1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 12 och 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, s. 51).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Český telekomunikační úřad (den tjeckiska regleringsmyndigheten för telekommunikation), å ena sidan och T‑Mobile Czech Republic a.s. (nedan kallat T Mobile Czech Republic) och Vodafone Czech Republic a.s., å andra sidan. Målet rör den tjeckiska regleringsmyndigheten för telekommunikations beslut av den 23 februari 2011, varigenom regleringsmyndigheten fastställde den förlust som Telefónica Czech Republic a.s. (nedan kallat Telefónica Czech Republic), nuvarande O2 Czech Republic a.s. (nedan kallat O2 Czech Republic) gjort till följd av tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster år 2004.

3

I artikel 2 i akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EUT L 236, 2003, s. 33) (nedan kallad anslutningsakten) föreskrivs följande. Från och med dagen för anslutningen ska bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i rättsakter som har antagits av institutionerna och Europeiska centralbanken före anslutningen vara bindande för de nya medlemsstaterna och ska tillämpas i dessa på de villkor som anges i de fördragen och i anslutningsakten.

4

I skäl 4 i direktiv 2002/22 anges att ”[s]äkerställande av samhällsomfattande tjänster (dvs. tillhandahållande av ett fastställt minimiutbud av tjänster för samtliga slutanvändare till ett överkomligt pris) kan innebära att vissa slutanvändare tillhandahålls vissa tjänster till priser som avviker från de priser som blir följden av normala marknadsvillkor. Ersättning till företag som utses att tillhandahålla sådana tjänster under sådana förhållanden behöver dock inte leda till snedvridning av konkurrensen, förutsatt att de företag som utses ersätts för den aktuella särskilda nettokostnaden och nettokostnaden täcks på ett konkurrensneutralt sätt.”

5

I skäl 18 i direktivet anges följande:

”Medlemsstaterna bör vid behov inrätta system för finansiering av nettokostnaden för skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster om det visar sig att skyldigheterna endast kan genomföras med förlust eller till en nettokostnad som går utöver normala kommersiella standarder. Det är viktigt att säkerställa att nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster är korrekt beräknad och att eventuell finansiering innebär minsta möjliga snedvridning av marknaden och av företag samt är förenlig med artiklarna 87 och 88 i fördraget.”

6

I artikel 3.2 i direktiv 2002/22 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall besluta vilket tillvägagångssätt som är mest effektivt och lämpligt för att säkerställa genomförandet av samhällsomfattande tjänster med beaktande av principerna om objektivitet, insyn, icke-diskriminering och proportionalitet. Medlemsstaterna skall sträva efter minsta möjliga snedvridning av marknaden, särskilt vad gäller tillhandahållande av tjänster till priser eller andra villkor som avviker från normala affärsmässiga villkor, samtidigt som de skall beakta allmänintresset.”

7

I artikel 12.1, som har rubriken ”Kostnad för samhällsomfattande tjänster”, anges följande:

”Om de nationella regleringsmyndigheterna bedömer att tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster enligt artiklarna 3‑10 kan vara oskäligt betungande för de företag som har utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall de beräkna nettokostnaderna av tillhandahållandet.

I detta syfte skall de nationella regleringsmyndigheterna

8

I artikel 13.1 i direktiv 2002/22, som har rubriken ”Finansiering av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster”, föreskrivs följande:

”Om de nationella regleringsmyndigheterna på grundval av en nettokostnadskalkyl enligt artikel 12 konstaterar att den ekonomiska bördan blir oskäligt betungande för ett företag, skall en medlemsstat på ett utsett företags begäran besluta

9

I del A andra stycket i bilaga IV till direktivet beskrivs hur nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster ska beräknas:

”De nationella regleringsmyndigheterna skall överväga alla metoder för att motivera företagen (utsedda eller inte) att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster på ett kostnadseffektivt sätt. Nettokostnaden för samhällsomfattande tjänster skall beräknas som skillnaden mellan nettokostnaden för ett utsett företag att bedriva verksamheten med tillhandahållandet av de samhällsomfattande tjänsterna och kostnaden för att bedriva verksamheten utan samhällsomfattande tjänster. Detta gäller oavsett om nätet i en enskild medlemsstat är fullt utbyggt eller fortfarande är under utbyggnad och tillväxt. Man skall bemöda sig om att göra en korrekt bedömning av de kostnader som ett utsett företag skulle ha valt att undvika om skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster inte hade förelegat. Vid nettokostnadsräkningen bör fördelarna, inklusive immateriella värden, bedömas för operatör som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster.”

10

I artikel 5.5 i kommissionens beslut 2012/21/EU av den 20 december 2011 om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (EUT L 7, 2012, s. 3) föreskrivs följande:

”Vid tillämpningen av detta beslut ska med rimlig vinst avses den kapitalavkastning som skulle krävas av ett typiskt företag som överväger om det ska tillhandahålla tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse under hela den period som den officiella handlingen om tilldelning gäller, med hänsyn tagen till graden av risk. Med avkastning på eget kapital avses den internränta som företaget får från sitt investerade kapital över perioden för tillhandahållande av tjänsten. Graden av risk beror på den berörda sektorn, typen av tjänst och ersättningens art.”

11

I punkt 61 i meddelandet från kommissionen om tillämpningen av Europeiska unionens regler om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (EUT C 8, 2012, s. 4), anges bland annat följande:

”Med rimlig vinst avses en kapitalavkastning … som skulle krävas av ett typiskt företag som överväger om det ska tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse under hela perioden för tillhandahållandet av tjänsten, med hänsyn tagen till graden av risk. Graden av risk beror på vilken sektor eller typ av tjänst det är fråga om och vilka egenskaper kompensationsmekanismen har. Avkastningsgraden bör om möjligt fastställas genom hänvisning till den kapitalavkastning som uppnås i samband med liknande typer av tjänstekontrakt på konkurrensmässiga villkor (till exempel kontrakt som tilldelats genom ett anbudsförfarande). I sektorer där det inte finns något företag som är jämförbart med det företag som anförtrotts tillhandahållandet av tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse kan hänvisningen göras till jämförbara företag i andra medlemsstater eller, vid behov, med företag i andra branscher, under förutsättning att varje sektors särdrag beaktas.”

12

I fotnoten till punkt 61 anges följande: ”Med avkastning på eget kapital avses den internränta som företaget uppnår på sitt investerade kapital under projekttiden, dvs. internräntan för de betalningar som är relaterade till avtalet.”

13

Tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster och finansieringen härav reglerades år 2004 genom lag nr 151/2000 Sb. om telekommunikationer och ändring av andra lagar, i dess lydelse år 2004 (nedan kallad telekommunikationslagen). 31 § telekommunikationslagen som har rubriken ”Påvisbar förlust”, har följande lydelse:

”1)   En leverantör av samhällsomfattande tjänster har rätt till ersättning för den påvisbara förlusten.

2)   Med påvisbar förlust avses skillnaden mellan de ekonomiskt motiverade kostnader, inklusive ett belopp för rimlig vinst, som en innehavare av ett telekommunikationstillstånd har haft för att uppfylla skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, vilka kostnader leverantören av den samhällsomfattande tjänsten inte hade haft om vederbörande inte hade haft nämnda skyldighet, och de intäkter som innehavaren av telekommunikationstillståndet har erhållit för att uppfylla skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

3)   Om innehavaren av telekommunikationstillståndet tillhandahåller andra teletjänster utöver de samhällsomfattande tjänsterna eller bedriver annan verksamhet, ska innehavaren separat redovisa de kostnader och intäkter som rör tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster.

4)   Metoden för att beräkna påvisbar förlust, de handlingar som utgör underlaget för beräkningen av den påvisbara förlusten och definitionen av rimlig vinst ska fastställas i tillämpningsföreskrifter.”

14

Telekommunikationslagen åtföljdes därefter av dekret nr 235/2001 Sb. från ministeriet för transport och kommunikationer om fastställande av detaljerade regler för att beräkna och ersätta den påvisbara förlust som en innehavare av ett telekommunikationstillstånd har gjort till följd av tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster. I 2 § i dekretet, som har rubriken ”Beräkningsmetoden för påvisbar förlust”, föreskrivs följande:

”1)   En leverantör av samhällsomfattande tjänster ska beräkna den påvisbara förlusten genom att från summan av intäkterna från tillhandahållandet av de förlustbringande tjänsterna dra av summan av de ekonomiskt motiverade kostnaderna för att tillhandahålla dessa tjänster samt en rimlig vinst. Leverantören av samhällsomfattande tjänster ska redovisa beräkningen av den påvisbara förlusten i det formulär som utfärdats av den tjeckiska regleringsmyndigheten för telekommunikation.

2)   För att det ska kunna bedömas huruvida kostnaderna är ekonomiskt motiverade ska leverantören av samhällsomfattande tjänster till den tjeckiska regleringsmyndigheten för telekommunikation, senast den 31 maj varje kalenderår, inkomma med en separat redovisning av de kostnader och intäkter som avser tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster i enlighet med 34.2 a § [telekommunikations]lagen.”

15

I 3 § i dekretet, som har rubriken ”Underlag för beräkningen av den påvisbara förlusten”, föreskrivs följande:

”1)   Leverantören av samhällsomfattande tjänster ska vid inlämnandet av beräkningen av den påvisbara förlusten för det aktuella kalenderåret till den tjeckiska regleringsmyndigheten för telekommunikation, även inkomma med

2)   Leverantören av samhällsomfattande tjänster ska vid begäran låta den tjeckiska regleringsmyndigheten för telekommunikation, bland annat på grundval av den tekniska dokumentationen, statistik och redovisningsunderlaget i original, kontrollera underlaget för beräkningen av den påvisbara förlusten, inklusive en rimlig vinst.

3)   Den tjeckiska regleringsmyndigheten för telekommunikation är skyldig att, under fem år räknat från början på nästkommande år, bevara redovisningen avseende den påvisbara förlusten, det underlag som leverantören av samhällsomfattande tjänster inkommit med och det underlag som använts för att kontrollera beräkningen av den påvisbara förlusten.”

16

I 4 § i samma dekret, som har rubriken ”Definitionen av rimlig vinst”, föreskrivs följande:

”För att den påvisbara förlusten ska kunna redovisas ska rimlig vinst fastställas med hänsyn till det bokförda värdet på det egna kapital som leverantören av samhällsomfattande tjänster har anslagit för att förvärva de materiella och immateriella tillgångar som krävs för att tillhandahålla de förlustbringande tjänsterna. Leverantören av samhällsomfattande tjänster ska beräkna rimlig vinst enligt den metod som anges i bilaga 3.”

17

I bilaga 3 till dekret nr 235/2001 Sb. från ministeriet för transport och kommunikationer, vilken har rubriken ”Beräkning av rimlig vinst”, föreskrivs följande:

18

Den tjeckiska regleringsmyndigheten för telekommunikation fastställde i beslut av den 27 september 2010 beloppet för den förlust som Telefónica Czech Republic redovisat för tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster år 2004. En rimlig vinst för leverantören hade i enlighet med nationella bestämmelser som var gällande fram till och med den 30 april 2005, räknats in i nettokostnaden för samhällsomfattande tjänster vid beräkningen av förlusten. Genom beslut av den 23 februari 2011 vidhöll den tjeckiska regleringsmyndigheten efter omprövning sitt beslut.

19

T‑Mobile Czech Republic och Vodafone Czech Republic a.s. överklagade beslutet till Městský soud v Praze (stadsdomstolen i Prag) som upphävde beslutet då den fann att det var rättsstridigt eftersom det stred mot direktiv 2002/22.

20

Městský soud v Praze konstaterade följande. 31 § telekommunikationslagen strider mot artiklarna 12 och 13 i direktivet eftersom det i tjeckisk rätt föreskrivs andra metoder för fastställande av förlusten och för beräkning och fastställande av den påvisbara förlusten än de som anges i direktivet. Det var därför felaktigt av den tjeckiska regleringsmyndigheten för telekommunikation att med tillämpning av nationell rätt beakta samtliga förluster, oavsett förlustens beskaffenhet, eftersom endast en förlust som är ”oskäligt betungande” ska beaktas enligt direktiv 2002/22, vilket domstolen har slagit fast i domen kommissionen/Belgien (C‑222/08, EU:C:2010:583, punkterna 35, 37, 42 och 43). Enligt nationell rätt var det dessutom inte tillåtet att vid fastställandet av förlusten beakta de immateriella fördelar som följde av tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster.

21

Městský soud v Praze fann att villkoren var uppfyllda för direkt tillämpning av direktiv 2002/22 eftersom den bestämmelse som stadgas i direktivet är klar och ovillkorlig även om innebörden av det vaga rättsbegreppet ”oskäligt betungande” måste definieras av administrativ myndighet eller domstol. Det var inte möjligt att tolka tjeckisk rätt så, att den överensstämde med direktiv 2002/22 eftersom den tjeckiska regleringsmyndigheten för telekommunikation enligt den tjeckiska lagstiftningen i sitt beslut ska beakta att en rimlig vinst har inkluderats i nettokostnaden för samhällsomfattande tjänster.

22

Městský soud v Praze konstaterade att direktivets direkta effekt inte kunde åberopas till skada för enskilda men fann att Telefónica Czech Republic, i vilket den tjeckiska staten innehade 51,1 procent av aktierna, skulle anses utgöra ett ”statligt organ” som kontrolleras av staten och därför omfattades av direktivets direkta effekt. Městský soud v Praze slog vidare fast att direktiv 2002/22 i tidshänseende var tillämpligt på samhällsomfattande tjänster som hade tillhandahållits under år 2004 och således även under perioden före det att Republiken Tjeckien anslöt sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004.

23

Den tjeckiska regleringsmyndigheten för telekommunikation överklagade Městský soud v Prazes dom till Nejvyšší správní soud.

24

Angående frågan huruvida det enligt direktiv 2002/22 är möjligt att i nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i enlighet med nationell rätt även inkludera ett belopp för rimlig vinst på det sätt som föreskrivs i nationell rätt, anser Nejvyšší správní soud utifrån en bokstavstolkning att vinsten, oavsett om den är rimlig eller ej, inte kan anses utgöra en kostnadspost som omfattas av begreppet ”nettokostnaden” för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, såsom föreskrivs i direktivet. Det är emellertid möjligt att nettokostnaden i den mening som avses i direktivet omfattar de partiella kostnader för ”det egna kapitalet” som leverantören haft för att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Dessa kostnader omfattas enligt de nationella bestämmelserna, även om det inte är helt relevant, av begreppet ”rimlig vinst”. Nejvyšší správní soud finner det därför nödvändigt att fråga domstolen huruvida artiklarna 12 och 13 i direktiv 2002/22 ska tolkas så, att det inte är förenligt med begreppet ”nettokostnaden” för tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster att låta en ”rimlig vinst” för tjänsteleverantören ingå i den fastställda nettokostnaden, även om den vinsten anges såsom kostnader för kapitalinvesteringar som uppgår till 14,5 procent av det egna kapitalets bokförda värde.

25

Mot denna bakgrund beslutade Nejvyšší správní soud att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen.

26

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 12 och 13 i direktiv 2002/22 ska tolkas så, att de utgör hinder för att låta en ”rimlig vinst” för tjänsteleverantören ingå i nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

27

T‑Mobile Czech Republic och O2 Czech Republic anser att de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt inte rör den väsentliga tvistefrågan i det nationella målet och har därför föreslagit flera nya frågor till domstolen som bland annat avser fastställandet av poster som kan ingå i nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och av huruvida den ekonomiska bördan för ett företag som är utsett att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster är ”oskäligt betungande”.

28

Det följer av artikel 267 FEUF att rätten att vända sig till EU-domstolen tillkommer den nationella domstolen och inte parterna i det nationella målet. Det är den nationella domstolen som ensam bestämmer vilka frågor som ska hänskjutas till domstolen, och parterna har inte möjlighet att göra ändringar i dessa (se, bland annat dom Singer, 44/65, EU:C:1965:122, s. 1198, och, för ett liknande resonemang, dom Santesteban Goicoechea, C‑296/08 PPU, EU:C:2008:457, punkt 46).

29

Att pröva de ändringar av frågorna som parterna i det nationella målet har begärt, skulle dessutom vara oförenligt med domstolens roll enligt artikel 267 FEUF och med domstolens skyldighet att säkerställa att medlemsstaternas regeringar och berörda parter ges möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol, med beaktande av att berörda parter enligt denna bestämmelse endast delges beslutet om hänskjutande (se, bland annat, dom Phytheron International, C‑352/95, EU:C:1997:170, punkt 14, och, för ett liknande resonemang, dom Santesteban Goicoechea, C‑296/08 PPU, EU:C:2008:457, punkt 47).

30

I förevarande fall framgår det av ordalydelsen i beslutet om hänskjutande, vilket delgetts samtliga berörda enligt artikel 23 i domstolens stadga, att Nejvyšší správní soud har frågat domstolen huruvida avkastning på det egna kapital som investerats av ett företag som utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i princip ska beaktas vid fastställandet av nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, då Nejvyšší správní soud vill få upplysningar som gör det möjligt att fastställa huruvida avkastningen på det egna kapitalet kan beaktas när avkastningen fastställts till 14,5 procent av det bokförda värdet på det egna kapital som företaget investerat.

31

Den hänskjutande domstolen har däremot inte anfört att det är nödvändigt att besvara andra frågor om fastställande av de poster som kan ingå i nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster eller om bedömningen av om tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster är ”oskäligt betungande” för det utsedda företaget.

32

Domstolen finner således att den hänskjutande domstolens första fråga ska besvaras men att de nya frågor som ställts av T‑Mobile Czech Republic och O2 Czech Republic inte ska besvaras.

33

Vid fastställandet av den ersättning som eventuellt ska utgå till ett företag som har utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, enligt artiklarna 12 och 13 i direktiv 2002/22, ska först nettokostnaden beräknas för det företag som har utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Om de nationella regleringsmyndigheterna därefter konstaterar att den ekonomiska bördan blir oskäligt betungande för ett företag, ska de besluta att införa ett system för att ersätta företaget för de fastställda nettokostnaderna och/eller att fördela nettokostnaden för samhällsomfattande tjänster mellan leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

34

Enligt del A andra stycket i bilaga IV till direktiv 2002/22 ska nettokostnaden för samhällsomfattande tjänster beräknas som skillnaden mellan nettokostnaden för ett utsett företag att bedriva verksamheten med tillhandahållande av de samhällsomfattande tjänsterna och kostnaden för att bedriva verksamheten utan samhällsomfattande tjänster. Låne- och kapitalkostnader ska, såsom samtliga som har inkommit med yttranden till domstolen har medgivit, beaktas vid beräkningen när det har varit nödvändigt för det utsedda företaget att tillföra kapital för att kunna göra de investeringar som krävs för att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

35

Det saknar härvid betydelse att benämningen på denna post i nettokostnaden i den aktuella nationella lagstiftningen är ”rimlig vinst”, i den mån den faktiskt utgör en kostnad för leverantören av samhällsomfattande tjänster.

36

Även om det inte direkt anges i direktiv 2002/22 att kostnader för det egna kapitalet eller en ”rimlig vinst” kan ingå i nettokostnadsberäkningen för det företag som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster är det emellertid möjligt att nå denna slutsats vid en teleologisk tolkning.

37

Det understryks i artikel 3.2 i direktiv 2002/22 att det för att säkerställa genomförandet av samhällsomfattande tjänster är nödvändigt att välja det tillvägagångssätt som är mest effektivt och begränsa snedvridningen av marknaden till den minsta möjliga. Säkerställande av samhällsomfattande tjänster kan, såsom anges i skäl 4 i direktivet, innebära att vissa slutanvändare tillhandahålls vissa tjänster till priser som avviker från de priser som blir följden av normala marknadsvillkor. Följaktligen har unionslagstiftaren angett, såsom framgår av skäl 18 i samma direktiv, att medlemsstaterna vid behov bör inrätta system för finansiering av nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster om det visar sig att skyldigheterna endast kan fullgöras med förlust eller till en nettokostnad som går utöver normala affärsmässiga villkor (se dom Base m.fl., C‑389/08, EU:C:2010:584, punkt 34).

38

Kostnaden för det investerade kapitalet ingår bland kostnaderna för företag som är verksamma under normala affärsmässiga villkor. Även denna kostnad ska därför ingå i nettokostnadsberäkningen för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster så att den aktuella särskilda nettokostnaden täcks för det företag som har utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster utan att företaget avviker från normala affärsmässiga villkor eller gör en förlust.

39

Dessutom ska eventuell finansiering avsedd att ersätta nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, såsom framgår av skäl 18 i direktiv 2002/22, vara förenlig med artiklarna 107 FEUF och 108 FEUF. Därför ska man vid tolkningen av begreppet ”nettokostnaden”, i den mening som avses i direktivet, såsom kommissionen har påpekat, ta hänsyn till bestämmelserna om hur ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ska bedömas enligt artikel 107 FEUF.

40

Domstolen har i det avseendet redan slagit fast att ersättning som motsvarar ett vederlag för tjänster som de mottagande företagen har tillhandahållit för att fullgöra skyldigheter avseende tillhandahållandet av offentliga tjänster inte får överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med fullgörandet av dessa skyldigheter, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en rimlig vinst för fullgörandet av skyldigheterna (se, analogt, dom Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, C‑280/00, EU:C:2003:415, punkt 92).

41

Vad gäller bedömningen av den avkastning på eget kapital som ska beaktas, framgår det av skäl 18 i direktiv 2002/22 att nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster ska vara korrekt beräknad och att eventuell finansiering ska innebära minsta möjliga snedvridning av marknaden och för företagen. Således, ska den ersättning som utges avseende avkastningen vara nödvändig och rimlig och direkt kunna hänföras till den investering som gjorts för att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, och den får inte leda till att leverantören i fråga överkompenseras.

42

I punkt 61 i meddelandet från kommissionen om tillämpningen av Europeiska unionens regler om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och i artikel 5.5 i beslut 2012/21 anges – såsom den tjeckiska regleringsmyndigheten för telekommunikation och kommissionen har påpekat – hur en ”rimlig vinst” som motsvarar kapitalavkastning ska bedömas. Även om meddelandet inte utgör tvingande rätt kan det likväl ge vägledning vid tolkningen av begreppet ”nettokostnaden” i den mening som avses i direktiv 2002/22.

43

Med ”rimlig vinst” avses enligt punkt 61 i meddelandet och artikel 5.5 i beslut 2012/21 en kapitalavkastning som skulle krävas av ett typiskt företag som överväger om det ska tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse under hela perioden för tillhandahållandet av tjänsten, med hänsyn tagen till graden av risk. Graden av risk beror på vilken sektor eller typ av tjänst det är fråga om och hur kompensationsmekanismen är utformad. Med avkastning avses den internränta som företaget får från sitt investerade kapital under perioden för tillhandahållande av tjänsten. Internräntan kan fastställas med utgångspunkt i förhållandena i jämförbara företag.

44

Det är med beaktande av dessa omständigheter som den nationella domstolen ska pröva huruvida den årliga avkastningen enligt nationell rätt uppfyller de villkor som nämns i punkterna 40–43 ovan, då den schablonmässigt fastställs till 14,5 procent av det bokförda värdet på det egna kapital som investerats av det företag som har utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

45

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 12 och 13 i direktiv 2002/22 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att låta en ”rimlig vinst” för tjänsteleverantören ingå i nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, när den vinsten består av sådan avkastning på eget kapital som skulle krävas av ett företag, som kan jämföras med leverantören av samhällsomfattande tjänster, som överväger om det ska tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse under hela perioden för tillhandahållandet av tjänsterna, med hänsyn tagen till graden av risk.

46

Eftersom det är möjligt att den hänskjutande domstolen – efter den prövning som det ankommer på denna att göra enligt punkt 44 ovan – kan komma att finna att den aktuella nationella lagstiftningen inte uppfyller de villkor som anges i samband med svaret på den första frågan, finns det anledning att besvara den andra och den tredje frågan. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artiklarna 12 och 13 i direktiv 2002/22 ska tolkas så, att de har direkt effekt och, om svaret är jakande, huruvida de kan göras gällande gentemot ett affärsdrivande bolag i vilket en medlemsstat innehar 51 procent av aktierna.

47

Ett direktiv kan enligt fast rättspraxis inte i sig medföra skyldigheter för enskilda utan kan endast medföra rättigheter. En enskild kan således inte åberopa ett direktiv gentemot en medlemsstat när det rör sig om en skyldighet för staten som har ett direkt samband med fullgörandet av en annan skyldighet som enligt detta direktiv åligger tredje man (se dom Wells, C‑201/02, EU:C:2004:12, punkt 56 och där angiven rättspraxis, och dom Arcor m.fl., C‑152/07–C‑154/07, EU:C:2008:426, punkt 35).

48

Negativa återverkningar för tredje mans rättigheter motiverar däremot inte i sig att enskilda förvägras rätten att åberopa bestämmelserna i ett direktiv gentemot den berörda medlemsstaten, även om det är säkert att sådana återverkningar uppstår (se dom Wells, C‑201/02, EU:C:2004:12, punkt 56 och där angiven rättspraxis, och dom Arcor m.fl., C‑152/07–C‑154/07, EU:C:2008:426, punkt 36).

49

I det mål som den hänskjutande domstolen har att pröva föreligger det en tvist mellan privata aktörer och den aktuella medlemsstaten, vilken agerar genom den nationella regleringsmyndighet som meddelat det angripna beslutet.

50

Tribunalen konstaterar därför att O2 Czech Republic är tredje man i det mål som den hänskjutande domstolen har att pröva och endast kan vållas negativa återverkningar, vilka inte kan anses utgöra skyldigheter som ålagts i enlighet med de direktiv som åberopats vid den hänskjutande domstolen. Härav följer att frågan huruvida det bolaget är statligt inte är relevant.

51

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tribunalen pröva huruvida artiklarna 12 och 13 i direktiv 2002/22 uppfyller villkoren för att ha direkt effekt.

52

I detta hänseende följer det av fast rättspraxis att enskilda, i alla de fall då bestämmelser i ett direktiv med avseende på sitt innehåll framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa, har rätt att åberopa dem inför de nationella domstolarna gentemot medlemsstaten, då den inte har införlivat direktivet på ett korrekt sätt (se dom Pfeiffer m.fl., C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 103 och där angiven rättspraxis, och dom Arcor m.fl., C‑152/07–C‑154/07, EU:C:2008:426, punkt 40).

53

Artiklarna 12 och 13 i direktiv 2002/22 uppfyller de villkoren eftersom det tydligt framgår av artiklarna att en eventuell finansiering av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster ska grundas på beräkningen av nettokostnaden – vilken ska tolkas som att även en ”rimlig vinst” som motsvarar kapitalavkastning ingår däri – och att den skyldigheten inte är förenad med något villkor. Även om direktiv 2002/22 ger de nationella regleringsmyndigheterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av bestämmelserna, påverkar detta inte den precisa och ovillkorliga karaktären hos den skyldighet som följer av dessa bestämmelser (se, analogt, dom GMAC UK, C‑589/12, EU:C:2014:2131, punkterna 29, 30 och 32).

54

Mot denna bakgrund ska den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 12 och 13 i direktiv 2002/22 ska tolkas så, att de har direkt effekt och att enskilda kan åberopa dem direkt inför nationella domstolar för att angripa en nationell regleringsmyndighets beslut.

55

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2002/22 ska tolkas så, att det kan tillämpas för att fastställa nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, vilka tillhandahållits av det utsedda företaget under perioden före Republiken Tjeckiens anslutning till unionen, det vill säga, vad gäller år 2004, den 1 januari–30 april 2004.

56

Det föreskrivs i artikel 2 i anslutningsakten att från och med dagen för anslutningen ska bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i rättsakter som har antagits av institutionerna och Europeiska centralbanken före anslutningen vara bindande för de nya medlemsstaterna och tillämpas i dessa på de villkor som anges i de fördragen och i anslutningsakten.

57

Det finns, såsom kommissionen har understrukit, inga särskilda bestämmelser i anslutningsakten om tillämpningen av artiklarna i direktiv 2002/22 före de aktuella medlemsstaternas anslutning.

58

Eftersom det inte fanns några sådana bestämmelser blev direktiv 2002/22 tillämpligt på Republiken Tjeckien från den dag då denna stat anslöt sig till unionen i enlighet med artiklarna 2, 53 och 54 i anslutningsakten (se, för ett liknande resonemang, dom Saldanha och MTS, C‑122/96, EU:C:1997:458, punkt 14, beslut Pannon,C‑143/09, EU:C:2009:564, punkt 17, dom Elektrownia Pątnów II, C‑441/08, EU:C:2009:698, punkt 32, och beslut RANI Slovakia, C‑298/09, EU:C:2010:343, punkt 38).

59

Härav följer att direktiv 2002/22 ska tolkas så, att det inte kan tillämpas för att fastställa nettokostnaden för det företag som har utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster under perioden före Republiken Tjeckiens anslutning till unionen, det vill säga, vad gäller år 2004, under perioden 1 januari–30 april 2004.

60

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1) Artiklarna 12 och 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att låta en ”rimlig vinst” för tjänsteleverantören ingå i nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, när den vinsten består av sådan avkastning på eget kapital som skulle krävas av ett företag, som kan jämföras med leverantören av samhällsomfattande tjänster, som överväger om det ska tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse under hela perioden för tillhandahållandet av tjänsterna, med hänsyn tagen till graden av risk.

2) Artiklarna 12 och 13 i direktiv 2002/22 ska tolkas så, att de har direkt effekt och att enskilda kan åberopa dem direkt inför nationella domstolar för att angripa en nationell regleringsmyndighets beslut.

3) Direktiv 2002/22 ska tolkas så, att det inte kan tillämpas för att fastställa nettokostnaden för det företag som har utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster under perioden före Republiken Tjeckiens anslutning till unionen, det vill säga, vad gäller år 2004, under perioden 1 januari–30 april 2004.