–

C. sp. z o.o., genom M. Mioduszewski, Z. Ochońska-Borowska och J. Sroczyński, radcowie prawni,

–

Prokurator Prokuratury Regionalnej w Warszawie, genom M. Dejak,

–

Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom K. Herrmann, P. Stancanelli och P.J.O. Van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2, 6.1, 6.3 och 19.1 andra stycket FEU, jämförda med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan S. SA och C. sp. z o.o. angående huruvida de premier som C. uppburit i samband med genomförandet av ett ramavtal om handel är rättsenliga.

3

I artikel 2 FEU föreskrivs följande:

”[Europeiska u]nionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.”

4

I artikel 19.1 andra stycket FEU föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten.”

5

Artikel 47 i stadgan har följande lydelse:

”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.

Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. …

…”

6

I artikel 47 § 1 ustawa Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964 (Dz. U. nr 43, position 296), i dess konsoliderade lydelse (Dz. U. från år 2019, position 1460) (nedan kallad civilprocesslagen), föreskrivs följande:

”I första instans ska domstolen pröva mål med ensamdomare, om inte annat föreskrivs i en särskild bestämmelse.”

7

Artikel 379 led 4 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”Förfarandet är ogiltigt … om sammansättningen av den domstol vid vilken talan väckts strider mot lagbestämmelser eller om en domare som uteslutits har deltagit i prövningen av målet.”

8

I artikel 386 § 2 i samma lag föreskrivs följande:

”Om förfarandet förklaras ogiltigt ska domstolen i andra instans upphäva den överklagade domen, ogiltigförklara förfarandet i den mån det påverkas av ogiltigheten och återförvisa målet till domstolen i första instans.”

9

I artikel 45 i Ustawa Prawo o ustroju sądów powszechnych (lagen om allmänna domstolars organisation), av den 27 juli 2001 (Dz. U. nr 98, position 1070), i dess konsoliderade version (Dz. U. från år 2019, position 52), i dess lydelse enligt ustawa o zmianie ustawy – Prawo o ustroju sądów powszechnych, ustawy o Sądzie Najwyższym oraz niektórych innych ustaw (lagen om ändring av lagen om allmänna domstolars organisation, lagen om Högsta domstolen och vissa andra lagar), av den 20 december 2019 (Dz. U. de 2020, position 190) (nedan kallade lagen om allmänna domstolars organisation respektive lagen av den 20 december 2019), föreskrivs följande:

”1.   En domare eller biträdande domare får ersättas av en domare eller biträdande domare vid samma domstol eller av en domare som har förordnats att tjänstgöra där enligt artikel 77 § 1 eller 77 § 8.

2.   Ett sådant ersättande som avses i § 1 kan följa av en åtgärd som har vidtagits av avdelningsordföranden eller domstolens ordförande, på begäran av domaren eller den biträdande domaren eller på eget initiativ, för att säkerställa ett korrekt genomförande av förfarandet.”

10

Artikel 47a i lagen om allmänna domstolars organisation har följande lydelse:

”1.   Mål tilldelas slumpmässigt domare och biträdande domare efter särskilda kategorier av mål, såvida inte målet tilldelas den jourtjänstgörande domaren.

2.   Mål fördelas jämnt inom de olika kategorierna, såvida inte andelen har minskat på grund av den tjänst som innehas, deltagande i tilldelningen av mål av en annan kategori eller av andra skäl som anges i lagen.”

11

I artikel 47b i denna lag föreskrivs följande:

”1.   Domstolens sammansättning får endast ändras i fall där det är omöjligt för domstolen att pröva och avgöra målet i dess nuvarande sammansättning eller där det föreligger ett varaktigt hinder för att pröva målet i dess nuvarande sammansättning. Bestämmelserna i artikel 47a ska gälla i tillämpliga delar.

