8.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 214/1

1.1

Hela Europa ska leva! Det var budskapet från det första Europeiska landsbygdsparlamentet (ett forum för europeiska och nationella landsbygdsorganisationer), som EESK stod värd för den 13 november 2013. Med lämpliga politiska åtgärder kan landsbygdsområdena blomstra och bidra – precis lika mycket som städerna – till Europas välfärd. Man efterlyste politiska åtgärder på gräsrotsnivå som är geografiskt målinriktade, sektorsövergripande och baserade på deltagande och partnerskap.

1.2

I detta initiativyttrande tar vi upp denna utmaning och efterlyser en mer balanserad utveckling, så att alla delar av EU kan bidra till att uppnå Lissabonfördragets mål om territoriell sammanhållning mot bakgrund av att den territoriella obalansen inom länder och regioner ökar.

1.3

Avfolkningen måste betraktas som det allvarligaste hotet mot landsbygdsekonomierna. Många landsbygdsområden är hårt drabbade av avfolkning. I vissa länder och områden är siffrorna dramatiska, med en avfolkning på omkring 1 procent varje år – ibland till och med mer. Denna bild är emellertid mycket blandad. I de flesta landsbygdsområden inom EU minskar inte befolkningen, utan de fortsätter att vara attraktiva för både människor och företag.

1.4

EESK understryker att det finns ett brådskande behov av kraftfulla politiska åtgärder på alla nivåer för att ta itu med avfolkningens ekonomiska och sociala följder. Man bör fokusera på jobb, infrastruktur och tjänster, stött av en integrerad landsbygdsutvecklingspolitik på alla nivåer (europeisk, nationell och regional) och koncentrera sig på att utnyttja de lokala resurser som finns i området. Man bör utnyttja alla EU-program fullt ut, inte minst sammanhållningspolitiken och dess instrument för landsbygdsutveckling och lokal utveckling, t.ex. Leader och lokalt ledd utveckling. Medlemsstaterna måste avsätta ekonomiska resurser till de områden som drabbas hårdast av avfolkning.

1.5

Alla politiska beslut med en geografisk dimension bör utvärderas med avseende på de effekter de kan förväntas få på regional nivå. Befintliga miljömässiga och socioekonomiska bedömningar bör få större uppmärksamhet och nya särskilda kvantitativa och kvalitativa indikatorer bör tas fram.

1.6

Samtidigt som man utvecklar de primära sektorerna krävs det en politisk ram för diversifiering och stöd till företag i form av investeringar, innovation och kunskap. Man bör främja korta försörjningskedjor t.ex. på livsmedels- och energiområdena. Incitament för decentralisering bör också övervägas.

1.7

Det är mycket viktigt att skapa arbetstillfällen och man bör omgående se till att människors rätt till utbildning säkras i praktiken genom investeringar i lämpliga tjänster för att främja kunskaper och teknik. Att skapa attraktiva jobb och utbildningar för unga människor bör vara en huvudprioritering. Man måste skapa rätt förutsättningar för att underlätta etablering av unga jordbrukare som en stabilitetsfaktor i landsbygdsområden. Kvinnors potential som arbetstagare och företagare bör frigöras. Sysselsättning för reguljära migranter skulle – om den åtföljs av effektiva segregationshämmande åtgärder – kunna vara ett tillfälle att integrera migranterna som aktiva aktörer i landsbygdsutvecklingen.

1.8

Investeringar i infrastruktur i form av effektiva transport-, kommunikations- (inklusive höghastighetsbredband) och energiförbindelser, behövs för att minska de geografiska skillnaderna och göra landsbygdsområden till attraktiva platser för människor och företag.

1.9

En lämplig uppsättning tjänster – både kommersiella tjänster och sociala tjänster av allmänt intresse – är ett annat huvudkrav för att göra landsbygdsområden attraktiva och minska de regionala skillnaderna. Det behövs inte bara omgående investeringar i hälso-, utbildnings- och omsorgscentrum av olika slag, utan även i kulturella aktiviteter och andra fritidsaktiviteter.

1.10

EESK anser att deltagandedemokrati är en förutsättning för att uppnå bättre balans mellan olika områden i Europeiska unionen. Folk i landsbygdsområden och deras organisationer bör medverka när åtgärderna och insatserna för att stärka den territoriella sammanhållningen fastställs och genomförs. Partnerskapsprincipen i EU:s strukturfonder bör användas på ett effektivt sätt och även utvidgas till andra politiska områden.

1.11

EESK, som är förbindelselänken mellan EU-institutionerna och det civila samhället, stöder tanken på ett återkommande ”Europeiskt landsbygdsparlament” – dvs. ett europeiskt landsbygdsforum med bred representation – som anordnas i partnerskap med kommittén.

2.1

Det yttersta syftet med detta yttrande från EESK är att framhålla fördelarna med territoriella konsekvensbedömningar av relevant EU-politik när det gäller att hantera den dramatiska avfolkningen av vissa landsbygdsområden.

3.1

Olika kulturer, språk och historia – Europeiska unionens mångfald är stor, men det finns gemensamma principer och ideal som förenar oss alla. Dessa fastställs i artikel 2 i fördraget (1). Anständiga arbetsvillkor, tillgång till sociala och ekonomiska tjänster av allmänt intresse samt strikta miljöstandarder är grundläggande behov i alla regioner.

3.2

Förutsättningarna är dock inte desamma överallt inom EU. Skillnaderna mellan områdena kan röra deras historia, nedärvda kulturella strukturer, olika politiska system, skiftande socioekonomiska utvecklingsmönster samt kombinationer av dessa faktorer. Det behövs djupare kunskaper om de komplexa skillnaderna mellan regionerna och dessa skillnaders effekter på politik och praxis.

3.3

Landsbygdsområdena står inför en gemensam utmaning eftersom deras förmåga att skapa hållbara, högkvalitativa arbetstillfällen har halkat efter stadsområdenas (2). Genomsnittsinkomsten är 25–30 % lägre än i stadsområden – i vissa fall i Central- och Östeuropa upp till 50 % lägre. Det finns färre arbetstillfällen och ett mer begränsat utbud av ekonomiska verksamheter. Dålig infrastruktur, inbegripet låg kvalitet på bredbandskommunikationen, dålig tillgång till kommersiella och sociala tjänster och brist både på utbildnings- och fortbildningsmöjligheter samt på kultur- och fritidsutbud bidrar i hög grad till landsbygdsbefolkningens utflyttning, i synnerhet vad gäller unga människor, och framför allt unga kvinnor.

3.4

Den generella bilden är dock inte så dyster. Under decenniet 2000–2010 upplevde områden som till största delen består av landsbygd en något högre tillväxt än stadsområden (3). Detta avspeglar också de många intressanta sätt på vilka landsbygdssamhällen har kunnat hantera utmaningen och nå positiva resultat genom att utnyttja inhemska och andra lokala resurser (4). Under de kriser som inträffat på senare år har landsbygdsområdena varit mindre känsliga och visat på större motståndskraft. En nyligen genomförd studie har också visat att ekonomisk verksamhet, som en följd av kostnaderna för överbelastning och högre hyror, har börjat sprida sig till mindre utvecklade regioner, ofta landsbygdsområden (5).

3.5

Obalanserna i den territoriella utvecklingen mellan och inom stater, regioner och landsbygd/städer är en stor utmaning. Regional och lokal utveckling har kommit att bli ett område av särskilt stort intresse för länderna i centrala och sydöstra Europa, som i samband med EU-anslutningen återfann sin roll som ansvarstagande territoriella aktörer som företräder sina regioner och lokalsamhällen. Även i andra europeiska regioner finns det ett förnyat intresse för lokal och regional utveckling.

3.6

Det finns glesbefolkade områden och övergivna byar i alla delar av Europa och detta är en gemensam fråga för alla medlemsstater, även de minsta. Dessa glesbefolkade områden har specifika särdrag och behov. Trots sina skillnader har de emellertid åtminstone fyra gemensamma problem: De är geografiskt isolerade, vilket leder till höga transportkostnader, de har demografiska nackdelar som en följd av utvandring, en åldrande befolkning och låga födelsetal, de har en svag och alltför homogen ekonomisk struktur och de har slutligen låga genomsnittsinkomster, i vissa fall i kombination med allvarlig fattigdom.

3.7

I yttrandet granskar vi hur landsbygdsområdena kan bidra till territoriell och social sammanhållning genom att utnyttja de resurser som finns i regionerna inom ramen för en integrerad utvecklingspolitik, och därigenom komma ur den ekonomiska krisen, bibehålla och skapa nya arbetstillfällen samt skydda miljön. Jordbruks- och jordbrukslivsmedelssektorerna spelar en dominerande roll i många regioner, Det behövs dock en diversifiering. Alla sektorer bör kunna bidra om de får stöd av målinriktade politiska åtgärder.

4.1.1

De åtgärder för ekonomisk, social och territoriell sammanhållning som fastställs i artiklarna 174–178 i Lissabonfördraget skapar förutsättningar för en harmonisk utveckling inom EU, syftar till att minska skillnaderna i utvecklingsnivå, är särskilt inriktade på områden med naturbetingade eller demografiska nackdelar och innebär en uppmaning till medlemsstaterna att genomföra och samordna sin ekonomiska politik i syfte att uppnå ovannämnda mål.

4.1.2

Enligt kommissionen handlar territoriell sammanhållning om att säkerställa en harmonisk utveckling i hela Europa och se till att medborgarna på bästa sätt kan dra fördel av de olika regionernas naturliga förutsättningar. Territoriell sammanhållning är därför ett sätt att omvandla mångfald till en tillgång som bidrar till hela EU:s hållbara utveckling (6).

4.1.3

I regionerna finns både dynamiska områden och problemområden. Avvägningen mellan politisk samstämmighet och territoriell sammanhållning är svår att göra, eftersom regionerna per definition är heterogena. Det behövs därför ett politiskt perspektiv som grundar sig på samarbete mellan regionerna och samordning mellan sektorspolitiken på olika områden i partnerskap med de regionala aktörerna. Subsidiaritetsprincipen är också en viktig del av varje regionalpolitisk strategi, eftersom det alltid är bättre att hantera specifika problem för lokalsamhällena på lokal nivå.

4.1.4

Vad gäller EU-politiken är den gemensamma jordbrukspolitiken det viktigaste verktyget för jordbruket och landsbygdens utveckling. Den bör dock inte vara det enda verktyget. När medlemsstaterna utarbetar de operativa programmen för de andra fonderna bör de också fokusera på hållbarheten i landsbygdsområdena.

4.2.1

EU-statistiken (7) visar att landsbygdregionerna i Europa upplevde en begränsad befolkningstillväxt (0,1 %–0,2 %) under 2008 och 2009. Under 2010 och 2011 stagnerade befolkningsutvecklingen medan stadsområdena växte med ca 0,5 % under samma period. Denna bild är emellertid mycket blandad. I många landsbygdsområden har befolkningen vuxit under den senaste femårsperioden. Den genomsnittliga landsbygdsbefolkningen ökade år 2011 i 8 av 27 länder. Samma år noterades dock mycket negativa siffror, särskilt för Lettland och Litauen, där landsbygdsbefolkningen minskade med 2 %, och för Bulgarien (-1 %), medan siffran för Portugal, Tyskland, Rumänien och Ungern låg på ca - 0,5 %.

4.2.2

En analys region för region (Nuts 3) visar dramatiska siffror. Cirka 100 av 1  300 sådana områden noterade en befolkningsminskning på 5 % (i vissa fall mer) under perioden 2007–2011. Merparten återfinns i de länder som nämns ovan. Bulgarien, Litauen och Lettland avviker med sin höga generella avfolkningstakt. I Tyskland är avfolkningsregionerna koncentrerade till den östra delen, medan de i Portugal främst återfinns i landets inre delar.

4.2.3

Statistiken visar också att befolkningsfördelningen i EU är anmärkningsvärt ojämn, vilket leder till mycket stora skillnader i genomsnittlig befolkningstäthet i olika regioner och mellan stads- och landsbygdsområden. Det kanske mest oroande inslaget i den demografiska utvecklingen är den alarmerande låga befolkningstätheten i vissa regioner jämfört med för 50–100 år sedan. Avfolkningen måste betraktas som det allvarligaste hotet mot landsbygdsekonomierna, inte bara för att den begränsar tillväxtmöjligheterna, orsakar miljöproblem, påverkar de sociala strukturerna och försvårar tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster, utan även för att den hotar småstädernas och byarnas själva existens som bebodda orter.

4.2.4

Denna utveckling är i full gång. Städerna växer snabbt eftersom det är där industri och tjänster finns, vilket lockar arbetskraft från landsbygden. Omstruktureringen av jordbruksverksamheten bidrar ytterligare till migrationen från landsbygd till stad. Stora infrastrukturinvesteringar kan också orsaka omflyttningar. Landsbygdens avfolkning, när utflyttningen är större än den naturliga tillväxten, minskar det totala antalet invånare till en kritisk nivå och leder till en åldrande befolkningsstruktur.

4.2.5

Avfolkningen av landsbygden innebär miljöpåverkan på en rad områden. I takt med att människor lämnar ett område kommer till exempel en dominerande livsmiljö att ta över och ersätta den mångskiftande mosaiken av landskap skötta av människor. Denna ”ekologiska homogenisering” kan leda till en minskning av den biologiska mångfalden på lokal nivå. Andra typer av ekologiska effekter omfattar markförstöring som följer av otillräckligt underhåll av terrasser i bergsområden, något som är fallet i stora delar av Medelhavsområdet och sydöstra Europa.

4.2.6

Andra frågor har också tagits upp i samband med avfolkningen av landsbygden, t.ex. skogsförvaltning och skogsbrandsrisken i Medelhavsområdet samt eventuella säkerhetsproblem längs EU:s yttre gränser.

4.3.1

EESK har framhållit att ”en deltagandedemokrati som erkänns som en av principerna bakom unionens demokratiska funktionssätt utgör en absolut förutsättning” för att uppnå bättre balans mellan olika områden i Europeiska unionen (8). Det organiserade civila samhället bör ha möjlighet att på ett ansvarsfullt och öppet sätt medverka på regional och lokal nivå när det gäller utformning och genomförande av politik och verksamhet relaterad till territoriell sammanhållning. Partnerskapsprincipen i EU:s strukturfonder bör användas på ett effektivt sätt och även utvidgas till andra politiska områden som påverkar landsbygden.

4.3.2

Å ena sidan har arbetsmarknadens traditionella parter samt näringslivs- och samhällsorganisationer en viktig roll att spela när det gäller att hantera de växande regionala skillnaderna genom att främja sysselsättning och företag som förbättrar arbets- och levnadsförhållandena.

4.3.3

Å andra sidan finns det en växande landsbygdsrörelse i hela Europa. I vissa länder har engagemanget dykt upp på senare tid, medan det i andra länder har funnits i många år. (Föregångarna finns framför allt i norra Europa.) På nationell nivå organiseras dessa rörelser i förbund och nätverk, där både traditionella näringslivs- och samhällsorganisationer och nya gräsrotsinitiativ ingår. De ger röst åt människor i landsbygdsområdena i en nedifrån-och-uppstruktur, främjar nya företag och organiserar lokal produktion och lokala tjänster.

4.3.4

I november 2013 stod EESK värd för det som kom att kallas det första Europeiska landsbygdsparlamentet (9), ett forum för nationella och europeiska organisationer som sysslar med landsbygdsfrågor. Syftet är att stärka och erbjuda en gemensam röst för landsbygdsrörelsen i Europa. Dess huvuduppgift är att påverka den europeiska landsbygdspolitiken, förbättra dialogen mellan de politiska beslutsfattarna och den lokala nivån samt utbyta bästa metoder.

4.3.5

Genom sin roll som förbindelselänk mellan EU-institutionerna och det civila samhället skulle EESK kunna ge de människor som lever i landsbygdsområdena och deras organisationer en möjlighet att spela en ledande roll i utformningen och genomförandet av landsbygdspolitiken. Kommittén stöder därför tanken på ett återkommande europeiskt landsbygdsparlament, dvs. ett europeiskt landsbygdsforum som även utvidgas till att omfatta näringslivs- och samhällsorganisationer samt arbetsmarknadens parter, som hålls i samarbete med kommittén och även fungerar som en länk till kommitténs kontaktgrupp.

4.4.1

EESK har tidigare föreslagit att EU:s lagstiftning, politik och program ska analyseras med avseende på deras påverkan på den territoriella sammanhållningen. Kommissionen har ett särskilt ansvar i samband med en sådan konsekvensbedömning, där samtliga berörda aktörer bör involveras fullt ut (10).

4.4.2

Detta förslag upprepades nyligen av Regionkommittén, som efterlyste ”att man i de sektorsspecifika strategierna redan från början måste bedöma åtgärdernas territoriella dimension på samma sätt som de ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenserna” och önskade samarbete ”med de lokala och regionala organen för att kanalisera samråden till berörda och intresserade parter” (11).

4.4.3

Begreppet konsekvensbedömning förekommer redan i olika övergripande klausuler i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artiklarna 8–12). I dessa klausuler föreskrivs att unionen vid ”utformningen och genomförandet av sin politik och verksamhet” ska beakta krav som rör den sociala dimensionen, jämställdhet mellan könen, miljöskydd, konsumentskydd och antidiskriminering.

4.4.4

Inför alla beslut borde beslutsfattarna ställa sig frågan: Vilken effekt kan detta beslut väntas få – att fler människor flyttar till städerna eller att de stannar kvar på landsbygden? Politiska åtgärder som förbättrar – eller åtminstone inte förändrar – den övergripande territoriella balansen skulle kunna godkännas direkt. Varje beslut som skadar denna balans genom att öka koncentrationen till städerna bör bli föremål för en konsekvensbedömning som visar att dess fördelar uppväger denna nackdel.

4.4.5

De territoriella konsekvenserna av den sektorsspecifika politiken, särskilt i fråga om transporter, IKT, energi, miljö, jordbruk, handel, konkurrens och forskning, bör bedömas (12).

4.4.6

För att göra detta bör kommissionen se till att den territoriella dimensionen blir tillräckligt uppmärksammad i bedömningen av vissa planers och programs miljöpåverkan (SEA) (13) och i riktlinjerna för konsekvensanalys. Andra särskilda kvantitativa och kvalitativa indikatorer måste dock också utvecklas, inte bara i fråga om socioekonomiska och miljömässiga aspekter, utan också aspekter som är svårare att mäta, t.ex. förlust av traditionella färdigheter.

5.1

En välbalanserad regional utveckling leder till en jämnare och mer hållbar användning av naturtillgångarna, vilket ger ekonomiska fördelar tack vare mindre överbelastning och lägre kostnader. I landsbygdsområdena kommer välfärden att bero på förmågan att mobilisera människor och lokala resurser, samtidigt som man utvecklar de lokalrelaterade faktorer som gör levnadsvillkoren och de ekonomiska förhållandena mer attraktiva för människor och företag. Tätorternas ekonomiska nackdelar och negativa externaliteter står i kontrast till önskan om god livskvalitet för alla.

5.2

Många landsbygdsområden med en outnyttjad utvecklingspotential samexisterar med överutnyttjade stadsområden och stadsnära områden. I avlägsna områden som ligger långt från större städer spelar små och medelstora städer en nyckelroll när det gäller att ge tillgång till tjänster, vilket säkerställer att dessa områden förblir attraktiva att bo i. Att hålla liv i sådana landsbygdscentrum kommer att vara av stor vikt för att hantera nedläggning av tjänster och inflödet av människor från mindre byar i omgivningen, förutsatt att det finns effektiva allmänna kommunikationer.

5.3

Marknadskrafterna kan inte på egen hand erbjuda de incitament som krävs för att rätta till den nuvarande trenden. Därför krävs det snarast kraftfulla politiska åtgärder på alla nivåer för att kunna hantera de ekonomiska och sociala konsekvenserna av avfolkningen och för att göra landsbygdsområdena attraktiva för människor och företag. Det behövs en välavvägd uppsättning incitament för att stimulera investeringar, innovation och kunskaper och för att bibehålla och skapa möjligheter för folk att bo och arbeta i landsbygdsområdena. Man bör fokusera på jobb, infrastruktur och tjänster, med stöd av en integrerad landsbygdsutvecklingspolitik på alla nivåer (europeisk, nationell och regional).

5.4

Alla EU-program bör utnyttjas fullt ut, inte minst sammanhållningspolitiken och dess instrument för landsbygdsutveckling och lokal utveckling, t.ex. Leader och lokalt ledd utveckling. Medlemsstaterna måste avsätta ekonomiska resurser till de områden som drabbats hårdast av avfolkning.

5.5

Konkurrenslagstiftningen bör anpassas i enlighet med detta så att nödvändiga undantag kan göras. Om de föreslagna förändringarna påverkar lönekostnaderna måste detta hanteras inom ramen för de normala förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter.

5.6

Den viktigaste konkreta formen av territoriell sammanhållning är att alla EU-invånare garanteras lika tillgång till tjänster av allmänt intresse, oavsett var de bor eller arbetar. För att minska de geografiska skillnaderna krävs det investeringar i infrastruktur i form av effektiva transport-, kommunikations- (inklusive höghastighetsbredband) och energiförbindelser för att utveckla de mest sårbara och avlägset belägna områdena.

5.7

Levnadsförhållandena för människorna på landsbygden, inklusive de mest missgynnade, måste förbättras genom att tjänster tillhandahålls i tillräckligt hög grad, vilket är ett annat huvudvillkor för att minska de regionala skillnaderna. Detta gäller både kommersiella tjänster och sociala tjänster av allmänt intresse. Investeringar inte bara i hälso-, utbildnings- och omsorgscentrum av olika slag, utan även i kulturella aktiviteter och andra fritidsaktiviteter kommer att göra landsbygdsområden till attraktiva platser, inte bara för människor utan också för företag.

5.8

Att utnyttja de resurser som finns i regionerna innebär också att man skapar korta försörjningskedjor som ger ekonomiska, sociala och kulturella fördelar inte bara för jordbrukarna, utan även för andra företag, konsumenter och landsbygdsområden i allmänhet. Livsmedel och energi är goda exempel på detta. Denna produktionsmodell behöver främjas, inte minst för att transnationella detaljhandelskedjor nästan aldrig använder sig av lokala producenter, inte ens i de fall där en välorganiserad utbudssida kan garantera ett pålitligt produktionsflöde.

5.9

Det är mycket viktigt att skapa arbetstillfällen och rätten till utbildning måste säkerställas i praktiken. Det finns ett brådskande behov av yrkesutbildning i syfte att ”anpassa arbetsstyrkan till den nya produktionsmodellens behov” (14). Att minska unga människors utflyttning från landsbygden bör vara en huvudfråga, inte minst när det gäller unga kvinnor eftersom de är mest benägna att ge sig av. Det blir en nettovinst för samhället om det kan erbjuda sysselsättning som möjliggör för unga familjer att dra nytta av naturmiljön på landsbygden som en lämplig plats att låta sina barn växa upp på. EESK har tidigare efterlyst kraftfulla åtgärder som kan hjälpa kvinnor att frigöra sin potential som arbetstagare och företagare, så att de ska kunna bli drivande för utveckling och innovation med lämpliga kunskaper och adekvat teknik (15).

5.10

Arbetstillfällen av hög kvalitet i avancerade, kreativa industrier skulle kunna skapa en god cirkel, genom att inte bara locka till sig ekonomisk verksamhet utan också kulturella initiativ och andra typer av tjänster som kan göra livet intressantare för unga människor på landsbygden och förmå dem att stanna kvar.

5.11

Radikala åtgärder för diversifiering och decentralisering (16) krävs för att skapa nya arbetstillfällen i de landsbygdsområden som är hårdast drabbade av avfolkning. För dessa områden måste därför program med särskild finansiering genomföras. Man bör sprida goda erfarenheter från landsbygdsområden där man har klarat av att hantera avfolkningsutmaningen så att de har förblivit bra platser för människor och företag.

5.12

Inre marknaden och rätten till fri rörlighet ger jordbrukare möjlighet att ägna sig åt jordbruk i andra medlemsstater där möjligheterna är bättre än i hemlandet – nederländska jordbrukare som slår sig ner i Rumänien är ett exempel på detta. Dessa möjligheter till rörlighet och markköp får dock inte bli till nackdel för det befintliga jordbrukssystemet och småbrukare.

5.13

EESK har efterlyst likabehandling av migrerande arbetstagare i landsbygdsområden genom införande av minimistandarder för arbets- och levnadsvillkor. Arbetsmarknadsparterna bör också delta i denna process (17). En integrationsprocess som stöds av åtföljande åtgärder som effektivt förebygger segregation skulle kunna utgöra en möjlighet att betrakta reguljära invandrare som en källa till landsbygdsutveckling.