–

E.K. och S.K., genom M. Jusypenko, adwokat,

–

D.B.P., genom S. Dudzik, M. Kruk-Nieznańska, T. Spyra, A. Wróbel och A. Zapala, radcowie prawni,

–

B.S. och W.S., genom J. Wędrychowska, adwokat,

–

B.S. och Ł.S., genom M. Skorbacki, radca prawny,

–

M., genom A. Beneturski, adwokat, A. Cudna-Wagner, P. Gasińska, radcowie prawni, B. Miąskiewicz, adwokat och J. Wolak, radca prawny,

–

Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,

–

Finlands regering, genom H. Leppo, i egenskap av ombud,

–

Spaniens regering, genom A. Ballesteros Panizo, A. Gavela Llopis och J. Ruiz Sánchez, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom N. Ruiz García, M. Siekierzyńska och A. Szmytkowska, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 och artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Respektive begäran har framställts i tre mål mellan, i det första målet, å ena sidan E.K. och S.K. och å andra sidan D.B.P. (mål C‑80/21), i det andra målet å ena sidan B.S. och W.S och å andra sidan M. (mål C‑81/21) samt i det tredje målet å ena sidan B.S. och Ł.S. och å andra sidan M. (C‑82/21). Målen rör de förstnämnda parternas, i egenskap av konsumenter, yrkanden om ogiltigförklaring av kreditavtal som ingåtts med kreditinstituten D.B.P. och M., på den grunden att avtalen innehåller oskäliga villkor.

3

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

4

I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

5

I artikel 5 i kodeks cywilny (civillagen), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad civillagen), föreskrivs följande:

”En rättighet får inte utövas i strid med dess socioekonomiska syfte eller god sed. En sådan handling eller underlåtenhet från rättsinnehavarens sida anses inte utgöra utövande av denna rättighet och åtnjuter inte skydd.”

6

I artikel 58 i civillagen föreskrivs följande:

”1.   En rättshandling som strider mot eller syftar till att kringgå lagen är ogiltig, såvida inte annat föreskrivs i en relevant bestämmelse, såsom att de ogiltiga bestämmelserna i rättshandlingen ska ersättas av relevanta lagbestämmelser.

2.   En rättshandling som strider mot god sed är ogiltig.

3.   När endast en del av rättsakten är ogiltig förblir övriga delar gällande, såvida det inte framgår av omständigheterna att rättshandlingen inte skulle ha kommit till stånd utan de ogiltiga bestämmelserna.”

7

Artikel 65 i civillagen har följande lydelse:

”1.   Parternas vilja ska tolkas i enlighet med principerna om god sed och utifrån det sammanhang i vilket den kommit till uttryck.

2.   Ett avtal ska tolkas utifrån parternas gemensamma avsikter och det eftersträvade syftet snarare än utifrån dess bokstavliga lydelse.”

8

I artikel 117.1 och 117.2 i nämnda lag föreskrivs följande:

”1.   Med förbehåll för de undantag som föreskrivs i lag preskriberas egendomsfordringar.

2.   Vid utgången av preskriptionstiden kan gäldenären undandra sig sin förpliktelse såvida han eller hon inte avstår från att göra gällande preskription. Ett avstående från preskription före utgången av tidsfristen är emellertid ogiltigt.”

9

I artikel 118 i samma lag föreskrivs följande:

”Preskriptionstiden är sex år, såvida inte annat stadgas i en särskild bestämmelse. För periodiska fordringar och fordringar som har samband med utövande av näringsverksamhet är fristen tre år. Preskriptionstiden löper emellertid ut den sista dagen under kalenderåret, såvida inte preskriptionstiden är kortare än två år.”

10

I artikel 118 i civillagen, i dess lydelse fram till den 8 juli 2018, föreskrevs följande:

”Preskriptionstiden är tio år, såvida inte annat stadgas i en särskild bestämmelse. För periodiska fordringar och fordringar som har samband med utövande av näringsverksamhet är fristen tre år.”

11

I artikel 120.1 i denna lag föreskrivs följande:

”Preskriptionstiden börjar löpa den dag då fordran förfaller till betalning. Om en fordrans verkställbarhet är beroende av att rättsinnehavaren vidtar en viss åtgärd, börjar fristen att löpa den dag då fordran skulle ha blivit verkställbar om rättsinnehavaren hade vidtagit åtgärden utan dröjsmål.”

12

Artikel 123.1 i civillagen har följande lydelse:

”Preskriptionstiden avbryts 1) genom varje handling vid domstol eller annan myndighet som har utsetts att handlägga ärenden eller verkställa vissa typer av fordringar, eller vid en skiljedomstol, som företas i syfte att göra gällande, fastställa, driva in eller säkra en fordran, 2) genom att gäldenären erkänner fordran, eller 3) genom att ett medlingsförfarande inleds.”

13

I artikel 358.1–358.3 i samma lag föreskrivs följande:

”1.   När föremålet för förpliktelsen är ett penningbelopp uttryckt i utländsk valuta kan gäldenären verkställa betalningen i polsk valuta, såvida det inte i lag, ett rättsligt avgörande som ligger till grund för förpliktelsen eller annan rättshandling föreskrivs att betalning ska ske i utländsk valuta.

2.   Värdet av den utländska valutan beräknas enligt den genomsnittliga kurs som fastställts av Polens centralbank den dag då fordran förfaller till betalning, såvida inte annat föreskrivs i lag, ett rättsligt avgörande eller annan rättshandling.

3.   När gäldenären är i dröjsmål kan borgenären kräva betalning i polsk valuta enligt den genomsnittliga kurs som fastställts av Polens centralbank på betalningsdagen.”

14

I artikel 358.1 i civillagen, enligt den lydelse som gällde fram till den 23 januari 2009, föreskrevs följande:

”Med förbehåll för de undantag som föreskrivs i lag får penningförpliktelser inom Republiken Polens territorium endast uttryckas i polsk valuta.”

15

Artikel 3851 i civillagen har följande lydelse:

”1.   Villkor i ett konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är inte bindande för konsumenten om hans eller hennes rättigheter och skyldigheter enligt nämnda avtalsvillkor är utformade på ett sätt som strider mot god sed och allvarligt åsidosätter konsumentens intressen (oskäliga avtalsvillkor). Detta gäller inte villkor som fastställer parternas huvudsakliga prestationer, såsom pris eller vederlag, om de är tydligt formulerade.

2.   När ett avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten enligt punkt 1, förblir övriga delar av avtalet bindande för parterna.

