–

”Baltijas Starptautiskā Akadēmija” SIA, genom I. Cvetkova,

–

”Stockholm School of Economics in Riga” SIA, genom E. Balode-Buraka, D. Driče och L. Rasnačs, advokāti,

–

Lettlands regering, genom J. Davidoviča, I. Hūna och K. Pommere, samtliga i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom M. Bulterman, M. Gijzen, J. Hoogveld och J. Langer, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom P. Arenas, C. Kovács och A. Sauka, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 led 83 i kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 av den 17 juni 2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 [FEUF] (EUT L 187, 2014, s. 1; rättelse i EUT L 236, 2017, s. 28).

2

Respektive begäran har framställts i mål mellan, å ena sidan, ”Baltijas Starptautiskā Akadēmija” SIA (nedan kallad BSA) och ”Stockholm School of Economics in Riga” SIA (nedan kallad SSE), vilka är privaträttsliga högskolor, och, å andra sidan, Latvijas Zinātnes padome (Lettiska forskningsrådet, Lettland), angående avslag på ansökningar om finansiering av projekt som ingetts av dessa högskolor i samband med inbjudningar till projekt inom grundforskning och tillämpad forskning som gjorts av Lettiska forskningsrådet.

3

I skälen 45, 47, 48 och 49 i förordning nr 651/2014 anges följande:

…

4

I förordningens artikel 1.1, som har rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”Denna förordning ska tillämpas på följande kategorier av stöd:

…

…”

5

I artikel 2, med rubriken ”Definitioner”, i denna förordning föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

Definitioner för stöd till forskning, utveckling och innovation

83. organisation för forskning och kunskapsspridning: en enhet (såsom universitet eller forskningsinstitut, tekniköverföringsorgan, innovationsmäklare, forskningsinriktade fysiska eller virtuella gemensamma enheter), oberoende av dess rättsliga status (om den omfattas av offentligrättslig eller privaträttslig lagstiftning) eller finansieringssätt, vars främsta syfte är att bedriva oberoende grundforskning, industriell forskning eller experimentell utveckling, eller att sprida resultaten av sådan verksamhet genom undervisning, offentliggörande eller kunskapsöverföring. Om en sådan enhet även bedriver ekonomisk verksamhet måste finansieringen, kostnaderna och intäkterna av den ekonomiska verksamheten redovisas separat. Företag som kan utöva ett avgörande inflytande över en sådan organisation, till exempel i egenskap av aktieägare eller medlemmar, får inte ha företräde till de resultat organisationen uppnår.”

6

I punkterna 17, 19 och 20 i kommissionens meddelande med titeln ”Rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation” (EUT C 198, 2014, s. 1) (nedan kallat kommissionens meddelande från 2014) föreskrivs följande:

…

7

Ministerrådets dekret nr 725 av den 12 december 2017 (Latvijas Vēstnesis, 2017, nr 248) har rubriken ”Fundamentālo un lietišķo pētījumu projektu izvērtēšanas un finansējuma administrēšanas kārtība” (förfaranden för bedömning av projekt avseende grundläggande och tillämpad forskning och villkoren för förvaltningen av deras finansiering). I punkt 2.7 anges följande:

”[A]nbudsgivaren är en vetenskaplig institution som är inskriven i registret över vetenskapliga institutioner och som, oberoende av dess rättsliga ställning (offentligrättslig eller privaträttslig) och oavsett hur den finansieras i enlighet med de bestämmelser som reglerar dess verksamhet (stadgar, arbetsordning, stiftelseurkund), huvudsakligen bedriver icke-ekonomisk verksamhet och som motsvarar definitionen av ett forskningsorgan i artikel 2 led 83 i [förordning nr 651/2014].”

8

Punkt 6 i dekret nr 725 har följande lydelse:

”Anbudsgivaren ska genomföra ett projekt som saknar samband med dennes ekonomiska verksamhet. Anbudsgivaren ska göra en tydlig åtskillnad mellan den huvudsakliga verksamhet som inte är av ekonomisk karaktär (och motsvarande finansiella flöden) och verksamhet som betraktas som ekonomisk verksamhet. Verksamhet som bedrivs för en näringsidkares räkning, uthyrning av forskningsinfrastruktur och rådgivningstjänster betraktas som ekonomisk verksamhet. När den vetenskapliga institutionen utför annan ekonomisk verksamhet som inte hör samman med huvudverksamheten som inte är av ekonomisk karaktär, ska den separera sin huvudverksamhet och dess motsvarande finansiella flöden från dess övriga verksamhet och de finansiella flöden som avser denna.”

