen också att kunna dra nytta av de upplsyningar som den har samlat in genom att föreslå förbättringar i konventionen eller enbart i formuläret.

Artikel 19 Tillämpning av artiklarna 15 och 16 i 1965 års Haagkonvention

Denna artikel införlivar den ordning som infördes genom Haagkonventionen av den 15 november 1965 med en enda formell ändring beträffande villkoren för medlemsstaternas anmälan av den förklaring som avses i punkt 1 b. Artikeln innehåller ett antal regler som är avsedda att skydda rättigheterna för mottagare av handlingar i mål och ärenden som översänds enligt denna konvention.

Punkt 1 avser stämningareller motsvarande handlingar och föreskriver att domstolen skall uppskjuta avgörandet så länge det inte har konstaterats att handlingen har delgivits och, när så skett, att delgivningen har ägt rum i så god tid att svaranden haft möjlighet att avge svaromål. Det ges emellertid möjlighet att göra undantag från denna regel för medlemsstater, som önskar att deras domstolar skall kunna avgöra ärendet efter en viss frist, om vissa villkor är uppfyllda.

Punkt 2 avser de fall då ett avgörande har meddelats i svarandens utevaro och ger denne möjlighet att, under vissa omständigheter, få saken omprövad utan hinder av att fristen för ordinära rättsmedel löpt ut. För att undvika att det uppstår juridisk osäkerhet till skada för sökanden i första instans föreskrivs i konventionen att medlemsstaterna, genom att avge en förklaring, kan förkorta den frist inom vilken framställningen om omprövning skall ha ingivits.

Bestämmelserna i punkt 2 är inte tillämpliga i frågor som rör personers status. Det har inte förefallit möjligt att tillåta upphävande av en tredskodom i äktenskapsmål där nytt äktenskap redan har ingåtts av hänsyn till kraven på rättssäkerhet på detta område.

Artikel 20 Förhållande till andra avtal eller arrangemang

Som följd av denna artikel är det endast denna konvention samt avtal eller arrangemang, som uppfyller villkoren i artikel K 7 i Fördraget om Europeiska unionen, som tillämpas mellan de medlemsstater som är parter i sådana, dvs. avtal eller arrangemang som innehåller bestämmelser om översändning av handlingar för delgivning och som ger möjlighet till ett närmare samarbete på detta område och inte stör det samarbete som upprättas genom denna konvention.

Av denna artikel i förening med artikel 1 framgår för övrigt att inga andra avtal, konventioner eller arrangemang kan genomföras mellan de medlemsstater som har ratificerat denna konvention.

Denna konvention kommer framför allt att ersätta 1954 års och 1965 års Haagkonventioner i förbindelserna mellan de medlemsstater som är parter i den när det gäller översändning av handlingar för delgivning.

När flera översändningar skall ske i samma angelägenhet till medlemsstater eller tredje land, skall således endast de regler som föreskrivs i den europeiska konventionen eller i avtal eller arrangemang som avses i artikel 20 tillämpas, när det gäller handlingar som skall sändas till en medlemsstat.

Handlingar, som inom ramen för samma angelägenhet skall delgas i tredje land, skall däremot naturligtvis översändas i enlighet med gällande avtal med detta land.

Förekomsten av särskilda avtal eller arrangemang medlemsstater emellan kommer att anges i verkställande kommitténs handbok.

Artikel 21 Rättshjälp

I denna artikel föreskrivs att bestämmelser om rättshjälp i andra konventioner, som kan vara tillämpliga mellan vissa medlemsstater, inte skall påverkas.

Artikel 22 Skydd för information

I denna artikel åläggs de mottagande organen att iaktta sekretess för sådana uppgifter som de får kännedom om inom ramen för sin verksamhetsutövning.

De mottagande organen är ansvariga för att sekretessreglerna i deras interna rätt tillämpas.

De personer som de översända uppgifterna rör kan alltid åberopa gällande lagbestämmelser för att få veta hur dessa uppgifter har använts.

Artikel 23 Reservationer

I denna artikel ställs en uttömmande förteckning upp över reservationer som är tillåtna inom ramen för konventionen. Dessa reservationer skall för övrigt göras i samband med den anmälan som avses i artikel 24.2 men kan när som helst återtas.

Det bör påpekas att den förklaring som avses i artikel 14.2 inte anses utgöra någon reservation.

Artikel 24 Antagande och ikraftträdande

Denna artikel reglerar konventionens ikraftträdande i enlighet med de regler som Europeiska unionens råd har utarbetat i detta avseende.

Konventionen träder i kraft nittio dagar efter det att den sista av de femton stater som är medlemmar i Europeiska unionen den 26 maj 1997, dvs. den dag då rådet antog den rättsakt som fastlägger konventionen, har deponerat sitt anlutningsinstrument.

Emellertid ger punkt 4, liksom de avtal om rättsligt samarbete som tidigare har ingåtts mellan medlemsstaterna, varje medlemsstat möjlighet att vid antagandet eller senare förklara att denna konvention för den statens del skall tillämpas i förtid i förhållande till de andra medlemsstater som har avgivit samma förklaring. Förklaringen träder i kraft nittio dagar efter det att den har avgivits.

Medlemsstaterna kan däremot inte förklara att domstolen skall vara behörig att tolka konventionen under den förtida tillämpningen; för detta krävs att alla femton medlemsstaterna har antagit motsvarande bestämmelser i konventionen.

Artikel 25 Anslutning

I denna artikel föreskrivs att konventionen är öppen för anslutning av varje stat som blir medlem i Europeiska unionen och villkoren för en sådan anslutning bestäms. Tredje land kan däremot inte ansluta sig till konventionen.

Om konventionen redan har trätt i kraft när en ny medlemsstat ansluter sig, träder den i kraft med avseende på den staten nittio dagar efter det att den staten har deponerat sitt anslutningsinstrument. Om konventionen däremot ännu inte har trätt i kraft vid utgången av denna frist, kommer det att ske för den medlemsstatens vidkommande, som för de övriga enligt villkoren i artikel 24.4. I detta fall kan den anslutande staten avge en förklaring om förtida tillämpning.

Den nya medlemsstatens anslutning är dock inget villkor för att konventionen skall träda i kraft för de medlemsstater som var medlemmar i Europeiska unionen den dag då rådet antog konventionen.

Artikel 26 Ändringar

Denna artikel avser förfarandet för ändring i konventionen.

Ändringar i denna konvention får föreslås av alla medlemsstater som är parter i konventionen och av kommisisonen, i enlighet med reglerna i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, men också av verkställande kommittén enligt artikel 18.4 c.

Två olika förfaranden anges beroende på vilket slag av ändring som avses.

Enligt det första förfarandet, som beskrivs i punkterna 1, 2 och 3, skall ändringarna beslutas av rådet, som skall rekommendera att dessa antas av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.

Det andra förfarandet, som beskrivs i punkt 4, innebär ett förenklat förfarande, som gör det möjligt för rådet att på egen hand göra ändringar i formulären i bilagan till konventionen.

Artikel 27 Depositarie och offenliggöranden

I denna artikel utses rådets generalsekreterare till depositarie för konventionen.

Generalsekreteraren skall underrätta medlemsstaterna om alla anmälningar som rör konventionen och säkerställa att de offenliggörs i C-serien i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

(1) Ytrande avgivet den 11 april 1997 (ännu ej offenliggjort i EGT).

(2) Se sidan 1 i detta nummer av EGT.