1

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol (C‑447/17 P), å ena sidan, och Guardian Europe Sàrl (C‑479/17 P) å andra sidan, har yrkat att domstolen delvis ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 7 juni 2017, Guardian Europe/Europeiska unionen (T‑673/15, EU:T:2017:377) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom förpliktades Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, att betala skadestånd på 654523,43 euro till Guardian Europe för den ekonomiska skada som bolaget lidit till följd av att den rimliga fristen för dom i det mål som avgjordes genom domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494) (nedan kallat mål T‑82/08), åsidosattes, och ogillades talan i övrigt.

2

I artikel 56 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol föreskrivs följande:

”Tribunalens slutliga avgöranden samt avgöranden av den rätten som endast delvis avgör sakfrågan eller som avgör en rättegångsfråga om bristande behörighet eller något annat processhinder får överklagas till domstolen inom två månader efter delgivningen av det avgörande som överklagas.

Varje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan har rätt att överklaga. …”

3

Enligt artikel 174 i domstolens rättegångsregler ska ”yrkandena i svarsskrivelsen avse att överklagandet helt eller delvis ska bifallas, avvisas eller ogillas.”

4

I artikel 176 i rättegångsreglerna anges följande:

”1.   De parter som avses i artikel 172 får ge in ett anslutningsöverklagande inom samma frist som föreskrivs för ingivande av svarsskrivelser.

2.   Anslutningsöverklagande ska ske genom att en separat handling ges in, som ska vara åtskild från svarsskrivelsen.”

5

I artikel 178 i rättegångsreglerna anges följande:

”1.   Yrkandena i ett anslutningsöverklagande ska avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande.

2.   Yrkandena i ett anslutningsöverklagande får även avse upphävandet av ett uttryckligt eller tyst beslut i frågan huruvida talan vid tribunalen kunde tas upp till prövning.”

6

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 februari 2008 väckte Guardian Industries Corp. och Guardian Europe talan mot kommissionens beslut K(2007) 5791 slutlig av den 28 november 2007 om ett förfarande enligt artikel [101 FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39165 – Planglas) (nedan kallat det omtvistade beslutet). Bolagen yrkade att tribunalen delvis skulle ogiltigförklara beslutet i den mån beslutet rörde dem och sätta ned de böter som bolagen ålagts i nämnda beslut.

7

Genom dom av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), ogillade tribunalen nämnda talan.

8

Genom överklagande som ingavs den 10 december 2012, överklagade Guardian Industries och Guardian Europe domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494).

9

Domstolen meddelade dom den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363). Domstolen upphävde, för det första, domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), i den del tribunalen ogillat talan såvitt avser den grund som rörde åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen i samband med beräkningen av det bötesbelopp som solidariskt ålades Guardian Industries och Guardian Europe och förpliktat dessa bolag att ersätta rättegångskostnaderna. Domstolen ogiltigförklarade, för det andra, artikel 2 i det omtvistade beslutet i den del det bötesbelopp som solidariskt ålades Guardian Industries och Guardian Europe fastställts till 148000000 euro. För det tredje fastställde domstolen det bötesbelopp som solidariskt ålades Guardian Industries och Guardian Europe på grund av den överträdelse som slagits fast i artikel 1 i det omtvistade beslutet, till 103600000 euro. Domstolen ogillade för det fjärde överklagandet i övrigt. För det femte fördelade domstolen rättegångskostnaderna.

10

Guardian Europe väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 november 2015, talan med stöd av artiklarna 268 FEUF och 340 andra stycket FEUF mot Europeiska unionen, företrädd av Europeiska kommissionen och Europeiska unionens domstol, om ersättning för den skada som bolaget ansåg sig ha lidit till följd av dels att förfarandet vid tribunalen i mål T‑82/08 hade tagit orimligt lång tid, dels att likabehandlingsprincipen hade åsidosatts i det omtvistade beslutet och i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494).

11

I den överklagade domen beslutade tribunalen följande:

12

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, har genom sitt överklagande i mål C‑447/17 P, yrkat att domstolen ska

13

Guardian Europe har yrkat att domstolen ska

14

Europeiska unionen, företrädd av kommissionen, har yrkat att domstolen ska

15

Guardian Europe har genom sitt överklagande i mål C‑479/17 P yrkat att domstolen ska

16

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, har yrkat att domstolen ska

17

Europeiska unionen, företrädd av kommissionen, har yrkat att domstolen ska

18

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, har genom anslutningsöverklagande i mål C‑479/17 P yrkat att domstolen ska

19

Guardian Europe har yrkat att domstolen ska

20

Genom beslut av domstolens vice ordförande, tillförordnad ordförande på första avdelningen, av den 3 juni 2019, förenades målen C‑447/17 P och C‑479/17 P vad gäller domen.

21

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, har i överklagandet i mål C‑447/17 P åberopat fyra grunder. Genom skrivelse av den 7 januari 2019 återkallade unionen emellertid sin första, tredje och fjärde grund till stöd för sitt överklagande.

22

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, som är klagande i mål C‑447/17 P, har till stöd för sin andra grund för sitt överklagande, som efter återkallandet är den enda grund som åberopats, gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av begreppet orsakssamband, när den i punkt 161 i den överklagade domen fann att det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan åsidosättandet av den rimliga fristen för dom i mål T‑82/08 och den skada som Guardian Europe lidit till följd av kostnaderna för bankgarantin under den period som motsvarar överskridandet av nämnda frist.

23

Klaganden i mål C‑447/17 P anser i synnerhet att tribunalen grundade sig på det felaktiga antagandet att beslutet att ställa en bankgaranti fattas vid en enda tidpunkt, det vill säga då det ”ursprungliga beslutet” att ställa en sådan garanti fattas. Eftersom skyldigheten att betala böterna förelåg under hela förfarandet vid unionsdomstolarna, hade emellertid Guardian Europe möjlighet att betala böterna och fullgöra den skyldighet som ålåg bolaget i detta avseende. Bolaget hade möjlighet att när som helst betala böterna men valde att i stället ställa en bankgaranti och detta val gjordes under hela förfarandet. Den avgörande orsaken till att bolaget hade kostnader för bankgaranti ligger följaktligen i dess eget val att inte betala böterna utan ersätta den betalningen med en bankgaranti och inte i åsidosättandet av skyldigheten att avgöra ett mål inom skälig tid.

24

Denna tolkning bekräftas dessutom av omständigheterna i förevarande mål. Det framgår nämligen av punkt 156 i den överklagade domen att Guardian Europe upphävde bankgarantin den 2 augusti 2013, vid ett datum som inte hade något samband med det förfarande som pågick vid unionsdomstolarna, det vill säga tio månader efter avkunnandet av domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), och 16 månader innan domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), meddelades.

25

Europeiska unionen, företrädd av kommissionen, har anslutit sig till de argument som klaganden har anfört i mål C‑447/17 P.

26

Guardian Europe, som är svarande i mål C‑447/17 P, har gjort gällande att tribunalens försening, i förevarande fall, var den enda orsak som låg till grund för de ytterligare kostnader för bankgarantin som bolaget tvingades att ställa. I detta sammanhang har Guardian Europe understrukit att bolaget inte åsidosatte någon rättsregel när det beslutade att ställa en bankgaranti till kommissionen, vilket tvärtom var helt lagligt. För det fall domstolen skulle slå fast att det rättsliga valet att ställa en bankgaranti innebar att Guardian Europe åtog sig ”ansvar”, skulle talan om ett åsidosättande av de rättigheter som skyddas i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) sakna all verkan när ett företag valt att täcka en del av sina böter genom en garanti.

27

Guardian Europe har påpekat att det föreligger en skillnad mellan, å ena sidan, de kostnader för bankgaranti som uppkommit under den rimliga fristen för dom, vilka, med tillämpning av den rättspraxis som bland annat följer av domen av den 21 april 2005, Holcim (Tyskland)/kommissionen (T‑28/03, EU:T:2005:139), och beslut av den 12 december 2007, Atlantic Container Line m.fl./kommissionen (T‑113/04, ej publicerat, EU:T:2007:377), inte är ersättningsgilla, och, å andra sidan, de kostnader som uppstått i samband med ställandet av bankgarantier efter nämnda frist.

28

I detta hänseende har Guardian Europe, med stöd av punkt 62 i domen av den 21 april 2005, Holcim (Deutschland)/kommissionen (T‑28/03, EU:T:2005:139), betonat att ett av de huvudsakliga skälen till att Europeiska unionens domstolar har slagit fast att kostnaderna för bankgarantin inte är ersättningsgilla när kommissionens beslut att ålägga böter ogiltigförklaras är att de kostnader som är knutna till den redan uppkomna bankgarantin skulle ha betalats till bankerna, oavsett utgången av talan om ogiltigförklaring. Detta resonemang kan emellertid uppenbarligen inte vara tillämpligt i förevarande mål, eftersom Guardian Europe inte hade behövt ställa ytterligare bankgarantier om tribunalen hade avgjort målet inom skälig tid.

29

Guardian Europe har yrkat att domstolen ska underkänna klagandens argument i mål C‑447/17 P vad gäller kvalificeringen av valet att ställa en bankgaranti som ett ”fortlöpande val” och bekräfta tribunalens bedömning i punkt 160 i den överklagade domen.

30

Guardian Europe har tillagt att orsakssambandet, enligt medlemsstaternas lagstiftning, endast bryts om den skadelidandes beteende kännetecknas av ett vållande. I förevarande fall kan emellertid bolagets agerande inte anses utgöra ett fel, eftersom det aktivt försökte påskynda förfarandet vid tribunalen och vid flera tillfällen kontaktade kansliet för att ta reda på hur förfarandet fortskred.

31

Guardian Europe har således yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser denna grund.

32

Såsom domstolen redan tidigare har framhållit rör det villkor avseende ett orsakssamband som fastställs i artikel 340 andra stycket FEUF förekomsten av ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan unionsinstitutionernas handlande och skadan, på så sätt att det påtalade handlandet är den avgörande orsaken till skadan (dom av den 13 december 2018, Europeiska unionen/Kendrion, C‑150/17 P, EU:C:2018:1014, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

33

Det ska således utredas huruvida åsidosättandet av principen om skälig handläggningstid i mål T‑82/08 är den avgörande orsaken till den skada som är en följd av kostnaderna för att ställa bankgaranti under den period som motsvarar den tid med vilken den skäliga handläggningstiden överskreds för att fastställa huruvida det föreligger ett direkt orsakssamband mellan det handlande som Europeiska unionens domstol kritiserats för och den påtalade skadan.

34

I detta avseende ska det påpekas att domstolen, vad gäller en skadeståndstalan som väckts mot kommissionen bland annat i syfte att erhålla återbetalning av kostnader för garantier som sökandena ställt för att utverka uppskov med verkställigheten av beslut om återkrav av exportbidrag – beslut som sedermera återkallats – har slagit fast att när ett beslut om att ålägga böter är förenat med möjligheten att ställa säkerhet för att garantera betalningen av böter och dröjsmålsränta, i väntan på utgången av en talan mot beslutet i fråga, är skadan i form av kostnaderna för säkerheten inte en följd av nämnda beslut utan av den berörda personens eget val att ställa en säkerhet hellre än att omedelbart uppfylla sin återbetalningsskyldighet. Under dessa omständigheter slog domstolen fast att det inte fanns något direkt samband mellan det handlande som kommissionen kritiserades för och den påstådda skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2013, Inalca och Cremonini/kommissionen, C‑460/09 P, EU:C:2013:111, punkterna 118 och 120).

35

Tribunalen fann i punkt 160 i den överklagade domen att sambandet mellan överskridandet av en skälig handläggningstid i mål T‑82/08 och kostnaderna för bankgaranti under den period som motsvarade detta överskridande inte hade brutits av Guardian Europes ursprungliga beslut att inte omedelbart betala de böter som påförts i det omtvistade beslutet och att ställa en bankgaranti.

36

Domstolen konstaterar särskilt att, såsom framgår av nämnda punkt 160 i den överklagade domen, de båda omständigheter som låg till grund för tribunalens slutsats i den förevarande punkten i den domen är, för det första, att det vid den tidpunkt då Guardian Europe väckte talan i mål T‑82/08 och vid den tidpunkt då bolaget ställde en bankgaranti inte kunde förutses att den skäliga handläggningstiden skulle överskridas och att bolaget hade berättigade förväntningar att talan skulle behandlas inom skälig tid, och för det andra, att den skäliga handläggningstiden överskreds efter Guardian Europes ursprungliga beslut att ställa bankgaranti.

37

Dessa båda omständigheter kan emellertid inte vara relevanta för att anse att orsakssambandet mellan åsidosättandet av principen om skälig handläggningstid i mål T‑82/08 och den skada som Guardian Europe åsamkats till följd av att bolaget hade kostnader för bankgaranti under den period som motsvarar den tid med vilken den skäliga handläggningstiden överskreds, inte kan ha brutits genom bolagets beslut att ställa nämnda bankgaranti (se, dom av den 13 december 2018, Europeiska unionen/Kendrion, C‑150/17 P, EU:C:2018:1014, punkt 57).

38

Det skulle nämligen endast förhålla sig på det sättet om den som ställer en bankgaranti var skyldig att låta den bestå, med den följden att ett företag som har väckt talan mot ett kommissionsbeslut om att ålägga företaget böter, och som har valt att ställa en bankgaranti för att inte behöva verkställa nämnda beslut omedelbart, inte har rätt att, innan dom i målet meddelas, betala böterna och återkalla den ställda bankgarantin (dom av den 13 december 2018, Europeiska unionen/Kendrion, C‑150/17 P, EU:C:2018:1014, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

39

Såsom domstolen redan tidigare har konstaterat, kan det berörda företaget emellertid utifrån sina finansiella intressen fritt besluta om såväl huruvida det är lämpligt att ställa bankgaranti som huruvida det ska låta bankgarantin bestå. Det finns nämligen inget i unionsrätten som hindrar detta företag från att när som helst återkalla den aktuella bankgarantin och betala böterna om företaget, med hänsyn till hur omständigheterna utvecklats sedan bankgarantin ställdes, bedömer att detta är det mest fördelaktiga alternativet. Så skulle kunna vara fallet bland annat när företaget med hänsyn till hur förfarandet vid tribunalen avlöper antar att domen kommer att avkunnas vid ett senare datum än vad som ursprungligen avsetts och kostnaderna för bankgarantin följaktligen kommer att bli högre än vad företaget utgått från vid den tidpunkt då garantin ställdes (dom av den 13 december 2018, Europeiska unionen/Kendrion, C‑150/17 P, EU:C:2018:1014, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

40

Såsom tribunalen konstaterade i punkt 133 i den överklagade domen hade i förevarande fall den muntliga delen av förfarandet i mål T‑82/08 inte ens inletts den 12 februari 2010, det vill säga två år och sex månader efter det att ansökan i målet ingetts. Den handläggningstid som Guardian Europe självt i ansökan i första instans har angett vara normal när det gäller ett sådant mål som T‑82/08 uppgår just till två år och sex månader. Med hänsyn till dessa omständigheter konstaterar domstolen att Guardian Europe senast den 12 februari 2010 inte kunde vara ovetande om att handläggningen av det målet skulle pågå betydligt längre än vad bolaget ursprungligen räknat med och att det kunde överväga huruvida det var lämpligt att låta bankgarantin bestå mot bakgrund av de ytterligare kostnader som detta kunde medföra.

41

Under dessa omständigheter kan inte åsidosättandet av principen om skälig handläggningstid i mål T‑82/08 vara den avgörande orsaken till den skada som Guardian Europe åsamkats till följd av kostnaderna för bankgarantin under den period som motsvarar den tid med vilken den skäliga handläggningstiden överskreds. En sådan skada är nämligen följden av Guardian Europes eget val att låta bankgarantin bestå under hela förfarandet i det målet, trots de finansiella konsekvenser som detta gav upphov till (se, dom av den 13 december 2018, Europeiska unionen/Kendrion, C‑150/17 P, EU:C:2018:1014, punkt 61).

42

Av ovanstående överväganden följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av begreppet orsakssamband när den fann att det fanns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan åsidosättandet av principen om skälig handläggningstid i mål T‑82/08 och den förlust som Guardian Europe drabbats av till följd av kostnaderna för bankgarantin under den period som motsvarar den tid med vilken den skäliga handläggningstiden överskreds.

43

Eftersom överklagandet ska bifallas på denna grund, ska överklagandet i mål C‑447/17 P bifallas och punkt 1 i domslutet i den överklagade domen ska upphävas.

44

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, klagande i anslutningsöverklagandet, har med sin enda grund som åberopats till stöd för anslutningsöverklagandet i mål C‑479/17 P, gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 65 i den överklagade domen underkände den invändning om rättegångshinder som avsåg att den ersättning för utebliven vinst som Guardian Europe hade åberopat skulle omintetgöra rättsverkningarna av ett beslut som vunnit laga kraft, närmare bestämt kommissionens beslut av den 23 december 2014 (nedan kallat beslutet från december 2014).

45

Klaganden i anslutningsöverklagandet i mål C‑479/17 P har gjort gällande att den ränta som kommissionen har betalat till Guardian Europe i enlighet med beslutet från december 2014 syftar till att ersätta den skada som bolaget har lidit till följd av att det berövats möjligheten att förfoga över det bötesbelopp som felaktigt har betalats, att yrkandet om skadestånd på grund av den uteblivna vinsten från Guardian Europe i slutändan syftar till att erhålla ersättning för denna skada med en högre räntesats än den som kommissionen använde i nämnda beslut.

46

För att kunna göra anspråk på en högre avkastningsgrad på det belopp som Guardian inte har kunnat förfoga över till följd av att de ålagda böterna har betalats utan grund, borde detta bolag ha väckt talan om ogiltigförklaring av detta beslut. I motsats till vad som konstaterats i punkt 64 i den överklagade domen har detta skadeståndsyrkande samma syfte och samma verkan som en talan om ogiltigförklaring av beslutet från december 2014.

47

Under dessa omständigheter borde tribunalen ha tillämpat den princip enligt vilken ett slutgiltigt beslut inte kan ifrågasättas genom en skadeståndstalan som har samma syfte och samma verkan som en talan om ogiltigförklaring, vilket framgår av domstolens praxis, bland annat av dom av den 15 december 1966, Schreckenberg/kommissionen (59/65, EU:C:1966:60) och dom av den14 februari 1989, Bossi/kommissionen (346/87, EU:C:1989:59, punkterna 31–35), och beslut av den 4 oktober 2010, Ivanov/kommissionen (C‑532/09 P, ej publicerat, EU:C:2010:577, punkterna 23–25), och ha avvisat den skadeståndstalan som Guardian Europe framställt vad avser påstådd utebliven vinst.

48

Guardian Europe har bestritt klagandens argument i anslutningsöverklagandet i mål C‑479/17 P.

49

Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis har en skadeståndstalan, grundad på artikel 340 andra stycket FEUF, inrättats som en självständig form av talan, som har en särskild funktion i rättsmedelssystemet och som är underkastad villkor som utformats med hänsyn till dess särskilda syfte, så att förklaringen om att talan inte kan tas upp till sakprövning inte automatiskt leder till att begäran om ersättning avvisas (beslut av den 21 juni 1993, Van Parijs m.fl./rådet och kommissionen, C‑257/93, EU:C:1993:249, punkt 14 och där angiven rättspraxis).

50

Om en part emellertid kan väcka talan om skadestånd utan att samtidigt yrka att den rättsstridiga rättsakt som förorsakat skadan ska ogiltigförklaras, kan parten emellertid inte kringgå detta på ett sätt som innebär att en begäran som avser samma rättsstridighet och som syftar till samma ekonomiska ändamål inte kan tas upp till sakprövning (beslut av domstolens ordförande av den 26 oktober 1995, Pevasa och Inpesca/kommissionen, C‑199/94 P och C‑200/94 P, EU:C:1995:360, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

51

En skadeståndstalan ska således avvisas när den i själva verket syftar till att ett individuellt beslut som vunnit laga kraft ska dras tillbaka och när den, om den togs upp till sakprövning, skulle leda till att rättsverkningarna av det beslutet omintetgjordes. Så är fallet om sökanden, med hjälp av en skadeståndstalan, försöker uppnå ett resultat som är identiskt med det som skulle ha lett till framgång med en talan om ogiltigförklaring som sökanden har underlåtit att väcka i tid (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 4 oktober 2010, Ivanov/kommissionen, C‑532/09 P, ej publicerat, EU:C:2010:577 punkterna 23 och 24 och där angiven rättspraxis).

52

Det ska prövas huruvida det skadeståndsyrkande som Guardian Europe gett in med stöd av artikel 340 andra stycket FEUF för att erhålla ersättning för den påstådda uteblivna vinsten, såsom klaganden i anslutningsöverklagandet har gjort gällande i mål C‑479/17 P, syftar till att uppnå ett resultat som är identiskt med det som avser en talan om ogiltigförklaring som skulle ha väckts mot beslutet från december 2014.

53

Såsom framgår av punkt 24 i den överklagade domen har Guardian Europe genom sin skadeståndstalan bland annat yrkat ersättning för den skada som bolaget påstår sig ha lidit till följd av dels handläggningstiden i mål T‑82/08, dels åsidosättande av principen om likabehandling i det omtvistade beslutet och i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08 P, EU:T:2012:494), vilken består i utebliven vinst med anledning av skillnaden mellan, dels den ränta som kommissionen återbetalade på den del av bötesbeloppet som domstolen slutligt slog fast var felaktigt i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), dels de intäkter som bolaget skulle ha haft i sin verksamhet, om det i stället för att till kommissionen betala det belopp som slutligen bedömts som felaktigt av domstolen hade kunnat investera beloppet i sin verksamhet.

54

Såsom framgår av punkterna 54 och 55 i den överklagade domen återbetalade kommissionen genom beslutet från december 2014 en del av bötesbeloppet som domstolen fann felaktigt i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), och erlade räntor till ett belopp om 988620 euro.

55

Vad gäller detta beslut erinrar domstolen om att det framgår av artikel 266 första stycket FEUF att den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa den dom i vilken denna rättsakt förklaras ogiltig. Detta innebär bland annat utbetalning av belopp som ska betalas och återkrav av felaktiga utbetalningar samt betalning av dröjsmålsränta. Det ska noteras att betalning av dröjsmålsränta utgör en åtgärd för att följa domen om ogiltigförklaring, i den mening som avses i artikel 266 första stycket FEUF, i den mån som den åtgärden syftar till att schablonmässigt gottgöra borgenären för att det inte varit möjligt att förfoga över fordran och uppmuntra gäldenären att så snart som möjligt följa domen om ogiltigförklaring (se dom av den 12 februari 2015, kommissionen/IPK International, C‑336/13 P, EU:C:2015:83, punkterna 29 och 30).

56

För att fastställa den dröjsmålsränta som ska betalas till ett företag som har betalat böter som har ålagts av kommissionen, till följd av ogiltigförklaringen av dessa böter ska denna institution tillämpa den räntesats som för detta ändamål fastställts i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, 2012, s. 1).

57

Om det kapital som är disponibelt för ett företag som har ålagts böter av kommissionen gör det möjligt för det att betala de böter som ålagts och dessa böter därefter har ogiltigförklarats, kommer denna skada normalt att täckas av kommissionens betalning av dröjsmålsränta på det belopp som inbetalats utan grund och som beräknats i enlighet med delegerad förordning nr 1268/2012, i förevarande fall 988620 euro.

58

Det kan emellertid inte uteslutas att räntebeloppet under särskilda omständigheter är otillräckligt för att säkerställa full ersättning för den skada som orsakats genom förlust av nyttjanderätten till det belopp som felaktigt har betalats ut.

59

Under sådana omständigheter måste det berörda företaget, för att få ersättning för den skada som är en följd av ett felaktigt betalat belopp som inte täcks av det belopp som motsvarar den dröjsmålsränta som kommissionen ska betala, väcka talan om skadestånd på grundval av artikel 340 andra stycket FEUF.

60

Denna bedömning stöds av artikel 266 andra stycket FEUF, i vilken det föreskrivs att skyldigheten för den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen, bland annat utbetalning av dröjsmålsränta, inte påverkar den skyldighet som kan följa av tillämpningen av artikel 340 FEUF.

61

I förevarande fall påpekar tribunalen att Guardian Europe genom sin skadeståndstalan inte har yrkat återbetalning av den del av bötesbeloppet som i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), har ansetts felaktigt, och inte heller yrkat att tribunalen ska förplikta kommissionen att betala ränta när detta belopp var i kommissionens besittning, utan den uteblivna vinst som nämns i punkt 53 i förevarande dom.

62

Det ska även påpekas att, vad gäller dröjsmålsräntan, skulle en eventuell ogiltigförklaring av beslutet i december 2014 inte kunna leda till att Guardian Europe betalas ett annat belopp än det räntebelopp som kommissionen ska återbetala enligt delegerad förordning nr 1268/2012.

63

Tribunalen konstaterar således att det skadeståndsyrkande som Guardian Europe har väckt med stöd av artikel 340 andra stycket FEUF för att erhålla ersättning för den skada som avser den påstådda uteblivna vinsten inte syftar till att uppnå ett resultat som är identiskt med det som avser en talan om ogiltigförklaring som väckts mot beslutet i december 2014.

64

Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den i punkt 64 i den överklagade domen slog fast att det skadeståndsyrkande som Guardian Europe framställt avseende en påstådd utebliven vinst varken har samma syfte eller samma verkan som en eventuell talan om ogiltigförklaring av beslutet från december 2014, och därför inte kan avvisas på grund av rättegångsmissbruk.

65

Följaktligen kan tribunalen inte klandras för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 65 i den överklagade domen underkände invändningen om rättegångshinder avseende att ersättningen för utebliven vinst skulle omintetgöra verkningarna av ett lagakraftvunnet beslut.

66

Den enda grund som åberopats till stöd för anslutningsöverklagandet i mål C‑479/17 P kan således inte godtas.

67

Till stöd för sitt överklagande i mål C‑479/17 P har Guardian Europe åberopat sex grunder.

68

Med den sjätte grunden, som ska prövas först, har Guardian Europe gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att endast en dom från en unionsdomstol som dömer i sista instans kan medföra skadeståndsansvar för Europeiska unionen på grund av ett åsidosättande av unionsrätten.

69

Enligt Guardian Europe utesluter nämligen inte domstolens praxis uttryckligen möjligheten att ett beslut från en lägre instans kan ge upphov till en talan om skadestånd för åsidosättande av unionsrätten. Den princip som slås fast i dom av den 30 september 2003, Köbler (C‑224/01, EU:C:2003:513), är inte begränsad till domstolar som dömer i sista instans.

70

Även om det godtogs att endast ett beslut av en domstol i en medlemsstat som dömer i sista instans kan ge upphov till ansvar för ett åsidosättande av unionsrätten, följer det inte av detta att denna princip även är tillämplig i förhållande till tribunalen, med hänsyn till de skillnader som finns mellan denna och medlemsstaternas domstolar.

71

Eftersom EU-domstolen per definition inte kan göra sig skyldig till ett åsidosättande av unionsrätten i en dom, medför vidare bedömningen i punkt 122 i den överklagade domen att unionsdomstolarna aldrig kan anses ansvariga för ett åsidosättande av unionsrätten.

72

Slutligen har Guardian Europe kritiserat tribunalen för att i punkt 124 i den överklagade domen ha funnit att bolaget inte hade gjort gällande några allvarliga brister i domstolarna, bland annat i fråga om förfarandet eller i administrativ ordning.

73

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, som är svarande i huvudöverklagandet i mål C‑479/17 P, har bestritt Guardian Europes argument.

74

För att bedöma huruvida Guardian Europe har haft fog för sin anmärkning mot punkt 122 i den överklagade domen ska det erinras om att domstolen, i samband med principen om att en medlemsstat är skadeståndsskyldig för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna, har slagit fast att denna princip även är tillämplig när den aktuella överträdelsen följer av ett avgörande av en domstol i den medlemsstaten som dömer i sista instans (se, dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 50).

75

För att komma fram till denna bedömning grundade sig domstolen bland annat på den väsentliga roll som domstolarna har för att skydda rättigheter som enskilda har enligt unionsregler och på den omständigheten att en domstol som dömer i sista instans per definition utgör den sista instans vid vilken dessa kan göra gällande de rättigheter som följer av unionsrätten. Domstolen har betonat att, eftersom ett åsidosättande av dessa rättigheter genom ett lagakraftvunnet avgörande av en sådan domstol normalt inte längre kan avhjälpas, kan de enskilda inte fråntas möjligheten att hålla staten skadeståndsansvarig för att på så sätt erhålla ett rättsligt skydd för sina rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 33 och 34).

76

Domstolen påpekar att det, i motsats till vad Guardian Europe har hävdat, klart framgår av domstolens praxis att den princip som omnämnts i punkt 74 i förevarande dom inte är tillämplig när ett åsidosättande av unionsrätten har begåtts av en domstol i en medlemsstat som inte dömer i sista instans (se, för ett liknande resonemang, se dom av den 28 juli 2016, Tomášová, C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 36).

77

Om det inte finns någon möjlighet att överklaga ett domstolsavgörande som meddelats av en domstol som dömer i sista instans, är en talan om skadeståndsansvar för staten nämligen det enda rättsmedel som kan säkerställa ett återställande av den rättighet som kränkts och därigenom säkerställa ett effektivt domstolsskydd av de rättigheter som enskilda har enligt unionens rättsordning. Detsamma gäller emellertid inte de avgöranden som meddelas av domstolar i första instans, eftersom dessa kan överklagas vid en nationell domstol, på så sätt att de åsidosättanden av unionsrätten som följer av sistnämnda beslut kan rättas eller ändras.

78

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 110 i sitt förslag till avgörande, är det följaktligen lämpligt att väcka talan vid domstol för att få ersättning för överträdelser av unionsrätten som följer av avgöranden från nationella domstolar som inte dömer i sista instans.

79

Det ska prövas huruvida den princip som utesluter att en medlemsstat är skadeståndsskyldig för skada som har vållats enskilda på grund av att unionsrätten har åsidosatts genom ett avgörande av en domstol i denna medlemsstat som inte dömer i sista instans kan överföras på det system för unionens skadeståndsansvar som föreskrivs i artikel 340 andra stycket FEUF.

80

Det framgår av artikel 19.1 första stycket FEU att Europeiska unionens domstol, som har anförtrotts uppgiften att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen, innefattar flera domstolar, nämligen domstolen, tribunalen och specialdomstolar.

81

Vidare föreskrivs det i artikel 256 FEUF att tribunalen ska vara behörig att pröva talan ”i första instans” av de ärenden som anges i denna bestämmelse, och de avgöranden som denna domstol meddelar inom ramen för en sådan talan kan överklagas till domstolen. Möjligheten att överklaga till domstolen föreskrivs även i artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

82

Egenskaperna hos det unionssystem som inrättats genom fördragen för att säkerställa domstolsprövningen i unionens rättsordning gör det således möjligt att likställa tribunalen med en domstol i en medlemsstat som inte dömer i sista instans, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 112 i sitt förslag till avgörande.

83

Under dessa omständigheter, och eftersom de åsidosättanden av unionsrätten som följer av tribunalens avgöranden kan bli föremål för ett överklagande vid domstolen kan rättas eller ändras, vilket, såsom framgår av punkt 123 i den överklagade domen, just var fallet med domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), ska slutsatsen dras att utövandet av överklagande utgör det lämpliga sättet att reparera felaktig rättstillämpning i dessa beslut, och den princip som angetts i punkt 79 i förevarande dom kan överföras till det system för unionens skadeståndsansvar som föreskrivs i artikel 340 andra stycket FEUF med avseende på dessa beslut.

84

De åsidosättanden av unionsrätten som följer av ett avgörande från tribunalen, såsom domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), kan följaktligen inte medföra skadeståndsansvar för unionen.

85

Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 122 i den överklagade domen slog fast att unionen inte kan ådra sig skadeståndsansvar på grund av innehållet i ett domstolsavgörande som inte har meddelats av en unionsdomstol som dömer i sista instans och som således kan vara föremål för ett överklagande.

86

När det gäller det argument som Guardian Europe har framfört och för vilket det redogörs i punkt 72 i förevarande dom, avseende tribunalens bedömning i punkt 124 i den överklagade domen, framgår det i likhet med vad generaladvokaten har hävdat i punkt 121 i sitt förslag till avgörande och i motsats till vad detta bolag har påstått, tydligt av den ansökan som gavs in till tribunalen att yrkandet om ersättning för den skada som påstås ha vållats genom domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), endast grundades på att tribunalen hade åsidosatt domstolens praxis i den domen. Tribunalen kan således inte klandras för att i punkt 124 i den överklagade domen ha funnit att klagandens argumentation i detta avseende inte grundade sig på förekomsten av allvarliga brister som påverkar en unionsdomstols verksamhet.

87

Överklagandet ska följaktligen ogillas såvitt avser den sjätte grunden.

88

Med sin första och sin fjärde grund, som ska prövas tillsammans, har Guardian Europe kritiserat tribunalen för att, i punkterna 103 och 153 i den överklagade domen, ha slagit fast att Guardian Europe inte själv hade burit kostnaden för betalningen av de böter som kommissionen hade ålagt, och således inte kunde göra gällande att bolaget, på grund av att den rimliga fristen för dom i mål T‑82/08 åsidosatts, liksom att principen om likabehandling hade åsidosatts i det omtvistade beslutet och i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), hade lidit en faktisk och säker skada på grund av den uteblivna vinsten.

89

Guardian Europe har särskilt gjort gällande att tribunalen missuppfattade begreppet ”företag” i den mening som avses i unionsrätten. Eftersom Guardiankoncernen, under det administrativa förfarande vid kommissionen, som utmynnade i det omtvistade beslutet, alltid behandlades som ett ”enda företag” i den mening som avses i unionsrätten, och eftersom de böter som ålagts Guardian Europe hade beräknats på grundval av försäljningsvärdet för Guardiankoncernen och inte för Guardian Europe, borde koncernen även ha betraktats som ett ”enda företag” vid bedömningen enligt artikel 340 andra stycket FEUF av den skada som följer av tribunalens åsidosättande av artikel 47 i stadgan och kommissionens åsidosättande av principen om likabehandling.

90

Guardian Europe anser även att tribunalen, vid bedömningen av den personliga skadan, inte kunde underlåta att beakta dess band till gruppen och dess dotterbolag, och att det dessutom var fråga om helägda dotterbolag.

91

Slutligen har Guardian Europe gjort gällande att domstolen förfogar över alla de uppgifter som krävs för att ge ersättning för den uteblivna vinst som bolaget påstår sig ha lidit på grund av dessa åsidosättanden.

92

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, har bestritt Guardian Europes argument.

93

Kommissionen har i första hand gjort gällande att tribunalen borde ha funnit att skadeståndsyrkandet var preskriberat på grund av att principen om likabehandling hade åsidosatts i det omtvistade beslutet. Enligt kommissionen rör det sig om en fråga om upptagande till sakprövning, och således tvingande rätt, som unionsdomstolen kan och ska pröva ex officio.

94

I andra hand har kommissionen gjort gällande att den fjärde grunden för överklagandet inte kan tas upp till prövning, eftersom yrkandet om skadestånd för utebliven vinst som riktas mot kommissionen är ett bestridande av beslutet om återbetalning av den överskjutande betalningen av böterna som ingetts för sent.

95

I tredje hand har kommissionen gjort gällande att tribunalen under alla omständigheter inte gjorde någon felaktig bedömning när den slog fast att Guardian Europe inte hade lidit någon skada genom att tillfälligt betala böterna. I motsats till vad Guardian Europe har gjort gällande, behandlades inte detta företag som ett enda företag, i den mening som avses i unionsrätten, i det omtvistade beslutet, för att fastställa böterna. Enligt kommissionen är det endast enheter som är juridiska personer som kan hållas ansvariga för överträdelser.

96

Slutligen anser kommissionen, i tredje hand, att även för det fall domstolen skulle godta de argument som framförts inom ramen för den fjärde grunden, har Guardian Europe inte åsamkats någon utebliven vinst på grund av ett tillräckligt klart åsidosättande av likabehandlingsprincipen i det omtvistade beslutet. Kommissionen har i detta avseende hävdat att, eftersom Guardian Europe inte hade någon företagsintern försäljning skulle tillämpningen av en metod för beräkning av böter som inbegrep sådan försäljning i själva verket endast ha medfört en höjning av de böter som ålagts andra mottagare.

97

När det för det första gäller Guardian Europes argument vad gäller den påstådda uteblivna vinsten på grund av att tribunalen i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), åsidosatte likabehandlingsprincipen ogillade tribunalen, såsom framgår av punkterna 122–125 i den överklagade domen, yrkandet om ersättning för detta påstådda åsidosättande, inte med stöd av de konstateranden som gjorts i punkterna 103 och 153 i den överklagade domen avseende den omständigheten att klaganden inte personligen hade burit kostnaden för de böter som ålagts genom det omtvistade beslutet, utan med motiveringen att unionen inte kan ådra sig skadeståndsansvar på grund av ett domstolsavgörande som inte har meddelats av en unionsdomstol som dömer i sista instans. Av detta följer att dessa argument grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen och således saknar grund, i synnerhet som tribunalen under alla omständigheter, såsom framgår av punkt 84 i förevarande dom, med rätta slog fast att ett sådant åsidosättande inte kan medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF.

98

För det andra har kommissionen, såsom framgår av punkterna 93 och 94 i förevarande dom, i sin svarsskrivelse bestritt tribunalens underkännande i punkterna 46 och 65 i den överklagade domen, av invändningarna om rättegångshinder, avseende dels preskription av ersättningskravet för den ekonomiska skada som klaganden påstod sig ha lidit på grund av att likabehandlingsprincipen har åsidosatts i det omtvistade beslutet, dels att ersättningen för utebliven vinst till följd av ett sådant åsidosättande skulle omintetgöra rättsverkningarna av beslutet i december 2014. Enligt kommissionen utgör dessa invändningar om rättegångshinder tvingande rätt och ska därför prövas ex officio av domstolen.

99

När det gäller den invändning om rättegångshinder som avser preskriptionen av nämnda krav, ska det erinras om att domstolen redan har slagit fast att preskriptionen utgör en invändning om rättegångshinder som, till skillnad från förfarandefristerna, inte utgör tvingande rätt, utan att skadeståndstalan endast kan avvisas på begäran av svaranden (dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkt 54), och att iakttagandet av en preskriptionsfrist inte kan prövas ex officio av unionsdomstolen, utan ska åberopas av den berörda parten (dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

100

Det ska således konstateras att om kommissionen önskade att domstolen skulle upphäva punkt 46 i den överklagade domen där tribunalen fann att denna invändning om rättegångshinder inte kunde godtas, borde den ha gett in ett anslutningsöverklagande i detta avseende, vilket följer av punkterna 174, 176 och 178.2 i domstolens rättegångsregler.

101

När det för det andra gäller den invändning om rättegångshinder som består i att talan om ersättning för utebliven vinst till följd av ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen i det omtvistade beslutet skulle omintetgöra rättsverkningarna av beslutet från december 2014 ska det, utan att föregripa frågan huruvida denna invändning om rättegångshinder kan prövas ex officio av domstolen, påpekas att kommissionens argumentation innebär att tribunalen kritiseras för samma felaktiga rättstillämpning som den som avses med den enda grund som åberopats till stöd för anslutningsöverklagandet i mål C‑479/17 P, som Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, har ingett. Såsom har angetts i punkt 66 i förevarande dom har denna grund underkänts, eftersom den saknar fog.

102

När det för det tredje gäller Guardian Europes argument att tribunalen i punkterna 103 och 153 i den överklagade domen underlät att tillämpa begreppet ”företag” i den mening som avses i unionsrätten, ska det erinras om att domstolen redan har slagit fast att fördragens upphovsmän har valt att använda begreppet företag för att utpeka den som ligger bakom en överträdelse av konkurrensrätten, och som, med tillämpning av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF kan åläggas en påföljd för den, och inte begreppet bolag eller juridisk person, som används i artikel 54 FEUF (dom av den 18 juli 2013, Schindler Holding m.fl./kommissionen, C‑501/11 P, EU:C:2013:522, punkt 102).

103

Det framgår av domstolens praxis att unionens konkurrensrätt avser verksamheten i företag och att begreppet företag omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens juridiska form och oavsett hur den finansieras (dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

104

Domstolen har även preciserat att begreppet företag i detta sammanhang ska förstås som en ekonomisk enhet även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer (dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

105

Begreppet företag, i den mening som avses i föregående punkt, används således specifikt för att genomföra de relevanta bestämmelserna i unionens konkurrensrätt, bland annat i syfte att utpeka den som gjort sig skyldig till en överträdelse av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF.

106

Detta begrepp är däremot inte tillämpligt inom ramen för en skadeståndstalan som grundar sig på artikel 340 andra stycket FEUF. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 73 i sitt förslag till avgörande, utgör en sådan talan enligt allmän rätt, som regleras av allmänna förfaranderegler, vilka i förevarande fall är bolagsrättsliga regler, som är oberoende av ansvarets logik vad gäller reglerna om konkurrensbegränsande samverkan.

107

Tribunalen underlät följaktligen inte, i punkterna 103 och 153 i den överklagade domen, att tillämpa begreppet företag i den mening som avses i unionsrätten.

108

När det för det fjärde gäller Guardian Europes kritik av tribunalens konstaterande i punkterna 103 och 153 i den överklagade domen avseende dess förhållande till sina dotterbolag, enligt vilken Guardian Europe inte självt hade burit kostnaden för betalningen av böterna, erinrar domstolen om att det, när en person gör gällande en egen rätt till ersättning, bland annat ankommer på denne att visa att den skada som personen i fråga begär ersättning för har orsakats denne personligen.

109

I förevarande fall ska det, vad gäller den skada som Guardian Europe har åberopat i form av utebliven vinst, erinras om att det framgår av handlingarna i målet att det inte har bestritts vare sig att en del av de böter på 148000000 euro som solidariskt ålagts Guardian Europe och dess moderbolag, det vill säga 111000000 euro, omedelbart har betalats till kommissionen i mars 2008, återstående 37000000 euro täcktes av en bankgaranti, eller att denna garanti upphävdes i juli 2013, och ett totalt belopp på 48263003 euro, motsvarande hela det återstående bötesbeloppet jämte ränta, sedan betalats till kommissionen.

110

Det har inte heller bestritts att till följd av domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), som bland annat nedsatte bötesbeloppet till 103600000 euro, visade sig både beloppet 7400000 euro, vilket utgjorde överskottet från den ursprungliga utbetalningen på 111000000 euro i förhållande till de böter som justerats av domstolen, och beloppet på 48263003 euro som betalats till kommissionen till följd av upphävandet av bankgarantin, vara obefogade, det vill säga ett belopp på totalt 55663003 euro.

111

I detta sammanhang har Guardian Europe, i samband med yrkandet om ersättning för den skada som klaganden påstår sig ha lidit till följd av ett åsidosättande av principen om likabehandling vid tribunalen yrkat ersättning med ett belopp på 9292000 euro för utebliven vinst som bolaget påstår sig ha lidit under perioden från mars 2008, dagen för betalningen av beloppet 111000000 euro, till den 12 november 2014, då domstolen meddelade dom i målet om nedsättning av de böter som ålagts. Den uteblivna vinsten består särskilt i skillnaden mellan å ena sidan den ränta som kommissionen betalar till följd av att domstolen har satt ned böterna och å andra sidan de intäkter som Guardian Europe hade kunnat erhålla, under den angivna perioden, om den i stället för att betala ett belopp på 55663003 euro hade investerat detta belopp i sin verksamhet.

112

Inom ramen för yrkandet om ersättning för den skada som klaganden påstår sig ha lidit till följd av att tribunalen inte meddelat dom inom skälig handläggningstid i mål T‑82/08 vid tribunalen, har Guardian Europe yrkat skadestånd med ett belopp på 1671000 euro för utebliven vinst som klaganden påstod sig ha lidit under perioden från den 12 februari 2010, det datum då domen i mål T‑82/08 skulle ha avkunnats till den 27 september 2012, det vill säga den dag då målet avslutades, på grund av att den rimliga fristen för dom i nämnda mål hade åsidosatts. Den uteblivna vinsten bestod i synnerhet av skillnaden mellan dels den del av räntan som kommissionen har återbetalat, till följd av den nedsättning av böterna som domstolen fastställde avseende nämnda period, dels de intäkter som Guardian Europe hade kunnat erhålla under samma period om bolaget hade investerat detta belopp i sin verksamhet i stället för att omedelbart betala det felaktigt utbetalda beloppet på 7400000 euro.

113

Såsom framgår av tribunalens konstateranden, i punkterna 100–102 i den överklagade domen, avseende det belopp på 111000000 euro som betalats till kommissionen i mars 2008, betalade Guardian Industries ett belopp på 20000000 euro. Vad gäller det resterande beloppet på91000000 euro, om Guardian Europe hade betalat detta belopp, kvarstår det faktum att enligt flera avtal som ingåtts mellan Guardian Europe och dess sju dotterbolag, är det de sistnämnda som från och med den 31 december 2007, i enlighet med den fördelning som följer av nämnda avtal, ur bokföringsmässig och finansiell synvinkel har burit den del av böterna som kommissionen ålagt, till ett belopp om 91000000 euro. Vad vidare gäller det belopp på 48263003 euro som betalats under juli 2013 är det de sju dotterbolagen till Guardian Europe som vart och ett har betalat en del av detta belopp direkt till kommissionen.

114

Av detta följer att det felaktiga beloppet på 55663003 euro, inklusive det belopp på 7400000 euro som betalats till kommissionen i mars 2008, inte har betalats av Guardian Europe, utan delvis av dess sju dotterbolag och delvis av Guardian Industries, vilket förhållande dessutom inte har bestritts av Guardian Europe.

115

Det ska emellertid beaktas att, såsom Guardian Europe har framhållit i sitt yttrande till domstolen liksom redan vid tribunalen, dessa dotterbolag var helägda av Guardian Europe. Under dessa omständigheter utgör, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 79 i sitt förslag till avgörande, en förlust för nämnda dotterbolag till följd av betalningen av böterna nämligen en ekonomisk skada som bärs av det bolag som de är helt beroende av. Mot bakgrund av denna omständighet kunde tribunalen inte, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, då Guardian Europes dotterbolag hade betalat böterna dra den slutsatsen att bolaget inte självt hade burit kostnaden för betalningen av böterna och inte heller av detta skäl dra slutsatsen att bolaget inte kunde göra anspråk på att erhålla ersättning för utebliven vinst enligt vad som anges i punkterna 111 och 112 i förevarande dom).

116

Den felaktiga rättstillämpningen är emellertid inte ägnad att påverka tribunalens underkännande av de skadeståndsyrkanden som framställts av Guardian Europe avseende utebliven vinst. Bolaget kan nämligen med framgång göra gällande att det personligen har lidit en faktisk och säker skada som består i en utebliven vinst till följd av att det är omöjligt att, i dess verksamhet, investera de belopp som felaktigt betalats till kommissionen av dess sju dotterbolag och Guardian Industries, endast i den mån som det visar att företagen hade investerat dem i Guardian Europes verksamhet om de hade kunnat förfoga över dessa belopp.

117

Guardian Europe har emellertid inte anfört någon omständighet som gör det möjligt att fastställa ett sådant förhållande, eftersom detta bolag endast har hävdat att betalningen av böterna från dess dotterbolag och Guardian Industries medförde en minskning av dess tillgångar som påverkade dess verksamhet i Europa.

118

Av det ovan anförda följer således att tribunalen hade fog för att avslå yrkandena om ersättning för den ovannämnda uteblivna vinsten.

119

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första och den fjärde grunden.

120

Med sin andra grund har Guardian Europe gjort gällande att tribunalen underlät att tillämpa begreppet ”företag”, i den mening som avses i unionsrätten, genom att endast medge bolaget 82 procent av det belopp som bolaget hade begärt avseende bankgarantiavgifter som betalats utöver den rimliga fristen för dom i mål T‑82/08, med motiveringen att Guardian Europes moderbolag, det vill säga Guardian Industries, hade betalat 18 procent av detta belopp, och missuppfattade den bevisning som Guardian Europe ingett.

121

Dessa grunder rör storleken på den ersättning som tribunalen fastställde med avseende på den ekonomiska skada som uppkommit till följd av Guardian Europes kostnader för bankgaranti under den period som motsvarar den tid med vilken den skäliga handläggningstiden i mål T‑82/08 överskreds. Eftersom domstolen har upphävt punkt 1 i domslutet i den överklagade domen, såsom framgår av punkt 43 ovan, finns det inte längre anledning att pröva denna grund.

122

Med sin tredje och sin femte grund, som ska prövas tillsammans, har Guardian Europe gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ogillade klagandens yrkanden om ersättning för en påstådd kränkning av dess anseende till följd av att den rimliga fristen för dom i mål T‑82/08 hade överskridits och att principen om likabehandling åsidosatts i det omtvistade beslutet och i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), med motiveringen dels att den påstådda skadan inte bevisats, dels att all skada för klagandens anseende hade reparerats genom att det konstaterats att den rimliga fristen för dom hade överskridits i mål T‑82/08, liksom av att det omtvistade beslutet ogiltigförklarats och att domstolen satt ned böterna.

123

Guardian Europe har understrukit att rätten till ersättning för ideell skada grundar sig på själva syftet med rätten att få sin sak prövad inom skälig tid som fastställs i artikel 47 i stadgan och att praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna medger att det föreligger en presumtion för att den omständigheten att ett förfarande har tagit orimligt lång tid medför en ideell skada.

124

Guardian Europe har vidare påpekat att den omständigheten att det bötesbelopp som kommissionen ålade bolaget i det omtvistade beslutet var det högsta, gav intrycket av att detta bolag var den huvudsakliga deltagaren i den konkurrensbegränsande samverkan som lades kartellen till last i detta beslut, trots att det var den minsta tillverkaren och att dess deltagande i denna kartell var den kortaste, ett intryck som endast korrigerades när domstolen i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363), satte ned det bötesbelopp som ålagts Guardian Europe till det näst lägsta beloppet, på grund av att kommissionen hade åsidosatt icke-diskrimineringsprincipen.

125

Guardian Europes ”relativa betydelse” i överträdelsen hade således upprätthållits på en oproportionerligt hög nivå under orimligt lång tid, vilket skulle göra det möjligt att göra anspråk på ersättning utan att behöva förebringa någon ytterligare bevisning.

126

Slutligen anser Guardian Europe att varken konstaterandet att den rimliga fristen för dom har överskridits eller ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet och den nedsättning av böterna som domstolen har fastställt utgör en lämplig ersättning för att dess anseende har skadats fram till nämnda konstaterande och nämnda ogiltigförklaring.

127

I detta avseende har Guardian Europe erinrat om att de böter som kommissionen ålägger de företag som överträder unionens konkurrensrätt offentliggörs på ett sådant sätt att aktörerna på marknaden, inklusive konsumenterna, har kännedom om dessa. Guardian Europe uppfattades således felaktigt i det omtvistade beslutet som varande centralgestalten i den konkurrensbegränsande samverkan under den aktuella tidsperioden.

128

Under dessa omständigheter anser Guardian Europe att den enda lämpliga formen av ersättning i förevarande mål är en ekonomisk ersättning som beräknas som en procentandel av dess böter, såsom tribunalen slog fast i domen av den 16 juni 2011, Bavaria/kommissionen (T‑235/07, EU:T:2011:283, punkterna 342 och 343).

129

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, har bestritt Guardian Europes argument.

130

Kommissionen har, med stöd av bland annat domen av den 28 februari 2013, Inalca och Cremonini/kommissionen (C‑460/09 P, EU:C:2013:111, punkt 99), gjort gällande att skadeståndsanspråket på grund av att Guardian Europes anseende har skadats till följd av det omtvistade beslutet är preskriberat, eftersom en sådan skada inte är av återkommande karaktär och har orsakats helt och hållet vid tidpunkten för antagandet av detta beslut.

131

Kommissionen har i andra hand gjort gällande att Guardian Europes argument saknar grund.

132

När det för det första gäller Guardian Europes argument avseende den påstådda uteblivna vinsten på grund av åsidosättande av likabehandlingsprincipen i domen av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (T‑82/08, EU:T:2012:494), ogillade tribunalen, såsom framgår av punkterna 122–125 i den överklagade domen, yrkandet om ersättning för detta påstådda åsidosättande, inte med hänvisning till avsaknaden av bevis för den åberopade ideella skadan eller den omständigheten att varje kränkning av klagandens anseende som uppkommit på grund av detta åsidosättande hade ersatts på ett tillräckligt sätt, utan på grund av att unionen inte kan ådra sig skadeståndsansvar på grund av ett domstolsavgörande som inte har meddelats av en unionsdomstol som dömer i sista instans. Av detta följer att dessa argument grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen och således saknar grund, i synnerhet som tribunalen, såsom framgår av punkt 84 i förevarande dom, med rätta slog fast att en sådan överträdelse inte kan medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF.

133

När det, för det andra, gäller kommissionens argument avseende preskription av ersättningsanspråket för en påstådd kränkning av Guardian Europes anseende som följer av att principen om likabehandling har åsidosatts i det omtvistade beslutet, har kommissionen inte ingett ett anslutningsöverklagande i syfte att framföra denna argumentation, såsom krävs i punkterna 174, 176 och 178 i domstolens rättegångsregler, och det saknas anledning att ex officio pröva huruvida ett sådant yrkande är förenligt med den preskriptionstid som den omfattas av, vilket framgår av punkt 99 i förevarande dom.

134

För det tredje har Guardian Europe bestritt de skäl som föranledde tribunalen att i punkterna 115 och 148 i den överklagade domen avvisa klagandens yrkanden om ersättning för en påstådd kränkning av dess anseende som följer av att principen om likabehandling har åsidosatts i det omtvistade beslutet samt åsidosättandet av principen om en skälig handläggningstid i mål T‑82/08, vilket har konstaterats i punkterna 113 och 145 i den överklagade domen, och vidare att även om det antas att dessa åsidosättanden var till men för Guardian Europes anseende, är konstaterandet att den rimliga fristen för dom i mål T‑82/08 hade överskridits, samt ogiltigförklaringen av det omtvistade beslutet och domstolens nedsättning av böterna tillräckliga för att reparera den åberopade ideella skadan, såsom konstaterats i punkterna 114 och 146 i den överklagade domen.

135

Vad gäller de skäl som anges i punkterna 113 och 145 i den överklagade domen, ska det erinras om att enligt domstolens fasta praxis ska för det första varje skada, för vilken ersättning begärs inom ramen för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen enligt artikel 340 andra stycket FEUF, vara faktisk och säker. För att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska kunna göras gällande ska skadan dessutom vara en tillräckligt direkt följd av institutionernas rättsstridiga handlande. Under alla omständigheter ankommer det enligt domstolens fasta praxis på den part som gör gällande att unionen har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar att anföra övertygande bevisning avseende förekomsten och utsträckningen av den skada som parten åberopar och att bevisa att det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan den berörda institutionens handlande och den skada som görs gällande (dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkterna 61 och 62 och där angiven rättspraxis).

136

Av detta följer att Guardian Europes argument att det i förevarande fall förelåg en presumtion för att den åberopade ideella skadan verkligen förelåg, vilket skulle befria klaganden från att framlägga några som helst bevis härför, saknar grund.

137

Enligt domstolens fasta praxis är tribunalen ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna, samt, i princip, att bedöma den bevisning som tribunalen godtar till stöd för dessa omständigheter. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det tribunalen ensam som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör således inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen. En sådan missuppfattning ska dessutom framgå uppenbart av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen (dom av den 16 juni 2016, Evonik Degussa och AlzChem/kommissionen, C‑155/14 P, EU:C:2016:446, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

138

I punkt 112 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att Guardian Europe i sin argumentation, enligt vilken det omtvistade beslutet hade skapat en vilseledande bild av den roll som detta företag hade i planglaskartellen, inte stöds av någon bevisning som visar att åsidosättandet av principen om likabehandling i beslutet var ägnat att påverka dess anseende, utöver den inverkan som har samband med dess deltagande i kartellen.

139

I punkt 144 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att Guardian Europe i sin argumentation, enligt vilken det under längre tid hade uppfattats som om detta bolag hade ett särskilt ansvar för den aktuella överträdelsen på grund av att den rimliga fristen för dom i mål T‑82/08 hade överskridits, inte stöds av någon bevisning som kan visa att åsidosättandet av den rimliga fristen för dom var så allvarligt att det kunde ha en inverkan på klagandens anseende, utöver den inverkan som det omtvistade beslutet hade orsakat.

140

Domstolen påpekar att Guardian Europe varken har visat eller ens påstått att bedömningarna i punkterna 112 och 144 i den överklagade domen grundar sig på en missuppfattning av bevisningen.

141

Under dessa omständigheter gjorde tribunalen en riktig bedömning när den, i punkterna 113 och 145 i den överklagade domen, slog fast att Guardian Europe inte hade visat att åsidosättandet av principen om likabehandling i det omtvistade beslutet och åsidosättande av principen om skälig handläggningstid i mål T‑82/08 kunde skada klagandens anseende, och följaktligen, i punkterna 115 och 148 i den överklagade domen, slog fast att de skadeståndsyrkanden som framställts i detta avseende inte kunde godtas.

142

När det vidare gäller de skäl som anges i punkterna 114 och 146 i den överklagade domen, framgår det klart av själva ordalydelsen i dessa punkter att dessa skäl är överflödiga, eftersom de skäl som anges i punkterna 113 och 145 i den överklagade domen är tillräckliga för att avslå yrkandena om ersättning för den påstådda kränkningen av dess anseende som Guardian Europe åberopat.

143

Det följer av domstolens fasta praxis att när ett av de huvudargument som tribunalen har använt är tillräckligt för att motivera domslutet påverkar de fel som kan vidlåda ett annat huvudargument, som också anges i den berörda domen, under alla omständigheter inte domslutet, med följd att den grund varigenom dessa huvudargument anförs är irrelevant, och talan kan därför inte bifallas på denna grund (se, bland annat, dom av den 29 april 2004, Kommissionen/CAS Succhi di Frutta, C‑496/99 P, EU:C:2004:236, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

144

Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje och den femte grunden, eftersom de delvis saknar verkan och delvis saknar fog.

145

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat. Den kan då slutligt själv avgöra målet, om det är färdigt för avgörande, eller återförvisa det till tribunalen för avgörande.

146

Eftersom överklagandet i mål C‑447/17 P har bifallits och punkt 1 i domslutet i den överklagade domen har upphävts, anser domstolen att det är lämpligt att slutligt avgöra den talan om skadestånd som väckts av Guardian Europe i den del den avser ersättning för den skada som uppkommit till följd av kostnaderna för bankgarantin för tiden utöver den skäliga handläggningstiden i mål T‑82/08.

147

Enligt fast rättspraxis förutsätter unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs unionsinstitutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan institutionens handlande och den åberopade skadan (dom av den 20 september 2016, Ledra Advertising m.fl./kommissionen och ECB, C‑8/15 P–C‑10/15 P, EU:C:2016:701, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

148

Såsom domstolen redan slagit fast ska talan ogillas i sin helhet om ett av dessa villkor inte är uppfyllt, utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar (dom av den 14 oktober 1999, Atlanta/Europeiska gemenskapen, C‑104/97 P, EU:C:1999:498, punkt 65 och där angiven rättspraxis). Unionsdomstolen är vidare inte skyldig att pröva villkoren i en viss bestämd ordning (dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen, C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

149

Av de skäl som angetts i punkterna 32–41 i förevarande dom ska den skadeståndstalan som Guardian Europe väckt vid tribunalen, såvitt den syftar till att erhålla ersättning för ekonomisk skada med ett belopp om 936 000 euro till följd av betalningen av kostnader för bankgaranti, för tiden utöver den tidsperiod som utgör en skälig handläggningstid i mål T‑82/08, ogillas.

150

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv avgör saken slutligt.

151

Enligt artikel 138.1 i dessa rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i samma regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

152

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol och kommissionen, har yrkat att Guardian Europe ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Guardian Europe har tappat målet såväl inom ramen för överklagandet i mål C‑447/17 P som inom ramen för huvudöverklagandet i mål C‑479/17 P, ska bolaget förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta samtliga rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska unionen, företrädd av såväl Europeiska unionens domstol som kommissionen, såväl i första instans som inom ramen för dessa två överklaganden.

153

Eftersom Guardian Europe har yrkat att Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna såvitt avser anslutningsöverklagandet i mål C‑479/17 P, och Europeiska unionen tappat målet såvitt avser dess enda grund, ska Europeiska unionen bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Guardian Europe med anledning av anslutningsöverklagandet.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: