61968J0007

1. Medlemsstaternas skyldigheter - underlåtenhet att uppfylla skyldigheter - kommissionen väcker talan vid domstolen - väckande av talan - val av tidpunkt - kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(artikel 169 i EEG-fördraget)

2. Fri rörlighet för varor - varor - begrepp - föremål av konstnärligt eller historiskt värde

(artikel 9 i EEG-fördraget)

3. Fri rörlighet för varor - föremål av konstnärligt eller historiskt värde - exportavgifter - avgift med verkan motsvarande tull

(artikel 16 i EEG-fördraget)

4. Fri rörlighet för varor - tullar och kvantitativa restriktioner - deras natur - skillnad - förbud och restriktioner till skydd för nationella skatter av konstnärligt eller historiskt värde - särskild natur - strikt tolkning

(artiklarna 16 och 36 i EEG-fördraget)

5. Fri rörlighet för varor - förbud och restriktioner till skydd för nationella skatter av konstnärligt eller historiskt värde - gränser att respekteras av medlemsstaterna i fråga om syftet och tillämpliga medel att uppnå det - uttagande av exportavgift på föremål av konstnärligt eller historiskt värde oförenligt med fördraget

(artikel 36 i EEG-fördraget)

1. Enligt artikel 169 i fördraget skall kommissionen avgöra vid vilken tidpunkt den vill väcka talan till domstolen. De överväganden som avgör tidpunkten kan inte påverka frågan om ärendets upptagande till prövning, vilken prövning endast följer objektiva regler.

2. Med varor avses enligt artikel 9 i EEG-fördraget produkter som kan värderas i pengar och som därmed kan vara föremål för kommersiella transaktioner.

Föremål av konstnärligt eller historiskt värde omfattas av den gemensamma marknadens regler, med förbehåll endast för de undantag som uttryckligen föreskrivs i fördraget.

3. Varje avgift som, genom att ändra priset på en exporterad vara, har samma restriktiva verkan på denna varas fria rörlighet som en tull, är att betrakta som en avgift med verkan motsvarande en tull enligt artikel 16 i EEG-fördraget.

Avgift som tas ut vid export av föremål av konstnärligt eller historiskt värde omfattas av förbudet i artikel 16, eftersom exporten av de aktuella varorna motverkas då en avgift läggs på priset på de exporterade föremålen.

4. Sådana förbud mot eller restriktioner för import och export som avses i artikel 36 i EEG-fördraget, skiljer sig till sin natur

tydligt från tullar och likställda avgifter, som påverkar de ekono-miska villkoren för import eller export utan att inskränka de inblandade aktörernas valfrihet.

Då sådana åtgärder utgör ett undantag från grundregeln om avskaffandet av alla hinder för fri rörlighet för varor mellan medlemsstaterna, måste de tolkas strikt.

5. De förbud och restriktioner som avses i artikel 36 i EEG-fördraget, kan inte motivera bibehållandet av sådana åtgärder, som tullar eller avgifter med motsvarande verkan, vilka inte omfattas av de förbud som avses i kapitlet om avskaffande av kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna.

För att kunna stödja sig på artikel 36 måste medlemsstaterna respektera de gränser som anges i denna bestämmelse, både i fråga om det eftersträvade målet och för tillämpliga förfaranden för att uppnå det.

Uttagandet av avgift vid export av föremål av konstnärligt eller historiskt värde är oförenligt med bestämmelserna i fördraget.

Mål 7/68

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren Armando Toledano, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos juridiske rådgivaren Émile Reuter, 4 boulevard Royal,

sökande,

mot

Italien, företrätt av befullmäktigade ministern Adolfo Maresca, i egenskap av ombud, biträdd av Pietro Peronaci, ställföreträdare för L'Avvocato generale dello Stato, med delgivningsadress Italiens ambassad i Luxemburg,

svarande.

Talan avser fastställelse av att Italien, genom att efter den 1 januari 1962 vid export till gemenskapens övriga medlemsstater av föremål av konstnärligt, historiskt, arkeologiskt eller etnografiskt värde fortsätta att på dessa ta ut den progressiva avgift som avses i lagen nr 1089 av den 1 juni 1939, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 16 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen.

Kommissionen har enligt artikel 169 i fördraget väckt talan vid domstolen i syfte att få fastställt att Italien, genom att efter den 1 januari 1962 vid export till övriga medlemsstater inom gemenskapen av föremål av konstnärligt, historiskt, arkeologiskt och etnografiskt värde fortsätta att ta ut progressiv avgift enligt artikel 37 i lagen nr 1089 av den 1 juni 1939, har underlåtit att uppfylla landets skyldigheter enligt artikel 16 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen.

A — Upptagande till prövning

Svaranden, som ifrågasätter att talan kan tas upp till prövning, har framfört att eftersom det italienska parlamentet, som hade förelagts ett lagförslag om ändring av den omtvistade bestämmelsen, då stod inför en snar upplösning har kommissionen genom att väcka talan vid domstolen misstolkat den skyldighet som gemenskapens institutioner enligt artikel 2 i fördraget har för att "främja en harmonisk utveckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet".

Enligt artikel 169 i fördraget är det kommissionen som skall bedöma vid vilken tidpunkt den bör väcka talan vid domstolen, varvid de överväganden som ligger till grund för ett sådant val inte kan påverka frågan om talan kan upptas till prövning, eftersom denna prövning uteslutande sker enligt objektiva regler.

I föreliggande fall föregicks kommissionens åtgärd av ett långvarigt meningsutbyte med den italienska regeringen som inletts redan före övergångstidens andra etapp i syfte att förmå Italiens behöriga myndigheter att vidta nödvändiga åtgärder för att ändra de bestämmelser som kommissionen kritiserade.

Talan skall således tas upp till prövning.

B — Saken

1. Den omtvistade avgiftens tillämpningsområde

Kommissionen har grundat sin talan på artikel 16 i fördraget och gjort gällande att de föremål av konstnärligt, historiskt, arkeologiskt eller etnografiskt värde, som behandlas i den italienska lagen nr 1089 av den 1 juni 1939 skall omfattas av tillämpningen av de bestämmelser som avser tullunionen.

Detta synsätt har bestritts av svaranden som anser att de berörda föremålen inte bör jämställas med "varor avsedda för konsumtion eller allmänt bruk" och därför inte skall omfattas av de bestämmelser i fördraget som är tillämpliga på "varor i den gemensamma handeln".

Därmed berörs inte dessa varor av regeln i artikel 16 i fördraget.

Enligt artikel 9 i fördraget skall gemenskapen grundas på en tullunion "som skall omfatta all handel med varor".

Enligt denna bestämmelse avses med varor produkter som kan värderas i pengar och som i den egenskapen omfattas av handel.

De varor som avses i den italienska lagen, oavsett de egenskaper i övrigt som särskiljer dem från andra handelsvaror, delar emellertid med de sistnämnda egenskapen att de kan värderas i pengar och därmed omfattas av handel.

Detta synsätt motsvarar för övrigt uppbyggnaden i den italienska lagen i vilken den omtvistade avgiften fastställs i förhållande till värdet på de berörda föremålen.

Av ovan anförda överväganden framgår att dessa varor omfattas av reglerna för den gemensamma marknaden, bortsett från de undantag som uttryckligen anges i fördraget.

2. Beskrivning av den omtvistade avgiften enligt artikel 16 i fördraget

Enligt kommissionens bedömning utgör den omtvistade avgiften en avgift med motsvarande verkan som en exporttull och av den anledningen borde avgiften, enligt artikel 16 i fördraget, ha upphävts senast vid utgången av den gemensamma marknadens första etapp, dvs. från och med den 1 januari 1962.

Svaranden har förnekat denna beskrivning av den omtvistade avgiften, eftersom den har ett konkret syfte, nämligen att säkerställa och bevara det konstnärliga, historiska och arkeologiska arvet inom det nationella territoriet.

Detta innebär att avgiften inte har någon som helst fiskal karaktär, och den avkastning som den ger i budgeten är för övrigt obetydlig.

I artikel 16 i fördraget förbjuds i förbindelserna mellan medlemsstaterna uttagande av exporttullar eller avgifter med motsvarande verkan, dvs. alla avgifter som genom att ändra priset på en exporterad vara har samma restriktiva effekt på denna varas fria rörlighet som en tull.

I denna bestämmelse görs ingen åtskillnad mellan de eftersträvade syftena med uttagandet av de tullar och avgifter som enligt bestämmelsen skall avskaffas.

Det är inte nödvändigt att analysera det fiskala begrepp som ligger till grund för motpartens argument på denna punkt, eftersom bestämmelserna i det avsnitt i fördraget som avser avvecklingen av tullar mellan medlemsstaterna utesluter bibehållandet av tullar och avgifter med motsvarande verkan utan att man i detta avseende skiljer mellan de tullar och avgifter som har fiskal karaktär och de som inte har det.

Exporthandeln med de berörda varorna bromsas genom en kontant avgift som belastar priset på de exporterade föremålen och därmed omfattas den omtvistade avgiften av ordalydelsen i artikel 16.

3. Rubricering av den omtvistade avgiften enligt artikel 36 i fördraget

Svaranden har åberopat artikel 36 i fördraget enligt vilken de exportrestriktioner godtas som, liksom i detta fall, motiveras av skyddandet av nationalskatter med konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde.

På grund av sitt syfte, sin räckvidd och verkan omfattas den omtvistade avgiften i mindre utsträckning av de bestämmelser i fördraget som avser avgifter med motsvarande verkan som tullar än av de restriktiva åtgärder som är tillåtna enligt artikel 36.

I själva verket handlar skillnaden i kommissionens och den italienska regeringens synsätt inte om syftet utan om valet av åtgärd.

Vad gäller åtgärder borde de italienska myndigheterna ha tagit ut en avgift som innebär mindre störningar på den gemensamma marknaden än tillämpningen av förbud eller exportrestriktioner.

I artikel 36 i fördraget fastställs att "bestämmelserna i artikel 30-34 skall inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för ... export ... som grundas på hänsyn till ... att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde".

Denna bestämmelse ingår både genom sin placering och sin uttryckliga hänvisning till artiklarna 30-34 i kapitlet om upphävande av kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna.

Detta kapitel avser medlemsstaternas ingripanden i fråga om handeln inom gemenskapen genom åtgärder som, helt eller delvis, har karaktär av förbud för import, export eller transitering, allt efter omständigheterna.

I artikel 36 avses tydligt och uteslutande sådana åtgärder, och därav följer ordvalet "förbud eller restriktioner".

De berörda förbuden och restriktionerna är tydligt artskilda från tullar och avgifter med motsvarande verkan som har till effekt att påverka de ekonomiska villkoren för import eller export utan att för den skull innebära ett ingripande som begränsar de ekonomiska aktörernas beslut.

Bestämmelserna i avdelning I i fördragets andra del rör genomförandet av den grundläggande regeln om avvecklingen av alla hinder för varors fria rörlighet mellan medlemsstaterna genom avskaffande av dels tullar och avgifter med motsvarande verkan, dels kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan.

Undantag från denna grundläggande regel skall tolkas strikt.

Med hänsyn till skillnaden mellan de åtgärder som avses i artikel 16 respektive artikel 36 är det följaktligen inte möjligt att tillämpa det undantag som avses i den senare bestämmelsen på sådana åtgärder som omfattas av de förbud som avses i kapitlet om avskaffande av kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna.

Om bestämmelserna i artikel 36 inte avser tullar och avgifter med motsvarande verkan förklaras detta av att sådana åtgärder endast har till effekt att fördyra exporten av de berörda varorna utan att säkerställa uppnåendet av det mål som anges i artikeln, nämligen att skydda det konstnärliga, historiska eller arkeologiska arvet.

För att kunna tillämpa artikel 36 skall medlemsstaterna hålla sig inom de gränser som anges i den artikeln både vad gäller det mål som skall uppnås och typ av förfarande.

Följaktligen är uttagandet av den omtvistade avgiften, som omfattas av definitionen i artikel 36, oförenligt med bestämmelserna i fördraget.

I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångsreglerna.

Svaranden har tappat målet och skall därför bära rättegångskostnaderna.

Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar

DOMSTOLEN

-med avslag på alla övriga mer omfattande eller motstridiga yrkanden - följande:

1) Talan tas upp till prövning.

2) Italien, som efter den 1 januari 1962 har fortsatt att på export till de övriga medlemsstaterna i gemenskapen av föremål av konstnärligt, historiskt, arkeologiskt eller etnografiskt värde ta ut den progressiva avgift som fastställs i artikel 37 i lagen nr 1089 av den 1 juni 1939 har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 16 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen.

3) Svaranden skall ersätta rättegångskostnaderna.