2.   Om det är nödvändigt att vidta en åtgärd i ett mål, bland annat när detta krävs enligt särskilda bestämmelser eller är motiverat av hänsyn till ett korrekt genomförande av förfarandet och när den dömande sammansättning som har tilldelats målet inte kan göra detta, ska åtgärden vidtas av den sammansättning som har utsetts i enlighet med planeringen för ställföreträdande ledamöter och, om åtgärden inte omfattas av en sådan planering, av den dömande sammansättning som har utsetts i enlighet med artikel 47a.

3.   Beslut som avses i punkterna 1 och 2 ska fattas av domstolens ordförande eller av en domare som denne utsett.”

12

Genom lagen av den 20 december 2019 infördes § 4 i artikel 55 i lagen om allmänna domstolars organisation, med följande lydelse:

”En domare får avgöra alla mål på anställningsorten samt i andra domstolar i de fall som anges i lag (domarens behörighet). Bestämmelserna om tilldelning av mål och om utseende och ändring av dömande sammansättningar begränsar inte en domares behörighet och får inte åberopas för att fastställa att en dömande sammansättning strider mot lagen, att en domstol har en olämplig sammansättning eller att en person som saknar befogenhet eller behörighet att döma ingår.”

13

Enligt artikel 8 i lagen av den 20 december 2019 är artikel 55 § 4 i lagen om allmänna domstolars organisation även tillämplig på mål som inletts eller avslutats innan lagen av den 20 december 2019 trädde i kraft.

14

I § 43.1 Rozporządzenie Ministra Sprawiedliwości Regulamin urzędowania sądów powszechnych (förordning från justitieministern om rättegångsregler för allmänna domstolar) av den 23 december 2015 (Dz. U. de 2015, position 2316) (nedan kallade rättegångsreglerna för allmänna domstolar), som är tillämplig i det nationella målet, föreskrevs följande:

”Målen ska tilldelas referenter (domare och biträdande domare) slumpmässigt, enligt den fastställda arbetsfördelningen, genom ett it-verktyg som styrs med hjälp av en slumpvalsgenerator, separat för varje register, förteckning eller annan registeranordning, såvida inte andra tilldelningsregler föreskrivs i denna förordning. …”

15

I artikel 52 b i rättegångsreglerna för allmänna domstolar föreskrevs följande:

”1.   Ställföreträdande ledamöter (domare, biträdande domare och juryledamöter) ska anges i förteckningen över ställföreträdande ledamöter för respektive arbetsdag.

2.   Domare och biträdande domare som har jour ska anges i förteckningen över jourhavande ledamöter för respektive dag.

3.   Förteckningarna över ställföreträdande och jourhavande ledamöter ska innehålla uppgift om antalet ställföreträdande och jourhavande [domare och biträdande domare] per period, de avdelningar eller typer av mål som sådana domare tilldelas, samt ordningen för de åtgärder som det ska beslutas om i samband med att ställföreträdande ledamöter ska utses, och de mål som jourhavande [domare och biträdande domare] tilldelas om flera [domare och biträdande domare] är ställföreträdande och jourhavande ledamöter.

…”

16

Artikel 52 c i rättegångsreglerna för allmänna domstolar har följande lydelse:

”1.   För det fall referenten uteblir vid förhandlingen ska avdelningens ordförande ställa in förhandlingen om de berörda parterna kan underrättas därom, såvida det inte står klart att ett korrekt genomförande av förfarandet kräver att förhandlingen hålls.

2.   Ett mål i vilket förhandlingen inte har ställts in ska prövas av den ställföreträdande domaren enligt planeringen för ställföreträdande ledamöter för den aktuella dagen. Om den ställföreträdande domaren inte har kunnat förbereda sig på lämpligt sätt eller om det, för att den ställföreträdande domaren ska kunna pröva målet, krävs att en väsentlig del av förfarandet görs om, ska avdelningens ordförande besluta att förhandlingen ska ställas in. …

…”

17

I artikel 15.1 led 4 i Ustawa o zwalczeniu nieuczciwej konkurencji (lagen om bekämpning av illojal konkurrens) av den 16 april 1993 (konsoliderad text, Dz. U. av år 2022, position 1233), föreskrivs följande:

”Hinder för andra näringsidkares tillträde till marknaden, särskilt genom … uttag av andra avgifter än den kommersiella marginalen för mottagande av varor för försäljning, utgör illojal konkurrens.”

18

Den 27 april 2018 väckte bolaget S. talan i ett handelsrättsligt mål vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen). I egenskap av förvärvare av en fordran mot bolaget C., som är verksamt på området för detaljhandelsförsäljning, har S. yrkat att C. ska förpliktas att betala 4572648 polska zloty (PLN) (cirka 1045000 euro). Detta belopp motsvarar kontanta premier baserade på omsättningen under ett visst räkenskapsår (resterande skuldbelopp) som C. felaktigt har uppburit inom ramen för ett handelsavtal som ingåtts med överlåtaren och som avser leverans av varor för vidareförsäljning. Enligt S. stred uppbörden av dessa premier mot artikel 15.1 led 4 i lagen om bekämpande av illojal konkurrens, eftersom de utgjorde ”andra avgifter än den kommersiella marginalen för mottagande av varor för försäljning”, i den mening som avses i denna bestämmelse.

19

Målet tilldelades den sextonde handelsavdelningen vid denna domstol och, med tillämpning av systemet för slumpmässig tilldelning av mål, domaren E.T., vice ordföranden på denna avdelning, som skulle avgöra målet som ensamdomare.

20

Den 25 mars 2019, dagen för förhandlingen i nämnda mål, var domaren E.T. frånvarande på grund av en ledighet som beviljats på dennas begäran. Ordföranden på tribunalens sextonde handelsavdelning vid nämnda domstol utsåg därför J.K., som var jourhavande domare den dagen, att hålla förhandlingen i målet som denne följaktligen tilldelades.

21

Genom dom av den 16 september 2019, meddelad av domare J.K. i egenskap av ensamdomare vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa), ogillades S. talan.

22

S. överklagade domen den 27 oktober 2019 till Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa, Polen), som är den hänskjutande domstolen.

23

S. gjorde i överklagandet gällande att förfarandet vid domstolen i första instans var ogiltigt enligt artikel 379 led 4 i civilprocesslagen, av det skälet att den dömande sammansättningen stred mot lagen. Principen om att den dömande sammansättningen inte får ändras hade nämligen åsidosatts, eftersom förhandlingen hade hållits och domen meddelats av en annan domare än den som ursprungligen hade tilldelats målet.

24

Efter att ha vidtagit olika åtgärder för bevisupptagning eller granskning i syfte att kontrollera huruvida förfarandet vid domstolen i första instans var rättsenligt, fann den hänskjutande domstolen att domaren E.T. hade ersatts av domaren J.K. under omständigheter som stred mot den i nationell rätt fastställda principen om att den dömande sammansättningen inte får ändras. Den hänskjutande domstolen anser nämligen att skälet för att ersätta domaren E.T. strider mot artikel 47b i lagen om allmänna domstolars organisation. Nämnda domstol har dessutom påpekat att inte alla formella villkor för detta ersättande var uppfyllda, eftersom den misstänker att domstolen i första instans har ändrat vissa handlingar för att försöka avhjälpa dessa brister i efterhand.

25

Den hänskjutande domstolen känner inte till skälen till detta ersättande, som den anser vara rättsstridigt, samtidigt som den har påpekat att ett sådant tillvägagångssätt kan leda till en tilldelning genom vilken ett relativt stort antal mål överförs från en domare till en annan.

26

Den hänskjutande domstolen har även understrukit att det ”teoretiskt” inte är uteslutet att en dömande sammansättning som består av en ensamdomare avsiktligt kan ändras i känsliga mål genom ett förfarande som, för den domare som ursprungligen slumpmässigt har tilldelats ett mål, innebär att en förhandling fastställs till en tidpunkt då han eller hon kommer att vara ledig på sin begäran, och att vederbörandes frånvaro vid tidpunkten för förhandlingen utnyttjas för att utverka att han eller hon ersätts av den domare som vid denna tidpunkt finns upptagen i förteckningen över ställföreträdande eller jourhavande ledamöter, vars namn kan vara känt i förväg.

27

Slutligen har den hänskjutande domstolen hänvisat till resolutioner från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen), enligt vilka den omständigheten att en dömande sammansättning är sammansatt i strid med bestämmelserna i nationell rätt om tilldelning av mål och om utnämning och ändring av dömande sammansättningar kan utgöra grund för att tillämpa den sanktionsåtgärd som innebär att förfarandet är ogiltigt enligt artikel 379 led 4 i civilprocesslagen.

28

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att sedan införandet av artikel 55 § 4 i lagen om allmänna domstolars organisation är varje kontroll i det hänseendet förbjuden inom ramen för ett överklagande.

29

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

30

Åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten i Warszawa (nedan kallad åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten) har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, eftersom det av beslutet om hänskjutande inte framgår att det nationella målet har någon anknytning till unionsrätten. Regionåklagaren och motparten i det nationella målet anser att de frågor som ställts avser tolkningen av bestämmelser i nationell rätt som reglerar organisationen av en medlemsstats domstolsväsende såvitt avser formerna för tilldelning av mål och ändring av en dömande sammansättning, när det särskilt gäller att avgöra huruvida ett åsidosättande av dessa bestämmelser kan medföra att förfarandet är ogiltigt enligt artikel 379 led 4 i civilprocesslagen. Enligt åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten omfattas sådana frågor, liksom alla frågor som rör de statliga organens organisation och funktion, av statens exklusiva behörighet. Artikel 19.1 andra stycket FEU ålägger medlemsstaterna att uppnå ett mål, nämligen att fastställa ett antal bestämmelser som säkerställer ett effektivt domstolsskydd, dock utan att detta kan anses inbegripa bestämmelser som rör en viss organisation av rättsväsendet.

31

I den mån åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten och motparten i det nationella målet genom dessa argument i själva verket syftar till att ifrågasätta EU-domstolens behörighet att pröva begäran om förhandsavgörande, erinrar domstolen om att även om domstolsväsendets organisation i medlemsstaterna omfattas av medlemsstaternas behörighet, är medlemsstaterna vid utövandet av denna behörighet inte desto mindre skyldiga att iaktta sina skyldigheter enligt unionsrätten (dom av den 7 september 2023, Asociaţia Forumul Judecătorilor din România, C‑216/21, EU:C:2023:628, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

32

Vad gäller tillämpningsområdet för artikel 19.1 andra stycket FEU framgår det av domstolens praxis att denna bestämmelse avser ”de områden som omfattas av unionsrätten”, oberoende av den situation i vilken medlemsstaterna tillämpar unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

33

Artikel 19.1 andra stycket FEU är bland annat tillämplig på varje nationellt organ som, i egenskap av domstol, kan komma att pröva frågor om tillämpning eller tolkning av unionsrätten och därmed frågor som omfattas av unionsrätten (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

34

Det råder inget tvivel om att så är fallet i förevarande mål, eftersom, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 29 i sitt förslag till avgörande, såväl domstolen i första instans, vars sammansättning har ifrågasatts ur ett rättsenlighetsperspektiv vid den hänskjutande domstolen, som sistnämnda domstol, vilken enligt nationell rätt inte får pröva denna rättsenlighet, kan ha att pröva frågor om tillämpning eller tolkning av unionsrätten. Dessa domstolar ska således uppfylla de krav som följer av rätten till ett effektivt domstolsskydd.

35

Åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten och Europeiska kommissionen har dessutom hävdat att det av beslutet om hänskjutande inte framgår att det nationella målet rör tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, och att artikel 47 i stadgan således inte är tillämplig.

36

Det ska understrykas att EU-domstolen i samband med en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF enbart får tolka unionsrätten inom gränserna för den behörighet den tilldelats (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos Högsta domstolens avdelning för disciplinärenden) (C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

37

Såvitt avser stadgan definieras dess tillämpningsområde, med avseende på medlemsstaternas åtgärder, i artikel 51.1 i stadgan, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna när dessa tillämpar unionsrätten. Nämnda artikel 51.1 bekräftar fast rättspraxis enligt vilken de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos Högsta domstolens avdelning för disciplinärenden) (C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

38

Vad närmare bestämt gäller artikel 47 i stadgan konstaterar domstolen att den tvist som ligger till grund för det nationella målet inte har någon anknytning till en unionsbestämmelse. Det betalningsyrkande som framställts mot motparten i det nationella målet grundar sig nämligen uteslutande på en bestämmelse i nationell rätt. Den hänskjutande domstolen har inte heller lämnat några uppgifter som tyder på att det nationella målet rör tolkningen eller tillämpningen av en unionsbestämmelse som genomförs på nationell nivå.

39

Följaktligen är artikel 47 i stadgan inte som sådan tillämplig i det nationella målet.

40

Eftersom medlemsstaterna enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd, i den mening som avses i bland annat artikel 47 i stadgan, inom de områden som omfattas av unionsrätten, måste sistnämnda bestämmelse, även om den inte är tillämplig i det nationella målet, likväl beaktas i vederbörlig ordning vid tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2021, Repubblika, C‑896/19, EU:C:2021:311, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

41

Åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten har vidare hävdat att ett förhandsavgörande inte är nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet. Denna domstol skulle nämligen överskrida sin behörighet om den kontrollerade huruvida sammansättningen av domstolen i första instans var rättsenlig. Motparten i målet vid den nationella domstolen har för sin del gjort gällande att de frågor som ställts är så allmänt hållna att ett svar från EU-domstolen inte kan skingra tvivlen om den rättsliga fråga som gäller förhållandet mellan de regler genom vilka en domare tilldelas ett mål, å ena sidan, och ogiltigheten av förfarandet i första instans inom ramen för det nationella målet, å andra sidan.

42

Det ska emellertid påpekas att begäran om förhandsavgörande avser just frågan huruvida unionsrätten utgör hinder för förbudet för den hänskjutande domstolen att pröva huruvida sammansättningen av domstolen i första instans är rättsenlig, vilket kräver en tolkning av unionsrätten, däribland artikel 19.1 andra stycket FEU, vilket innebär att prövningen av invändningen att den hänskjutande domstolen skulle överskrida sin behörighet hänger ihop med prövningen av tolkningsfrågorna.

43

Enligt fast rättspraxis presumeras dessutom nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 6 juni 2024, INGSTEEL, C‑547/22, EU:C:2024:478, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

44

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att den typ av oegentligheter som är i fråga i det nationella målet medför en risk för manipulering av tilldelningen av känsliga mål och att den genom en bestämmelse i nationell rätt hindras från att beakta följderna av sådana oegentligheter. Den hänskjutande domstolen anser sig under dessa omständigheter ha att ta ställning till huruvida denna bestämmelse, i enlighet med principen om unionsrättens företräde, inte ska tillämpas i enlighet med den skyldighet som åligger nämnda domstol att underlåta att tillämpa regler i nationell rätt som strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU.

45

Genom dessa överväganden har den hänskjutande domstolen visat att det begärda förhandsavgörandet är ”nödvändigt” för att den ska kunna ”döma i saken” i det mål som är anhängigt vid den, i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

46

Slutligen konstaterar EU-domstolen, såsom åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten har gjort gällande, att den hänskjutande domstolen, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 94 c i domstolens rättegångsregler, inte har redogjort för skälen till att den vill att EU-domstolen ska tolka artikel 2 och artikel 6.1 och 6.3 FEU.

47

Vad beträffar artikel 19.1 andra stycket FEU, ska det emellertid påpekas att beslutet om hänskjutande innehåller tillräckliga uppgifter för att göra det möjligt att förstå skälen till begäran om tolkning av denna bestämmelse och att tolkningsfrågorna, mot bakgrund av punkt 34 ovan, kan tas upp till prövning i den del de avser denna bestämmelse. Enligt denna bestämmelse, som ger uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU, ankommer det på de nationella domstolarna och EU-domstolen att säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater och att säkerställa domstolsskyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 39 och där angiven rättspraxis). Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 41 i sitt förslag till avgörande ska artikel 19.1 andra stycket FEU således tolkas mot bakgrund av artikel 2 FEU.

48

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att i den del begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 2 FEU och artikel 47 i stadgan, är domstolen behörig att pröva begäran och att den kan tas upp till prövning.

49

Det ska inledningsvis påpekas, för det första, att motparten i det nationella målet och åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten har bestritt redogörelsen för den nationella rätten i beslutet om hänskjutande, eftersom de anser att den är partiell och partisk.

50

Vad vidare gäller praxis från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) kan det konstateras att medan den hänskjutande domstolen har hänvisat till avgöranden enligt vilka ett åsidosättande av principen om att dömande sammansättningar inte får ändras kan medföra att förfarandet är ogiltigt, enligt artikel 379 led 4 i civilprocesslagen, på grund av att målet har handlagts av en dömande sammansättning, där sammansättningen strider mot lagbestämmelser, har åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten hänvisat till äldre avgöranden med motsatt innebörd. Nämnda åklagare har även hävdat att begreppet ”uppenbart åsidosättande” av bestämmelserna om tilldelning av mål och ändring av den dömande sammansättningen, som den hänskjutande domstolen har använt och som den anser utgör motsats till ”enbart åsidosättande”, inte förekommer i nationell rätt.

51

Enligt fast rättspraxis är den hänskjutande domstolen ensam behörig att tolka och tillämpa nationell rätt. Det ankommer således på EU-domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, att beakta det rättsliga sammanhang i vilket tolkningsfrågorna ingår, såsom det framställts i beslutet om hänskjutande (dom av den 27 januari 2021, Dexia Nederland, C‑229/19 och C‑289/19, EU:C:2021:68, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

52

Av detta följer att EU-domstolen ska grunda sig på den hänskjutande domstolens bedömning att den omständigheten att den domare i domstolen i första instans som hade tilldelats det aktuella målet uteblir den dag som fastställts för en förhandling på grund av en ledighet som vederbörande beviljats på sin begäran, under omständigheterna i det målet, inte utgjorde ett skäl att ersätta den domaren enligt artikel 47b.1 i lagen om allmänna domstolars organisation, samt att tillämpningen av artikel 379 led 4 i civilprocesslagen i princip bör leda till att förfarandet i första instans ogiltigförklaras på grund av denna oegentlighet, medan det är ostridigt att artikel 55 § 4 i denna lag utgör hinder för detta.

53

För det andra har motparten i det nationella målet och åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten hävdat att de nationella reglerna om tilldelning av mål och om ändring av dömande sammansättningar är förvaltningsrättsliga bestämmelser som syftar till att säkerställa en rättvis fördelning av arbetsbördan mellan ledamöterna i en domstol. Dessa regler är till sin natur sådana att de inte kan ge upphov till påverkan utifrån.

54

Det ska emellertid påpekas att det krav på domstolarnas oavhängighet som följer av unionsrätten inte endast avser otillbörlig påverkan som kan utövas av den lagstiftande och den verkställande makten, utan även sådan påverkan som kan komma inifrån den berörda domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 54).

55

Den hänskjutande domstolen har konstaterat att det föreligger en allvarlig risk för att nationella regler om omfördelning av mål kan ha till syfte att göra det möjligt för en viss domare att avgöra ett specifikt mål eller en viss typ av mål. Under dessa omständigheter är, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande, de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för tillräckliga för att frågorna om tillämpningen av dessa regler ska bedömas mot bakgrund av de krav som följer av unionsrätten avseende garantin för en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.

56

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 2 FEU och artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som under alla omständigheter hindrar appellationsdomstolen från att pröva huruvida omfördelningen av målet till den dömande sammansättning som avgjort målet i första instans har skett i strid med de nationella reglerna om omfördelning av mål inom domstolarna.

57

Enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska varje medlemsstat säkerställa att de instanser som i egenskap av ”domstol”, i den mening som avses i unionsrätten, har att pröva frågor om tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten och som således hör till dess system med rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd, inklusive kravet på oavhängighet (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

58

En grundförutsättning för att detta krav på effektivt domstolsskydd ska kunna säkerställas av en sådan domstol är, för det första, att dess oavhängighet upprätthålls, vilket bekräftas i artikel 47 andra stycket i stadgan, där tillgången till en ”oavhängig” domstol anges som ett av de krav som hänför sig till den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl., C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

59

Detta krav på oavhängiga domstolar – vilket är oupplösligt förbundet med rättskipningsuppdraget – är en del av kärninnehållet i rätten till ett effektivt domstolsskydd och i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilken är av vital betydelse för att garantera att samtliga de rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden som anges i artikel 2 FEU, däribland rättsstatsprincipen, upprätthålls (dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl., C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

60

Nämnda krav på oavhängighet omfattar två aspekter. Den första aspekten, som är extern, förutsätter att den aktuella domstolsinstansen fullgör sina uppgifter helt självständigt, utan att vara underställd någon annan och utan att ta emot order eller instruktioner från något håll. Den ska således vara skyddad mot yttre inblandning eller påtryckningar som kan äventyra dess ledamöters oberoende prövning och påverka deras avgöranden. Den andra aspekten, som är intern, hänger samman med begreppet opartiskhet och avser att avståndet till parterna i målet och deras respektive intressen med avseende på saken i målet ska vara detsamma. Denna aspekt förutsätter att objektivitet iakttas och att det inte finns något annat intresse vad gäller utgången i målet än vad som följer av en strikt tillämpning av rättsreglerna (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkterna 50 och 51 och där angiven rättspraxis).

61

Såsom det har erinrats om i punkt 54 ovan avser den ”externa” delen – även om den huvudsakligen syftar till att bevara domstolarnas oavhängighet i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten i enlighet med maktfördelningsprincipen som är kännetecknande för rättsstatens sätt att fungera – även att skydda domarna mot otillbörlig påverkan som kommer inifrån den berörda domstolen.

62

Utövandet av domaruppdraget måste skyddas inte bara mot all direkt påverkan i form av instruktioner, utan även mot mer indirekt påverkan som kan inverka på domstolsavgörandena (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl. (Högsta domstolens oavhängighet), C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

63

För det andra krävs det, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, även att det finns en domstol ”som har inrättats enligt lag”, mot bakgrund av att tillgången till en sådan domstol och garantierna för domarnas oavhängighet och opartiskhet är oupplösligt förenade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

64

Hänvisningen till en ”domstol som har inrättats enligt lag”, vilken även återfinns i artikel 47 andra stycket i stadgan, återspeglar bland annat rättsstatsprincipen och avser inte endast den rättsliga grunden för en domstols själva existens, utan även fastställandet av vilka som ska ingå i den dömande sammansättningen i varje mål samt alla andra bestämmelser i nationell rätt vars åsidosättande gör att en eller flera domares deltagande i prövningen av målet betraktas som rättsstridigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 121 och där angiven rättspraxis).

65

Möjligheten att kontrollera att dessa garantier iakttas är dessutom nödvändig för att domstolarna i ett demokratiskt samhälle ska kunna inge de enskilda det förtroende som krävs. Domstolen har således slagit fast att iakttagandet av kravet att varje domstol, genom sin sammansättning, är en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, utgör en väsentlig formföreskrift vars efterkommande följer av tvingande rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl., C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 46, och dom av den 8 maj 2024, AsociațiaForumul Judecătorilor din România (Sammanslutningen för domare och åklagare), C‑53/23, EU:C:2024:388, punkt 55 och där angiven rättspraxis). En sådan kontroll ska göras ex officio vid prövningen av en talan när det föreligger allvarliga tvivel i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkterna 57 och 58).

66

Ett effektivt domstolsskydd skulle nämligen inte kunna säkerställas om iakttagandet av de regler som ger en domstol ställning som ”oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag”, på begäran av en part eller ex officio vid allvarliga tvivel, inte kunde bli föremål för domstolsprövning och en eventuell sanktion om reglerna inte efterlevdes, eftersom de annars skulle kunna åsidosättas utan att det fick några verkningar. Att det finns en effektiv domstolsprövning i syfte att säkerställa iakttagandet av unionsrätten ingår härvidlag i sig i begreppet rättsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, Bank Refah Kargaran/rådet, C‑134/19 P, EU:C:2020:793, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

67

Om en medlemsstat inför lagbestämmelser om den dömande enhetens sammansättning i varje mål och om omfördelning av mål, kräver artikel 19.2 FEU, jämförd med artikel 2 FEU och artikel 47 i stadgan, följaktligen att iakttagandet av dessa regler kan bli föremål för domstolsprövning.

68

Av detta följer att en nationell lagstiftning som hindrar appellationsdomstolarna från att pröva huruvida de nationella reglerna om omfördelning av mål inom domstolarna eller om ändring av dömande sammansättningar har iakttagits, för att avgöra huruvida den dömande sammansättning som avgjort målet i första instans utgör en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, ska anses vara oförenlig med de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU, genom att det under alla omständigheter är förbjudet för dessa appellationsdomstolar att, i förekommande fall, fastställa att förfarandet i första instans är ogiltigt när detta förfarande har avslutats genom en dom som meddelats av en dömande sammansättning till vilken målet har omfördelats eller som har ändrats i strid med dessa regler.

69

EU-domstolen påpekar för övrigt följande. Efter ingivandet av förevarande begäran om förhandsavgörande, i samband med en talan om fördragsbrott mot Republiken Polen, i det särskilda sammanhang i vilket denna medlemsstat skyndsamt hade antagit olika processuella bestämmelser som svar på flera beslut att begära förhandsavgörande från olika polska domstolar angående frågan huruvida olika lagändringar som påverkat organisationen av domstolsväsendet i Polen är förenliga med unionsrätten, slog EU-domstolen fast, i punkterna 226 och 227 i domen av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (domares oavhängighet och privatliv) (C‑204/21, EU:C:2023:442), att den nationella bestämmelse som generellt hindrar en sådan prövning, nämligen artikel 55 § 4 i lagen om allmänna domstolars organisation, strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan. Av detta följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 84 i sitt förslag till avgörande, att den hänskjutande domstolen i det nationella målet ska underlåta att tillämpa denna regel.

70

Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågorna ska besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 2 FEU och artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som under alla omständigheter hindrar appellationsdomstolen från att pröva huruvida omfördelningen av ett mål till den dömande sammansättning som avgjort målet i första instans har skett i strid med de nationella reglerna om omfördelning av mål inom domstolarna.

71

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 2 FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som under alla omständigheter hindrar appellationsdomstolen från att pröva huruvida omfördelningen av ett mål till den dömande sammansättning som avgjort målet i första instans har skett i strid med de nationella reglerna om omfördelning av mål inom domstolarna.