1

Uniwersytet Wrocławski (universitetet i Wrocław, Polen) och Republiken Polen har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 13 juni 2017, Uniwersytet Wrocławski/REA (T-137/16, ej publicerat, nedan kallat det överklagade beslutet, EU:T:2017:407), genom vilket tribunalen avvisade talan från universitetet i Wrocław avseende dels ogiltigförklaring av de beslut som fattats av Genomförandeorganet för forskning (REA), som agerar på Europeiska kommissionens vägnar, att säga upp bidragsavtalet Cossar (nr 252908) och förpliktade detta universitet att återbetala 36508,37 euro, 58031,38 euro och 6286,68 euro samt att betala skadestånd på 5803,14 euro, dels att REA skulle återbetala motsvarande belopp med ränta från den dag då universitetet betalade tillbaka bidraget fram till dess att återbetalning sker.

2

Artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad stadgan), vilken enligt artikel 53 första stycket i nämnda stadga är tillämplig på tribunalen, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna och unionens institutioner ska vid domstolen företrädas av ett ombud som utses för varje ärende; ombudet får biträdas av en rådgivare eller av en advokat.

De andra stater än medlemsstaterna som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt Eftas övervakningsmyndighet enligt det avtalet ska företrädas på samma sätt.

Övriga parter ska företrädas av en advokat.

Endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får företräda eller biträda en part vid domstolen.”

3

I artikel 51.1 i tribunalens rättegångsregler föreskrivs följande:

”En rättegångsdeltagare ska företrädas av ett ombud eller en advokat enligt villkoren i artikel 19 i stadgan.”

4

Enligt polsk rätt erkänns, vid sidan av advokatyrket, juridiska rådgivare (radca prawny) som juridisk profession. Juridiska rådgivare kan begära att upptas i advokatsamfundet och således få behörighet att företräda sina klienter inför polska domstolar.

5

Bakgrunden till tvisten kan sammanfattas enligt följande.

6

Inom ramen för ett forskningsprogram inom området teknisk utveckling och demonstration ingick REA ett bidragsavtal med universitetet i Wrocław, där det bland annat angavs att en heltidsanställd forskare som var anställd inom den bidragsfinansierade verksamheten inte hade rätt att uppbära andra inkomster än de som avser dennes forskningsarbete.

7

Det visade sig emellertid att forskaren i fråga även uppbar ersättning för andra verksamheter, varför REA sade upp bidragsavtalet, ställde en debetnota på 36508,37 euro till universitetet i Wrocław och underrättade detta universitet om att REA avsåg att ta ut ett belopp på 6286,68 euro direkt från den garantifond som föreskrevs i bidragsavtalet. Universitetet i Wrocław betalade beloppet enligt nämnda debetnota.

8

Efter en undersökning som genomförts av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) skickade REA två ytterligare debetnotor till universitetet i Wrocław på 58031,38 euro, motsvarande återstoden av det stöd som skulle återkrävas, och 5803,14 euro i skadestånd med stöd av den straffrättsliga klausul som föreskrevs i bidragsavtalet. Universitetet i Wrocław betalade även dessa två debetnotor.

9

Universitet i Wrocław väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 25 mars 2016, talan och yrkade dels ogiltigförklaring av de beslut som fattats av REA om att säga upp bidragsavtalet och förpliktande för universitetet att återbetala en del av de ifrågavarande bidragen samt att betala skadestånd, dels att motsvarande belopp skulle återbetalas jämte ränta som beräknas från och med dagen för betalning från detta universitet till dess att de återbetalades av REA.

10

REA framställde i sitt svaromål en invändning om rättegångshinder och gjorde bland annat gällande att den juridiska rådgivare som företrädde universitetet i Wrocław var anställd hos ett forskningscenter vid detta universitets fakultet för juridik och förvaltning och därför inte uppfyllde det krav på oberoende som krävs enligt stadgan.

11

Universitetet i Wrocław gjorde gällande att även om den juridiska rådgivare som företrädde universitetet vid tribunalen tidigare hade varit knuten till universitetet genom ett anställningsavtal, var detta inte längre fallet när talan väcktes i första instans. Den juridiska rådgivaren är nämligen, sedan den 3 oktober 2015, knuten till universitetet genom ett civilrättsligt avtal om tillhandahållande av undervisning. Detta avtal kännetecknas av att det inte föreligger någon underordnad ställning och kan därför inte jämställas med ett anställningsavtal.