3.   Avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling anses konsumenten inte ha haft något verkligt inflytande över. Detta gäller i synnerhet avtalsvillkor hämtade från ett standardavtal som den andra avtalsparten föreslagit för konsumenten.

4.   Det ankommer på den som påstår att en klausul har varit föremål för individuell förhandling att bevisa detta.”

16

Artikel 3852 i civillagen har följande lydelse:

”Ett avtalsvillkors förenlighet med god sed ska bedömas utifrån situationen vid tidpunkten för avtalets ingående med beaktande av avtalets innehåll, omständigheterna vid tidpunkten för avtalets ingående och andra avtal som har samband med det avtal vars villkor är föremål för bedömning.”

17

I artikel 405 i samma lag anges följande:

”Den som utan rättslig grund erhåller en ekonomisk fördel på en annan persons bekostnad är skyldig att återgälda fördelen i natura och, om detta inte är möjligt, ersätta dess värde.”

18

Artikel 410 i civillagen har följande lydelse:

”1.   Bestämmelserna i föregående artiklar är bland annat tillämpliga på felaktigt utbetalda belopp.

2.   Belopp har utbetalats felaktigt när den som har erlagt betalningen över huvud taget inte hade någon skyldighet härtill eller gentemot den person till vilken betalningen erlagts, när grunden för betalningen inte längre föreligger, när det eftersträvade syftet med betalningen inte har uppnåtts eller när den rättsakt som fastställde betalningskravet var ogiltig och inte blev giltig efter erlagd betalning.”

19

Artikel 4421.1 i denna lag har följande lydelse:

”Rätten till ersättning för skada till följd av en ogiltig rättsakt preskriberas tre år efter den dag då den skadelidande fick kännedom om eller, med rimlig aktsamhet, hade kunnat få kännedom om skadan och om vem som är ansvarig. Denna frist får emellertid inte överstiga tio år räknat från den dag då den skadeståndsgrundande händelsen inträffade.”

20

I artikel 4421.1 i samma lag, enligt den lydelse som gällde fram till den 26 juni 2017, föreskrevs följande:

”Rätten till ersättning för skada till följd av en ogiltig rättsakt preskriberas tre år efter den dag då den skadelidande fick kännedom om skadan och om vem som var ansvarig. Denna frist får emellertid inte överstiga tio år räknat från den dag då den skadeståndsgrundande händelsen inträffade.”

21

I artikel 69.1 i ustawa prawo bankowe (banklagen) av den 29 augusti 1997 (Dz. U. av 1997, nr 140, position 939), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen, föreskrivs följande:

”Genom låneavtalet åtar sig banken att under en viss period och för ett visst ändamål ställa ett penningbelopp till låntagarens förfogande, i enlighet med vad som anges i avtalet, och låntagaren åtar sig att använda nämnda medel i överensstämmelse med avtalsvillkoren, återbetala lånet jämte ränta inom de avtalade fristerna samt betala en avgift på det beviljade lånet.”

22

I artikel 69.2 i banklagen, i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen, föreskrivs följande:

”Låneavtal ska ingås skriftligen och innehålla uppgifter om, i synnerhet: 1) namnet på avtalsparterna, 2) lånebelopp och valuta, 3) syfte med lånet, 4) villkor och frister för återbetalning av lånet, 5) låneränta och villkor för ränteändringar, 6) garantier för återbetalning av lånet, 7) bankens befogenheter i samband med kontrollen av användningen och återbetalningen av lånet, 8) tidpunkt och metod för hur penningmedlen ska ställas till låntagarens förfogande, 9) avgiftens storlek, om sådan har avtalats, 10) villkor för ändring och uppsägning av avtalet.”

23

E.K. och S.K. är konsumenter som under åren 2006 och 2008 ingick fyra hypotekslåneavtal med bankinstitutet D.B.P. för att finansiera kostnaderna för förvärvet av fyra bostäder i Polen. Ett av dessa avtal, som ingicks den 8 juli 2008 och uttrycktes i schweiziska franc (CHF), avsåg ett belopp på 103260 CHF (cirka 100561 euro) med en återbetalningstid på 360 månader, det vill säga fram till den 4 augusti 2038 (nedan kallat avtalet i mål C‑80/21). Det rörde sig om ett lån med en rörlig räntesats på 3,80 procent. Lånet skulle återbetalas genom fasta månatliga amorteringar.

24

E.K. och S.K. godtog vid detta tillfälle ”Lånevillkoren”, som reglerar ut- och återbetalningen av lånet samt innehåller villkor om betalningssätt och närmare bestämt omräkningen till schweiziska franc.

25

Enligt dessa villkor ska för det första lånebeloppet betalas ut i polska zloty (PLN) och banken ska, vid omräkningen av lånebeloppet, tillämpa köpkursen för schweiziska franc enligt D.B.P:s ”Valutakurstabell” som gällde vid tidpunkten för utbetalningen av lånet eller den löpande månatliga betalningen. För det andra kan lånet betalas ut i schweiziska franc eller annan valuta med bankens samtycke. För det tredje kan banken säga upp avtalet eller minska det beviljade lånebeloppet om låntagaren inte uppfyller villkoren för att beviljas kredit eller graden av kreditvärdighet, förutsatt att hela lånebeloppet ännu inte har betalats ut. För det fjärde återbetalas lånet via autogiro från låntagarens konto till banken med ett belopp i polska zloty motsvarande den löpande månatliga amorteringen i schweiziska franc, förfallna fordringar och bankens övriga tillgodohavanden i schweiziska franc, beräknat med tillämpning av säljkursen för schweiziska franc enligt den ”Valutakurstabell” som i banken gällde två arbetsdagar före förfallodagen för varje amortering.

26

Under ingåendet av avtalet i mål C‑80/21 kontaktade E.K. och S.K. banken via digitala kommunikationsmedel och merparten av kredithandlingarna skrevs under av E.K. och S.K:s utsedda fullmaktshavare, utan att något av villkoren förhandlades med D.B.P. E.K. och S.K. bad D.B.P. att skicka ett utkast till avtal till dem så att de kunde skriva under via e-post, men dessa förfrågningar besvarades inte och avtalet i mål C‑80/21 skrevs under i E.K. och S.K.:s namn.

27

E.K och S.K., som ansåg att avtalet i mål C‑80/21 innehöll oskäliga villkor, väckte talan vid Sąd Rejonowy dla Warszawy – Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Śródmieście, Warszawa, Polen), med yrkande om att D.B.P. skulle förpliktas att betala dem ett belopp på 26274,90 PLN (cirka 5716 euro), jämte lagstadgad dröjsmålsränta från den 30 juli 2018 fram till dagen för betalning.