9

I punkt 12.5 i dekret nr 725 föreskrivs följande:

”[Det lettiska vetenskapsrådet] ska bedöma om projektförslaget uppfyller följande administrativa kriterier för stödberättigande: Projektet ska genomförs vid en vetenskaplig institution som uppfyller kraven i detta dekret.”

10

I de båda målen vid de hänskjutande domstolarna är sökandena privaträttsliga högskolor som har besvarat två separata uppmaningar att inkomma med projektansökningar under åren 2019 och 2020 som gjorts av det lettiska vetenskapsrådet för finansiering av forskningsprojekt.

11

Det lettiska vetenskapsrådet är en förvaltningsmyndighet som står under tillsyn av ministern för utbildning och vetenskap, vars syfte är att genomföra den nationella politiken för vetenskaplig och teknisk utveckling genom att säkerställa sakkunskap, genomförande och övervakning avseende program och projekt för vetenskaplig forskning som finansieras genom statsbudgeten, Europeiska unionens strukturfonder och andra utländska finansiella instrument.

12

BSA är ett bolag med begränsat ansvar som är etablerat i Lettland och vars verksamhet består i att tillhandahålla akademiska och icke-akademiska tjänster inom högre utbildning. Det rör sig om en högskola som är erkänd av staten och som dessutom är inskriven i registret över vetenskapliga institutioner.

13

Genom ett beslut av den 23 januari 2020 godkände det lettiska vetenskapsrådet förordningen om den allmänna inbjudan för projekt inom grundforskning och tillämpad forskning för 2020, inom ramen för vilken BSA lämnade in ett förslag till projekt.

14

Genom beslut av den 14 april 2020 avslog det lettiska vetenskapsrådet BSA:s förslag till projekt, med motiveringen att det inte kunde anses vara en vetenskaplig institution i den mening som avses i dekret nr 725, eftersom BSA inte uppfyllde definitionen av begreppet ”organisation för forskning och kunskapsspridning” i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014.

15

Det lettiska vetenskapsrådet angav närmare bestämt att de handlingar som BSA ingett inte innehöll några uppgifter som gjorde det möjligt att få veta om genomförandet av oberoende forskning utgjorde dess huvudsakliga verksamhet. Det lettiska vetenskapsrådet påpekade i detta avseende att 84 procent av dess omsättning för år 2019 utgjordes av skolavgifter som, med hänsyn till BSA:s verksamhet (bolag med begränsat ansvar vars huvudsakliga syfte var att generera vinst), motsvarade en ekonomisk verksamhet. Följaktligen slog det lettiska vetenskapsrådet fast att BSA:s huvudsakliga verksamhet skulle anses vara av kommersiell natur.

16

Det lettiska vetenskapsrådet ansåg även att de handlingar som BSA ingett inte innehöll tillräckliga uppgifter om att de företag som kunde utöva inflytande över BSA, till exempel i egenskap av aktieägare eller bolagsman, inte hade någon privilegierad tillgång till BSA:s forskningskapacitet eller till de forskningsresultat som den gav upphov till. Följaktligen ansåg det lettiska vetenskapsrådet att BSA inte kunde garantera att genomförandet av projektet och användningen av dess del av finansieringen var förenliga med punkt 6 i dekret nr 725, enligt vilken det krävs att anbudsgivaren genomför ett projekt som inte har något samband med dess ekonomiska verksamhet och gör en klar åtskillnad mellan den huvudsakliga verksamhet som inte är av ekonomisk art (och motsvarande finansiella flöden) och den verksamhet som anses utgöra ekonomisk verksamhet.