12

I punkt 14 i det överklagade beslutet påpekade tribunalen att det i artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan, som är tillämplig på förfarandet vid tribunalen i enlighet med artikel 53 i samma stadga föreskrivs att ”icke privilegierade parter” ska företrädas av en advokat och att endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i en medlemsstat får företräda eller biträda dessa parter vid domstolen.

13

I punkterna 16 och 17 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen om, beträffande dessa två kumulativa villkor, att begreppet advokat, i motsats till den behörighet som gäller vid en domstol i en medlemsstat, inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt för att bestämma dess betydelse och räckvidd. Tribunalen preciserade att enligt domstolens fasta praxis ska detta begrepp i möjligaste mån tolkas självständigt med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår och det mål som eftersträvas, utan att hänvisa till nationell rätt.

14

Tribunalen fann således, i punkt 18 i det överklagade beslutet, med hänvisning till utformningen av advokatens roll i unionens rättsordning, vilken härrör från de gemensamma rättsliga traditioner som är gemensamma för medlemsstaterna, och som artikel 19 i stadgan grundar sig på, och med hänvisning till, bland annat, dom av den 18 maj 1982, AM & S Europe/kommissionen (155/79, EU:C:1982:157, punkt 24), dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen m.fl. (C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkt 42), och dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen (C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkt 23), att advokaten har en roll som medarbetare i rättvisans tjänst att helt oberoende och i rättvisans övergripande intresse biträda klienten i enlighet med dennes behov.

15

Av detta drog tribunalen, i punkt 19 i det överklagade beslutet, slutsatsen att kravet på advokatens oberoende innebär att det inte finns någon som helst form av anställningsförhållande mellan advokaten och klienten. Begreppet oberoende ställning definieras inte bara positivt, det vill säga med hänvisning till yrkesetiska regler, utan även negativt, det vill säga genom avsaknad av ett anställningsförhållande.

16

I punkt 20 i det överklagade beslutet fann tribunalen att dessa överväganden var tillämpliga i förevarande fall, det vill säga en situation där en juridisk rådgivare är knuten genom ett tjänsteavtal till den part som rådgivaren ska företräda, eftersom en sådan situation, även om det i formellt hänseende måste anses att ett sådant avtal inte innebär att det föreligger ett anställningsförhållande mellan dessa båda parter, icke desto mindre medför en risk för att denna juridiska rådgivares uppfattning, i alla fall till en del, påverkas av dennes arbetsmiljö, såsom domstolen har erinrat om i punkt 25 i domen av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen (C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553).

17

Tribunalen fann således, i punkt 21 i det överklagade beslutet, att eftersom den ansökan genom vilken talan väcktes hade undertecknats av en sådan juridisk rådgivare, hade talan i första instans inte väckts av en person som uppfyllde kraven i artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan och artikel 51.1 i tribunalens rättegångsregler. Tribunalen fann följaktligen att det var uppenbart att talan skulle avvisas.

18

Domstolens ordförande beslutade den 24 november 2017 att förena de två överklagandena vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

19

Republiken Tjeckien ansökte den 6 februari 2018 om att få intervenera i de två målen om överklagande. Genom beslut av domstolens ordförande den 31 maj 2018 bifölls ansökan.

20

Genom beslut av domstolens ordförande av den 5 juli 2018, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA (C‑515/17 P och C‑561/17 P, ej publicerat, EU:C:2018:553) tilläts Krajowa Izba Radcow Prawnych (nationella sammanslutningen för juridiska rådgivare, Polen) att intervenera i mål C‑561/17 P till stöd för Republiken Polens yrkanden.

21

Genom beslut av domstolens ordförande av den 27 februari 2019, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA (C‑515/17 P och C‑561/17 P, ej publicerat, EU:C:2019:174) avslogs Association of Corporate Counsel Europe (sammanslutningen för bolagsjurister i Europa) ansökan om att få intervenera.