28

E.K. och S.K. har under förfarandet vid den hänskjutande domstolen upplysts av denna om konsekvenserna av en eventuell ogiltigförklaring av avtalet i mål C‑80/21. De har uppgett sig förstå och acceptera de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna av att avtalet blir ogiltigt och lämnat sitt samtycke till att den hänskjutande domstolen ogiltigförklarar det.

29

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det av, i stort sett, fast polsk rättspraxis följer att villkor för omräkning, såsom de som avser låntagarens möjlighet att återbetala lånet i schweiziska franc eller annan valuta med bankens samtycke (nedan kallade omräkningsvillkoren), är rättsstridiga. Merparten av de nationella domstolarna anser emellertid att omräkningsvillkoren endast delvis är oskäliga, närmare bestämt genom att möjligheten till ut- och återbetalning av lånet i schweiziska franc villkoras av att banken ger sitt uttryckliga samtycke därtill, och att avtalet kan bestå trots att dessa villkor har förklarats ogiltiga.

30

Den hänskjutande domstolen har inledningsvis angett att den rättspraxis enligt vilken omräkningsvillkoren kan ogiltigförklaras till den del de anger att ut- och återbetalningen av lånet endast kan ske i schweiziska franc med bankens samtycke, på så sätt att låntagaren kan genomföra dessa transaktioner i schweiziska franc utan föregående samtycke, innebär en ändring av innehållet i ett oskäligt villkor, vilket strider mot EU-domstolens praxis.

31

Den hänskjutande domstolen har tillagt att en sådan praxis dels minskar den avskräckande verkan av ogiltigförklaringen av ett oskäligt villkor, i den mån det företag som har uppställt sådana villkor kan utgå ifrån att den nationella domstolen i värsta fall ändrar villkoren i avtalet så att det kan fullgöras utan att företaget någonsin drabbas av några andra negativa konsekvenser. Vidare säkerställer den inte skyddet för konsumenter, som på grundval av avtalets innehåll är övertygade om att de är skyldiga att återbetala krediten enbart i polska zloty om inte banken uttryckligen samtycker till att det återbetalas i schweiziska franc, till dess att en nationell domstol meddelar ett beslut med motsatt innehåll.

32

Den hänskjutande domstolen har, med hänvisning till Sąd Najwyższys (Högsta domstolen, Polen) ställningstagande, vidare hänvisat till nationell rättspraxis av vilken det följer att, när endast vissa avtalsvillkor är oskäliga och således inte är bindande för konsumenten, utgör en ogiltigförklaring av dessa villkor inte hinder för att andra villkor i avtalet ändras så att avtalet i slutändan kan fullgöras. Den nationella domstolen ska närmare bestämt tolka parternas vilja och fastställa att kreditbeloppet redan från början uttrycktes i polska zloty och inte i schweiziska franc. Enligt den hänskjutande domstolen kan denna rättspraxis, som grundar sig på artikel 65.2 i civillagen, emellertid visa sig strida mot artiklarna 6 och 7 i direktiv 93/13. I en situation där konsumenten har godtagit att avtalet ogiltigförklaras strider nämligen en sådan nationell praxis mot förbudet för en domstol att ändra avtalet utöver ett konstaterande av att de oskäliga villkoren är ogiltiga.

33

Slutligen har den hänskjutande domstolen, i den mån E.K och S.K. har godtagit att avtalet i mål C‑80/21 ogiltigförklaras, övervägt en tredje lösning. Den nationella domstolen kan inledningsvis fastställa att omräkningsvillkoren i sin helhet utgör oskäliga avtalsvillkor som inte är bindande för parterna och utan vilka avtalet inte kan bestå. Därefter kan den konstatera att ett sådant avtal, som saknar de nödvändiga bestämmelserna om återbetalning av lånet och det sätt på vilket medlen ska ställas till låntagarens förfogande, strider mot lagen och är således ogiltigt, vilket innebär att samtliga prestationer som utförts i enlighet med avtalet är felaktiga och ska återbetalas. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att en sådan lösning skulle strida mot de nationella domstolarnas tolkning av relevanta nationella bestämmelser.

34

Sąd Rejonowy dla Warszawy – Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Śródmieście, Warszawa, Polen) har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

35

Den 3 februari 2009 ingick B.S. och W.S, i egenskap av konsumenter ett hypotekslåneavtal med banken M till ett belopp av 340000 PLN (cirka 73971 euro), avsett för fysiska personer och indexerat mot schweiziska franc för förvärv av en bostad (nedan kallat avtalet i mål C‑81/21). Lånet löpte på 360 månader, från den 3 februari 2009 till den 12 februari 2039 och skulle återbetalas med en fast månatlig amortering. Det rörde sig om ett lån med rörlig ränta. De månatliga amorteringarna skulle betalas i polska zloty efter det att de hade omräknats med tillämpning av den köpkurs som hade publicerats i bankens ”Valutakurstabell”. Förtida inlösen av hela eller en del av lånet, samt inbetalning av ett högre belopp än det månatliga amorteringsbeloppet, medförde en omräkning av det belopp som skulle återbetalas till den säljkurs för schweiziska franc som enligt bankens ”Valutakurstabell” gällde vid dagen och tidpunkten för återbetalningen.

36

Den 18 februari 2012 ingick parterna ett tilläggsavtal till avtalet i mål C‑81/21 som möjliggjorde för B.S. och W.S. att amortera på lånet direkt i schweiziska franc.

37

B.S. och W.S., som ansåg att avtalet i mål C‑81/21 innehöll oskäliga villkor, väckte den 23 juli 2020 talan vid Sąd Rejonowy dla Warszawy - Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Śródmieście, Warszawa, Polen) med yrkande om att M. skulle förpliktas att betala dem ett belopp på 37866,11 PLN (ungefär 8238 euro) och ett belopp 5358,10 CHF (ungefär 5215 euro), jämte dröjsmålsränta, det överskjutande beloppet av de kapitalinbetalningar som gjorts samt försäkringen för krediten.

38

Från den 1 juni 2010 till den 12 januari 2020 betalade B.S. och W.S., som återbetalning av krediten, ett belopp motsvarande 219169,44 PLN (cirka 47683 euro) till M. Den hänskjutande domstolen anser att, om vissa avtalsvillkor i avtalet i mål C‑81/21 inte ska anses vara bindande för B.S. och W.S., medan övriga avtalsvillkor ska fortsätta att gälla, hade summan av amorteringarna under denna period blivit 43749,97 PLN (cirka 9518 euro) lägre. Om den växelkurs som tillämpades på återbetalningen hade varit den genomsnittliga kursen för Polens centralbank i stället för den kurs som M tillämpat, skulle B.S. och W.S. dessutom ha betalat 2813,45 PLN (cirka 611 euro) respektive 2369,79 CHF (cirka 2306 euro) mindre i förhållande till summan av de månatliga amorteringar som faktiskt gjordes under denna period.

39

Den hänskjutande domstolen har preciserat att enligt, i stort sett, fast polsk rättspraxis anses omräkningsvillkor som härrör från standardavtal och som därför inte har varit föremål för individuell förhandling vara otillåtna enligt artikel 3851.1 i civillagen. Det mål som anhängiggjorts vid den nationella domstolen avser emellertid följderna av ett sådant konstaterande.

40

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att det i tidigare nationell rättspraxis ofta har slagits fast att den omständigheten att omräkningsvillkoren inte är tillämpliga i förhållande till konsumenten endast får till följd att kapitalet och de månatliga amorteringarna konverteras på grundval av en annan växelkurs än den som gäller för den bank mot vilken talan har väckts. I domen av den 3 oktober 2019, Dziubak (C‑260/18, EU:C:2019:819) slog EU-domstolen fast att artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för att luckor i ett avtal avhjälps när dessa uppstått till följd av att oskäliga villkor i avtalet undanröjts, enbart med stöd av allmängiltiga nationella bestämmelser enligt vilka verkningarna som anges i en rättshandling ska utfyllas med de verkningar som följer av principen om billighet eller sedvana, vilka bestämmelser inte utgör vare sig dispositiva bestämmelser eller bestämmelser som är tillämpliga om avtalsparterna kommit överens om detta.

41

Den hänskjutande domstolen har angett att det i polsk rättspraxis finns två motstridiga ståndpunkter. Enligt den första ståndpunkten ska ett kreditavtal som är indexerat mot en utländsk valuta, efter det att omräkningsvillkoren har undanröjts, behandlas som ett kreditavtal uttryckt i polska zloty. Enligt den andra ståndpunkten medför ett undanröjande av sådana villkor att avtalet blir ogiltigt i sin helhet. Den hänskjutande domstolen har emellertid erinrat om att när den nya lydelsen av artikel 358 i civillagen redan var i kraft, utvecklades ett tredje alternativ, enligt vilket fastställandet av att omräkningsvillkoren är oskäliga inte nödvändigtvis innebär att hela indexeringsmekanismen kan ifrågasättas, vilket innebär att de avtalsvillkor som förklarats vara otillåtna ogiltigförklaras i den mån deras innehåll är rättsstridigt. Ett erkännande av att omräkningsvillkoren är oskäliga skulle således kunna leda till att avtalet ogiltigförklaras i sin helhet eller till att en del av avtalsvillkoren ogiltigförklaras, förutsatt att avtalet i enlighet med parternas vilja kan bestå i dess ursprungliga lydelse, utan de oskäliga villkoren.

42

Den hänskjutande domstolen anser, mot bakgrund av EU-domstolens relevanta praxis, att när den nationella domstolen anser att ett villkor är oskäligt, ska den slå fast att detta aldrig till någon del har varit bindande för konsumenten. Därefter ska det undersökas om avtalet kan fullgöras utan det rättsstridiga villkoret. Om så är fallet ska den nationella domstolen begränsa sig till att fastställa att avtalet består utan de oskäliga villkoren, varför frågan om tillämpningen av en dispositiv bestämmelse i nationell rätt inte uppkommer. Om domstolen i fråga däremot skulle finna att avtalet inte kan existera utan det rättsstridiga villkoret och följaktligen ska ogiltigförklaras, ska den pröva huruvida ogiltigförklaringen är till nackdel för konsumenten. Om så inte är fallet eller om konsumenten samtycker till att avtalet ogiltigförklaras, är den nationella domstolen skyldig att ogiltigförklara avtalet i dess helhet och kan inte komplettera det med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt.

43

I förevarande fall har B.S. och W.S. – som har förklarat sig förstå och godtagit de rättsliga och ekonomiska verkningarna av att avtalet i mål C‑81/21 ogiltigförklaras – yrkat, för det fall den hänskjutande domstolen skulle anse att avtalet i mål C‑81/21 kan bestå utan omräkningsvillkoren, återbetalning av den del av de månatliga amorteringarna som betalats in för mycket. Om den hänskjutande domstolen däremot finner att avtalet i mål C‑81/21 inte kan bestå utan omräkningsvillkoren, har de yrkat återbetalning av samtliga månatliga inbetalda amorteringar. Mot bakgrund av de principer som fastställts i domstolens praxis och med beaktande av omfattningen av det yrkande som B.S. och W.S. har framställt anser den hänskjutande domstolen att den faktiskt är skyldig att välja en av dessa två lösningar, utan att kunna använda sig av en dispositiv nationell bestämmelse, eftersom detta skulle innebära ett åsidosättande av artikel 6.1 i direktiv 93/13. Dessa två möjligheter tycks emellertid strida mot den av de nationella domstolarna föreslagna lösningen sedan nya lydelsen av artikel 358 i civillagen trädde i kraft, den 24 januari 2009, det vill säga efter det att avtalet i mål C‑81/21 ingicks.

44

Sąd Rejonowy dla Warszawy - Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Śródmieście, Warszawa, Polen) har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

45

Den 4 augusti 2006 ingick B.S. och Ł.S i egenskap av konsumenter ett hypotekslåneavtal med banken M. till ett belopp av 600000 PLN (cirka 130445 euro), avsett för fysiska personer och indexerat mot schweiziska franc för förvärv av en bostad (nedan kallat avtalet i mål C‑82/21). Lånet löpte på 360 månader, det vill säga från den 8 augusti 2006 till den 5 augusti 2036. Lånet återbetalades genom successivt minskande månatliga amorteringar till en rörlig räntesats. De månatliga amorteringsbeloppen skulle betalas i polska zloty efter det att de hade omräknats med tillämpning av säljkursen för schweiziska franc enligt M:s ”Valutakurstabell” som gällde på betalningsdagen. Vidare föreskrevs att förtida inlösen av hela eller en del av lånet, samt inbetalning av ett högre belopp än det månatliga amorteringsbeloppet, medför en omräkning av det belopp som ska återbetalas till säljkursen för schweiziska franc enligt nämnda valutakurstabell.

46

Den 8 december 2008 ingick B.S och Ł.S. ett tilläggsavtal till avtalet i mål C‑82/21, enligt vilket räntesatsen angavs vara ”LIBOR 3M”, ökad med en fast bankmarginal på 0,57 procent under lånets hela löptid.

47

B.S och Ł.S, som ansåg att avtalet i mål C‑82/21 innehöll oskäliga villkor bland annat för att det föreskrev konvertering av kapital och kreditbetalningar mot schweiziska franc och gav M. befogenhet att ändra räntesatsen för krediten, väckte talan vid Sąd Rejonowy dla Warszawy - Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Śródmieście, Warszawa, Polen), med yrkande om återbetalning av ett belopp på 74414,52 PLN (cirka 16285 euro), jämte lagstadgad dröjsmålsränta från den 30 juli 2019 fram till dagen för betalning. Vidare har B.S. och Ł.S. yrkat att M., för det fall det skulle anses att kreditavtalet i mål C‑82/21 är ogiltigt i sin helhet, vilket är en konsekvens som de är införstådda med och godtar, ska förpliktas att återbetala samtliga månatliga amorteringar till dem. De har i denna händelse yrkat att M. ska förpliktas att betala dem ett belopp på 72136,01 PLN (cirka 15787 euro), vilket motsvarar samtliga månatliga amorteringar som betalats under perioden från den 5 oktober 2006 till den 5 mars 2010.

48

På grundval av nuvarande nationell rättspraxis enligt vilken klausuler i ett sådant kreditavtal som de som B.S. och Ł.S. har ifrågasatt är rättsstridiga och medför att avtalet ska ogiltigförklaras i dess helhet, är den hänskjutande domstolen beredd att ogiltigförklara avtalet i mål C‑82/21. En sådan ogiltigförklaring har dock retroaktiv verkan (ex tunc), på så sätt att samtliga betalningar som gjorts i syfte att genomföra avtalet ska återbetalas enligt artikel 405 i civillagen, jämförd med artikel 410.1 i samma lag. M. har emellertid gjort gällande att B.S. och de Ł.S.:s talefrist har löpt ut. Enligt den hänskjutande domstolen är den, i den mån parternas talan i förevarande fall grundar sig på en egendomsfordran, skyldig att pröva om talan kan vara helt eller delvis preskriberad med tillämpning av den allmänna regeln avseende preskription av fordringar som, vad gäller fordringar som uppkommit före den 9 juli 2018, preskriberas efter tio år.

49

Den hänskjutande domstolen anser att den grundläggande frågan vid bedömningen av huruvida den av M. åberopade preskriptionen är välgrundad består i fastställandet av när preskriptionstiden för en sådan talan om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp börjar löpa. Enligt praxis från polska domstolar avseende artikel 120.1 i civillagen motsvarar denna startpunkt den dag då den felaktiga inbetalningen gjordes. Den tidpunkt då den som betalade in beloppet fick kännedom om att betalningen var felaktig och den tidpunkt då vederbörande faktiskt anmodade gäldenären att återbetala beloppet är i detta hänseende inte relevant för att fastställa nämnda startpunkt. Den hänskjutande domstolen har preciserat att dessa överväganden även är tillämpliga på tvister om återbetalning av felaktiga inbetalningar som skett i enlighet med ogiltiga avtalsklausuler när en part inte kände till att dessa villkor var ogiltiga.

50

Tillämpade på B.S. och Ł.S.:s talan borde emellertid dessa överväganden leda till att den hänskjutande domstolen slår fast att rätten till återbetalning av de månatliga amorteringar som erlagts mer än tio år före den dag då parterna väckte talan om en sådan återbetalning, det vill säga före den 7 augusti 2009, är preskriberade. Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på om en sådan lösning är förenlig med direktiv 93/13.

51

Enligt den hänskjutande domstolen är denna tolkning av artikel 120.1 i civillagen oförenlig med effektivitetsprincipen, eftersom den utgör hinder för att en talan om återbetalning underkastas en frist som börjar löpa oberoende av huruvida konsumenten vid den tidpunkten hade eller rimligen borde ha haft kännedom om att ett villkor i det avtal som åberopats till stöd för talan om återbetalning var oskäligt. En sådan tolkning skulle nämligen göra det orimligt svårt för konsumenten att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13.

52

Enligt den hänskjutande domstolen ska preskriptionsfristen för konsumentens rätt till återbetalning inte börja löpa så länge konsumenten inte fått kännedom om att avtalsvillkoret är oskäligt eller åtminstone inte innan konsumenten rimligen borde ha fått kännedom om detta, vilket innebär att den restriktiva tolkningen av artikel 120.1 i civillagen inte motsvarar kraven i direktiv 93/13. Den har tillagt att övriga bestämmelser i nationell rätt inte gör det möjligt att avhjälpa en sådan restriktiv tolkning.

53

Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att det följer av nationell rättspraxis och doktrin att bankens rätt att erhålla omedelbar återbetalning av lånebeloppet, för det fall avtalet ogiltigförklaras, börjar gälla först när låntagaren slutgiltigt har beslutat att godta verkningarna av att kreditavtalet ogiltigförklaras. Härav följer att konsumentens rätt till återbetalning av den felaktiga betalning som skett till följd av ett ogiltigt kreditavtal i praktiken ska anses vara preskriberad, om än endast delvis, trots att bankens motsvarande rättighet i allmänhet inte är det. En sådan situation är särskilt skadlig för konsumenterna, ger inte de garantier som krävs enligt direktiv 93/13 och strider mot likvärdighetsprincipen.

54

Enligt den hänskjutande domstolen har sistnämnda princip åsidosatts även av det skälet att preskriptionsfristen för konsumentens rätt till återbetalning av en felaktig betalning enligt unionsrätten börjar löpa tidigare än om konsumenten hade gjort gällande en liknande rättighet på grundval av nationella bestämmelser om skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden. I det senare fallet kan preskriptionsfristen enligt artikel 4421.1 i civillagen börja löpa först när den skadelidande får kännedom om skadan och om vem som är skyldig att ersätta den.

55

Sąd Rejonowy dla Warszawy - Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Śródmieście, Warszawa, Polen) har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, samt principerna om likvärdighet, effektivitet och rättssäkerhet, tolkas så, att de utgör hinder för en domstols tolkning av den nationella lagstiftningen, enligt vilken konsumentens talan med yrkande om att belopp som felaktigt erlagts med stöd av ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument ska preskriberas efter utgången av en tioårsperiod som börjar löpa varje gång konsumenten erlägger betalning, även i de fall där konsumenten inte hade kännedom om att villkoret var oskäligt?”

56

Domstolens ordförande beslutade den 14 april 2021 att förena målen C‑80/21, C‑81/21 och C‑82/21 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

57

Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken den nationella domstolen inte kan fastställa att ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare är oskäligt i sin helhet, utan endast såvitt avser de delar av villkoret som gör det oskäligt, vilket innebär att villkoret, efter det att sådana delar har undanröjts, delvis förblir giltigt.

58

För att besvara denna fråga ska det erinras om att det enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ankommer på de nationella domstolarna att underlåta att tillämpa oskäliga villkor så att de inte får bindande verkan för konsumenten, såvida inte konsumenten motsätter sig detta (dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

59

När den nationella domstolen fastställer att ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är ogiltigt, ska artikel 6.1 i direktiv 93/13 tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som innebär att den nationella domstolen kan fylla ut avtalet genom att ändra innehållet i detta villkor (dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

60

För det fall en nationell domstol skulle ha möjlighet att ändra innehållet i oskäliga villkor i sådana avtal kunde detta äventyra förverkligandet av det långsiktiga syftet med artikel 7 i direktiv 93/13. En sådan möjlighet skulle nämligen motverka den avskräckande effekt det har på näringsidkarna att sådana oskäliga villkor helt enkelt inte kan tillämpas gentemot konsumenterna, eftersom näringsidkarna skulle vara benägna att använda villkoren med vetskap om att även om de skulle ogiltigförklaras så skulle den nationella domstolen kunna fylla ut avtalet i nödvändig utsträckning på ett sådant sätt att näringsidkarnas intressen tillvaratogs (dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

61

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den del av omräkningsvillkoren som enligt polsk rättspraxis är oskälig avser bankens samtycke till att betala och återbetala krediten i schweiziska franc.

62

EU-domstolen har i detta hänseende visserligen slagit fast att artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att den nationella domstolen endast ogiltigförklarar den oskäliga delen av ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, när det avskräckande syftet med direktivet säkerställs genom nationella lagbestämmelser som reglerar dess användning, förutsatt att denna del utgörs av en särskild avtalsförpliktelse som kan bli föremål för en individuell prövning av oskäligheten. Däremot utgör dessa bestämmelser hinder för att den hänskjutande domstolen endast ogiltigförklarar den oskäliga delen av ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, när en sådan ogiltigförklaring skulle innebära att innehållet i villkoret ändrades på ett sätt som påverkar dess huvudsakliga innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, Bank BPH, C‑19/20, EU:C:2021:341, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

63

I förevarande fall finns det inget i handlingarna i målet som tyder på att det finns nationella bestämmelser som reglerar användningen av ett omräkningsvillkor och som bidrar till att säkerställa den avskräckande verkan som eftersträvas med direktiv 93/13, och inte heller att den oskäliga delen av omräkningsvillkoret utgör en särskild avtalsförpliktelse, vilket innebär att ett undanröjande av denna del inte skulle innebära en ändring av nämnda villkor på ett sätt som påverkar dess innehåll. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de villkor som uppställs i den rättspraxis som anges i föregående punkt är uppfyllda.

64

Av det anförda följer att artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken den nationella domstolen inte kan fastställa att ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare är oskäligt i sin helhet, utan endast såvitt avser de delar av villkoret som gör det oskäligt, vilket innebär att villkoret, efter det att sådana delar har undanröjts, delvis förblir giltigt när ogiltigförklaringen innebär att villkoret ändras på ett sätt som påverkar dess innehåll, vilket det ankommer på den nationella domstolen kontrollera.

65

Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en nationell domstol, efter att ha fastställt att ett oskäligt villkor i ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare är ogiltigt utan att detta medför att avtalet är ogiltigt i dess helhet, kan ersätta detta villkor med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt.

66

Det ska erinras om att syftet med artikel 6.1 i direktiv 93/13, och i synnerhet den andra delen av meningen, inte är att alla avtal som innehåller oskäliga villkor ska ogiltigförklaras, utan syftet är att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga. Vidare ska avtalet i princip bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren upphävs. Under förutsättning att detta sistnämnda villkor är uppfyllt kan det aktuella avtalet, enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13, bestå i den mån det är juridiskt möjligt att avtalet består på detta sätt utan de oskäliga avtalsvillkoren enligt reglerna i nationell rätt, vilket ska fastställas genom en objektiv bedömning (dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

67

Den särskilda möjligheten att ersätta ett oskäligt villkor med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt är begränsad till fall då den nationella domstolen skulle vara tvungen att ogiltigförklara det aktuella avtalet i dess helhet om det oskäliga villkoret undanröjdes och konsumenten därmed skulle utsättas för särskilt negativa konsekvenser och således straffas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

68

När ett avtal kan bestå, efter det att oskäliga villkor har undanröjts, kan den nationella domstolen följaktligen inte ersätta dessa villkor med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt.

69

Härav följer att artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en nationell domstol, efter att ha fastställt att ett oskäligt villkor i ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare är ogiltigt utan att detta medför att avtalet är ogiltigt i dess helhet, kan ersätta detta villkor med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt.

70

Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en nationell domstol, efter att ha fastställt att ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare är ogiltigt och att detta medför att avtalet i dess helhet är ogiltigt, kan ersätta det ogiltigförklarade villkoret med antingen en tolkning av parternas viljeförklaringar för att undvika att avtalet ogiltigförklaras, eller en dispositiv bestämmelse i nationell rätt, trots att konsumenten har informerats om och godtagit konsekvenserna av att nämnda avtal ogiltigförklaras.

71

För det första, ska det erinras om att, såsom framgår av punkt 67 i förevarande dom, den särskilda möjligheten att ersätta ett oskäligt avtalsvillkor som ogiltigförklarats med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt är begränsad till de fall då en ogiltigförklaring av detta oskäliga villkor skulle tvinga den nationella domstolen att ogiltigförklara avtalet i dess helhet och därigenom utsätta konsumenten för synnerligen negativa konsekvenser, så att konsumenten straffas.

72

För det andra, betonas att möjligheten att ersätta ett villkor – som utgör ett undantag från den allmänna regeln att det aktuella avtalet förblir bindande för parterna endast om det kan bestå utan de oskäliga villkor det innehåller – är begränsad till bestämmelser i nationell rätt av dispositiv karaktär eller som är tillämpliga för det fall avtalsparterna har kommit överens om detta och grundas bland annat på motiveringen att sådana bestämmelser normalt sett inte innehåller några oskäliga avtalsvillkor (dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

73

För det tredje, vad beträffar den vikt som ska tillmätas konsumentens vilja i detta avseende har domstolen, beträffande den nationella domstolens skyldighet att vid behov ex officio underlåta att tillämpa oskäliga villkor i enlighet med artikel 6.1 i direktiv 93/13, preciserat att denna domstol inte är skyldig att underlåta att tillämpa det aktuella villkoret om konsumenten, efter att ha upplysts av nämnda domstol, avser att inte göra gällande att villkoret är oskäligt och icke bindande och därmed ger sitt fria och informerade samtycke till det aktuella villkoret (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

74

Slutligen har domstolen även slagit att artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att konsekvenserna för konsumentens situation av att ett avtal ogiltigförklaras i sin helhet – såsom de som avses i domen av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai (C‑26/13, EU:C:2014:282) – ska bedömas med avseende på de omständigheter som förelåg eller kunde förutses då tvisten uppstod. Den vilja som konsumenten har gett uttryck för i detta avseende ska vara avgörande vid denna bedömning (dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 56 och där angiven rättspraxis). Den vilja som den berörda konsumenten har uttryckt kan emellertid inte väga tyngre än bedömningen, som omfattas av den nationella domstolens exklusiva behörighet, av huruvida genomförandet av de åtgärder som föreskrivs i relevant nationell lagstiftning gör det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om detta oskäliga villkor inte hade förelegat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2021, OTP Jelzálogbank m.fl., C‑932/19, EU:C:2021:673, punkt 50).

75

I förevarande fall framgår det av de handlingar som ingetts till domstolen att såväl E.K. som S.K, i mål C‑80/20, som B.S. och W.S. i mål C‑81/21 underrättades om följderna av en ogiltigförklaring av samtliga kreditavtal och att dessa samtyckte till en sådan ogiltigförklaring.

76

Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, framgår det inte heller av de handlingar som ingetts till EU-domstolen att det finns dispositiva bestämmelser i polsk rätt som är avsedda att ersätta de oskäliga villkor som undanröjts. Den hänskjutande domstolen har nämligen i princip frågat domstolen om det är möjligt att ersätta oskäliga villkor som undanröjts med allmänna nationella bestämmelser som inte är specifikt avsedda att tillämpas på avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument.

77

Domstolen har slagit fast att artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för att luckor i ett avtal avhjälps när dessa uppstått till följd av att oskäliga villkor i avtalet undanröjts, enbart med stöd av allmängiltiga nationella bestämmelser som inte utgör vare sig dispositiva bestämmelser eller bestämmelser som är tillämpliga om avtalsparterna kommit överens om detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 62).

78

Under alla omständigheter har, såsom framgår av punkt 75 i förevarande dom, de konsumenter som är aktuella i de nationella målen informerats om och godtagit konsekvenserna av att de kreditavtal som de ingått ogiltigförklaras i sin helhet. Med beaktande av att konsumentens vilja har en avgörande betydelse, såsom det erinrats om i punkt 74 i förevarande dom, förefaller det därför inte som om villkoret att en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet skulle medföra särskilt negativa konsekvenser för de berörda konsumenterna är uppfyllt, vilket krävs för att den nationella domstolen ska ha rätt att ersätta det oskäliga villkoret med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta.

79

När det gäller möjligheten att ersätta ett oskäligt villkor som ogiltigförklarats med en rättslig tolkning, kan det konstateras att någon sådan inte föreligger.

80

Det räcker härvid att erinra om att de nationella domstolarna endast är skyldiga att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor så att det inte får några bindande verkningar för konsumenten, utan att kunna ändra innehållet i villkoret. Avtalet ska nämligen i princip bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren upphävs, i den mån det är juridiskt möjligt att avtalet består på detta sätt enligt nationell rätt (se för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

81

Vad gäller möjligheten att låta ett avtal bestå även efter det att ett oskäligt villkor förklarats ogiltigt, har EU-domstolen å ena sidan slagit fast att direktiv 93/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den domstol vid vilken talan väckts inte får bifalla ett yrkande om ogiltigförklaring av ett avtal som grundar sig på att ett villkor är oskäligt, om det konstateras att detta villkor är oskäligt och att avtalet inte kan bestå utan detta villkor (se för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019, Dunai, C‑118/14 C‑118/17, EU:C:2019:207, punkt 56).

82

Å andra sidan har EU-domstolen även slagit fast att detta således inte utgör hinder för att en medlemsstat, med iakttagande av unionsrätten, i nationell lagstiftning föreskriver att ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument och som innehåller ett eller flera oskäliga villkor kan förklaras ogiltigt i sin helhet om detta leder till ett bättre skydd för konsumenten (dom av den 15 mars 2012, Pereničová och Perenič, C‑453/10, EU:C:2012:144, punkt 35).

83

Det följer av denna rättspraxis att en nationell domstol inte är behörig att ändra innehållet i ett oskäligt villkor som ogiltigförklarats i syfte att upprätthålla ett avtal som inte kan bestå efter det att villkoret i fråga har ogiltigförklarats, när den berörda konsumenten har informerats om och godtagit konsekvenserna av att avtalet ogiltigförklaras.

84

Av det anförda följer att artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en nationell domstol, efter att ha fastställt att ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare är ogiltigt och att detta medför att avtalet i dess helhet är ogiltigt, kan ersätta det ogiltigförklarade villkoret med antingen en tolkning av parternas viljeförklaringar för att undvika att avtalet ogiltigförklaras, eller en dispositiv bestämmelse i nationell rätt, trots att konsumenten har informerats om och godtagit konsekvenserna av att nämnda avtal ogiltigförklaras.

85

Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida direktiv 93/13, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken den tioåriga preskriptionsfristen för konsumentens talan om återbetalning av belopp som felaktigt betalats till en näringsidkare med tillämpning av ett oskäligt villkor i ett kreditavtal, börjar löpa varje gång konsumenten gör en inbetalning, trots att konsumenten vid den tidpunkten inte själv kunde avgöra huruvida villkoret var oskäligt eller inte kände till att villkoret var oskäligt, och utan att beakta att avtalet hade en avbetalningstid, i det här fallet trettio år, som vida överskred den lagstadgade preskriptionstiden på tio år.

86

Domstolen framhåller att det i avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området, enligt fast rättspraxis, i varje medlemsstats rättsordning, enligt principen om medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor, ska antas regler för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

87

Vad avser effektivitetsprincipen ska det erinras om att det framgår av fast rättspraxis att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid nationella domstolar och andra myndigheter betraktat som en helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Utifrån detta perspektiv måste, i förekommande fall, grundläggande principer i det nationella domstolsväsendet beaktas, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

88

Domstolen har dessutom preciserat att medlemsstaternas skyldighet att fastställa processuella regler som säkerställer skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, bland annat de rättigheter som följer av direktiv 93/13, inbegriper ett krav på ett effektivt domstolsskydd, vilket även har stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta skydd måste gälla bland annat fastställandet av de processuella reglerna för väckande av en talan som grundar sig på sådana rättigheter (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

89

Vad beträffar bedömningen av det som kännetecknar den preskriptionsfrist som är i fråga i de nationella målen, har domstolen preciserat att bedömningen ska avse fristens längd och dess tillämpningsvillkor, inbegripet den händelse som utlöser fristen (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

90

Domstolen har visserligen slagit fast att en talan som väckts av en konsument i syfte att fastställa att ett villkor i ett avtal som vederbörande har ingått med en näringsidkare är oskäligt inte kan bli föremål för någon som helst preskriptionsfrist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 38 och där angiven rättspraxis), men preciserat att artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 inte utgör hinder mot nationella bestämmelser som föreskriver en preskriptionsfrist för att väcka talan i syfte att göra gällande rättsverkningarna, i form av krav på återbetalning, av denna fastställelse, under förutsättning att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

91

Det kan således konstateras att en invändning om att en begäran om återbetalning som framställts av konsumenter för att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13 omfattas av en preskriptionsfrist, således inte i sig strider mot effektivitetsprincipen, förutsatt att en tillämpning av denna frist inte i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av detta direktiv (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19 EU:C:2021:470, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

92

Vad gäller längden på den preskriptionsfrist som gäller för en begäran från en konsument om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp på grundval av oskäliga avtalsvillkor i den mening som avses i direktiv 93/13, ska det påpekas att domstolen redan har haft tillfälle att uttala sig om huruvida preskriptionsfrister som är kortare än de som är aktuella i de nationella målen, vilka har löptider på tre och fem år och som har åberopats i syfte att invända mot talan som syftar till att göra gällande att ett avtalsvillkor är oskäligt, är förenliga med effektivitetsprincipen. Förutsatt att de har fastställts och är kända i förväg, är dessa tidsfrister i princip tillräckliga för att den berörda konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan. Preskriptionstider på tre till fem år är således inte i sig oförenliga med effektivitetsprincipen (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

93

Det ska följaktligen slås fast att en preskriptionsfrist på tio år, såsom den som är i fråga i de nationella målen, som har fastställts och är känd i förväg, och som har gjorts gällande med avseende på en begäran från en konsument om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp på grundval av oskäliga avtalsvillkor i den mening som avses i direktiv 93/13, inte förefaller vara sådan att den kan anses göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av direktiv 93/13. En frist med en sådan löptid är nämligen i princip materiellt sett tillräcklig för att konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan för att göra gällande sina rättigheter enligt detta direktiv, bland annat i form av krav på återbetalning som grundar sig på att ett avtalsvillkor är oskäligt.

94

Hänsyn ska emellertid tas till att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll. Det ska även erinras om att det är möjligt att konsumenterna inte känner till att ett villkor i ett hypotekslåneavtal är oskäligt, eller har en felaktig uppfattning om omfattningen av sina rättigheter enligt direktiv 93/13 (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19 – C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

95

EU-domstolen har i det sammanhanget slagit fast att kreditavtal, såsom det som är i fråga i de nationella målen, i allmänhet fullgörs under längre perioder. Om den händelse som utlöser preskriptionsfristen på tio år utgörs av varje betalning som låntagaren gör, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, kan det således inte uteslutas att preskription, åtminstone vad gäller en del av betalningarna, inträder redan innan det berörda avtalet löpt ut med följd att en sådan preskriptionsordning systematiskt kan beröva konsumenten möjligheten att begära återbetalning av belopp som erlagts med stöd av avtalsvillkor som strider mot nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia, C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 63).

96

När det gäller den tidpunkt då den preskriptionsfrist som är i fråga i de nationella målen börjar löpa, föreligger det en icke försumbar risk för att konsumenten, med hänsyn till hur den fastställs i nationell rättspraxis, inte på ett ändamålsenligt sätt kan göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13.

97

Det framgår nämligen av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att denna tioåriga preskriptionstid börjar löpa från och med dagen för varje prestation som den berörda konsumentens fullgör, även om konsumenten vid den tidpunkten själv inte kunde bedöma huruvida avtalsvillkoret var oskäligt eller inte hade kännedom om att det var oskäligt, och utan att ta hänsyn till att avtalet hade en återbetalningstid – i förevarande fall på trettio år – som vida översteg den lagstadgade preskriptionstiden på tio år.

98

En preskriptionsfrist kan anses vara förenlig med effektivitetsprincipen endast om konsumenten har haft möjlighet att få kännedom om sina rättigheter innan preskriptionstiden börjar löpa eller löper ut (dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

99

En invändning om att det föreligger en preskriptionsfrist på tio år, såsom den som är aktuell i det nationella målet, mot en talan som väckts av en konsument om återbetalning av belopp som felaktigt betalats på grundval av ett oskäligt villkor, i den mening som avses i direktiv 93/13, i ett kreditavtal som ingåtts med en näringsidkare, som börjar löpa från och med dagen för varje enskild prestation som konsumenten fullgör, även om konsumenten vid den tidpunkten själv inte kunde bedöma huruvida det aktuella avtalsvillkoret var oskäligt eller inte hade kännedom om att det var oskäligt, och utan att ta hänsyn till att avtalet hade en avbetalningstid – i förevarande fall på trettio år – som vida överskred den lagstadgade preskriptionstiden på tio år, är inte ägnad att säkerställa ett effektivt skydd för nämnda konsument. En sådan tidsfrist gör det följaktligen orimligt svårt för konsumenten att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13 och åsidosätter således effektivitetsprincipen.

100

Härav följer att direktiv 93/13, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken den tioåriga preskriptionsfristen för konsumentens talan om återbetalning av belopp som felaktigt betalats till en näringsidkare med tillämpning av ett oskäligt villkor i ett kreditavtal, börjar löpa varje gång konsumenten gör en inbetalning, trots att konsumenten vid den tidpunkten inte själv kunde avgöra huruvida villkoret var oskäligt eller inte kände till att villkoret var oskäligt, och utan att ta hänsyn till att avtalet hade en avbetalningstid – i förevarande fall på trettio år – som vida överskred den lagstadgade preskriptionstiden på tio år.

101

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande: