—

Canadian Oil Company Sweden AB, genom advokaterna B. Hansson och M. Lönnqvist,

—

Anders Rantén, genom advokaterna M. Wärnsby och M. Edqvist,

—

Sveriges regering, genom A. Falk, C. Meyer-Seitz, U. Persson, N. Otte Widgren, E. Karlsson och L. Swedenborg, samtliga i egenskap av ombud,

—

Danmarks regering, genom C. Thorning och N. Lyshøj, båda i egenskap av ombud,

—

Finlands regering, genom H. Leppo, i egenskap av ombud,

—

Norges regering, genom I. Thue och I.S. Jansen, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom D. Kukovec och E. Manhaeve, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten M. Johansson,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 2006, s. 1, och rättelse i EUT L 136, 2007, s. 3), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 552/2009 av den 22 juni 2009 (EUT L 164, 2009, s. 7) (nedan kallad Reachförordningen) samt tolkningen av artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Anders Rantén och Canadian Oil Company Sweden AB (nedan kallat Canadian Oil) och å andra sidan Riksåklagaren. Målet rör de sanktioner som Anders Rantén och Canadian Oil påfördes för att ha fört in 320 ton kemiska produkter i Sverige utan att ha anmält införseln till Kemikalieinspektionen för upptagande i det nationella produktregistret.

3

I skäl 19 i Reachförordningen anges följande:

”Tillverkare och importörer bör … i registreringsbestämmelserna åläggas att ta fram data om de ämnen som de tillverkar eller importerar, att använda dessa data för att bedöma riskerna i samband med dessa ämnen och att utarbeta och rekommendera lämpliga riskhanteringsåtgärder. För att sörja för att de verkligen fullgör dessa skyldigheter och för att garantera öppenhet, bör de vid registreringen lämna in ett registreringsunderlag som omfattar all denna information till [Europeiska] kemikaliemyndigheten [Echa]. Registrerade ämnen bör få saluföras på den inre marknaden.”

4

I artikel 1.1 i Reachförordningen föreskrivs följande:

”Syftet med denna förordning är att garantera en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön, inbegripet främjande av alternativa metoder för att bedöma hur farliga ämnen är, samt att ämnen fritt kan cirkulera på den inre marknaden samtidigt som konkurrenskraft och innovation förbättras.”

5

Avdelning II i förordningen handlar om registrering av ämnen. Avdelningens kapitel 1 har rubriken ”Allmän registreringsplikt och allmänna informationskrav”.

6

Artikel 5 i kapitel 1 i samma förordning har rubriken ”Inga data, ingen marknad”, och den innehåller följande bestämmelser:

”För att få tillverkas eller släppas ut på marknaden i [Europeiska unionen] skall ämnen som sådana eller ingående i blandningar eller varor, om inte annat följer av artiklarna 6, 7, 21 och 23, först registreras i enlighet med gällande bestämmelser i denna avdelning om så erfordras.”

7

I samma kapitel 1 i Reachförordningen återfinns artikel 6. Den har rubriken ”Allmän registreringsplikt för ämnen som sådana eller ingående i blandningar”. I artikel 6.1 anges följande:

”Såvida det inte föreskrivs något annat i denna förordning, skall varje tillverkare eller importör av ett ämne, som sådant eller ingående i en eller flera blandningar, i mängder på minst 1 ton per år lämna in en registreringsanmälan till [Echa].”

8

Enligt artikel 125 i förordningen ska medlemsstaterna upprätthålla ett system av officiella kontroller och andra åtgärder som är lämpliga med hänsyn till omständigheterna.

9

Artikel 128 i förordningen har följande lydelse:

”1.   Om inte annat följer av punkt 2 får medlemsstaterna inte förbjuda, begränsa eller hindra tillverkning, import, utsläppande på marknaden eller användning av ett ämne – som sådant, eller ingående i en blandning eller vara – om det omfattas av denna förordnings tillämpningsområde och uppfyller kraven i denna förordning och, i tillämpliga fall, i gemenskapsrättsakter som antagits för att genomföra denna förordning.

2.   Ingenting i denna förordning skall hindra medlemsstaterna från att behålla eller införa nationella bestämmelser för att skydda arbetstagarna, människors hälsa och miljön som är tillämpliga i fall där denna förordning inte innebär en harmonisering av kraven på tillverkning, utsläppande på marknaden eller användning.”

10

Enligt 29 kap. 5 § 5 miljöbalken döms för försvårande av miljökontroll den som med uppsåt eller av oaktsamhet i fråga om yrkesmässig tillverkning eller införsel av kemiska produkter bryter mot en föreskrift som regeringen har meddelat med stöd av 14 kap. 12 § om skyldighet att göra anmälan för registrering i ett produktregister.

11

I 14 kap. 12 § miljöbalken anges följande:

”Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till Sverige ska registreras i ett produktregister enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Registret ska föras av den myndighet som regeringen bestämmer.”

12

I 3 § i förordningen (2008:245) om kemiska produkter och biotekniska organismer föreskrivs att varje kemisk produkt och bioteknisk organism som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till Sverige ska anmälas till Kemikalieinspektionen för registrering i det produktregister som Kemikalieinspektionen för, om produkten eller organismen kan hänföras till något av de varuslag som anges i bilagan till förordningen.

13

Enligt 4 § ska anmälan göras av den som yrkesmässigt tillverkar eller för in en kemisk produkt eller bioteknisk organism till Sverige.

14

I 5 § i samma förordning finns ett undantag från anmälningsskyldigheten för den som årligen för in mindre än 100 kilogram av en produkt.

15

Kemikalieinspektionen har i 3 kap. Kemikalieinspektionens föreskrifter (KIFS 2008:2) om kemiska produkter och biotekniska organismer meddelat föreskrifter om anmälan till produktregistret. De uppgifter om den anmälningsskyldiges namn eller firmanamn, adress och telefonnummer, samt personnummer eller organisationsnummer, som anmälan ska innehålla, ska lämnas snarast möjligt och senast när verksamheten inleds. Övriga uppgifter ska lämnas senast den 28 februari kalenderåret efter det att anmälningsskyldigheten inträdde.

16

År 2009 förde Canadian Oil in 392 ton kemiska produkter till Sverige.

17

Bolaget uppfyllde inte skyldigheten enligt svensk rätt att anmäla införseln till Kemikalieinspektionen senast den 28 februari 2010.

18

Canadian Oil samt bolagets verkställande direktör, Anders Rantén, åtalades för brott mot miljöbalken.

19

Hovrätten över Skåne och Blekinge påförde den 24 april 2013 Anders Rantén 60 dagsböter om 100 svenska kronor (SEK) (cirka 11 euro) samt ålade Canadian Oil att betala företagsbot på 200000 SEK (cirka 22113 euro).

20

I sitt överklagande till Högsta domstolen gjorde dessa i huvudsak gällande att anmälningsskyldigheten till Kemikalieinspektionens produktregister hindrar den fria rörligheten för sådana ämnen som omfattas av Reachförordningen. De anförde att produktregistret i allt väsentligt tjänar samma ändamål som förordningen och att det således är oförenligt med bestämmelserna i artikel 128 i förordningen, vars regler inom de berörda områdena – bland annat vad gäller anmälan och registrering av kemiska ämnen – ska anses ha blivit föremål för en totalharmonisering. Klagandena hävdade att anmälningsskyldigheten i vart fall utgör en sådan importrestriktion som är förbjuden enligt artikel 34 FEUF och att inget av de undantag som anges i artikel 36 FEUF är tillämpligt i det aktuella målet.

21

Enligt Högsta domstolen framgår det inte klart av Reachförordningen att förordningens harmoniserade tillämpningsområde sträcker sig så långt att det innefattar en sådan registrering av kemiska produkter som – liksom registreringen i det svenska produktregistret – sker för att ge en överblick över användningen av dessa kemiska produkter, för att tjäna som underlag för myndigheters tillsyn och inspektion av företag som hanterar sådana produkter eller för att användas för att ta fram statistik. Högsta domstolen ställer sig också frågan om anmälningsskyldigheten kan utgöra en åtgärd med verkan motsvarande en kvantitativ importrestriktion i den mening som avses i artikel 34 FEUF och, om så är fallet, huruvida något av undantagen i artikel 36 FEUF är tillämpligt och åtgärden är proportionerlig.

22

Mot denna bakgrund beslutade Högsta domstolen att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:

23

Högsta domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida Reachförordningen ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser som gör det obligatoriskt för en importör av kemiska produkter att registrera dessa hos den behöriga nationella myndigheten, trots att importören redan har en skyldighet enligt Reachförordningen att registrera dessa produkter hos Echa.

24

Härvid ska det erinras om att syftet med förordningen enligt artikel 1.1 är att garantera en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön, inbegripet främjande av alternativa metoder för att bedöma hur farliga ämnen är, samt att ämnen fritt kan cirkulera på den inre marknaden samtidigt som konkurrenskraft och innovation förbättras.

25

I detta syfte har det genom förordningen inrättats ett integrerat system för kontroll av kemikalier som inbegriper registrering, utvärdering, tillstånd och eventuella begränsningar av deras användning. De huvudsakliga principer som styr dessa olika delar lades fram av Europeiska kommissionen i inledningen till dess förslag till förordning KOM(2003) 644 slutlig av den 29 oktober 2003. I denna beskrivs ”Reach‑systemet” så, att det omfattar för det första registrering, som ”kräver att industrin har tillgång till relevant information om sina ämnen och att den använder den för att hantera ämnena på ett säkert sätt”, för det andra utvärdering, som ”garanterar att industrin fullgör sina skyldigheter” och för det tredje tillstånd för ämnen som inger mycket stora betänkligheter ”om riskerna kan kontrolleras på ett adekvat sätt eller om de socioekonomiska fördelarna uppväger riskerna och det inte finns några lämpliga ersättningsämnen eller alternativa tekniker”. Slutligen ”skall [begränsningsförfarandet] fungera som ett skyddsnät för att hantera risker som inte har beaktats på ett adekvat sätt i andra delar av Reach‑systemet” (dom FCD och FMB, C‑106/14, EU:C:2015:576, punkt 32).

26

Den fria rörligheten på den inre marknaden säkerställs genom att medlemsstaterna enligt artikel 128.1 i Reachförordningen inte får förbjuda, begränsa eller hindra tillverkning, import, utsläppande på marknaden eller användning av ett ämne – som sådant, eller ingående i en blandning eller vara – om det omfattas av förordningens tillämpningsområde och uppfyller kraven i denna förordning och, i tillämpliga fall, i gemenskapsrättsakter som antagits för att genomföra förordningen. Enligt artikel 128.2 innehåller dock inte Reachförordningen någon bestämmelse som hindrar medlemsstaterna från att behålla eller införa nationella bestämmelser för att skydda arbetstagarna, människors hälsa och miljön som är tillämpliga i fall där förordningen inte innebär någon harmonisering av kraven avseende tillverkning, utsläppande på marknaden eller användning (dom Lapin luonnonsuojelupiiri, C‑358/11, EU:C:2013:142, punkt 32).

27

Av dessa bestämmelser framgår således att unionslagstiftaren endast har avsett att harmonisera nämnda krav i vissa fall (se, för ett liknande resonemang, dom Lapin luonnonsuojelupiiri, C‑358/11, EU:C:2013:142, punkt 33).

28

Detta betyder att ett svar på den första frågan från Högsta domstolen förutsätter kännedom om huruvida bestämmelserna i Reachförordningen beträffande skyldigheten att anmäla och registrera kemikalier harmoniserar den typen av krav, och därigenom utgör hinder för nationella bestämmelser som gör det obligatoriskt för en importör av kemiska produkter att registrera dessa hos den behöriga nationella myndigheten.

29

EU-domstolen erinrar om att unionslagstiftaren, såsom framgår av skäl 19 i nämnda förordning, har avsett att ålägga tillverkare och importörer att lägga fram data till Echa om de ämnen som de tillverkar eller importerar, att använda dessa data för att bedöma riskerna i samband med dessa ämnen och att utarbeta och rekommendera lämpliga riskhanteringsåtgärder.

30

I konsekvens med nämnda syften lägger Reachförordningen ansvaret för analysen av kemikalierna på industrin och den inför därför ett antal olika informationsmekanismer som längs hela distributionskedjan ska bidra till identifiering av ämnenas farliga egenskaper och till riskhanteringen i syfte att förhindra skadliga effekter på människors hälsa och miljön (dom FCD och FMB, C‑106/14, EU:C:2015:576, punkt 33).

31

Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 42 i förslaget till avgörande ger Echas register av kemikalier dock inte någon överblick över tillverkningen eller utsläppandet på marknaden av dessa ämnen i varje medlemsstat betraktad för sig. Framför allt ger unionens register inte systematiskt någon information om exakt var inom medlemsstaterna dessa ämnen befinner sig.

32

Således gör EU-domstolen följande bedömning. Visserligen utgör registreringen av kemikalier hos Echa en förutsättning för att dessa ska tillåtas att cirkulera på den inre marknaden, förutsatt att dessa ämnen dessutom, särskilt vad gäller deras egenskaper, uppfyller kraven i Reachförordningen. Den harmonisering som förordningen således medför vad gäller en sådan registrering av dessa ämnen sträcker sig dock inte så långt att den även omfattar en sådan annan form av registrering hos nationella myndigheter som är i fråga i det nationella målet och som inte utgör någon förutsättning, som avser andra uppgifter än de som ska lämnas enligt Reachförordningen och som tjänar samma ändamål som förordningen – eller ändamål som kompletterar förordningens ändamål – det vill säga att garantera en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön, samt att ämnen fritt kan cirkulera på den inre marknaden.

33

Härvidlag ska det för det första framhållas att den registrering som krävs enligt de nationella bestämmelser som är i fråga i det nationella målet inte utgör någon förutsättning för att importera kemiska produkter till den berörda medlemsstaten. Anmälan av uppgifterna till de nationella myndigheterna kan nämligen göras efter importen, varvid vissa uppgifter ska lämnas senast när verksamheten inleds, och övriga uppgifter senast den 28 februari under kalenderåret efter importen.

34

För det andra framgår det av de yttranden som ingetts till EU-domstolen att det huvudsakliga syftet med den registrering som ska göras enligt de nationella bestämmelserna är att förse de nationella myndigheterna med en databas som underlag för tillsynen över kemiska produkter inom den berörda medlemsstaten. Enligt artikel 125 i Reachförordningen ankommer det på denna medlemsstat att upprätthålla ett sådant kontrollsystem genom att bland annat göra det enklare att inspektera de enheter som innehar de aktuella produkterna. Databasen innehåller även de bokföringsuppgifter och de statistiska uppgifter som behövs för att fastställa de avgifter varigenom kontrollsystemet finansieras. Dessutom används den som underlag i miljömålsarbetet, inklusive när det handlar om att lägga fram förslag på förbättringar på unionsnivå.

35

Den information som de nationella myndigheterna kan få från Echa, och som härrör från registreringen hos Echa av dessa produkter i enlighet med Reachförordningen, innehåller dock inte samtliga de uppgifter som behövs för att uppnå de syften som anges i föregående punkt.

36

Echa-registreringen gäller nämligen endast för tillverkare och importörer av kemiska ämnen, som sådana eller ingående i blandningar eller varor, när dessa förekommer i mängder på minst ett ton per år. När det gäller preparat framgår det inte av registreringen hur stor procentuell andel av vart och ett av de kemiska ämnena som ett visst preparat innehåller. Vad gäller kemiska ämnen som sådana, som har tillverkats eller släppts ut på marknaden i unionen, går det inte av registreringen hos Echa att utläsa på vilken medlemsstats marknad dessa ämnen tillhandahålls.

37

När det däremot gäller de uppgifter som i enlighet med de nu aktuella nationella bestämmelserna lämnas vid registreringen av införsel av kemiska produkter hos den behöriga myndigheten, konstaterar EU-domstolen att dessa i huvudsak handlar om i vilka kvantiter olika ämnen och preparat förekommer inom den berörda medlemsstaten, var i den staten dessa befinner sig, samt om deras specifika användningsområden och de näringsidkare som berörs.

38

Under dessa omständigheter finner EU-domstolen att den harmonisering som införs genom Reachförordningens bestämmelser om skyldigheten att anmäla och registrera kemikalier – hur stor omfattning denna harmonisering än har tillerkänns i syfte att inrätta ett integrerat kontrollsystem för dessa ämnen inom unionen för garanterandet av en säker kemikaliehantering – inte omöjliggör en sådan annan registrering som har de särdrag som nämns ovan i punkt 34 och som bland annat bidrar till genomförandet av ett kontrollsystem för denna hantering i den berörda medlemsstaten och till utvärderingen av den hanteringen, som bland annat syftar till att förslag på förbättringar ska kunna läggas fram på unionsnivå.

39

Det framgår således inte att den harmonisering som nämns i föregående punkt utgör hinder för nationella bestämmelser som gör det obligatoriskt för en importör av kemiska produkter att registrera dessa hos den behöriga nationella myndigheten, under förutsättning att de upplysningar som ska lämnas i huvudsak tjänar dessa syften. Även om så förefaller vara fallet vad beträffar de upplysningar som nämns ovan i punkt 37, ankommer det dock på den nationella domstolen att göra den prövningen.

40

Det bör i sammanhanget nämnas att enbart det faktum att vissa grundläggande upplysningar om bland annat importörens identitet och produkterna, beträffande vilka tillhandahållandet inte ger upphov till någon som helst svårighet, ska lämnas redan vid registreringen hos Echa, inte räcker för att de upplysningar som ska lämnas till en nationell myndighet, som helhet, ska förlora sin kompletterande karaktär.

41

Under dessa förhållanden ska den första frågan besvaras enligt följande. Reachförordningen ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser som gör det obligatoriskt för en importör av kemiska produkter att registrera dessa hos den behöriga nationella myndigheten, trots att importören redan har en skyldighet enligt förordningen att registrera dessa produkter hos Echa, under förutsättning att registreringen hos den behöriga nationella myndigheten inte utgör någon förutsättning för utsläppandet på marknaden av de kemiska produkterna, att registreringen avser andra uppgifter än de som ska lämnas enligt förordningen och att registreringen bidrar till att uppnå de mål som eftersträvas i förordningen, framför allt målet att garantera en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön samt målet att sådana ämnen fritt kan cirkulera på den inre marknaden, bland annat medelst införande av ett system för att kontrollera att hanteringen av sådana produkter sker på ett säkert sätt i den berörda medlemsstaten och medelst utvärdering av hanteringen, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.

42

Med hänsyn till svaret på den första frågan ska EU-domstolen pröva den andra frågan. Högsta domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF tillsammans ska tolkas så, att de utgör hinder för en sådan skyldighet att anmäla och registrera kemiska produkter som den som föreskrivs genom de aktuella nationella bestämmelserna.

43

Det framgår av fast rättspraxis att alla åtgärder vidtagna av en medlemsstat som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom unionen ska anses utgöra åtgärder med verkan motsvarande kvantitativa restriktioner i den mening som avses i artikel 34 FEUF (se, bland annat, dom Dassonville, 8/74, EU:C:1974:82, punkt 5, och dom Scotch Whisky Association m.fl., C‑333/14, EU:C:2015:845, punkt 31).

44

I likhet med vad generaladvokaten framhöll i punkt 53 i förslaget till avgörande finner EU-domstolen att det förhållandet att kravet på registrering hos den behöriga nationella myndigheten vid import av kemiska produkter är av tvingande karaktär, innebär att det föreligger en åtgärd med verkan motsvarande en kvantitativ restriktion i den mening som avses i artikel 34 FEUF. Uppställandet av formaliteter för import kan nämligen hindra handeln inom unionen och försvåra tillträdet till marknaden för varor som framställs och saluförs lagligen i andra medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom Ahokainen och Leppik, C‑434/04, EU:C:2006:609, punkt 21). Detta har för övrigt inte bestritts vare sig av den hänskjutande domstolen eller av någon av dem som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol och som har yttrat sig i målet.

45

Enligt fast rättspraxis kan en åtgärd med verkan motsvarande en kvantitativ importrestriktion endast – med hänvisning till bland annat skyddet för människors hälsa och liv i den mening som avses i artikel 36 FEUF – vara motiverad om den är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas och den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (dom Scotch Whisky Association m.fl., C‑333/14, EU:C:2015:845, punkt 33). Nationella åtgärder som kan hindra handeln inom gemenskapen kan för övrigt motiveras av tvingande miljöskyddskrav (se, bland annat, dom Ålands Vindkraft, C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkt 77).

46

Det bör i sammanhanget påpekas att syftet med en registrering enligt sådana nationella bestämmelser som de som är i fråga i det nationella målet är att samla in uppgifter som, för det första, huvudsakligen är kompletterande i förhållande till dem som omfattas av Reachförordningens tillämpningsområde, och som, för det andra, i den berörda medlemsstaten, bland annat bidrar till genomförandet av ett system för att kontrollera den säkra hantering av kemiska produkter som åsyftas i förordningen och till utvärderingen av denna hantering, som bland annat syftar till att förslag på förbättringar ska kunna läggas fram på unionsnivå. Ett sådant ändamål som är knutet till förordningens syfte att garantera en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön kan motivera eventuella hinder för den fria rörligheten för varor.

47

Inte heller framgår det av utredningen att de uppgifter som importörerna, utöver de uppgifter som föreskrivs i Reachförordningen, ska lämna enligt de nationella bestämmelserna för att fullgöra sin skyldighet att registrera importerade kemiska produkter – såsom de uppgifter som nämns ovan i punkt 37 – inte skulle vara ägnade att uppnå det eftersträvade syftet eller att de skulle gå utöver vad som är strikt nödvändigt för att uppnå detta. Den registrering som föreskrivs i de nationella bestämmelserna för att det ska vara möjligt att samla in sådana exakta uppgifter som ger de behöriga nationella myndigheterna en överblick över vilka kemiska produkter som befinner sig i den berörda medlemsstaten – en överblick som inte Echa-registreringen ger – bidrar nämligen till att uppnå det ändamål som nämns i föregående punkt, detta samtidigt som denna registrering har en begränsad inverkan på den fria rörligheten för dessa varor på den inre marknaden, eftersom den inte utgör ett villkor för att på den svenska marknaden få släppa ut sådana varor som kommer från andra medlemsstater.

48

Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Bestämmelserna i artiklarna 34 FEUF och 36 FEUF ska tillsammans tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan skyldighet att anmäla och registrera kemiska produkter som den som föreskrivs genom de aktuella nationella bestämmelserna.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: