FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 19 november 2009

Mål T‑49/08 P

Christos Michail

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Anslutningsöverklagande – Personalmål – Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling – Bedömningsförfarandet för år 2003 – Tilldelning av meritomdöme i avsaknad av arbetsuppgifter – Ideell skada – Personaldomstolens motiveringsskyldighet”

Saken: Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) meddelade den 22 november 2007 i mål F-67/05, Michail mot kommissionen (REGP 2007, s. I‑A-1-0000 och s. II‑A‑1‑0000), med yrkande om upphävande av denna dom. Anslutningsöverklagande av nämnda dom som ingetts av Europeiska gemenskapernas kommission.

Avgörande: Den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) den 22 november 2007 i mål F-67/05, Michail mot kommissionen (REGP 2007, I‑A-1-0000 och s. II‑A-1-0000) upphävs. Målet återförvisas till personaldomstolen. Beslut om rättegångskostnaderna meddelas senare.

Sammanfattning

1.      Överklagande – Anslutningsöverklagande – Frist för ingivande

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 141.1)

2.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling – Upprättande

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 43 och 110)

3.      Tjänstemän – Principer – Administrationens omsorgsplikt – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 43 och 110)

4.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Ogiltigförklaring av den angripna rättsstridiga rättsakten – Ideell skada som inte har samband med rättsstridigheten och som inte fullständigt kan kompenseras genom ogiltigförklaringen

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

1.      Den enda frist som gäller för ett anslutningsöverklagande är den som föreskrivs i artikel 141.1 i förstainstansrättens rättegångsregler för ingivande av svarsskrivelse, det vill säga två månader från delgivningen av överklagandet.

(se punkt 38)

Hänvisning till domstolen den 1 juni 1994, C‑136/92 P, Kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., REG 1994, s. I‑1981, punkt 72

2.      Karriärutvecklingsrapporten är en grundläggande handling vid bedömningen av institutionernas personal, eftersom den möjliggör en värdering av en tjänstemans kompetens, prestationsförmåga och uppförande enligt artikel 43 i tjänsteföreskrifterna. En sådan bedömning är inte bara en ren beskrivning av de uppgifter som utförts under den berörda perioden, utan utgör också en bedömning av de mänskliga och sociala egenskaper som den betygsatta personen har visat vid utövandet av sin yrkesverksamhet. Betygsrapporten utgör sålunda ett värdeomdöme av tjänstemannens chefer om det sätt på vilket denne har utfört sina arbetsuppgifter och hur denne uppfört sig i tjänsten under den aktuella perioden. Avgivandet av ett meritomdöme på grundval av en bedömning av den berörde tjänstemannens prestationsförmåga, kompetens och uppträdande i enlighet med artikel 43 i tjänsteföreskrifterna och artikel 1.2 i allmänna genomförandebestämmelser för artikel 43 i tjänsteföreskrifterna antagna av kommissionen, förutsätter att tjänstemannen har haft arbetsuppgifter under referensperioden.

Kommissionen, liksom alla gemenskapens institutioner, har en särskild skyldighet att lämna insyn när det gäller bedömningsförfarande, löneklassuppflyttning och befordran av sina anställda. Att insynsskyldigheten iakttas säkerställs genom ett formellt förfarande som regleras i artiklarna 43 och 46 i tjänsteföreskrifterna. Enligt detta förfarande ska karriärutvecklingsrapporten upprättas åtminstone vartannat år på de villkor som varje institution föreskriver i enlighet med artikel 110 i tjänsteföreskrifterna. I undantagsfall när det konstateras att tjänstemannen, som visserligen är i aktiv tjänst i den mening som avses i artikel 1.1 andra stycket första meningen i allmänna genomförandebestämmelser för artikel 43 i tjänsteföreskrifterna, till följd av en intern omorganisation av administrationen, inte har getts några uppgifter som kan bli föremål för bedömning under referensperioden ska administrationen likväl upprätta en rapport i vilken det redogörs för denna situation. Detta i syfte att informera kommissionen om situationen och i syfte att ge tjänstemannen ett formellt skriftligt bevis på att denna situation föreligger.

Den särskilda skyldigheten att lämna insyn förutsätter nämligen att karriärutvecklingsrapporten upprättas både i syfte att säkerställa en god och rationell förvaltning av gemenskapens tjänsteavdelningar och i syfte att tillvarata tjänstemännens intressen. Karriärutvecklingsrapporten är en intern handling vars uppgift främst är att säkerställa att administrationen får periodiska upplysningar angående hur deras tjänstemän fullgör sina uppgifter. För tjänstemannen fyller rapporten en viktig uppgift i dennes karriärutveckling, huvudsakligen när det gäller frågor om förflyttning och befordran. Rapporten utgör en oundgänglig bedömningsfaktor varje gång en tjänstemans karriär ska beaktas av en överordnad och det periodiska upprättandet är avsett att ge en helhetsbild av tjänstemannens karriärutveckling.

Om den rapporterande tjänstemannen, i en sådan undantagssituation som uteslutande kan tillskrivas administrationen, inte kan avge ett meritomdöme som syftar till att bedöma resultat och individuella insatser i förhållande till de mål som ska uppnås, ska denne likväl fatta ett beslut, som i överensstämmelse med administrationens omsorgsplikt, tar hänsyn till den berörde tjänstemannens intressen och dennes möjligheter att göra karriär inom gemenskapsinstitutionerna.

(se punkterna 57–65)

Hänvisning till domstolen den 3 juli 1980, 6/79 och 97/79, Grassi mot rådet, REG 1980, s. 2141, punkt 20; förstainstansrätten den 28 maj 1997, T‑59/96, Burban mot parlamentet, REGP 1997, s. I‑A‑109 och s. II‑331, punkterna 44 och 73; förstainstansrätten den 12 juni 2002, T‑187/01, Mellone mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑81 och s. II‑389, punkt 77; förstainstansrätten den 8 december 2005, T‑274/04, Rounis mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑407 och s. II‑1849, punkterna 24 och 42

3.      Administrationens omsorgsplikt återspeglar den jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter som har införts genom tjänsteföreskrifterna i förhållandet mellan den offentliga myndigheten och de offentliganställda. Denna jämvikt innebär bland annat att administrationen, när den ska fatta beslut rörande en tjänstemans situation, ska beakta alla de omständigheter som kan inverka på beslutet och att den förutom tjänstens intresse även ska beakta den berörde tjänstemannens intressen.

Vid upprättandet av en karriärutvecklingsrapport kan således den rapporterande tjänstemannen, i enlighet med omsorgsplikten finna att den berörde tjänstemannen ska tilldelas ett lämpligt antal meritpoäng i syfte att tillvarata dennes intressen, och särskilt, dennes utsikter till en karriärutveckling inom gemenskapsinstitutionerna.

Kravet att den särskilda skyldigheten att lämna insyn iakttas innebär emellertid att detta beslut fattas enligt de regler för bedömningen av tjänstemännen som föreskrivs i artikel 43 i tjänsteföreskrifterna och i de allmänna genomförandebestämmelser som, i enlighet med artikel 110 i tjänsteföreskrifterna, antagits med avseende på artikel 43. I ett fall då en gemenskapsinstitution förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning är nämligen iakttagandet av de processuella skyddsreglerna i gemenskapens rättsordning av än större vikt.

(se punkterna 66–68)

Hänvisning till domstolen 21 november 1991, Technische Universität München, C‑269/90, REG 1991. s. I‑5469, punkt 14; förstainstansrätten den 9 november 1995, T‑346/94, France-aviation mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2841, punkterna 32–34; förstainstansrätten den 23 mars 2000, T‑95/98, Gogos mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑51 och s. II‑219, punkt 37; förstainstansrätten den 27 september 2006, T‑156/05, Lantzoni mot domstolen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑189 och s. II‑A‑2‑969, punkt 88 och där angiven rättspraxis

4.      Även om personaldomstolens skyldighet att motivera sina avgöranden inte innebär att den i detalj måste bemöta varje argument som parterna åberopar, särskilt om argumenten inte är tillräckligt klara och precisa och inte stöds av tillräckligt utförlig bevisning, innefattar den likväl ett krav på att personaldomstolen åtminstone tar ställning till yrkandena i målet.

När det gäller det sätt på vilket personaldomstolen ska hantera skadeståndsyrkanden, är det så att en ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt i sig kan utgöra en adekvat ersättning och i princip är tillräcklig ersättning för all ideell skada som kan ha orsakats till följd av denna rättsakt. Detta är inte fallet när sökanden kan bevisa att denne lidit en ideell skada som inte har samband med den rättsstridighet som ligger till grund för ogiltigförklaringen och som inte fullständigt kan kompenseras genom denna ogiltigförklaring.

(se punkterna 87 och 88)

Hänvisning till domstolen den 10 december 1998, C‑221/97 P, Schröder m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I‑8255, punkt 24; domstolen den 6 mars 2001, C‑274/99 P, Connolly mot kommissionen, REG 2001, s. I‑1611, punkt 121; domstolen den 11 september 2003, C‑197/99 P, Belgien mot kommissionen, REG 2003, s. I‑8461, punkt 81; domstolen 25 oktober 2007, Komninou m.fl. mot kommissionen, C‑167/06 P, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 22; förstainstansrätten den 6 juni 2006, T‑10/02, Girardot mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑129 och s. II‑A‑2‑609, punkt 131 och där angiven rättspraxis