22

I sitt överklagande i mål C‑515/17 P har universitetet i Wrocław, med stöd av Republiken Tjeckien, yrkat att domstolen ska

23

Republiken Polen, som stöds av Republiken Tjeckien och nationella sammanslutningen för juridiska rådgivare, har i sitt överklagande i mål C‑561/17 P yrkat att domstolen ska

24

REA har yrkat att domstolen ska

25

Universitetet i Wrocław har till stöd för sitt överklagande i mål C‑515/17 P åberopat två grunder: felaktig tolkning av artikel 19 i stadgan och bristande motivering av det överklagade beslutet. Republiken Polen har till stöd för sitt överklagande i mål C‑561/17 P åberopat tre grunder: felaktig tolkning av denna artikel, åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och ett effektivt domstolsskydd samt bristande motivering av detta beslut.

26

Med hänsyn till sambandet dem emellan, ska den första grunden i de båda överklagandena och den andra grunden för överklagandet i mål C‑561/17 P, felaktig tolkning av artikel 19 i stadgan samt åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och ett effektivt domstolsskydd, prövas gemensamt.

27

Universitetet i Wrocław har genom sin första grund kritiserat tribunalen för att den fann att en juridisk rådgivare som är knuten till den part som han eller hon företräder genom ett avtal om tillhandahållande av tjänster – enligt vilket denna part bland annat ska tillhandahålla kurser på universitetet –inte har det oberoende som krävs gentemot sin huvudman för att denne ska kunna företräda universitetet i ett förfarande vid unionsdomstolarna.

28

I den första delen av den första grunden har universitetet i Wrocław gjort gällande att den typ av avtal om tillhandahållande av tjänster som är i fråga i förevarande mål inte kan jämställas med ett anställningsavtal, bland annat eftersom den underordnade ställning som kännetecknar sistnämnda typ av avtal inte är för handen.

29

I den andra delen av denna grund har universitetet i Wrocław hävdat att slutsatsen i det överklagade beslutet, enligt vilken varje rättslig relation mellan en part och dennes företrädare medför en risk för inflytande på den sistnämndas rättsliga bedömning, strider mot proportionalitetsprincipen och subsidiaritetsprincipen, eftersom en sådan slutsats ger unionens institutioner exklusiv behörighet att avgöra vem som på goda grunder kan vara företrädare vid unionsdomstolarna.

30

Som tredje delgrund har universitetet i Wrocław, med stöd av Republiken Tjeckien och den nationella sammanslutningen av juridiska rådgivare, kritiserat tribunalen för att inte ha beaktat de nationella rättsordningarna, och i synnerhet polsk rätt, som säkerställer att juridiska rådgivare har en oberoende ställning och är oberoende i förhållande till tredje man. Klaganden har understrukit att yrket juridisk rådgivare, i likhet med advokatyrket, tjänar till att upprätthålla såväl rättvisans intressen som intresset hos de personer vars rättigheter det har anförtrotts vederbörande att tillvarata, att yrket åtnjuter förtroende hos allmänheten och att det regleras i en etisk kod.

31

I den första delen av den första grunden har Republiken Polen för det första gjort gällande att tribunalens tolkning av artikel 19 i stadgan i det överklagade beslutet inte har någon grund vare sig i medlemsstaternas gemensamma rättsliga traditioner eller i unionsrätten. Republiken Polen har i detta avseende påpekat att tribunalen motsade sig själv genom att hävda att advokatens roll bygger på medlemsstaternas gemensamma rättsliga traditioner och att den tolkar begreppet advokat utan hänvisning till nationell rätt.

32

För det andra har Republiken Polen hävdat att bedömningen av oberoendet i förhållande till huvudmannen inte kan göras utan hänvisning till de garantier som följer av de olika nationella rättsordningarna.

33

För det tredje anser Republiken Polen att begreppet oberoende ställning i det överklagade beslutet strider mot den verklighet som advokatyrket utövas i, eftersom det grundar sig på antagandet att den interna advokaten, som utövar sitt yrke inom ramen för ett anställningsförhållande, kommer att utsättas för ett starkare tryck från arbetsgivarens sida än den externa advokaten, som endast är föremål för påtryckningar från sin klient.

34

För det fjärde har Republiken Polen gjort gällande att om man skulle följa den lösning som tribunalen valde, vilken grundar sig på domstolens gällande praxis om parternas företrädande vid unionsdomstolarna, skulle detta få till följd att det infördes ett system där två typer av oberoende ställning är tillämpliga på en och samma advokat, det vill säga ett krav vid de nationella domstolarna och ett krav, som är striktare, när advokaten företräder klienten vid unionsdomstolarna.

35

Republiken Tjeckien anser i detta sammanhang att det ska göras en strikt tolkning av varje begränsning av rätten för advokater som inte har något anställningsförhållande med sina klienter att företräda dessa klienter.

36

Genom den första grundens andra del har Republiken Polen gjort gällande att tribunalens tolkning av artikel 19 i stadgan överskrider gränserna för domstolens nuvarande praxis avseende parternas företrädande vid unionsdomstolarna.

37

För det första knyter denna praxis kravet på att advokaten ska vara oberoende enbart till det negativa skälet att det inte finns något anställningsavtal mellan advokaten och klienten. I förevarande fall konstaterade tribunalen, i punkt 20 i det överklagade beslutet, att den person som hade undertecknat talan i första instans inte var bunden av ett anställningsavtal till universitetet i Wrocław. Tribunalen gjorde därför fel när den, på grundval av en analog tillämpning av domen av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen (C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553), slog fast att förekomsten av ett civilrättsligt avtal mellan de berörda parterna var tillräcklig för att konstatera att företrädaren för detta universitet inte uppfyllde kravet på oberoende ställning.

38

Republiken Polen har vidare kritiserat det överklagade beslutet i den del tribunalen endast beaktade det avtal som hade ingåtts mellan den juridiska rådgivaren och universitetet i Wrocław avseende undervisning, men inte analyserade den koppling som finns mellan parterna i förhållande till det juridiska bistånd som rådgivaren tillhandahöll.

39

Den nationella sammanslutningen av juridiska rådgivare har påpekat att tribunalens resonemang är felaktigt, enligt vilket en advokats totala oberoende innebär att det är nödvändigt att det helt saknas band mellan advokaten och klientens arbetsmiljö. Det skulle nämligen vara svårt att föreställa sig att ett ombud kan utföra sin uppgift utan att på något sätt påverkas av klientens arbetsmiljö.

40

Republiken Polen har som andra grund gjort gällande att eftersom det i det överklagade beslutet inte preciseras vilka kriterier som gör det möjligt att bedöma det krav på oberoende som krävs enligt tribunalen, strider beslutet mot rättssäkerhetsprincipen. Då följden av konstaterandet att företrädaren inte har en oberoende ställning är ett avslag på överklagandet, berövas klaganden vidare ett effektivt rättsmedel och sin rätt till domstolsprövning.

41

Republiken Tjeckien har erinrat om att det förhållandet att en advokat företräds av en advokat vid domstolarna utgör en del av rätten till ett effektivt domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan om de grundläggande rättigheterna). Att förbjuda klaganden att ingå ett avtal om att företräda klienten i domstol med en advokat, med vilken han även har ett annat avtalsförhållande, skulle dessutom kunna medföra ytterligare kostnader för klienten.

42

Den nationella sammanslutningen av juridiska rådgivare har hävdat att inte enbart den omständigheten att det är förbjudet att representera en part som avses i artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan, för en advokat, som har ett avtalsförhållande med denna part, men även den situation som följer därav, det vill säga att talan ska avvisas utan möjlighet att avhjälpa det påstådda förfarandefelet, utgör en begränsning av rätten till ett effektivt rättsmedel inför tribunalen, såsom den skyddas genom artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

43

REA har för det första gjort gällande att de två överklagandena ska avvisas i den del de avser argument avseende bedömningen av de faktiska omständigheterna och grundar sig på grunder och argument som redan har behandlats vid tribunalen. Vidare kan överklagandet från universitetet i Wrocław inte tas upp till sakprövning, eftersom det grundar sig på omständigheter som rör den aktuella advokatens situation vilka inte har underställts tribunalen. Slutligen kan den argumentation som framförts av Republiken Tjeckien och den nationella sammanslutningen av juridiska rådgivare vid interventionen inte tas upp till sakprövning, såvitt den avser ett åsidosättande av artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, eftersom ett sådant argument varken anförts av universitetet i Wrocław eller Republiken Polen. Republiken Tjeckiens argumentation kan inte heller tas upp till sakprövning, eftersom den inte avser någon bestämd punkt i det överklagade beslutet.

44

REA anser i sak att argumentet att tolkningen av artikel 19 i stadgan ska göras på grundval av nationella regler medför att denna artikel, som reglerar parternas företrädande vid unionsdomstolarna, ersätts av nationella bestämmelser som fastställs i varje enskilt fall. Tribunalens tolkning utgör således, långt ifrån att vara en ”begränsning”, en garanti för att samtliga advokater i unionen omfattas av samma villkor när de företräder klienter vid domstolen.

45

Vidare har tribunalen inte gått utöver domstolens gällande praxis på området, vilken är mer omfattande än vad som framgår av överklagandena, eftersom nämnda praxis redan har uppställt ett krav på att rådgivaren ska ha ett tillräckligt avstånd till den part som denne företräder.

46

Argumentet avseende artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska under alla omständigheter lämnas utan bifall, eftersom den omständigheten att talan avvisas inte hindrar universitetet i Wrocław från att företrädas av ett annat ombud för att på nytt väcka talan vid tribunalen med stöd av artikel 272 FEUF.

47

Vad gäller de invändningar om rättegångshinder som REA har framställt, för det första på grund av att överklagandena innehåller argument avseende bedömningen av de faktiska omständigheterna, ska det erinras om att det följer av artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan att tribunalen ensam är behörig dels att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen. När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen, enligt 256 FEUF, behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra.

48

För att i förevarande fall göra en bedömning av det yrkesmässiga förhållandet mellan universitetet i Wrocław och dess företrädare, grundade sig tribunalen i förevarande fall på faktiska omständigheter vars kvalificering domstolen kan pröva enligt artikel 19 i stadgan, såsom denna artikel ska tolkas.

49

För det andra, såvitt REA har gjort gällande att överklagandena endast avser argument som redan har behandlats vid tribunalen, erinrar domstolen om att när en klagande har ifrågasatt tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om en klagande inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (dom den 27 mars 2019, Solar World/rådet, C‑236/17 P, EU:C:2019:258, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

50

Vad för det tredje beträffar REA:s argument att universitetet i Wrocław har åberopat nya omständigheter i sitt överklagande, är det tillräckligt att konstatera att dessa omständigheter under alla omständigheter saknar relevans för utgången i förevarande mål.

51

Vad för det fjärde beträffar Republiken Tjeckiens och den nationella sammanslutningen av juridiska rådgivares interventioner, ska det erinras om att en rättegångsdeltagare som enligt artikel 40 i stadgan har tillåtis att intervenera i ett mål vid domstolen inte får ändra föremålet för tvisten, såsom den avgränsats av parternas yrkanden och grunder. Endast argument som framförts av en intervenient och som faller inom de ramar som uppställts genom dessa yrkanden och grunder kan tas upp till sakprövning (dom av den 3 december 2019, Republiken Tjeckien/parlamentet och rådet, C‑482/17, EU:C:2019:1035, punkt 116).

52

I den mån Republiken Polen bland annat har åberopat ett åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd, som garanteras i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, kan argumentationen från Republiken Tjeckien och den nationella sammanslutningen av juridiska rådgivare, som nämns i punkterna 41 och 42 i denna dom, emellertid inte ändra föremålet för tvisten såsom det avgränsats av Republiken Polens yrkanden och grunder.

53

Vad för det femte beträffar REA:s argument att Republiken Tjeckien inte har angett de exakta punkterna i det överklagade beslutet, konstaterar domstolen att Republiken Tjeckien, genom att stödja de argument som framförts av universitetet i Wrocław och Republiken Polen, hänvisar till samma punkter i detta beslut som de vilka dessa två parter hänvisar till.

54

REA:s invändningar om rättegångshinder ska följaktligen avslås.

55

Vad gäller sakfrågan, och närmare bestämt frågan hur en part som inte avses i de två första styckena i artikel 19 i stadgan ska företrädas vid unionsdomstolarna, erinrade tribunalen med rätta, i punkt 16 i det överklagade beslutet, om att denna artikel innehåller två separata och kumulativa villkor. Det första villkoret i tredje stycket i nämnda artikel innebär således en skyldighet för en sådan part att företrädas av en advokat. I det andra villkoret, som återfinns i fjärde stycket i samma artikel, föreskrivs att den advokat som företräder denna part ska ha rätt att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i EES-avtalet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 20 februari 2008, Comunidad Autónoma de Valencia/kommissionen, C‑363/06 P, ej publicerat, EU:C:2008:99, punkt 21).

56

Vad gäller det andra villkoret framgår det av ordalydelsen i artikel 19 fjärde stycket i stadgan att innebörden och räckvidden av detta villkor ska tolkas med hänvisning till berörd nationell rätt. I förevarande fall har det inte bestritts att detta villkor iakttogs av den juridiska rådgivare som företrädde universitetet i Wrocław vid talan i första instans.

57

Vad däremot gäller det första villkoret, avseende begreppet advokat, har domstolen slagit fast att eftersom artikel 19 tredje stycket i stadgan inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt ska detta begrepp tolkas självständigt och enhetligt i hela unionen, med beaktande inte bara av denna bestämmelses ordalydelse utan även dess sammanhang och syfte (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 20 februari 2008, Comunidad Autónoma de Valencia/kommissionen, C‑363/06 P, ej publicerat, EU:C:2008:99, punkt 25 och där angiven rättspraxis). Det ska emellertid preciseras att detta begrepp, i den mening som avses i denna artikel, inte påverkar möjligheten för de personer som enligt nationell rätt är behöriga att företräda en part i en tvist att företräda denna part vid domstolen inom ramen för en begäran om förhandsavgörande.

58

Det framgår i detta avseende av ordalydelsen i artikel 19 tredje stycket i stadgan och särskilt av användningen av ordet ”företräda”, att en ”part”, i den mening som avses i denna bestämmelse, oavsett dennes ställning, inte är behörig att företräda sig själv vid en unionsdomstol, utan måste anlita en utomstående person. Även andra bestämmelser i denna stadga eller i domstolens rättegångsregler, såsom artikel 21 första stycket i stadgan och artikel 44.1 b, artikel 57.1 och artikel 119.1 i rättegångsreglerna, bekräftar även de att en part och dennes företrädare inte kan vara en och samma person (beslut av den 5 december 1996, Lopes/domstolen, C‑174/96 P, EU:C:1996:473, punkt 11, dom av den 16 mars 2006, Correia de Matos/kommissionen, C‑200/05 P, ej publicerat, EU:C:2006:187, punkt 10, och dom av den 6 april 2017, PITEE/kommissionen, C‑464/16 P, ej publicerat, EU:C:2017:291, punkt 23).

59

Eftersom det i fråga om direkt talan inte föreskrivs några avvikelser eller undantag från denna skyldighet i stadgan eller i domstolens och tribunalens rättegångsregler, kan en ansökan som undertecknats av sökanden själv inte vara tillräcklig för att väcka talan, och detta även om sökanden är en advokat som är behörig att uppträda inför nationell domstol (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 december 1996, Lopes/domstolen, C‑174/96 P, EU:C:1996:473, punkterna 8 och 10; dom av den 16 mars 2006, Correia de Matos/kommissionen, C‑200/05 P, ej publicerat, EU:C:2006:187, punkt 11, och dom av den 6 april 2017, PITEE/kommissionen, C‑464/16 P, ej publicerat, EU:C:2017:291, punkt 24).

60

Ovannämnda bedömningar bekräftas av det sammanhang i vilket artikel 19 tredje stycket i stadgan ingår. Det framgår nämligen uttryckligen av denna bestämmelse att en part som inte avses i de två första styckena i denna artikel endast kan företrädas av en advokat, medan de parter som avses i de två första styckena i denna artikel kan företrädas av ett ombud, som i förekommande fall, kan låta sig biträdas av en rådgivare eller en advokat.

61

Detta övervägande stöds av syftet med att låta de parter som inte avses i de två första styckena i artikel 19 i stadgan företrädas av en advokat, vilket för det första är att förhindra att privata parter själva uppträder inför domstol utan att anlita en mellanhand och, å andra sidan, att säkerställa att juridiska personer försvaras av någon som är tillräckligt oberoende av den juridiska person som vederbörande företräder (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 september 2013, ClientEarth/rådet, C‑573/11 P, ej publicerat, EU:C:2013:564, punkt 14, dom av den 4 december 2014, ADR Center/kommissionen, C‑259/14 P, ej publicerad, EU:C:2014:2417, punkt 25, och dom av den 6 april 2017, PITEE/kommissionen, C‑464/16 P, ej publicerad, EU:C:2017:291, punkt 27).

62

Det ska i detta hänseende understrykas att även om en advokats uppdrag att företräda klienten, som avses i artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan, ska utövas med hänsyn till intresset av en god rättskipning, är syftet med detta uppdrag framför allt, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 104 i sitt förslag till avgörande, att helt oberoende på bästa sätt skydda och försvara huvudmannens intressen med iakttagande av lag och yrkesetiska regler.

63

Såsom tribunalen med rätta erinrade om i punkt 19 i det överklagade beslutet, definieras begreppet advokatens oberoende ställning i det särskilda sammanhang i vilket artikel 19 i stadgan ingår inte bara negativt, det vill säga genom avsaknaden av ett anställningsförhållande, utan även positivt, det vill säga genom en hänvisning till yrkesregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen,C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

64

I detta sammanhang utvidgas den skyldighet att vara oberoende som åvilar advokaten inte till att omfatta samtliga band som en advokat kan ha med klienten, men till sådana band som uppenbart påverkar advokatens förmåga att utföra sitt uppdrag som försvarare för att tillvarata klientens intressen på bästa sätt.

65

Domstolen har redan slagit fast att en advokat inte är tillräckligt oberoende i förhållande till den juridiska person som advokaten företräder om advokaten har betydande administrativa och ekonomiska befogenheter inom denna juridiska person, vilket placerar advokaten på en hög nivå i den juridiska personens ledning, då detta innebär att advokatens ställning av oberoende tredjeman äventyras (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 29 september 2010, EREF/kommissionen, C‑74/10 P och C‑75/10 P, ej publicerat, EU:C:2010:557, punkterna 50 och 51). Motsvarande gäller för en advokat som innehar chefspositioner hos den juridiska person som advokaten företräder (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 6 april 2017, PITEE/kommissionen, C‑464/16 P, ej publicerat, EU:C:2017:291, punkt 25) eller en advokat som äger aktier i det bolag som vederbörande företräder och i vilket advokaten är styrelseordförande (beslut av den 4 december 2014, ADR Center/kommissionen, C‑259/14 P, ej publicerat, EU:C:2014:2417, punkt 27).

66

Sådana situationer kan emellertid inte likställas med den situation som är i fråga i det nationella målet, i vilken, såsom framgår av det överklagade beslutet, den juridiska rådgivaren inte tillvaratog universitet i Wrocławs intressen inom ramen för en underordnad ställning i förhållande till detta universitet, utan endast var knuten till universitet genom ett avtal om undervisning vid detta.

67

Ett sådant samband är nämligen inte tillräckligt för att det ska anses att denna juridiska rådgivare befann sig i en situation som uppenbart undergräver dennes förmåga att helt oberoende och på bästa sätt tillvarata sin klients intressen.

68

Tribunalen gjorde följaktligen en felaktig rättstillämpning när den i punkt 20 i det överklagade beslutet fann, att endast den omständigheten att det mellan universitetet i Wrocław och den juridiska rådgivare som företrädde universitet i samband med talan i första instans föreligger ett civilrättsligt avtal om undervisning, skulle kunna påverka denne rådgivares oberoende, eftersom det förelåg en risk för att nämnda rådgivares professionella bedömning åtminstone delvis påverkats av dennes arbetsmiljö

69

Följaktligen ska talan bifallas såvitt avser den första grunden som har åberopats av universitetet i Wrocław och Republiken Polen till stöd för deras överklaganden. Det överklagade beslutet ska följaktligen upphävas, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga argument som har anförts inom ramen för den andra grunden för överklagandet i mål C‑561/17 P, avseende rättssäkerhetsprincipen och rätten till ett effektivt rättsmedel, eller de övriga grunderna för överklagandena.

70

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat Domstolen kan själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

71

Eftersom tribunalen i förevarande fall inte har avgjort målet i sak, ska målet återförvisas till tribunalen.

72

Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader avseende dessa överklaganden anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: