61999J0234

1. Bestämmelser om skatter och avgifter - Interna skatter och avgifter - Skatteliknande avgift på svin vilken tas ut för alla djur som föds upp i en medlemsstat och slaktas i denna medlemsstat eller exporteras levande och vilken kommer båda produktionstyperna till godo - Kvalifikation som avgift med motsvarande verkan som en tull - Kan inte göras - Kvalifikation som intern skatt eller avgift - Villkor

(EG-fördraget, artiklarna 9, 12 och 95 (nu artiklarna 23 EG, 25 EG och 90 EG i ändrad lydelse))

2. Statligt stöd - Beslut av kommissionen genom vilket den godkände ett avgiftssystem såsom statligt stöd - Hinder för att de nationella domstolarna prövar förenligheten med andra bestämmelser i fördraget - Föreligger inte

(EG-fördraget, artikel 92 (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse) och artikel 93 (nu artikel 88 EG))

1. Om ett offentligrättsligt organ tar ut en avgift enligt kriterier som är desamma för svin som föds upp i en medlemsstat för att slaktas på den nationella marknaden och för svin som exporteras levande till andra medlemsstater, och intäkterna av denna avgift används för verksamhet som kommer båda produktionstyperna till godo, omfattas denna avgift inte av förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som tullar på export i den mening som avses i artiklarna 9 och 12 i fördraget (nu artiklarna 23 EG och 25 EG i ändrad lydelse) och i artikel 16 i fördraget (upphävd genom Amsterdamfördraget). Däremot kan den nämnda avgiften kvalificeras som en sådan diskriminerande intern avgift som är förbjuden enligt artikel 95 i EG-fördraget (nu artikel 90 EG i ändrad lydelse) om, och i den mån, de förmåner som uppkommer när intäkterna av denna avgift används delvis kompenserar för den pålaga som belastar svin som föds upp för att slaktas i den berörda medlemsstaten och sålunda missgynnar uppfödning av svin som exporteras levande till andra medlemsstater.

( se punkt 49 och punkt 1 i domslutet )

2. Den omständigheten att en nationell avgift är avsedd att finansiera ett stödsystem som kommissionen har godkänt med tillämpning av bestämmelserna om statligt stöd i fördraget utgör inte något hinder för att en nationell domstol gör en bedömning av huruvida den nämnda avgiften är förenlig med andra bestämmelser i fördraget, vilka har direkt effekt.

Den bedömning som de nationella domstolarna gör i detta hänseende gör det möjligt att säkerställa det rättsliga skydd som för de enskilda följer av det förhållandet att gemenskapsrättsliga bestämmelser har direkt effekt och, såvida dessa bestämmelser har åsidosatts, och att återställa rättsenligheten på det interna planet, utan att för den skull inverka på den centrala och exklusiva roll att bedöma huruvida ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden som kommissionen har enligt artikel 92 i fördraget (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse) och artikel 93 i fördraget (nu artikel 88 EG).

( se punkterna 62 och 65 samt punkt 2 i domslutet )

I mål C-234/99,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Vestre Landsret (Danmark), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Niels Nygård

och

Svineafgiftsfonden,

ytterligare deltagare i rättegången:

Ministeriet for Fødevarer, Landbrug og Fiskeri,

angående tolkningen av artiklarna 9 i EG-fördraget (nu artikel 23 EG i ändrad lydelse), 12 i EG-fördraget (nu artikel 25 EG i ändrad lydelse), 16 i EG-fördraget (upphävd genom Amsterdamfördraget), 93 i EG-fördraget (nu artikel 88 EG) och 95 i EG-fördraget (nu artikel 90 EG i ändrad lydelse),

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av ordföranden på andra avdelningen N. Colneric, tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna C. Gulmann, R. Schintgen, V. Skouris (referent) och J.N. Cunha Rodrigues,

generaladvokat: J. Mischo,

justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- N. Nygård, genom M. Meyer, advokat,

- Svineafgiftsfonden, genom S.T. Sørensen, advokat,

- Danmarks regering, genom J. Molde, i egenskap av ombud, biträdd av S.G. Jensen, advokat,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom H.P. Hartvig och E. Traversa, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 10 maj 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Vestre Landsret har, genom beslut av den 16 juni 1999 som inkom till domstolen den 21 juni samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt två frågor om tolkningen av artiklarna 9 i EG-fördraget (nu artikel 23 EG i ändrad lydelse), 12 i EG-fördraget (nu artikel 25 EG i ändrad lydelse), 16 i EG-fördraget (upphävd genom Amsterdamfördraget), 93 i EG-fördraget (nu artikel 88 EG) och 95 i EG-fördraget (nu artikel 90 EG i ändrad lydelse).

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Niels Nygård, som är svinuppfödare, och Svineafgiftsfonden (svinavgiftsfonden, nedan kallad fonden) angående uppbörd av svinavgift för svin som Niels Nygård exporterade levande till Tyskland mellan den 1 augusti 1992 och den 1 juli 1993.

Tillämpliga bestämmelser

3 Enligt 6 § första stycket i Lov om administration af Det Europæiske Fællesskabs forordninger om markedsordninger for landbrugsvarer m.v. (lag om tillämpning av Europeiska gemenskapens förordningar om organisationerna av marknaderna för jordbruksprodukter med mera) nr 414 av den 13 juni 1990 (Lovtidende 1990, s. 1365), i dess lydelse enligt lag nr 380 av den 6 juni 1991 (Lovtidende 1991, s. 1499) och lag nr 265 av den 6 maj 1993 (Lovtidende 1993, s. 1122, nedan kallad bemyndigandelagen) anges att jordbruksministern får "fastställa regler om betalning av avgifter på jordbruksprodukter som produceras [i Danmark] ... Avgifterna skall tillfalla en produktionsavgiftsfond för varje sektor som de tas ut inom ..."

4 Enligt 6 § tredje stycket i bemyndigandelagen skall "[j]ordbruksministern ... fastställa närmare bestämmelser om inbetalningen av de offentliga medel som nämns i första och andra styckena".

5 I 7 § första stycket i bemyndigandelagen anges följande:

"Fondernas medel skall användas till finansiering av åtgärder som har samband med marknadsföring, forskning och försök, produktutveckling, rådgivning, utbildning, förebyggande av sjukdomar, sjukdomsbekämpning och kontroll samt i övrigt till åtgärder för vilka jordbruksministern har meddelat tillstånd ... De medel som nämns i 6 § första stycket skall användas inom de sektorer som de tagits ut inom."

6 I landbrugsministeriets bekendtgørelse om afgift ved slagtning og ved eksport af svin (jordbruksministeriets kungörelse om avgift vid slakt och vid export av svin) nr 74 av den 30 januari 1992 (nedan kallad kungörelse nr 74/92), som har antagits med stöd av bemyndigandelagen och som är tillämplig på de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, stadgas bland annat följande:

"1 §

1. En avgift skall erläggas för varje svin - inklusive suggor, galtar, ungsvin och griskultingar - som föds upp i Danmark och slaktas och som utan förbehåll förklaras lämpligt som människoföda vid en offentlig kontroll. Avgiftsskyldigheten avser även svin som slaktas av enskilda för eget bruk.

2. Avgiften uppgår till 7,00 DKK för varje svin med en slaktvikt på högst 100 kg och till 17,50 DKK för varje svin med en slaktvikt som överstiger 100 kg.

...

2 §

1. I fråga om svin som slaktas i exportsvinslakterier ankommer det på det berörda slakteriet att av leverantören ta ut det avgiftsbelopp som anges i 1 § och att varje vecka informera Svineafgiftsfonden ... om det antal svin inom vardera av de två viktklasserna som slaktats och godkänts under den föregående veckan, samt att till fonden betala in de avgifter som därför skall erläggas.

2. I fråga om svin som slaktas i privata slakterier ankommer det på slaktaren att ... senast 14 dagar efter slakten inbetala den avgift som anges i 1 § till Svineafgiftsfonden. Inbetalningskort utfärdas av den kontrollerande veterinären, vilken det åligger att omedelbart efter att ha intygat kontrollen informera fonden om antalet slaktade svin inom varje viktklass.

3 §

1. För varje svin - inklusive suggor, galtar, ungsvin och griskultingar - som fötts upp i Danmark och exporteras levande från riket skall exportören betala en avgift om 7,00 DKK för varje svin vars vikt, då det lever, uppgår till högst 120 kg och om 17,50 DKK för varje svin vars vikt, då det lever, överstiger 120 kg.

2. Det ankommer på exportören att senast inom två veckor efter exporten informera Svineafgiftsfonden ... om exporten med angivande av det antal levande svin inom varje viktklass som exporterats och samtidigt till Svineafgiftsfonden ... betala de avgifter som därför skall erläggas."

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

7 Niels Nygård, som är svinuppfödare och etablerad i Danmark, exporterade mellan den 1 augusti 1992 och den 1 juli 1993 levande svin avsedda för slakt till Tyskland. Med anledning av detta erlade han i enlighet med Gesetz über die Einrichtung eines zentralen Fonds zur Absatzförderung der deutschen Land-, Forst- und Ernährungswirtschaft (tysk lag om inrättande av en central fond för marknadsföring hänförlig till den tyska jordbruks-, skogs- och livsmedelsnäringen, nedan kallad den tyska lagen om marknadsföringsfonden) produktionsavgift i Tyskland för varje svin som levererades till ett slakteri.

8 Fonden stämde Niels Nygård, som hade vägrat att betala det belopp som han hade avkrävts för samma svin avseende produktionsavgift enligt 3 § första stycket i kungörelse nr 74/92, inför Retten i Skjern (Danmark) (domstol i Skjern som dömer som första instans). Genom dom av den 31 mars 1995 förpliktade den nämnda domstolen honom att erlägga hela det belopp till vilket produktionsavgiften för de exporterade svinen uppgick, nämligen 101 776,37 DKK jämte ränta.

9 Niels Nygård har överklagat målet till Vestre Landsret och härvid i första hand gjort gällande att avgiften för de svin som exporterats levande i sin helhet utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull på export i den mening som avses i artiklarna 9, 12 och 16 i fördraget. I andra hand har klaganden i målet vid den nationella domstolen gjort gällande att avgiften, om den inte skulle anses utgöra en avgift med motsvarande verkan, utgör en diskriminerande intern avgift som är förbjuden enligt artikel 95 i fördraget, i den del intäkterna av avgiften används för verksamhet som endast eller till övervägande del gynnar uppfödning av svin för slakt på den nationella marknaden.

10 I sitt beslut om hänskjutande har Vestre Landsret noterat att kommissionen i enlighet med artikel 93.3 i fördraget har underrättats om det danska produktionsavgiftssystemet, och särskilt då om den produktionsavgift som införts genom kungörelse nr 74/92, och att kommissionen har godkänt systemet såsom statligt stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden. Den nämnda domstolen har angivit att kommissionen, vid bedömningen av den verksamhet som finansieras genom dessa avgifter, särskilt har beaktat det förhållandet att kvalitetskontroll, vägning, klassificering och dylikt är obligatoriskt enligt gemenskapsrättsliga bestämmelser eller nationella bestämmelser, att forskningen är av intresse för hela sektorn och att näringsidkarna inom denna sektor meddelas resultaten.

11 Den hänskjutande domstolen har även noterat att fonden, som är en del av den offentliga förvaltningen, har till syfte att stärka fläskköttsmarknadens utvecklingsmöjligheter och konkurrenskraft genom att inom denna sektor finansiera sådana åtgärder som anges i 7 § första stycket i bemyndigandelagen.

12 Dessutom har den hänskjutande domstolen granskat hur de subventioner som fonden har givit under räkenskapsåret 1992/1993 har använts. Härvid har domstolen i fråga upprättat en tabell av vilken den direkta fördelningen av subventioner mellan två verksamhetskategorier framgår, nämligen verksamhet som avser den nationella primärproduktionen (40 procent av det sammanlagda belopp till vilket subventionerna uppgick) och verksamhet som avser inhemsk slakt och ytterligare bearbetning samt försäljning av derivat till primärprodukten på den danska marknaden respektive på exportmarknaderna (60 procent av det sammanlagda belopp till vilket subventionerna uppgick). Domstolen i fråga har dock angivit att man vid beräkningen av dessa sifferuppgifter inte har beaktat eventuella indirekta effekter av tilldelningen och användningen av subventionerna och att parterna i målet vid den nationella domstolen har förbehållit sig rätten att korrigera fördelningen verksamheterna emellan när målet skall prövas i sak.

13 Vestre Landsret har angivit att den delar den uppfattning som inför den har framförts av fonden och Ministeriet for Fødevarer, Landbrug og Fiskeri (det danska livsmedels-, jordbruks- och fiskedepartementet) - som har intervenerat till stöd för fondens yrkanden - att de tolkningsfrågor som föranleds av artiklarna 9, 12, 16 och 95 i fördraget, vilka är av betydelse för utgången i det vid den ifrågavarande domstolen anhängiga målet, redan har besvarats i EG-domstolens nu föreliggande rättspraxis. Den hänskjutande domstolen har av detta dragit slutsatsen att det ankommer på den att göra den nödvändiga bedömningen av de faktiska omständigheterna i målet vid den, mot bakgrund av de kriterier som i detta avseende följer av rättspraxis.

14 Den ovannämnda domstolen undrar dock huruvida kommissionens godkännande, efter ett sådant förfarande som föreskrivs i artikel 93.3 i fördraget, utgör hinder för att en nationell domstol ens delvis får bortse från en avgift som används för att finansiera det godkända stödet såsom varande oförenligt med artiklarna 9, 12 och 16 eller med artikel 95 i fördraget.

15 Vestre Landsret, som har konstaterat att EG-domstolen ännu inte särskilt har behandlat denna fråga, har således beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1. Skall artiklarna 9 i EG-fördraget (nu artikel 23 EG i ändrad lydelse), 12 i EG-fördraget (nu artikel 25 EG i ändrad lydelse) och 16 i EG-fördraget (upphävd genom Amsterdamfördraget) eller artikel 95 i EG-fördraget (nu artikel 90 EG i ändrad lydelse) tolkas så, att dessa bestämmelser - respektive denna bestämmelse - utgör hinder för att ett offentligrättsligt organ i en medlemsstat tar ut en produktionsavgift på svin som har fötts upp i den berörda medlemsstaten och som exporteras levande till en annan medlemsstat, om

- en motsvarande avgift tas ut för varje svin som föds upp i den berörda medlemsstaten och som säljs för slakt på den nationella marknaden,

- de närmare reglerna för hur avgiften beräknas inte medför att de två produktgrupperna behandlas olika, då det vid fastställandet av olika viktklasser för slaktade respektive levande svin måste antas att det kompenseras för den genomsnittliga skillnaden mellan vikt vid slakt och levande vikt, men

- avgiftsskyldigheten avseende svin som säljs för slakt på den nationella marknaden uppkommer vid leverans för slakt, medan avgiftsskyldigheten för svin som exporteras levande uppkommer vid exporten,

- det i det första fallet åligger uppfödaren att erlägga avgift, medan det i det andra fallet åligger exportören att göra detta, oavsett om denne även är uppfödaren,

- avgift inte tas ut för svin som säljs levande på den nationella marknaden, och

- en del av intäkterna av den avgift som har tagits ut fördelas mellan verksamheter som, med hänsyn till sin karaktär och det ändamål som de i första hand har, rör primärproduktionen av svin i medlemsstaten, och därmed även kommer exporten av svin till godo, medan en annan del av intäkterna av den uttagna avgiften fördelas mellan verksamheter som med hänsyn till sin karaktär och det ändamål som de i första hand har enbart rör slakt och bearbetning i medlemsstaten samt saluföring av nationellt bearbetade derivater av primärprodukterna på den nationella marknaden och på exportmarknaden, och således inte kommer exporten av svin till godo?

2) För det fall den första frågan besvaras jakande önskas besked om huruvida svaret på frågan blir ett annat om kommissionen i enlighet med artikel 93.3 i EG-fördraget (nu artikel 88.3 EG) har underrättats om och godkänt avgiftssystemet såsom tillåtet statligt stöd?"

Den första frågan

16 Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida en sådan avgift som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen kan utgöra en avgift med motsvarande verkan som en tull på export i den mening som avses i artiklarna 9, 12 och 16 i fördraget eller en sådan diskriminerande intern avgift som är förbjuden enligt artikel 95 i fördraget.

17 Domstolen erinrar inledningsvis om att bestämmelser om avgifter med motsvarande verkan och bestämmelser om diskriminerande interna avgifter enligt fast rättspraxis inte är tillämpliga kumulativt, vilket innebär att en och samma avgift enligt fördragets systematik inte samtidigt kan tillhöra dessa båda kategorier (se särskilt dom av den 17 september 1997 i mål C-347/95, UCAL, REG 1997, s. I-4911, punkt 17, och av den 2 april 1998 i mål C-213/96, Outokumpu, REG 1998, s. I-1777, punkt 19).

18 Det skall således för det första prövas huruvida den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen skall kvalificeras som avgift med motsvarande verkan som en tull på export i den mening som avses i artiklarna 9, 12 och 16 i fördraget. I förekommande fall skall det för det andra prövas huruvida denna avgift utgör en sådan diskriminerande intern avgift som är förbjuden enligt artikel 95 i fördraget.

Kvalifikation som avgift med motsvarande verkan

19 Det framgår av fast rättspraxis (se särskilt dom av den 17 juli 1997 i mål C-90/94, Haahr Petroleum, REG 1997, s. I-4085, punkt 20, och domen i det ovannämnda målet Outokumpu, punkt 20) att varje pålaga, oavsett dess beteckning och utformning, som ensidigt läggs på varor på grund av att de passerar gränsen, när den inte är en tull i egentlig mening, utgör en avgift med motsvarande verkan i den mening som avses i artiklarna 9 och 12 i fördraget. En sådan pålaga undgår emellertid denna kvalifikation om den ingår i ett allmänt system för interna skatter och avgifter och om den systematiskt utgår för produktkategorier enligt objektiva kriterier som tillämpas oberoende av produkternas ursprung. I så fall ingår pålagan i tillämpningsområdet för artikel 95 i fördraget.

20 En förutsättning för att det sistnämnda fallet skall kunna anses föreligga är dock att den nämnda pålagan utgår för inhemska produkter som bearbetas eller saluförs på den nationella marknaden och inhemska produkter som exporteras i befintligt skick i samma skede av saluföringen och att avgiftsskyldighetens inträde skall utlösas av samma omständigheter för de båda produktkategorierna (se analogt beträffande avgifter som påförs för dels nationella, dels importerade produkter, dom av den 11 juni 1992 i de förenade målen C-149/91 och C-150/91, Sanders Adour och Guyomarc'h Orthez Nutrition animale, REG 1992, s. I-3899, punkt 17, och domen i det ovannämnda målet Outokumpu, punkt 24).

21 Av domstolens rättspraxis följer dessutom att det för att rättsligt kvalificera en avgift som påförs för inhemska produkter som bearbetas eller saluförs på den nationella marknaden och inhemska produkter som exporteras i befintligt skick på grundval av samma kriterier kan vara nödvändigt att beakta vad intäkterna av avgiften avsätts till (se analogt domen i det ovannämnda målet UCAL, punkt 20).

22 När intäkterna av en sådan avgift avsätts för att finansiera verksamhet som särskilt gynnar de nationella avgiftsbelagda produkter som bearbetas eller saluförs på den nationella marknaden kan följden sålunda bli att den avgift som tas ut enligt samma kriterier ändå utgör diskriminerande avgiftsuttag, i den mån som den pålaga som belastar de produkter som bearbetas eller saluförs på den nationella marknaden neutraliseras av de förmåner som finansieras genom avgiften, medan den pålaga som belastar de produkter som exporteras i befintligt skick utgör en nettokostnad (se analogt dom av den 21 maj 1980 i mål 73/79, kommissionen mot Italien, REG 1980, s. 1533, punkt 15, av den 11 mars 1992 i de förenade målen C-78/90-C-83/90, Compagnie commerciale de l'Ouest m.fl., REG 1992, s. I-1847, punkt 26, och domen i det ovannämnda målet UCAL, punkt 21).

23 I detta hänseende framgår det av fast rättspraxis att om de förmåner som följer av användningen av intäkterna av en avgift, vilken ingår i ett allmänt system för interna skatter och avgifter och som systematiskt påförs för nationella produkter som bearbetas eller saluförs på den nationella marknaden och produkter som exporteras i befintligt skick, innebär fullständig kompensation för den pålaga som belastar nationella produkter som bearbetas eller saluförs på den nationella marknaden då de släpps ut på marknaden, utgör avgiften en avgift med motsvarande verkan som en tull och strider mot artiklarna 9 och 12 i fördraget (se analogt domen i de ovannämnda målen Compagnie commerciale de l'Ouest m.fl., punkt 27, av den 16 december 1992 i mål C-17/91, Lornoy m.fl., REG 1992, s. I-6523, punkt 21, och av den 27 oktober 1993 i mål C-72/92, Scharbatke, REG 1993, s. I-5509, punkt 10). Däremot strider en sådan avgift mot diskrimineringsförbudet i artikel 95 i fördraget om de förmåner som användningen av intäkterna av avgiften medför för de avgiftsbelagda nationella produkter som bearbetas eller saluförs på den nationella marknaden endast delvis kompenserar för den pålaga som belastar dessa (se analogt särskilt domen i det ovannämnda målet UCAL, punkt 22).

24 Vid bedömningen av den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, mot bakgrund av de principer om vilka det erinrats ovan, skall det för det första noteras att det är ostridigt att den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen ingår i ett allmänt system för avgifter på danska jordbruksprodukter, i vilket flera produktionsavgiftssystem ingår. Det är likaledes ostridigt att den rättsliga grunden för dessa produktionsavgiftssystem är samma lag, nämligen bemyndigandelagen, och att de syftar till att för sina respektive sektorer tillföra medel till särskilda fonder och att medlen i dessa fonder används för ändamål som avser produktion och saluföring av danska jordbruksprodukter.

25 För det andra har Niels Nygård beträffande kravet att kriterierna för avgiftsuttag skall vara desamma anfört att det avgiftssystem som är i fråga i målet vid den nationella domstolen grundar sig på en fiktiv identitet mellan två skilda transaktioner, nämligen leverans av svin till slakterier på den nationella marknaden och export av levande svin. Han har särskilt gjort gällande att den omständighet som utlöser avgiftsskyldighet beträffande svin som är avsedda för slakt i Danmark är slakten samt det tillstånd att använda slaktkroppen som människoföda som lämnas efter en kontroll som utförs av det allmänna, medan avgiftsskyldigheten för svin som exporteras levande inträder när gränsen passeras. Det är således inte fråga om samma stadium av produktionen eller saluföringen, eftersom det i det första fallet är övergången till bearbetningsstadiet som utlöser avgiftsskyldigheten, medan det i det andra fallet är utförseln av svinet från primärproduktionen i Danmark som är den relevanta transaktionen. Härtill kommer att avgiften i det första fallet skall erläggas av uppfödaren, medan den i det andra fallet skall erläggas av exportören, oavsett om denne är uppfödaren.

26 Enligt Niels Nygård är en följd av skillnaden i tidpunkten för avgiftsskyldighetens inträde dessutom att avgiftssatsen implicit fastställs med utgångspunkt i värdet av den avgiftsbelagda produkten vid leverans för slakt i Danmark, medan den saknar samband med värdet av den avgiftsbelagda produkten vid export. Klaganden i målet vid den nationella domstolen har i detta hänseende hävdat att det förhållandet att djuren delas in i två kategorier som omfattas av två olika avgiftssatser ligger i linje med den huvudsakliga skillnad - vilken är relevant ur slaktsynpunkt - som görs mellan å ena sidan vanliga slaktsvin och å andra sidan suggor och andra så kallade tunga svin. Medan "svin som levereras för slakt" med några undantag kan anses vara en enhetlig grupp produkter omfattar begreppet "svin som exporteras levande" i realiteten flera produktkategorier som befinner sig i olika skeden av produktionen och som fyller olika syften inom produktionen. Således ligger de levande exporterade svinens verkliga värde inte i det förhållandet att de i princip kan levereras för slakt, utan i det förhållandet att de kan föras in i primärproduktionen, antingen såsom "råmaterial" eller såsom "produktionsapparat".

27 Niels Nygård har förklarat att slaktsvin som är avsedda för den tyska marknaden är tyngre än slaktsvin som säljs på den danska marknaden, på grund av att efterfrågan är annorlunda. I absoluta tal är avgiften dock densamma, oaktat slaktsvin som är avsedda att exporteras är dyrare än slaktsvin som är avsedda för den nationella marknaden, eftersom uppfödningen tar längre tid. I förhållande till svinens värde är avgiftsnivån sålunda relativt sett mycket högre vid export än vid försäljning för slakt på den nationella marknaden.

28 Vad för det första gäller frågan om fastställelse av vilken transaktion som innebär att den avgiftsskyldighet som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inträder erinrar domstolen om att den i dom av den 10 mars 1981 i de förenade målen 36/80 och 71/80, Irish Creamery Milk Suppliers Association m.fl. (REG 1981, s. 735, punkt 23; svensk specialutgåva, volym 6, s. 29), beträffande en avgift som vid export av levande djur för andra ändamål än omedelbar slakt togs ut när djuren exporterades, medan icke exporterade djur inte avgiftsbelades förrän de levererades för slakt, fann att en sådan avgiftsskyldighet inträder när djuren avskiljs från det inhemska kreatursbeståndet, vare sig detta sker för export eller för slakt. Av detta drog domstolen slutsatsen att en nationell avgift som påförs för djur som exporteras levande när de levereras för export inte omfattas av förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som tullar på export, om avgiften systematiskt och enligt samma kriterier även påförs för icke exporterade djur när dessa levereras för slakt (se domen i de ovannämnda målen Irish Creamery Milk Suppliers Association m.fl., punkt 24).

29 Domstolen finner likaledes att den i målet vid den nationella domstolen ifrågavarande avgiftsskyldigheten inträder när svinen avskiljs från det inhemska kreatursbeståndet, vare sig den nämnda avgiften påförs för svin som är avsedda att slaktas i Danmark eller för svin som är avsedda att exporteras levande. Avgiftsskyldigheten inträder sålunda i båda fallen när djuren lämnar den inhemska primärproduktionen.

30 Vid sådant förhållande saknar den omständigheten betydelse att avgift för svin som exporteras levande påförs vid exporttillfället medan avgift för svin som är avsedda att slaktas på den nationella marknaden påförs när de levereras för slakt, eftersom dessa båda tidpunkter ekonomiskt sett i realiteten motsvarar samma skede av saluföringen, då båda transaktionerna sker i syfte att föra ut svinen från den nationella primärproduktionen (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovannämnda målen Sanders Adour och Guyomarc'h Orthez Nutrition animale, punkt 18, och i det ovannämnda målet Outokumpu, punkt 25).

31 På samma sätt är det förhållandet att avgiften vid leverans för slakt i Danmark skall erläggas av uppfödaren medan den vid export skall erläggas av exportören, oavsett om det är denne som är uppfödaren, inte tillräckligt för att man därav skall kunna dra slutsatsen att avgiften i det andra fallet påförs för den exporterade varan av den anledningen att den passerar gränsen.

32 Såsom framgår av bestämmelserna i 1-3 §§ i kungörelse nr 74/92 ankommer det nämligen, beträffande svin som levereras för slakt i Danmark, på det slakteri där slakten skall utföras att ta ut avgiften från leverantören, det vill säga uppfödaren, och att inbetala avgiften till fonden, medan det vad gäller exporterade svin ankommer på exportören själv att se till att avgiften erläggs. Det kan emellertid med hänsyn till den ekonomiska verkligheten rimligen antas att avgiftens belopp, om exportören och uppfödaren inte är samma person, kommer att beaktas när inköpspriset för djuren fastställs hos uppfödaren, på vilken avgiften sålunda övervältras.

33 Domstolen finner således att den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen åvilar primärproducenten, oavsett vilka skillnader som på det administrativa planet kan föreligga vad gäller den aktör som skall inkassera avgiften och inbetala den till fonden.

34 Vad för det andra gäller de närmare bestämmelserna om hur den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen skall beräknas, beräknas avgiften visserligen på grundval av slaktvikten för svin som slaktas i Danmark, medan den beräknas på grundval av svinets vikt när det lever för svin som exporteras levande. Domstolen konstaterar dock ändå, i likhet med den hänskjutande domstolen, att den danska lagstiftaren har vidtagit åtgärder för att avhjälpa den skillnad i behandling mellan de båda produktionstyperna som hade kunnat följa av ovanstående genom att föreskriva en kompensation motsvarande den genomsnittliga skillnaden mellan slaktvikt och svinets vikt då det lever. Enligt 1 och 3 §§ i kungörelse nr 74/92 uppgår avgiften, som minst skall uppgå till 7 DKK per djur, till 17,50 DKK för svin som slaktas i Danmark från och med en slaktvikt som överstiger 100 kg, medan den för svin som exporteras levande endast fastställs till detta belopp om svinen i fråga väger mer än 120 kg.

35 Även om Niels Nygård skulle diskrimineras så till vida att avgiftssatsen saknar samband med de levande exporterade svinens verkliga värde och med de olika ändamål för vilka svinen är avsedda kan man vid sådant förhållande inte bortse från att det följer av själva arten av en avgift på primärproduktionen, vare sig denna produktion är avsedd för slakt på den nationella marknaden eller för export i levande tillstånd, att det produktionsstadium på vilket svinen befinner sig och ändamålet med att de exporteras (slakt eller ytterligare gödning) saknar betydelse vid fastställelse av avgiftsnivån.

36 Niels Nygård har för det tredje gjort gällande att det förhållandet att sådan avgiftsskyldighet som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen föreligger för svin som exporteras innebär dubbel avgiftsbeläggning av dem, eftersom den avgiftsmässiga situationen när svinen faktiskt slaktas i importlandet inte beaktas. I detta hänseende har han understrukit att svin som exporteras levande till Tyskland och överförs till primärproduktionen i denna medlemsstat i praktiken, enligt den tyska lagen om marknadsföringsfonden, blir svin som är uppfödda i Tyskland och därmed, om de senare slaktas, blir föremål för en avgift motsvarande den danska avgiften på svin som är avsedda att slaktas i Danmark.

37 Domstolen vill i detta hänseende understryka att det förhållandet att avgift senare påförs för svin som exporterats levande när de levereras för slakt i importlandet saknar betydelse för kvalifikationen av det danska avgiftssystemet.

38 Domstolen erinrar om att gemenskapsrätten på sitt nuvarande stadium inte innehåller några bestämmelser som syftar till att förbjuda effekterna av sådan dubbel avgiftsbeläggning som uppkommer beträffande avgifter som, liksom den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, regleras genom fristående nationell lagstiftning, och om att det visserligen i intresset av den fria rörligheten för varor är önskvärt att undanröja sådana effekter, men att detta endast kan ske genom harmonisering av de nationella systemen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 1978 i mål 142/77, Larsen och Kjerulff, REG 1978, s. 1543, punkterna 33-35, svensk specialutgåva, volym 4, s. 145, och domen i det ovannämnda målet Scharbatke, punkterna 14 och 15).

39 Beträffande användningen av intäkterna av den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen framgår det slutligen av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen finner det utrett att dessa intäkter inte enbart används för att finansiera verksamhet som uteslutande gynnar uppfödning av svin för slakt på den nationella marknaden, utan för att finansiera verksamheter som mer allmänt gynnar primärproduktionen av svin i Danmark, följaktligen inklusive uppfödning av svin för att dessa skall exporteras levande.

40 Mot bakgrund av ovanstående finner domstolen att en avgift såsom den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte utgör någon avgift med motsvarande verkan som en tull på export, och att dess förenlighet med gemenskapsrätten därmed skall bedömas mot bakgrund av artikel 95 i fördraget.

Kvalifikation som diskriminerande intern avgift

41 Beträffande kvalifikationen med avseende på artikel 95 i fördraget av en avgift på varor som exporteras, erinrar domstolen inledningsvis om att den nämnda artikeln enligt domstolens rättspraxis skall tolkas så, att den även innebär förbud mot all diskriminering i skattehänseende av produkter som är avsedda för export till andra medlemsstater (se domen i det ovannämnda målet Larsen och Kjerulff, punkt 27).

42 Beträffande frågan huruvida en sådan avgift som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är förenlig med artikel 95 i fördraget erinrar domstolen om att en sådan avgift, såsom har angivits i punkt 23 i förevarande dom, måste, trots att den är tillämplig utan åtskillnad, anses utgöra åsidosättande av diskrimineringsförbudet i artikel 95 i fördraget om de förmåner som användningen av intäkterna av avgiften medför särskilt kommer de av de nationella varorna till godo som bearbetas eller saluförs på den nationella marknaden och delvis kompenserar för den pålaga som belastar dessa, och nationella varor som exporteras därmed missgynnas (se analogt dom av den 2 augusti 1993 i mål C-266/91, CELBI, REG 1993, s. I-4337, punkt 14). I så fall skall den avgift som tas ut på produkter som exporteras, vilken i princip är rättsenlig, anses vara förbjuden i den del den delvis kompenserar för den pålaga som belastar varor som bearbetas eller saluförs på den nationella marknaden och bli föremål för en proportionell nedsättning (se analogt dom av den 18 juni 1975 i mål 94/74, IGAV, REG 1975, s. 699, punkt 13, domen i det ovannämnda målet Scharbatke, punkt 10, och domen i det ovannämnda målet UCAL, punkt 23).

43 Enligt fast rättspraxis ankommer det emellertid på den nationella domstolen att fastställa omfattningen av den diskriminerande åtgärd som eventuellt belastar de produkter som exporteras (se analogt domen i det ovannämnda målet Scharbatke, punkt 11). För att göra detta måste domstolen i fråga kontrollera att värdet av de sammanlagda belopp som under en referensperiod uppburits för de nationella produkter som bearbetats eller saluförts på den nationella marknaden med anledning av den aktuella avgiften motsvarar värdet av de förmåner som uteslutande kommer dessa produkter till godo (se analogt särskilt domen i det ovannämnda målet UCAL, punkt 25).

44 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen finner det utrett att 60 procent av intäkterna av den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen används till att subventionera verksamhet som avser slakt och bearbetning på den nationella marknaden samt saluföring av de sålunda bearbetade varorna, och som enbart gynnar uppfödning av svin för slakt på den nationella marknaden, medan endast 40 procent av intäkterna av avgiften används för att finansiera verksamhet avseende primärproduktionen som är till nytta för såväl uppfödning av svin för att dessa skall exportas levande som för uppfödning för slakt på den nationella marknaden.

45 Fonden och den danska regeringen har bestritt riktigheten av den värdering som den hänskjutande domstolen har gjort. De har dels gjort gällande att den som grund har den felaktiga premissen att exporten av levande svin inte gynnas av annan verksamhet än sådan som har direkt samband med primärproduktionen. De har särskilt anfört att intäkterna av den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen kommer hela den danska svinsektorn till godo, och att uppfödning av svin som exporteras levande inte diskrimineras, då avgiften används för att finansiera ett helt spektrum av åtgärder, vilka i olika hög utsträckning är till nytta för de olika aktörer som deltar i primärproduktionen av fläsk i Danmark. Som exempel har de nämnt de talrika åtgärder, vilka särskilt syftar till förebyggande och behandling av sjukdom i kreatursbeståndet, skydd för kreatursbeståndet när det transporteras eller marknadsföring av fläskkött, som finansieras genom intäkterna av den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och som även är till nytta för exporten av levande svin.

46 För det andra har fonden och den danska regeringen gjort gällande att förhållandet mellan verksamhet som - enligt den premiss från vilken den hänskjutande domstolen har utgått - i första hand berör primärproduktionen och verksamhet som i första hand avser slakt och saluföring av svin och bearbetning av fläskkött hela tiden förändras beroende på de aktuella behoven inom sektorn som helhet. En ögonblicksbild som avser en viss tidsbegränsad referensperiod ger inga verkliga uppgifter om hur sådana produktionsavgifter som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen används. För att utreda huruvida det föreligger en avgiftsmässig diskriminering av produkter som exporteras bör den hänskjutande domstolen på grundval av ekonomiska genomsnittsöverväganden göra en helhetsbedömning avseende en mycket mer signifikativ referensperiod.

47 Domstolen noterar i detta hänseende att det, vad gäller de faktiska förhållandena, ankommer på den nationella domstolen att göra de kontroller som är nödvändiga och dra de slutsatser som föranleds av dessa och att det följaktligen är inför den nämnda domstolen som parterna och intervenienten i målet vid den nationella domstolen skall lägga fram nödvändig bevisning.

48 För det fall att det vid tillämpning av de principer som följer av domstolens rättspraxis skulle framkomma att uppfödningen av svin för slakt på den nationella marknaden gynnas förhållandevis mer än uppfödningen av svin för export i levande tillstånd till en annan medlemsstat av de förmåner som utges av fonden, vilken är det organ som den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen tillfaller, skall avgiften anses vara en sådan diskriminerande intern avgift som är förbjuden enligt artikel 95 i fördraget, i den mån användningen av intäkterna av avgiften delvis kompenserar för den pålaga som belastar svin som föds upp för slakt på den nationella marknaden.

49 Med hänsyn till samtliga ovanstående överväganden skall den första tolkningsfrågan besvaras så, att om ett offentligrättsligt organ tar ut en avgift enligt kriterier som är desamma för svin som föds upp i en medlemsstat för att slaktas på den nationella marknaden och för svin som exporteras levande till andra medlemsstater, och intäkterna av denna avgift används för verksamhet som kommer båda produktionstyperna till godo, omfattas denna avgift inte av förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som tullar på export i den mening som avses i artiklarna 9, 12 och 16 i fördraget. Däremot kan den nämnda avgiften kvalificeras som en sådan diskriminerande intern avgift som är förbjuden enligt artikel 95 i fördraget om och i den mån de förmåner som uppkommer när intäkterna av denna avgift används delvis kompenserar för den pålaga som belastar svin som föds upp för att slaktas i den berörda medlemsstaten och sålunda missgynnar uppfödning av svin som exporteras levande till andra medlemsstater.

Den andra frågan

50 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida den omständigheten att en nationell avgift är avsedd att finansiera ett stödsystem som kommissionen har godkänt med tillämpning av bestämmelserna om statligt stöd i fördraget utgör hinder för att en nationell domstol gör en bedömning av huruvida den nämnda avgiften är förenlig med andra bestämmelser i fördraget, vilka har direkt effekt.

51 Domstolen konstaterar inledningsvis att artiklarna 12 och 95 i fördraget har direkt effekt och ger enskilda rättigheter som de nationella domstolarna skall säkerställa (se särskilt domen i det ovannämnda målet Lornoy m.fl, punkt 24).

52 För att kunna besvara frågan erinrar domstolen om sin rättspraxis beträffande bedömningen av huruvida en avgift som är en del av ett stödsystem är förenlig med de olika bestämmelserna i fördraget som den kan omfattas av.

53 Vad särskilt gäller en skatteliknande avgift - såsom den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen - som kan ingå i tillämpningsområdet för antingen artikel 12 eller artikel 95 i fördraget, har domstolen funnit att det förhållandet att intäkterna av denna avgift används på ett sätt som kommer inhemska varor till godo kan utgöra ett statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden, om villkoren för tillämpning av artikel 92 i EG-fördraget (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse) är uppfyllda, och att det enbart ankommer på kommissionen att göra en sådan bedömning i enlighet med det förfarande som i detta hänseende föreskrivs i artikel 93 i fördraget, med förbehåll för domstolens prövningsrätt (se domen i det ovannämnda målet Scharbatke, punkterna 18 och 20).

54 Domstolen har emellertid även angivit att även om det förfarande som föreskrivs i artiklarna 92 och 93 i fördraget ger kommissionen ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid avgörandet av huruvida ett statligt stödsystem är förenligt med den gemensamma marknadens krav, följer det emellertid av fördragets allmänna systematik att detta förfarande aldrig får leda till resultat som strider mot specifika bestämmelser i fördraget om exempelvis interna avgifter (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 11).

55 Såsom domstolen underströk i punkt 8 i den ovannämnda domen kommissionen mot Italien har artiklarna 92 och 93 i fördraget, å ena sidan, och artikel 95 i fördraget, å andra sidan, visserligen samma ändamål, nämligen att undvika att en medlemsstats två former för ingripande - det vill säga dels beviljande av stöd, dels påförande av en diskriminerande avgift - får till följd att konkurrensvillkoren snedvrids på den gemensamma marknaden, men förutsättningarna för att dessa bestämmelser skall vara tillämpliga är olika och specifika för de båda formerna för statligt ingripande som skall regleras av respektive bestämmelser. Dessutom är de rättsliga följderna av dessa bestämmelser olika, framför allt så till vida att det, till skillnad från vad som gäller enligt artikel 95, lämnas ett stort utrymme för ingripanden från kommissionens sida vid genomförandet av artiklarna 92 och 93. Domstolen drog av detta slutsatsen att diskriminering i skattehänseende inte är undantagen från tillämpningsområdet för artikel 95 av den anledningen att sådan diskriminering samtidigt kan kvalificeras som ett sätt att finansiera ett statligt stöd (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Italien, punkt 9, och av den 29 april 1982 i mål 17/81, Pabst & Richarz, REG 1982, s. 1331, punkt 22).

56 Vad mer specifikt beträffar förfarandena för granskning av en avgift som ingår i ett stödsystem utifrån de olika bestämmelser i fördraget som kan vara tillämpliga, har domstolen funnit att det förhållandet att det förfarande som föreskrivs i artikel 93 i fördraget finns inte på något sätt utgör hinder för en bedömning, enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 226 EG, av huruvida ett stödsystem är förenligt med andra gemenskapsrättsliga regler än dem i artikel 92 i fördraget (se dom av den 30 januari 1985 i mål 290/83, kommissionen mot Frankrike, REG 1985, s. 439, punkt 17; svensk specialutgåva, volym 8, s. 39), eller, vad gäller bestämmelser i fördraget vilka har direkt effekt, för en bedömning av en nationell domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 1977 i mål 74/76, Iannelli & Volpi, REG 1977, s. 557, punkt 14; svensk specialutgåva, volym 3, s. 315).

57 Det är förvisso en förutsättning för att de nationella domstolarna skall kunna bedöma de närmare bestämmelserna om ett stödsystem utifrån andra bestämmelser i fördraget än artiklarna 92 och 93 att dessa närmare bestämmelser kan bedömas fristående, det vill säga att det är fråga om villkor eller faktorer som, även om de ingår i det ifrågavarande stödsystemet, inte är nödvändiga för att uppnå målet med detta eller för att systemet skall fungera (se domen i det ovannämnda målet Iannelli & Volpi, punkt 14).

58 Om detta är fallet finns det emellertid inga skäl som har samband med kompetensfördelningen enligt artiklarna 92 och 93 i fördraget för att dra slutsatsen att andra bestämmelser i fördraget, vilka har direkt effekt, inte skulle kunna åberopas inför nationella domstolar om de sistnämnda bestämmelserna har åsidosatts, enbart av den anledningen att det som avses är en närmare bestämmelse om ett stöd (se domen i det ovannämnda målet Iannelli & Volpi, punkt 14).

59 Domstolen erinrar i detta hänseende om att det enligt fast rättspraxis ankommer på de nationella domstolarna att säkerställa de enskildas rättigheter om de nationella myndigheterna har överträtt förbudet mot genomförande av stödåtgärder i artikel 93.3 sista meningen i fördraget, vilket förbud har direkt effekt. När ett sådant åsidosättande åberopas av enskilda och fastställs av nationella domstolar skall de nämnda domstolarna dra alla konsekvenserna av detta i enlighet med nationell rätt, utan att deras avgöranden för den skull skall innehålla någon bedömning av huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen är, med förbehåll för domstolens prövningsrätt, ensam behörig att göra en sådan bedömning (se domen i det ovannämnda målet CELBI, punkt 23, dom av den 21 november 1991 i mål C-354/90, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires och Syndicat national des négociants et transformateurs de saumon, REG 1991, s. I-5505, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 11, s. I-463, och av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI m.fl., REG 1996, s. I-3547, punkterna 40-42).

60 Såsom framgår av punkt 41 i domen i det ovannämnda målet SFEI m.fl. innehar emellertid de nationella domstolarna och kommissionen kompletterande och skilda roller inom det system för kontroll av statligt stöd som inrättats genom fördraget, och detta gäller i än högre grad när det är fråga om granskning av en skatteliknande avgift som är avsedd att finansiera ett stödsystem utifrån andra bestämmelser i fördraget än dem som avser statligt stöd, för att i förekommande fall åtgärda sådana åsidosättanden av gemenskapsrätten som inte har fastställts under det förfarande som föreskrivs i artikel 93 i fördraget.

61 Även om det ankommer på kommissionen att pröva huruvida ett stödsystem är förenligt med den gemensamma marknaden, eftersom denna prövning innebär ekonomiska och sociala bedömningar som skall göras i ett gemenskapssammanhang (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2000 i mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen, REG 2000, s. I-6857, punkt 67) är det obestridligt att det, vad gäller bedömningen av fördelningen av intäkterna av en skatteliknande nationell avgift, är den nationella domstolen som har bäst möjligheter att ta fram nödvändiga uppgifter och göra de bedömningar som krävs i detta hänseende på grundval av uppgifter som normalt sett borde framgå av bokföring och andra handlingar som avser förvaltningen av de organ som uppbär avgiften och som beviljar subventioner eller andra förmåner.

62 Det är således klart att den bedömning som de nationella domstolarna gör i detta hänseende gör det möjligt att säkerställa det rättsliga skydd som för de enskilda följer av det förhållandet att sådana gemenskapsrättsliga bestämmelser som bestämmelserna i artiklarna 12 och 95 i fördraget har direkt effekt och, såvida dessa bestämmelser har åsidosatts, att återställa rättsenligheten på det interna planet, utan att för den skull inverka på den centrala och exklusiva roll att bedöma huruvida ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden som kommissionen har enligt artiklarna 92 och 93 i fördraget.

63 Domstolen noterar slutligen att frågan hur intäkterna av den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen används i förevarande fall, såsom följer av svaret på den första tolkningsfrågan, kan vara föremål för en bedömning som är fristående i förhållande till hela det nationella avgiftssystem i vilket denna avgift ingår.

64 Domstolen finner med hänsyn till samtliga ovanstående överväganden att det förhållandet att kommissionen, med tillämpning av bestämmelserna om statligt stöd i fördraget, har godkänt ett sådant allmänt system för avgifter på inhemska jordbruksprodukter som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte på något sätt hindrar nationella domstolar från att bedöma huruvida en avgift som ingår i detta system, såsom den avgift som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, är förenlig med artiklarna 12 och 95 i fördraget med hänsyn till bland annat hur intäkterna av avgiften i fråga används.

65 Den andra frågan skall således besvaras så, att den omständigheten att en nationell avgift är avsedd att finansiera ett stödsystem som kommissionen har godkänt med tillämpning av bestämmelserna om statligt stöd i fördraget inte utgör något hinder för att en nationell domstol gör en bedömning av huruvida den nämnda avgiften är förenlig med andra bestämmelser i fördraget, vilka har direkt effekt.

Rättegångskostnader

66 De kostnader som har förorsakats den danska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 16 juni 1999 har ställts av Vestre Landsret - följande dom:

1) Om ett offentligrättsligt organ tar ut en avgift enligt kriterier som är desamma för svin som föds upp i en medlemsstat för att slaktas på den nationella marknaden och för svin som exporteras levande till andra medlemsstater, och intäkterna av denna avgift används för verksamhet som kommer båda produktionstyperna till godo, omfattas denna avgift inte av förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som tullar på export i den mening som avses i artiklarna 9 i EG-fördraget (nu artikel 23 EG i ändrad lydelse), 12 i EG-fördraget (nu artikel 25 EG i ändrad lydelse) och 16 i EG-fördraget (upphävd genom Amsterdamfördraget). Däremot kan den nämnda avgiften kvalificeras som en sådan diskriminerande intern avgift som är förbjuden enligt artikel 95 i EG-fördraget (nu artikel 90 EG i ändrad lydelse) om och i den mån de förmåner som uppkommer när intäkterna av denna avgift används delvis kompenserar för den pålaga som belastar svin som föds upp för att slaktas i den berörda medlemsstaten och sålunda missgynnar uppfödning av svin som exporteras levande till andra medlemsstater.

2) Den omständigheten att en nationell avgift är avsedd att finansiera ett stödsystem som kommissionen har godkänt med tillämpning av bestämmelserna om statligt stöd i fördraget utgör inte något hinder för att en nationell domstol gör en bedömning av huruvida den nämnda avgiften är förenlig med andra bestämmelser i fördraget, vilka har direkt effekt.