17

BSA överklagade det lettiska vetenskapsrådets beslut till Administratīvā rajona tiesa (distriktsförvaltningsdomstol, Lettland) och gjorde gällande att den oberoende forskningen utgör dess huvudsakliga verksamhet. BSA har gjort gällande att varken förordning nr 651/2014 eller förordningen om inbjudan att lämna förslag till projekt föreskriver att en sökande inte får bedriva ekonomisk verksamhet och göra en vinst därav. De fastställer inte heller vilken procentandel av verksamheten som ska vara ekonomisk respektive icke-ekonomisk. BSA har vidare hävdat att BSA tydligt gör åtskillnad mellan de huvudsakliga icke-ekonomiska verksamheterna och de ekonomiska verksamheterna och de därtill knutna finansiella flödena.

18

Den hänskjutande domstolen önskar därför få klarhet i hur begreppet ”organisation för forskning och kunskapsspridning” i den mening som avses i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014, till vilken den lettiska lagstiftningen hänvisar, ska tolkas och vilka kriterier som ska tillämpas för att klassificera en sådan organisation.

19

Mot denna bakgrund beslutade Administratīvā rajona tiesa (Distriktsförvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

20

SSE är ett bolag med begränsat ansvar som är etablerat i Lettland och som bland annat har vetenskaplig utveckling som mål och bedriver grundforskning och tillämpad forskning inom ekonomi. SSE tillhandahåller även högskoleutbildning och yrkesutbildning. SSE:s enda delägare är stiftelsen ”Rīgas Ekonomikas augstskola – Stockholm School of Economics in Riga”, som är registrerad i registret över föreningar och stiftelser.

21

Genom ett beslut av den 22 maj 2019 godkände det lettiska vetenskapsrådet förordningen om den allmänna inbjudan för projekt inom grundforskning och tillämpad forskning för 2019, inom ramen för vilken SSE lämnade in ett förslag till projekt.

22

Genom beslut av den 19 september 2019 avslog det lettiska vetenskapsrådet SSE:s förslag till projekt, med motiveringen att SSE inte kunde anses vara en vetenskaplig institution i den mening som avses i dekret nr 725, eftersom SSE inte uppfyllde definitionen av begreppet ”organisation för forskning och kunskapsspridning” i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014.

23

Beslutet grundade sig huvudsakligen på den omständigheten att det framgick av SSE:s förslag till projekt att omsättningen för SSE:s icke-ekonomiska verksamhet under år 2018 var 34 procent av den totala omsättningen medan omsättningen för SSE:s ekonomiska verksamhet var 66 procent.

24

Det lettiska vetenskapsrådet drog därav slutsatsen att SSE:s huvudsakliga verksamhet var av kommersiell karaktär och att det inte kunde anses att SSE:s främsta syfte var att bedriva oberoende grundforskning, industriell forskning eller experimentell utveckling, eller att sprida resultaten av sådan verksamhet genom undervisning, offentliggörande eller kunskapsöverföring. Det lettiska vetenskapsrådet ansåg även att de handlingar som SSE ingett inte heller innehöll några uppgifter som tydde på att SSE:s samtliga inkomster från dess huvudsakliga verksamhet återinvesterades i denna verksamhet.

25

SSE överklagade det lettiska vetenskapsrådets avslagsbeslut till Administratīvā rajona tiesa (Distriktsförvaltningsdomstolen) och gjorde bland annat gällande att SSE uppfyllde kraven i dekret nr 725, eftersom det var inskrivet i registret över vetenskapliga institutioner och dess huvudsakliga verksamhet inte var ekonomisk. SSE har i detta avseende företett handlingar som visar att de finansiella flöden som genererats av dess huvudsakliga verksamhet var avskilda från den ekonomiska verksamheten och att vinsterna från dess ekonomiska verksamhet återinvesterades i forskningsinstitutionens huvudsakliga verksamhet.

26

Administratīvā rajona tiesa (Distriktsförvaltningsdomstolen) avslog överklagandet genom dom av den 8 juni 2020 SSE. Den domstolen medgav att den vetenskapliga verksamheten var ett av SSE:s verksamhetsområden, men påpekade att det i rapporten om omsättningen för år 2018 angavs att SSE:s ekonomiska verksamhet motsvarade en större del av SSE:s intäkter och utgifter än vad som härrörde från dess icke-ekonomiska verksamhet. Kommissionen drog härav slutsatsen att SSE inte var en vetenskaplig institution som kunde erhålla statlig finansiering för grundläggande och tillämpad forskning.

27

SSE överklagade denna dom till Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen, Lettland).

28

Den domstolen hyser tvivel om de bedömningar som det lettiska vetenskapsrådet och Administratīvā rajona tiesa (Distriktsförvaltningsdomstolen) har gjort. Den domstolen anser att om man godkänner de kriterier som dessa har fastställt för beviljande av stöd till en vetenskaplig institution, enligt vilka de intäkter och kostnader som har samband med dess ekonomiska verksamhet ska vara lägre än de som härrör från icke-ekonomisk verksamhet, skulle de privata högskolorna inte kunna erhålla offentligt stöd till forskningen, vilket skulle leda till en skillnad i behandling till nackdel för dem.

29

Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen) anser att det inte klart framgår av förordning nr 651/2014 huruvida det vid kvalificeringen av en enhet som ”organisation för forskning och kunskapsspridning” är motiverat att beakta hur stor andel av enhetens intäkter och kostnader som härrör från dess ekonomiska respektive icke-ekonomiska verksamhet.

30

Den anser att utgången i det mål som den har att avgöra beror på EU-domstolens tolkning av artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014.

31

Mot denna bakgrund beslutade Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

32

Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det, enligt fast rättspraxis, uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av en unionsbestämmelse (dom av den 10 december 2020, J & S Service, C‑620/19, EU:C:2020:1011, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

33

Frågor som rör unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 24 februari 2022, Tiketa, C‑536/20, EU:C:2022:112, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

34

I förevarande mål har domstolen blivit ombedd att tolka artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014, i vilken begreppet ”organisation för forskning och kunskapsspridning” definieras. Det är emellertid inom ramen för tvister avseende tillämpningen av dekret nr 725 om beviljande av offentlig finansiering för grundforskning, som tillämpas av det lettiska vetenskapsrådet, som de hänskjutande domstolarna har framställt respektive begäran om förhandsavgörande. Såsom dessa domstolar har angett hänvisas det i punkt 2.7 i dekret nr 725 på ett klart och ovillkorligt sätt till artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 och preciseras att de som föreslår ett projekt, för att kunna få rätt till offentlig finansiering av grundforskning från det lettiska vetenskapsrådet, måste uppfylla definitionen av organisation för forskning i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014. Eftersom utgången i de nationella målen, såsom nämnda domstolar tillräckligt har redogjort för, är beroende av tolkningen av denna bestämmelse i förordning nr 651/2014, framstår EU-domstolens svar på tolkningsfrågorna som nödvändiga för att de hänskjutande domstolarna ska kunna avgöra de nationella målen.

35

I det avseendet ska det erinras om att EU-domstolen i tidigare fall där omständigheterna i det nationella målet inte omfattades av unionsrättens tillämpningsområde har funnit att en begäran om förhandsavgörande rörande tolkningen av unionsbestämmelser ändå kan tas upp till prövning om unionsbestämmelserna har gjorts tillämpliga genom en hänvisning i nationell lagstiftning till deras innehåll. Domstolen har dessutom i fast rättspraxis slagit fast att det i en sådan situation är uppenbart att det finns ett unionsrättsligt intresse av att de bestämmelser som har hämtats från unionsrätten tolkas på ett enhetligt sätt, för att i framtiden undvika olika tolkningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi, C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkterna 36 och 37, av den 24 oktober 2019, Belgische Staat, C‑469/18 och C‑470/18, EU:C:2019:895, punkterna 21–23 och där angiven rättspraxis, samt av den 10 december 2020, J & S Service, C‑620/19, EU:C:2020:1011, punkterna 34, 44 och 45).

36

Det framgår av respektive begäran om förhandsavgörande att de lettiska myndigheterna, genom att i punkt 2.7 i dekret nr 725 på ett direkt och ovillkorligt sätt hänvisa till artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 inom ramen för fastställandet av kriterierna för att kunna erhålla offentlig finansiering av grundforskning, har velat garantera samstämmigheten mellan nationell rätt och relevant unionsrätt och säkerställa att deras system för offentlig finansiering av grundforskning är förenligt med unionsrättens bestämmelser om statligt stöd, med den följden att nämnda hänvisning inte ändrar räckvidden av eller innehållet denna bestämmelse.

37

Under dessa omständigheter ska domstolen besvara frågorna 1–4 i de båda målen i den del de avser tolkningen av artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014.

38

När det gäller den femte frågan i mål C‑164/21, om relevansen av ursprunget för de studerande som en enhet tar emot och den typ av utbildning som den tillhandahåller som kriterier för att den ska betraktas som en organisation för forskning och kunskapsspridning, kan det emellertid konstateras att den är hypotetisk till sin karaktär, eftersom den hänskjutande domstolen inte tillräckligt tydligt och exakt har förklarat de skäl som har lett till att den har ställt denna fråga och i vilken utsträckning ett svar på denna fråga är nödvändigt för att avgöra den tvist som den har att pröva.

39

I begäran om förhandsavgörande i mål C‑164/21 anges nämligen inte på vilket sätt de kriterier som denna fråga avser är relevanta i det nationella målet, till exempel i den mån de ligger till grund för det lettiska vetenskapsrådets beslut, eller i den mån de åberopats av BSA inom ramen för dess överklagande till den hänskjutande domstolen. Den femte frågan i mål C‑164/21 kan således inte tas upp till sakprövning.

40

De hänskjutande domstolarna har ställt den första och den andra frågan i mål C‑164/21 samt den första, den andra och den tredje frågan i mål C‑318/21, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 ska tolkas så, att en privaträttslig enhet som bedriver flera verksamheter, däribland forskning, men vars intäkter till största delen härrör från ekonomisk verksamhet, såsom undervisningstjänster mot vederlag, kan anses vara en ”organisation för forskning och kunskapsspridning” i den mening som avses i den bestämmelsen.

41

De hänskjutande domstolarna har därigenom bett EU-domstolen att tolka begreppet ”organisation för forskning och kunskapsspridning”, såsom det definieras i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014, och ange vilka kriterier som gör det möjligt att identifiera en sådan organisation.

42

Enligt domstolens fasta praxis ska emellertid inte bara lydelsen beaktas vid tolkningen av en unionsbestämmelse, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i (dom av den 26 februari 2019, Rimšēvičs och ECB/Lettland, C‑202/18 och C‑238/18, EU:C:2019:139, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

43

I artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 definieras en organisation för forskning och kunskapsspridning som ”en enhet (såsom universitet eller forskningsinstitut, tekniköverföringsorgan, innovationsmäklare, forskningsinriktade fysiska eller virtuella gemensamma enheter), oberoende av dess rättsliga status (om den omfattas av offentligrättslig eller privaträttslig lagstiftning) eller finansieringssätt, vars främsta syfte är att bedriva oberoende grundforskning, industriell forskning eller experimentell utveckling, eller att sprida resultaten av sådan verksamhet genom undervisning, offentliggörande eller kunskapsöverföring”.

44

I denna bestämmelse preciseras dessutom att när en sådan enhet även bedriver ekonomisk verksamhet ska finansiering, kostnader och intäkter för sådan ekonomisk verksamhet redovisas separat. I bestämmelsen föreskrivs vidare att företag som kan utöva ett avgörande inflytande över en sådan organisation, till exempel i egenskap av aktieägare eller medlemmar, inte får ha företräde till de resultat organisationen uppnår.

45

Det framgår av en bokstavstolkning av artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 att det centrala kriteriet för att kvalificera en enhet som organisation för forskning och kunskapsspridning är det främsta syfte som den eftersträvar, som ska vara att bedriva oberoende grundforskning, industriell forskning eller experimentell utveckling, eller att sprida resultaten av sådan verksamhet genom undervisning, offentliggörande eller kunskapsöverföring.

46

För det första, vad gäller begreppet ”främsta syfte” kan det konstateras att det inte definieras i förordning nr 651/2014. Det ankommer således på domstolen att fastställa betydelsen och räckvidden av detta begrepp i enlighet med dess normala betydelse i vanligt språkbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2020, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Sjömäns påmönstring i Rotterdams hamn), C‑341/18, EU:C:2020:76, punkt 42 och där angiven rättspraxis). I vanligt språkbruk avser en enhets syfte det mål som den avser att uppnå och adjektivet ”främsta” understryker att det aktuella målet är av större betydelse och således att det ska ges företräde framför andra mål som enheten eventuellt eftersträvar.

47

Ur denna synvinkel framgår det av användningen av begreppet ”främsta syfte” i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 att en organisation för forskning och spridning av kunskap, i den mening som avses i denna bestämmelse, kan ha flera syften och olika typer av verksamheter, under förutsättning att det huvudsakliga målet är att bedriva oberoende forskning eller att brett sprida resultaten av denna verksamhet, vilket väger tyngre än de övriga mål som organet eventuellt eftersträvar.

48

Denna tolkning – enligt vilken artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 och begreppet ”främsta syfte” som denna bestämmelse grundar sig på inte utgör hinder för att en organisation för forskning och spridning av kunskap även bedriver annan, eventuellt ekonomisk, verksamhet, såsom undervisningsverksamhet mot vederlag, under förutsättning att denna verksamhet fortfarande är sekundär och icke dominerande i förhållande till den huvudsakliga, i allmänhet icke-ekonomiska, verksamheten avseende oberoende forskning eller spridning av resultaten av denna forskning – bekräftas av skäl 49 i denna förordning och punkt 20 i kommissionens meddelande från 2014, varav det framgår att en forskningsorganisation eller forskningsinfrastruktur kan bedriva både ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet.

49

För det andra, vad gäller den verksamhet som bedrivs för att uppnå enhetens främsta syfte, är det visserligen riktigt att ordalydelsen i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 och användningen av den samordnande konjunktionen ”eller” tyder på att organisationer för forskning och spridning av kunskap inte nödvändigtvis behöver bedriva både verksamhet avseende forskning och verksamhet avseende spridning av resultat, medan uttrycket ”resultaten av sådan verksamhet” med nödvändighet förutsätter att den verksamhet som består i spridning av organisationens kunskaper inte utan åtskillnad kan avse resultaten av vilken typ av forskning som helst, även om den inte har någon som helst koppling till organet i fråga, utan måste åtminstone delvis avse resultaten av den forskningsverksamhet som bedrivs av institutionen.

50

Av det ovannämnda följer att en enhet, för att kvalificeras som ”organisation för forskning och kunskapsspridning” i den mening som avses i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014, måste bedriva oberoende forskningsverksamhet, eventuellt kompletterad med spridning av resultaten av forskningsverksamheten.

51

Följaktligen kan organisationer som uteslutande ägnar sig åt undervisning och utbildning och som allmänt sprider det aktuella vetenskapliga läget inte betecknas som organisationer för forskning och kunskapsspridning. Denna tolkning stöds av syftet med och den allmänna systematiken i förordning nr 651/2014 och av den ordning för stöd till forskning, utveckling och innovation som, såsom framgår av bland annat skälen 45, 47 och 48 i denna förordning, inte kan syfta till att undanta stöd som beviljats enheter som uteslutande ägnar sig åt undervisning och spridning av allmänna kunskaper som inte har något samband med forskningsverksamhet som de för övrigt inte bedriver.

52

För det tredje, vad gäller de kriterier som ska ligga till grund för bedömningen av en enhets huvudsakliga syfte vid prövningen av huruvida en enhet ska anses utgöra en ”organisation för forskning och kunskapsspridning” i den mening som avses i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014, ska det först och främst konstateras att dessa kriterier inte specificeras i nämnda artikel 2 led 83. Av detta följer att denna bestämmelse gör det möjligt att vid bedömningen av en enhets främsta syfte beakta samtliga relevanta kriterier, såsom tillämpliga bestämmelser eller den ifrågavarande enhetens stadgar.

53

Domstolen har i detta avseende ombetts att uttala sig om betydelsen av strukturen på en enhets omsättning och av hur stor del av intäkterna som härrör från dess ekonomiska verksamhet vid bedömningen av enhetens främsta syfte. De hänskjutande domstolarna önskar närmare bestämt få klarhet i huruvida den omständigheten att en enhet erhåller mer än hälften av sina intäkter från sådan ekonomisk verksamhet nödvändigtvis innebär att den inte kan kvalificeras som en ”organisation för forskning och kunskapsspridning” i den mening som avses i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014.

54

I detta hänseende konstaterar domstolen inledningsvis att det i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 inte uppställs något krav vad gäller strukturen och ursprunget avseende finansieringen av enhetens verksamhet vid bedömningen av dess främsta syfte och för dess kvalificering som ”organisation för forskning och kunskapsspridning”. I denna bestämmelse preciseras till och med att en sådan kvalificering ska göras utan hänsyn till enhetens finansieringsmetod eller dess offentligrättsliga eller privaträttsliga ställning.

55

Kravet på separat redovisning i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 bekräftar dessutom att en organisation för forskning och kunskapsspridning även kan bedriva verksamhet av ekonomisk natur som genererar inkomster.

56

Slutligen ska det, såsom den lettiska och den nederländska regeringen samt kommissionen har framhållit, konstateras att kriteriet – avseende strukturen på en enhets omsättning och den andel av omsättningen som härrör från enhetens ekonomiska verksamhet respektive verksamheter, som i allmänhet inte är ekonomiska, avseende forskning och spridning av resultaten därav – om det betraktas isolerat, kan ge en förvrängd bild av en enhets faktiska verksamhet och dess främsta syfte, till exempel genom att underskatta den verkliga betydelsen av en verksamhet som endast genererar lite intäkter.

57

Domstolen finner således att kriteriet avseende strukturen på en enhets omsättning och den andel därav som härrör från enhetens ekonomiska verksamhet inte kan användas som det enda avgörande kriteriet vid bedömningen av enhetens främsta syfte vid prövningen av huruvida enheten eventuellt ska kvalificeras som en organisation för forskning och kunskapsspridning.

58

Artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 utgör emellertid inte hinder för att detta kriterium, i ett större sammanhang där samtliga relevanta omständigheter undersöks, kan beaktas som ett indicium bland andra på det främsta syfte som eftersträvas av en enhet.

59

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den andra frågan i mål C‑164/21 och den första, den andra och den tredje frågan i mål C‑318/21 besvaras enligt följande. Artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 ska tolkas så, att en privaträttslig enhet som bedriver flera verksamheter, däribland forskning, men vars huvudsakliga intäkter härrör från ekonomisk verksamhet, såsom tillhandahållande av undervisningstjänster mot vederlag, kan anses vara en ”organisation för forskning och kunskapsspridning”, i den mening som avses i denna bestämmelse, om det mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet kan fastställas att dess främsta syfte är att bedriva oberoende grundforskning, industriell forskning eller experimentell utveckling, eventuellt kompletterat med spridning av resultaten av denna forskningsverksamhet genom undervisning, offentliggörande eller kunskapsöverföring. I detta sammanhang kan det inte krävas att en sådan enhet erhåller en viss andel av sina intäkter från icke-ekonomisk verksamhet avseende forskning och spridning av kunskap.

60

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan i mål C‑164/21 för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 ska tolkas så, att det för att en enhet ska kunna anses vara en ”organisation för forskning och kunskapsspridning”, i den mening som avses i denna bestämmelse, är nödvändigt att denna enhet återinvesterar de inkomster som genereras av dess huvudsakliga verksamhet i samma verksamhet.

61

Domstolen konstaterar inledningsvis att det i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014, utöver skyldigheten att separat redovisa finansiering, kostnader och intäkter från en enhets eventuella ekonomiska verksamhet, inte uppställs något krav på hur enheten ska använda eller återinvestera sina intäkter för att kvalificeras som organisation för forskning och kunskapsspridning.

62

Såsom den nederländska regeringen och kommissionen har påpekat i sina yttranden fanns ett sådant krav på återinvestering av intäkter inom det tidigare systemet i kommissionens förordning nr 800/2008, vars artikel 30.1 bland annat föreskrev att ”[a]ll vinst ska återinvesteras i [forsknings]verksamheten, i spridning av resultaten eller i undervisning”, men detta krav har inte införts i förordning nr 651/2014.

63

Slutligen kan, i motsats till vad den lettiska regeringen har hävdat, ett sådant krav på återinvestering inte härledas ur punkt 19 b i kommissionens meddelande från år 2014, vilken, till skillnad från punkt 19 a i samma meddelande, inte syftar till att kvalificera forskningsorganisationens huvudsakliga verksamhet, utan endast avser kvalificeringen av verksamheten avseende överföring av kunskap. Det är endast i syfte att ange på vilka villkor denna sistnämnda verksamhet kan kvalificeras som icke-ekonomisk som det i punkt 19 b hänvisas till ett krav på återinvestering av intäkter i forskningsorganisationens huvudsakliga verksamhet.

64

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan i mål C‑164/21 besvaras enligt följande. Artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 ska tolkas så, att det inte är nödvändigt, för att en enhet ska kunna anses vara en ”organisation för forskning och kunskapsspridning”, i den mening som avses i denna bestämmelse, att denna enhet återinvesterar de intäkter som genererats av dess huvudsakliga verksamhet i denna huvudsakliga verksamhet.

65

De hänskjutande domstolarna har ställt den fjärde frågan i målen C‑164/21 och C‑318/21 för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 ska tolkas så, att den rättsliga ställningen för delägare och aktieägare i en enhet, liksom den eventuella vinstgivande karaktären av den verksamhet som dessa bedriver och de mål som eftersträvas med den, utgör avgörande kriterier vid kvalificeringen av nämnda enhet som en ”organisation för forskning och kunskapsspridning” i den mening som avses i denna bestämmelse.

66

För det första föreskrivs det uttryckligen i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 att enhetens rättsliga status (om den omfattas av offentligrättslig eller privaträttslig lagstiftning) och dess finansieringssätt saknar betydelse för bedömningen av om enheten kan kvalificeras som en organisation för forskning och kunskapsspridning. Detta visar att kommissionen, som utformat förordning nr 651/2014, hade för avsikt att, vid kvalificeringen av en enhet som organisation för forskning och kunskapsspridning, inte beakta formella kriterier avseende enhetens rättsliga ställning och interna organisation.

67

För det andra antyder bestämmelsen i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 – enligt vilken företag som kan utöva ett avgörande inflytande på en organisation för forskning och kunskapsspridning, exempelvis i sin egenskap av aktieägare eller delägare, inte får ges en privilegierad tillgång till de resultat som den ger upphov till – att den rättsliga ställning som delägarna eller aktieägarna i en enhet har, och huruvida deras verksamhet eller syfte är vinstdrivande, inte är avgörande för huruvida enheten ska kvalificeras som en ”organisation för forskning och kunskapsspridning” i den mening som avses i den bestämmelsen.

68

Dessutom bör det noteras att denna regel endast gäller för enheter som kan betraktas som företag. Såsom domstolen har slagit fast vid upprepade tillfällen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 februari 2002, Wouters m.fl., C‑309/99, EU:C:2002:98, punkterna 46 och 47, och dom av den 11 juni 2020, kommissionen och Republiken Slovakien/Dôvera zdravotná poist'ovňa, C‑262/18 P och C‑271/18 P, EU:C:2020:450, punkterna 28 och 29), och såsom artikel 1 i bilaga I till förordning nr 651/2014 samt punkt 17 i kommissionens meddelande från år 2014 bekräftar, utgör ett ”företag”, i den mening som avses i unionsrätten, varje enhet som bedriver en ekonomisk verksamhet som består i att erbjuda produkter eller tjänster på en viss marknad, oberoende av dess rättsliga status eller om det syfte som eftersträvas är vinstdrivande eller inte. Såsom bland annat den lettiska och den nederländska regeringen samt kommissionen har gjort gällande, medför bestämmelsen i artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 således inte någon begränsning vad gäller den rättsliga ställningen för eventuella delägare eller aktieägare i en organisation för forskning och kunskapsspridning, eller huruvida de verksamheter som dessa bedriver är vinstdrivande eller inte och vilka mål som eftersträvas med dem.

69

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan i målen C‑164/21 och C‑318/21 besvaras enligt följande. Artikel 2 led 83 i förordning nr 651/2014 ska tolkas så, att den rättsliga ställningen för delägare och aktieägare i en enhet, liksom den eventuella vinstgivande karaktären av den verksamhet som dessa bedriver och de mål som eftersträvas med den, inte utgör avgörande kriterier vid kvalificeringen av nämnda enhet som en ”organisation för forskning och kunskapsspridning” i den mening som avses i denna bestämmelse.

70

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: