52001PC0294(02)

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om ändring av rådets direktiv 77/799/EEG om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på området direkt och indirekt beskattning

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Inledning

När det gäller mervärdesskatt finns det två olika rättsliga grunder för administrativt samarbete mellan medlemsstaterna: direktiv 77/799/EEG [1] om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på området direkt och indirekt beskattning och förordning (EEG) nr 218/92 [2] om administrativt samarbete inom området för indirekt beskattning (mervärdesskatt).

[1] EGT L 336, 27.12.1977, s. 15.

[2] EGT L 24, 1.2.1992, s. 1.

När direktiv 77/799/EEG antogs omfattade det inte mervärdesskatt utan endast inkomst- och kapitalskatt. Utvidgningen av tillämpningsområdet till mervärdesskatt skedde genom direktiv 79/1070/EEG [3].

[3] EGT L 331, 27.12.1979, s. 8.

Direktivet utgör den rättsliga grunden för informationsutbyte mellan medlemsstaterna. Detta utbyte måste emellertid gå genom de "behöriga myndigheterna". Informationsutbytet kan alltså inte ske direkt mellan två organ i två olika medlemsstater.

Det finns tre olika typer av informationsutbyte: informationsutbyte på begäran i enskilda fall, automatiskt informationsutbyte och spontant informationsutbyte. När det gäller mervärdesskatt innehåller direktivet inga särskilda bestämmelser om de två sistnämnda typerna av informationsutbyte. Det hänvisas endast till möjligheten för medlemsstaterna att sluta bilaterala avtal sinsemellan. Hittills har emellertid mycket få bilaterala avtal om informationsutbyte i fråga om mervärdesskatt undertecknats. Enligt direktivets bestämmelser får medlemsstaterna också tillåta att tjänstemän från den begärande medlemsstaten uppehåller sig på deras territorium för att delta vid vissa kontroller. Endast ett fåtal medlemsstater har dock utnyttjat denna möjlighet hittills.

När de fiskala gränserna mellan medlemsstaterna avskaffades den 1 januari 1993 blev det nödvändigt med ett förstärkt administrativt samarbete. Förordning (EEG) nr 218/92 antogs således i syfte att komplettera bestämmelserna i 1977 års direktiv och inrätta ett förstärkt system för informationsutbyte som endast gäller gemenskapsintern omsättning och gemenskapsinternt förvärv av varor.

Den viktigaste nyheten i 1992 års förordning var att en elektronisk databas (VIES [4]) upprättades och att det infördes bestämmelser om automatiskt meddelande till alla övriga medlemsstater om det sammanlagda beloppet av all gemenskapsintern omsättning av varor till identifierade skattskyldiga i dessa medlemsstater samt om deras momsregistreringsnummer. Om uppgifterna i denna databas visar sig otillräckliga kan ytterligare uppgifter begäras med stöd av artikel 5 i förordningen. Den tillfrågade myndigheten har då tre månader på sig att besvara begäran.

[4] VAT Information Exchange System.

2. En rättslig ram som inte uppfyller den inre marknadens krav

Såväl de tjänstemän som ansvarar för kontrollen i medlemsstaterna som kommissionen anser att VIES-systemet och det förstärkta administrativa samarbete som infördes genom förordning (EEG) nr 218/92 är goda hjälpmedel vid kontrollerna. De uppgifter som utbyts automatiskt eller på begäran, och som härrör från de skattskyldigas redogörelser, finns dock inte tillgängliga tillräckligt tidigt och kan inte utbytas tillräckligt snabbt. Det är därför inte möjligt att bekämpa bedrägerier på ett effektivt sätt. Kontrollen i efterhand sker i många fall för sent, och bestämmelserna i förordning (EEG) nr 218/92 har aldrig varit avsedda att tillämpas på enskilda fall av bedrägerier, som ju har karaktären av "här och nu". Förordningens tillämpningsområde innefattar inte heller samtliga transaktioner som skulle kunna ge upphov till bedrägerier. Förordningen gäller endast gemenskapsintern omsättning och gemenskapsinternt förvärv av varor, och inte till exempel inhemsk omsättning eller omsättning av tjänster. Eftersom flertalet momsbedrägerimekanismer rör både inhemska transaktioner och transaktioner på gemenskapsnivå är skatteförvaltningarna tvungna att utnyttja andra rättsliga instrument.

Av dessa skäl åberopar medlemsstaterna främst direktiv 77/799/EEG som rättslig grund för sitt samarbete i bedrägeriärenden. Denna text utformades emellertid ursprungligen för att underlätta utbyte av information rörande direkt beskattning och har inte anpassats för att bättre tillgodose behovet av ett förstärkt samarbete i fråga om mervärdesskatt efter införandet av övergångsordningen den 1 januari 1993.

Direktivet utgör i dag en alltför svag ram för att ett verkligt effektivt samarbete skall kunna åstadkommas: svagheten ligger framför allt i att direktivet präglas av alltför stor centralisering, otillräcklig intensitet och otydlighet.

Samarbetet är alltför centraliserat såtillvida att det förekommer för få direkta kontakter mellan lokala kontor och mellan nationella kontor för bedrägeribekämpning; det normala är i stället kommunikation mellan centrala kontaktkontor. Detta leder till att effektiviteten begränsas, att tjänstemännen utnyttjar samarbetet endast i liten utsträckning och att handläggningstiderna blir alltför långa.

Vidare är intensiteten i samarbetet otillräcklig, såtillvida att automatiskt och spontant informationsutbyte utanför VIES-systemet inte sker i tillräcklig utsträckning för att det skall vara möjligt att upptäcka och förhindra bedrägerier i samband med gemenskapsintern handel.

Slutligen saknas tydliga regler för samarbetet på en rad områden (bl.a. när det gäller utländska tjänstemäns närvaro vid kontrollerna, möjligheterna att genomföra multilaterala kontroller och det sätt på vilket de uppgifter som kommuniceras kan användas av en annan medlemsstat).

Den rapport som kommissionen den 28 januari 2000 lade fram enligt artikel 14 i förordning (EEG) nr 218/92 och artikel 12 i förordning (EEG) nr 1553/89 [5] samt arbetet i rådets ad hoc-grupp för skattebedrägeri visar tydligt att bibehållandet av den nuvarande ordningen måste åtföljas av ett åtagande att på ett effektivt sätt förstärka medlen och metoderna för kontroll och administrativt samarbete.

[5] KOM(2000) 28 slutlig.

I sitt meddelande till rådet och Europaparlamentet för förbättring av mervärdesskattesystemets funktion inom ramen för den inre marknaden [6] drog kommissionen därför slutsatsen att de befintliga rättsliga gemenskapsinstrumenten för administrativt samarbete och ömsesidigt bistånd behövde förstärkas. Den 5 juni 2000 uppmanade rådet av samma skäl kommissionen att så snart som möjligt lägga fram förslag beträffande alla rekommendationer som antagits enhälligt under ad hoc-gruppens arbete.

[6] KOM(2000) 348 slutlig.

3. Förekomsten av två olika rättsliga grunder leder dessutom till att systemet i onödan kompliceras på ett skadligt sätt

Utöver dessa svagheter och brister har det i praktiken visat sig att förekomsten av två olika rättsliga grunder för det administrativa samarbetet i fråga om mervärdesskatt i sig gör att systemet kompliceras på ett skadligt sätt.

Förordningen gäller endast gemenskapsintern omsättning och gemenskapsinternt förvärv av varor. När det gäller gemenskapsintern omsättning av tjänster, liksom övriga mervärdesskattetransaktioner, måste alltså direktivets bestämmelser tillämpas.

Dessa två instrument omfattas dock av olika tillämpningsbestämmelser. De tidsfrister som skall iakttas i samband med förfrågningar varierar, och det sätt på vilket de uppgifter som tas emot kan användas skiljer sig åt.

Dessutom har medlemsstaterna, i enlighet med förordningens bestämmelser, inrättat centrala kontaktkontor som framför allt ansvarar för informationsutbyte enligt förordningen. I vissa medlemsstater är det dock andra organ som ansvarar för det informationsutbyte som sker i enlighet med direktivet. Detta innebär att det inte förekommer någon samordning mellan mervärdesskattekontroll enligt förordningen respektive direktivet. Vissa medlemsstater är därför relativt strikta när det gäller den typ av uppgifter som mervärdesskattemyndigheterna har rätt att kräva enligt förordningen och direktivet, och förfrågningar om bistånd avvisas ofta av rent formella skäl.

Det är slutligen klart att förekomsten av två olika rättsliga grunder för det administrativa samarbetet i fråga om mervärdesskatt utgör ett verkligt problem såtillvida att vissa transaktioner anses gälla tjänster i vissa medlemsstater men varor i andra.

Kommissionen anser alltså att förekomsten av två olika rättsliga grunder inverkar negativt på samarbetet i fråga om mervärdesskattekontroll. Därför föreslås en enda rättslig ram (en ny förordning som ersätter, förstärker och moderniserar bestämmelserna i 1992 års förordning och inbegriper bestämmelserna i 1977 års direktiv), som förstärks så att ett intensifierat samarbete möjliggörs, vilket i dag är absolut nödvändigt för att momsbedrägerier skall kunna bekämpas.

Målet för denna reform är att skapa samverkan mellan de förvaltningar som ansvarar för tillämpning och kontroll av mervärdesskatt, så att gränserna mellan skatteförvaltningarna försvinner och tjänstemännen samarbetar som om de tillhörde en och samma förvaltning. Detta kan vid en första anblick tyckas vara ett ambitiöst mål, men det är en absolut nödvändighet eftersom vi står inför skattebedragare som inte känner några gränser.

4. Förklaring av förslaget till förordning

För att förstärka det administrativa samarbetet i fråga om mervärdesskatt föreslår kommissionen å ena sidan att den rättsliga ram som förordning (EEG) nr 218/92 utgör förstärks, å andra sidan att bestämmelserna i direktiv 77/799/EEG inkluderas i denna rättsliga ram. Det aktuella förslaget innebär att det skapas en enda rättslig ram med tydliga och bindande regler för samarbetet mellan medlemsstaterna. I denna ram ingår bestämmelser om mer direkta kontakter mellan organen, för att samarbetet skall bli effektivare och snabbare. Dessutom möjliggörs ett intensivare och snabbare informationsutbyte mellan förvaltningarna och mellan dessa och kommissionen, och därigenom kan bedrägerier bekämpas mer effektivt. Syftet med det föreliggande förslaget är att skapa ett effektivt system för ömsesidigt bistånd och informationsutbyte, så att mervärdesskattesystemet kan fungera tillfredsställande. Kommissionen tilldelas i förslaget en roll som övervakare av att det administrativa samarbetet fungerar tillfredsställande, men ges inga operativa uppgifter vid undersökning och bekämpning av skattebedrägerier. Mervärdesskattebedrägerier måste i sin gemenskapsinterna dimension dock hanteras på gemenskapsnivå och bekämpas genom gemensamma åtgärder av medlemsstaterna och kommissionen. Medlemsstaterna bär det huvudsakliga ansvaret för åtgärder som är nödvändiga för att det gemensamma mervärdesskattesystemet skall fungera tillfredsställande, men kommissionen bör spela en samordnande och stimulerande roll i detta sammanhang. Detta är skälet till att kommissionen på grundval av artikel 280 i EG-fördraget lägger fram ett separat förslag till förordning med särskilda bestämmelser om bedrägeribekämpning, enligt vilka kommissionen ges en samordningsroll på gemenskapsnivå i informationsutbytet.

4.1. Kapitel I - Allmänna bestämmelser

4.1.1. Artikel 1: Mål (artikel 1 i förordning (EEG) nr 218/92)

Denna artikel ändras för att återspegla å ena sidan att förordningen hädanefter omfattar mycket mer än bara gemenskapsinterna transaktioner, å andra sidan att förordningen nu även innehåller regler som möjliggör ett informationsutbyte mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och kommissionen.

I artikeln anges dessutom att förordningen inte påverkar tillämpningen i medlemsstaterna av reglerna om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.

4.1.2. Artikel 2: Definitioner (artikel 2 i förordning (EEG) nr 218/92)

De nya bestämmelser som införs genom förordningen gör det nödvändigt med vissa ytterligare definitioner: "territoriellt organ", "strukturerat informationsutbyte", "automatiskt informationsutbyte", "på elektronisk väg" och "administrativ undersökning". Andra definitioner har ändrats något. I händelse av antagande av förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 77/388/EEG vad gäller mervärdesskatteordningen för vissa tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg (KOM(2000) 349 slutlig, 7.6.2000) kommer det i definitionen av gemenskapsintern omsättning av tjänster att införas en hänvisning till den nya punkten f i artikel 9.2 i sjätte mervärdesskattedirektivet.

4.1.3. Artikel 3: Decentralisering av det administrativa samarbetet (ny bestämmelse)

I princip skall allt informationsutbyte ske via den behöriga myndigheten enligt artikel 2 i förordning (EEG) nr 218/92 eller artikel 1 i direktiv 77/799/EEG. Om detta förfarande inte följs anses den information som utbytts som ogiltig, och den kan inte användas mot skattebedragaren.

Kommissionen anser emellertid att direkt kommunikation mellan kontrollansvariga eller mellan bedrägeribekämpningsenheter har stora fördelar i form av ett snabbare informationsutbyte, ökad ömsesidig förståelse för en begäran om information, ökad motivation bland kontrollansvariga och minskad risk för slöseri med begränsade resurser på grund av onödiga förfrågningar. Trots att den befintliga rättsliga ramen tillåter denna typ av kontakter mellan de kontrollansvariga har medlemsstaterna utnyttjat denna möjlighet i mycket liten utsträckning, och initiativen på detta område är ofta av mycket olika karaktär, vilket leder till otydliga förfaranden och bristande enhetlighet.

Förslaget innebär alltså att det skapas en tydlig rättslig ram för ett decentraliserat samarbete, samtidigt som de centrala kontaktkontoren ges en nyckelroll.

Artikel 3 innehåller följande bestämmelser:

- Officiellt skall informationsutbytet även i fortsättningen ske via de behöriga myndigheterna, men det skall hädanefter vara en enda myndighet - som eventuellt kan ansvara för flera olika förvaltningar - i varje medlemsstat.

- Varje myndighet skall sedan utse ett enda centralt kontaktkontor som ensamt ansvarigt för samarbetet. Detta centrala kontaktkontor (som nämns även i den gällande förordningen) kommer alltid att ha huvudansvaret för samarbetet på begäran (om den begärande myndigheten inte vet vilket lokalt kontor den skall vända sig till eller om begäran ställs till ett lokalt kontor som inte har behörighet att behandla den) men kommer även att ha en central roll när det gäller automatisk och spontan vidarebefordran av vissa uppgifter.

- Varje myndighet skall också utse tjänstemän som är behöriga att utbyta information, åtminstone en för varje territoriellt organ. Begreppet "territoriellt organ" måste givetvis tillämpas individuellt av medlemsstaterna, eftersom situationen varierar beroende på medlemsstaternas storlek. Det bör slutligen tilläggas att de nationella kontrollorganen, där sådana finns, också bör förfoga över en sådan behörig tjänsteman.

- Slutligen föreskrivs det att direkta kontakter mellan andra tjänstemän får äga rum, givetvis under förutsättning att informationen också går via de behöriga myndigheterna (dvs. med bemyndigande genom de centrala kontaktkontoren eller de behöriga tjänstemännen).

4.1.4. Artikel 4: Bistånd i samband med brottmål (artikel 3 i förordning (EEG) nr 218/92)

När den information som begärs gäller ärenden i vilka företrädare för medlemsstaternas nationella förvaltningar gör undersökningar på uppdrag eller under ledning av de rättsliga myndigheterna händer det ofta att informationsutbytet nekas eller blir kraftigt försenat, med följden att den administrativa myndigheten i den medlemsstat som står bakom begäran i många fall inte i tid kan inleda ett administrativt förfarande eller ett brottmålsförfarande mot bedrägerier som äger rum på dess territorium.

I artikel 4 förtydligas därför medlemsstaternas skyldigheter när det gäller ömsesidigt administrativt bistånd i samband med brottmål, samtidigt som reglerna för inbördes rättshjälp i brottmål respekteras.

4.2. Kapitel II - Samarbete på begäran

4.2.1. En enda rättslig ram av mer tvingande karaktär

Enligt artikel 5 i förordning (EEG) nr 218/92 kan i enskilda fall ytterligare information begäras, framför allt om nummer, datum och belopp på fakturor som avser bestämda gemenskapsinterna transaktioner. Vad all övrig information beträffar måste medlemsstaterna tillämpa artikel 2 i direktiv 77/799/EEG, som innehåller mycket allmänna bestämmelser om möjligheten för den behöriga myndigheten i en medlemsstat att begära att den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat i enskilda fall skall lämna all information som kan göra det möjligt att korrekt fastställa mervärdesskatten. Den tillfrågade myndigheten har tre månader på sig för att besvara en begäran om uppgifter med stöd av artikel 5 i förordningen. Direktivet innehåller däremot inga bestämmelsr om svarstid.

En enda rättslig ram kommer att skapas i form av ett särskilt kapitel, där informationsutbyte på begäran behandlas (oavsett om det gäller information utöver den som finns i VIES-systemet eller annan information). I förslaget definieras på nytt medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter, och det görs åtskillnad mellan en begäran om uppgifter (avsnitt 1), en begäran om inledande av administrativa undersökningar (avsnitt 2), tjänstemäns närvaro vid de administrativa myndigheterna och deras deltagande i administrativa undersökningar (avsnitt 4), tillämpning av simultana kontroller (avsnitt 5) och slutligen en begäran om delgivning (avsnitt 6). I avsnitt 3 föreskrivs en tidsfrist för lämnande av uppgifter på tre månader efter det att begäran mottas (och en månad om uppgifterna redan finns tillgängliga), samtidigt som det ges möjlighet att fastställa en annan tidsfrist i särskilda fall.

4.2.2. Avsnitt 1: Begäran om uppgifter (artikel 5 i förordning (EEG) nr 218/92 och artikel 2 i direktiv 77/799/EEG)

Artikel 5.1 och 5.2 motsvarar artikel 2 i direktiv 77/799/EEG och artikel 5 i förordning (EEG) nr 218/92 och kommer hädanefter att utgöra den rättsliga grunden för varje begäran om uppgifter.

Enligt punkt 3 skall den tillfrågade myndigheten, för att skaffa de uppgifter som begärs, gå till väga som om den agerade för egen räkning eller på begäran av en annan myndighet i det egna landet. Denna punkt måste emellertid läsas tillsammans med artikel 36. Enligt denna artikel har den tillfrågade myndigheten rätt att vägra genomföra undersökningar eller vidarebefordra uppgifter, om detta innebär en oproportionerlig administrativ börda eller om den begärande myndigheten inte har uttömt de vanliga informationskällorna, eller om lagstiftningen eller den administrativa praxisen i den medlemsstat av vilken uppgifter begärs inte tillåter skatteförvaltningen att utföra undersökningarna eller att inhämta eller använda uppgifterna för sina egna ändamål, eller om vidarebefordran av uppgifter skulle strida mot den allmänna ordningen eller leda till att en affärshemlighet, industriell hemlighet, yrkeshemlighet eller handelsprocess skulle röjas. Begäran om uppgifter skall göras med hjälp av ett standardformulär. Eftersom erfarenheten har visat att det tar mycket lång tid för femton medlemsstater att enas om ett standardformulär, föreslås att ett sådant antas enligt det förfarande som avses i artikel 40.2 (föreskrivande förfarande).

I artikel 7, slutligen, anges att uppgifterna kan begäras i form av redogörelser, intyg eller andra handlingar, eller vidimerade kopior av eller utdrag ur sådana. Originalhandlingar skall överlämnas endast om detta inte strider mot de gällande bestämmelserna i den tillfrågade medlemsstaten.

4.2.3. Avsnitt 2: Begäran om administrativa undersökningar (ny bestämmelse)

Vid bedrägerier, särskilt om det gäller fingerade eller fiktiva transaktioner, kan en begäran om uppgifter på grundval av artikel 5 vara otillräcklig för att den begärande myndigheten skall kunna få fram bevismaterial.

Det föreslås därför att den begärande myndigheten ges möjlighet att begära att den tillfrågade myndigheten inleder lämpliga administrativa undersökningar av transaktioner som strider eller för den begärande myndigheten förefaller strida mot mervärdesskattelagstiftningen och som anses beskattas på dess territorium, samt av transaktioner som kan ge bevis för att brott mot mervärdesskattelagstiftningen begåtts i den begärande medlemsstaten.

Enligt artikel 9 skall den tillfrågade myndigheten gå till väga som om den agerade för egen räkning eller på begäran av en annan myndighet i det egna landet och med iakttagande av begränsningarna för informationsutbytet enligt artikel 36 (se 4.2.2).

4.2.4. Avsnitt 3: Tidsfrist för att lämna uppgifter (artikel 5.1 i förordning (EEG) nr 218/92)

Kommissionen anser att de alltför långa handläggningstiderna huvudsakligen beror på att den gällande rättsliga ramen har en alltför centraliserad karaktär. Därför föreslås decentraliserade kontakter inom ramen för bestämmelserna i artikel 3.

Den tidsfrist på tre månader för att lämna uppgifter som föreskrivs i artikel 5.1 i förordning (EEG) nr 218/92 ändras inte. Om den tillfrågade myndigheten redan har tillgång till uppgifterna förkortas tiden dock till en månad. I särskilda fall slutligen, exempelvis när det gäller momskaruseller eller komplicerade kontroller, kan en annan tidsfrist bestämmas enligt det förfarande som avses i artikel 40.2.

Om den tillfrågade myndigheten inte är i stånd att svara på en begäran inom den föreskrivna tiden, kommer den att vara skyldig att utan dröjsmål underrätta den begärande myndigheten om skälen till att tidsfristen inte kan iakttas, och att ange när den kan svara på begäran.

4.2.5. Avsnitt 4: Närvaro vid de administrativa myndigheterna och deltagande vid administrativa undersökningar (artikel 6 i direktiv 77/799/EEG)

Trots att multilaterala kontroller kan finansieras med gemenskapsmedel genom Fiscalis-programmet [7], skapas genom förordning (EEG) nr 218/92 ingen rättslig grund för närvaron av tjänstemän från andra medlemsstaters skatteförvaltningar. Medlemsstaterna måste återigen utnyttja de möjligheter som erbjuds genom artikel 6 i direktiv 77/799/EEG. Det är ju emellertid endast fråga om en möjlighet som ges genom direktiv 77/799/EEG, och få medlemsstater har utnyttjat den. Några medlemsstater har i enlighet med denna artikel tillåtit tjänstemän från de övriga medlemsstaternas skatteförvaltningar att uppehålla sig på deras territorium. De flesta medlemsstater har dock inte infört denna möjlighet i den nationella lagstiftningen, och i praktiken tillåter de allra flesta medlemsstater att utländska tjänstemän närvarar vid kontrollerna endast om den skattskyldiga personen ger sitt medgivande. Detta medgivande är emellertid osannolikt när syftet med kontrollen är att fastslå att bedrägerier förekommer. I några få medlemsstater är det till och med formellt förbjudet för en tjänsteman från en annan medlemsstat att delta i en undersökning på det egna territoriet, med hänvisning till juridiska svårigheter.

[7] Europaparlamentets och rådets beslut nr 888/98/EG av den 30 mars 1998 om antagande av gemenskapens åtgärdsprogram för att förbättra systemen för indirekt beskattning på den inre marknaden (Fiscalis-programmet), EGT L 126, 28.4.1998, s. 1-5.

Det är dock beklagligt att skatteförvaltningarna, på en inre marknad utan gränser för skattebedragarna, fortfarande är i så hög grad isolerade och att det är så svårt eller till och med omöjligt för dem att passera dessa gränser. Närvaro av kontrollansvariga från en annan medlemsstat vid de administrativa myndigheterna och deras deltagande vid administrativa undersökningar kan i själva verket vara av mycket stort värde, särskilt i fall där det finns tecken som tyder på att det förekommer gränsöverskridande oegentligheter eller bedrägerier av betydande omfattning i en eller flera medlemsstater, i fall vars komplicerade karaktär gör det önskvärt att tjänstemännen närvarar, eller i fall som snart skall preskriberas och där undersökningen skulle kunna påskyndas om tjänstemännen närvarade. Därför föreskrivs det i artikel 13 i förslaget att tjänstemän från en medlemsstats skatteförvaltning får uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium om bägge staterna så önskar. Samtidigt innehåller artiklarna 13 och 14 bestämmelser om samtliga parters rättigheter och skyldigheter samt om de förfaranden som nationella tjänstemän skall följa när de genomför undersökningar i en annan medlemsstat. Artikel 13.1, å ena sidan, gäller närvaro av tjänstemän från skatteförvaltningen i en medlemsstat vid en annan medlemsstats administrativa myndighet. Artikel 13.2, å andra sidan, innehåller bestämmelser om närvaro av tjänstemän som utsetts av den begärande myndigheten vid administrativa undersökningar avseende skattskyldiga. Dessa artiklar utgör en rättslig grund varigenom skatteförvaltningen inte längre är beroende av den skattskyldiga personens medgivande.

4.2.6. Avsnitt 5: Simultana kontroller (ny bestämmelse)

Kommissionen anser att simultana kontroller bör ingå som en del av medlemsstaternas normala kontrollplaner. För att medlemsstaterna skall uppmuntras att inkludera simultana kontroller i sina kontrollplaner, finansieras vissa multilaterala kontroller genom budgeten för Fiscalis-programmet. Fiscalis-beslutet utgör emellertid inte någon rättslig grund för informationsutbyte i samband med en multilateral kontroll. Den simultana kontrollen är i grund och botten en strukturerad ram för informationsutbyte mellan flera skatteförvaltningar. De kontrollansvariga som deltar i en sådan kontroll måste därför åberopa en av de rättsliga grunder som möjliggör informationsutbyte i skattefrågor (direktiv 77/799/EEG eller förordning (EEG) nr 218/92).

I det aktuella förslaget föreskrivs å ena sidan en principiell skyldighet för medlemsstaterna att alltid tillämpa simultana kontroller när sådana kontroller verkar mer effektiva än nationella kontroller. Å andra sidan innehåller det bestämmelser om samtliga parters rättigheter och skyldigheter samt i stora drag de förfaranden som skall följas. Artikel 16 innehåller samma bestämmelser som de bilaterala avtal som finns på detta område.

4.2.7. Avsnitt 6: Begäran om delgivning (ny bestämmelse)

Genom artikel 5 i direktiv 76/308/EEG [8] möjliggörs delgivning till mottagaren av alla handlingar och beslut, även av rättslig karaktär, rörande en fordran eller indrivning av denna, från den medlemsstat där den begärande myndigheten har sitt säte. Så länge det inte finns någon fordran innehåller dock den nuvarande rättsliga ramen inga bestämmelser om delgivning av handlingar eller beslut från andra medlemsstaters skatteförvaltningar. Artikel 17 i det aktuella förslaget utgör alltså en tydlig rättslig grund för en sådan delgivning.

[8] Rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976, EGT L 73, 19.3.1976, s. 18.

4.3. Kapitel III - Informationsutbyte utan föregående begäran

4.3.1. Artiklarna 20-24: Strukturerat och automatiskt informationsutbyte i risksektorer (artikel 3 och 4 i direktiv 77/799/EEG)

För att öka möjligheterna att upptäcka och förhindra bedrägerier i den gemenskapsinterna handeln bör medlemsstaterna på gemenskapsnivå även utbyta annan information än uppgifterna i VIES. Kommissionen har konstaterat att sådant utbyte sällan förekommer, trots att de flesta medlemsstater stöder idén om ett intensivare utbyte av relevant information. För att förbättra möjligheterna att upptäcka och förhindra bedrägerier i den gemenskapsinterna handeln bör medlemsstaterna utbyta information åtminstone i följande situationer:

a) Situationer där beskattningen anses äga rum i den mottagande medlemsstaten och kontrollsystemets effektivitet är helt och hållet beroende av uppgifter som lämnas av ursprungsstaten.

Exempel: gemenskapsintern omsättning av nya fordon (landfordon, fartyg och flygplan enligt artikel 28a.2 i direktiv 77/388/EEG) eller distansförsäljning som inte beskattas i ursprungsstaten.

b) Situationer där det finns en misstanke om bedrägeri i den andra medlemsstaten.

Exempel: gemenskapsinterna tjänster av förmodat oegentlig karaktär (t.ex. tjänster som inte faktureras de verkliga mottagarna) eller bristande överensstämmelse mellan gemenskapsintern omsättning och gemenskapsinterna förvärv (fall där de uppgifter som lämnas enligt artikel 4.3 i förordning (EEG) nr 218/92 på ett betydande sätt skiljer sig från det deklarerade värdet av de gemenskapsinterna förvärven).

c) Situationer som generellt sett utgör en större risk för bedrägerier eller undanhållande av skatt i den andra medlemsstaten.

Exempel: potentiella fågel fenix-företag (t.ex. företag som under sina första verksamhetsår har stor gemenskapsintern omsättning av varor och tjänster till kunder i en annan stat), återbetalning av mervärdesskatt till skattskyldiga som inte är etablerade inom landets territorium (rådets direktiv 79/1072/EEG) eller tilldelning av momsregistreringsnummer till näringsidkare som hör hemma i den andra medlemsstaten.

d) Situationer där det på en medlemsstats territorium har konstaterats bedrägerier som skulle kunna ha förgreningar i en annan medlemsstat.

Exempel: bulvanföretag som har genomfört gemenskapsinterna transaktioner eller skattskyldiga som dömts för mervärdesskattebedrägerier i samband med gemenskapsintern handel.

Det är dock uppenbart att den befintliga rättsliga ramen inte är anpassad för samtliga dessa situationer. Det finns i dag ingen verklig skyldighet när det gäller automatiskt eller spontant informationsutbyte. Dessa typer av informationsutbyte föreskrivs endast i principiella ordalag, och ingen kategori av uppgifter omfattas av ett krav på informationsutbyte enligt dessa bestämmelser. Endast några få bilaterala överenskommelser har ingåtts på denna grund. Det är således nödvändigt att i själva gemenskapslagstiftningen ange vilka kategorier av uppgifter som skall vara föremål för ett utbyte.

I förslaget finns två typer av spontana utbyten: strukturerat utbyte och automatiskt utbyte. Skillnaden mellan strukturerat utbyte och automatiskt utbyte kommer endast att ligga i den omständigheten att den myndighet som ansvarar för överföringen inte nödvändigtvis är i stånd att med jämna mellanrum samla in de uppgifter som är föremål för utbytet. Det kommer t.ex. inte att vara möjligt för en medlemsstat att företa ett automatiskt utbyte av uppgifter med avseende på vilka det i den medlemsstaten inte föreligger någon meddelandeskyldighet för skattskyldiga personer.

I förslaget fastställs även en ram inom vilken medlemsstaterna skall inrätta sådant informationsutbyte, en ram som kommer att ha fördelen av att vara både flexibel och effektiv. I förslaget fastslås således endast i vilka slags situationer sådant informationsutbyte skall äga rum, medan beslut om de exakta kategorierna av uppgifter, huruvida för varje medlemsstat informationsutbytet skall vara automatiskt eller strukturerat samt eventuellt om hur ofta utbyte skall äga rum kommer att fattas enligt det förfarande som avses i artikel 40.2. Systemet får sin flexibilitet genom att det kommer att vara möjligt att inom ramen för detta förfarande sluta ett avtal enligt vilket tio medlemsstater utbyter information automatiskt medan de fem övriga gör det strukturerat.

Det är uppenbart att beslut som fattas enligt kommittéförfarandet inte i något fall kan påverka skyldigheterna för personer som är ansvariga för betalning enligt artikel 22 i direktiv 77/388/EEG och att sådana beslut därför bör avse uppgifter som redan finns tillgängliga vid skatteförvaltningen.

4.3.2. Hinder för utbyte av personuppgifter (ny bestämmelse)

Flera medlemsstater har svårigheter att utbyta personuppgifter på grund av restriktioner i den nationella lagstiftningen. De hävdar att bestämmelserna om uppgiftsskydd innebär kraftiga inskränkningar av möjligheterna att utbyta information. I synnerhet hävdar de att genomförandet av direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter [9] kan utgöra ett hinder mot utbyte av personuppgifter till och med i fall där man vet att det förekommer bedrägerier och i ännu högre grad när det gäller uppgifter som visar att det är mycket sannolikt att bedrägerier äger rum.

[9] EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

Medlemsstaterna bör därför åberopa artikel 13 i det ovannämnda direktivet, som innehåller bestämmelser om undantag från de normala reglerna när det gäller att skydda en medlemsstats finansiella intressen (även på beskattningens område). Därför föreskrivs i artikel 37.4 att medlemsstaterna skall begränsa räckvidden av skyldigheterna och rättigheterna enligt artiklarna 6.1, 10, 11.1, 12 och 21 i direktiv 95/46/EG på så sätt att deras regler om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter inte skadar de intressen som avses i artikel 13 e i det nämnda direktivet.

4.4. Kapitel IV - Lagring och utbyte av information som är specifik för gemenskapsinterna transaktioner

4.4.1. Artiklarna 25-29 (artikel 4 i förordning (EEG) nr 218/92)

Artikel 4 i förordning (EEG) nr 218/92 delas för tydlighets skull upp i fem artiklar. Artikeln förblir i sak oförändrad med undantag av att exakta uppgifter om det lokala kontor som skall kontaktas för erhållande av kompletterande uppgifter om varje näringsidkare i VIES skall föras in i denna databas, för att underlätta direkt informationsutbyte som inte går via de nationella myndigheterna (centrala kontaktkontor) (se artikel 3).

4.4.2. Artikel 30 (artikel 6 i förordning (EEG) nr 218/92)

Denna artikel är oförändrad med undantag av en bestämmelse som gör det möjligt att på elektronisk väg kontrollera en bestämd persons momsregistreringsnummer.

4.5. Kapitel V - Förbindelser med kommissionen (artikel 31)

Artikel 31.1 motsvarar artikel 11 i förordning (EEG) nr 218/92. I artikel 31.1 anges att medlemsstaterna och kommissionen tillsammans skall utvärdera hur den aktuella förordningen fungerar.

Det anges närmare vilka uppgifter medlemsstaterna måste tillhandahålla i syfte att möjliggöra denna utvärdering.

Det föreskrivs att medlemsstaterna skall tillhandahålla de statistiska uppgifter som är nödvändiga för utvärderingen och att det inom ramen för kommittéförfarandet närmare skall fastställas vilka uppgifter som därvid skall meddelas.

Medlemsstaterna skall även tillhandahålla alla de upplysningar om metoder och förfaranden som använts eller antas ha använts vid brott mot mervärdesskattelagstiftningen genom vilka svagheter eller brister kunnat påvisas i det sätt på vilket bestämmelserna om administrativt samarbete enligt den aktuella förordningen fungerar. Med hjälp av sådana upplysningar kan det göras en bedömning av hur effektivt systemet för administrativt samarbete är i kampen mot undanhållande av skatt.

I samma syfte skulle det kunna vara till nytta om varje medlemsstat på frivillig basis kunde meddela kommissionen andra uppgifter, även om enskilda fall. Kommissionen kommer å sin sida att vara skyldig att meddela dessa uppgifter till de behöriga myndigheterna i andra berörda medlemsstater till vilka uppgifterna inte redan vidarebefordrats.

4.6. Kapitel VI - Förbindelser med tredje land (artikel 32: ny bestämmelse)

Den nuvarande rättsliga ramen utgör inte någon rättslig grund för informationsutbyte med tredje land. Vid momsbedrägerier med anknytning till import- eller exporttransaktioner kan hjälpmedlen inom ramen för tullsamarbetet utnyttjas. Det finns dock ett stort antal brister, t.ex. när det gäller bedrägerier inom tjänstesektorn eller bedrägerier som begås i gemenskapen men för vilka bevisningen finns i tredje land.

Genom artikel 32.1 ges därför den rättsliga grunden för vidarebefordran till alla medlemsstater av uppgifter som inom ramen för ett bilateralt avtal erhållits från tredje land.

Vidare kan, enligt artikel 32.2, uppgifter som erhållits genom tillämpning av den aktuella förordningen vidarebefordras till tredje land, om de behöriga myndigheter som lämnat uppgifterna ger sitt medgivande.

4.7. Kapitel VII - Villkor för informationsutbytet (artiklarna 33-39)

4.7.1. Artikel 33: Utbyten i elektronisk form (ny bestämmelse)

I denna artikel föreskrivs att all information så vitt det är möjligt skall tillhandahållas i elektronisk form, i enlighet med vad som fastställs inom ramen för kommittéförfarandet.

4.7.2. Artikel 34: Översättningar (ny bestämmelse)

En begäran om bistånd och bifogade handlingar skall, i enlighet med vad som fastställs inom ramen för kommittéförfarandet, åtföljas av en översättning till det officiella språket eller ett av de officiella språken i den medlemsstat där den tillfrågade myndigheten har sitt säte.

4.7.3. Artikel 35: Utgifter i samband med tillämpningen av den aktuella förordningen (artikel 13 i förordning (EEG) nr 218/92)

Punkt 2 har lagts till i syfte att anpassa artikel 35 i förordningen till artikel 18 i förslaget om ändring av direktiv 76/308/EEG [10], enligt vilket medlemsstaterna ges möjlighet att komma överens om ersättning av de faktiska kostnaderna i ärenden som medför särskilda svårigheter eller utmärks av mycket höga belopp eller hänför sig till bekämpning av organiserad brottslighet.

[10] KOM(1998) 364 slutlig och KOM(1999) 183 slutlig.

4.7.4 Artikel 36: Begränsningar för informationsutbytet (artikel 7.1 i förordning (EEG) nr 218/92 och artikel 8 i direktiv 77/799/EEG)

Enligt bestämmelserna i denna artikel har den anmodade myndigheten rätt att vägra genomföra undersökningar eller vidarebefordra uppgifter, om detta innebär en oproportionerlig administrativ börda eller om den begärande myndigheten inte har uttömt de vanliga informationskällorna, eller om lagstiftningen eller den administrativa praxisen i den medlemsstat av vilken uppgifter begärs inte tillåter skatteförvaltningen att utföra undersökningarna eller att inhämta eller använda uppgifterna för sina egna ändamål, eller om vidarebefordran av uppgifter skulle strida mot den allmänna ordningen eller leda till att en affärshemlighet, industriell hemlighet, yrkeshemlighet eller handelsprocess skulle röjas.

I artikel 36.4, liksom i artikel 14 i direktiv 76/308/EEG, föreskrivs att den tillfrågade myndigheten skall meddela den begärande myndigheten och kommissionen av vilka skäl den motsätter sig ömsesidigt bistånd.

4.7.5. Artikel 37.1 och 37.2: Begränsningar för användningen av uppgifterna (artikel 9.1 och 9.2 i förordning (EEG) nr 218/92 och artikel 7.1 och 7.3 i direktiv 77/799/EEG)

Enligt artikel 7.1 i direktiv 77/799/EEG får uppgifterna från den tillfrågade medlemsstaten användas utan begränsningar i den begärande medlemsstaten endast för administrativa ändamål och skatteändamål. I praktiken tolkas denna artikel inte på samma sätt av alla medlemsstater. Enligt vissa medlemsstater krävs uttryckligt tillstånd från den tillfrågade medlemsstaten när uppgifterna används offentligt i samband med ett rättsligt förfarande. Enligt andra medlemsstater är det tillräckligt med ett underförstått tillstånd.

I artikel 37 anges att uppgifter i alla former som vidarebefordras i enlighet med förordningen är konfidentiella. Uppgifterna får dock under alla omständigheter användas i samband med rättsliga eller administrativa förfaranden som kan leda till påföljder och som inleds till följd av brott mot skattelagstiftningen.

Uppgifterna får dessutom användas för att fastställa andra skatter, pålagor och avgifter som omfattas av artikel 2 i direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976. Därigenom beaktas en rekommendation från högnivågruppen för enhetlighet i skatte- och tullpolitiken, om att undersöka möjligheterna att inrätta ett informationsutbyte mellan tull- och skatteförvaltningarna. Genom bestämmelserna skapas en rättslig grund för ett sådant informationsutbyte om mervärdesskatt, och även för ett sådant utbyte mellan de för mervärdesskatt behöriga förvaltningarna och en annan skatteförvaltning i en medlemsstat.

4.7.6. Artikel 37.3: Krav på medgivande från den tillfrågade myndigheten för vidarebefordran av uppgifter till en medlemsstat (artikel 9.3 i förordning (EEG) nr 218/92 och artikel 7.4 i direktiv 77/799/EEG)

I artikel 9.3 i förordning (EEG) nr 218/92 och artikel 7.4 i direktiv 77/799/EEG fastställs ett förfarande enligt vilket den medlemsstat som lämnar uppgifter måste ge sitt medgivande för att uppgifterna skall kunna vidarebefordras till en annan medlemsstat. Detta förfarande kan leda till att överföringen av uppgifter till medlemsstater som behöver dem hindras eller försenas.

Enligt artikel 37.3 krävs inte längre detta medgivande. Då den begärande myndigheten anser att uppgifter som den har mottagit från den tillfrågade myndigheten sannolikt är användbara för den behöriga myndigheten i en tredje medlemsstat, får den överlämna uppgifterna till denna myndighet.

4.7.7. Artikel 37.4: Hinder för utbyte av personuppgifter (ny bestämmelse)

Se punkt 4.3.2.

4.7.8. Underrättelse i förhand av den berörda personen vid allt informationsutbyte

I vissa medlemsstater finns i gällande rätt bestämmelser om att den berörda personen skall underrättas om informationsutbytet. Det är uppenbart att en sådan underrättelse vid fall av bedrägerier försämrar kontrollens effektivitet. Det faktum att vissa medlemsstater systematiskt underrättar den skattskyldiga personen om varje begäran om uppgifter har lett till att övriga medlemsstater ogärna tillämpar bestämmelserna om ömsesidigt bistånd när det finns misstanke om bedrägerier.

Enligt artikel 8 i förordning (EEG) nr 218/92 får den berörda personen underrättas om informationsutbytet. Denna bestämmelse utgör ett hinder mot ett effektivt samarbete mellan skatteförvaltningarna såtillvida att de stör den begärande myndighetens bedrägeribekämpning. Det bör framhållas att denna möjlighet inte längre ges i det aktuella förslaget, där det anges att den tillfrågade myndigheten skall gå till väga som om den agerade för egen räkning eller på begäran av en annan myndighet i det egna landet. Om den skattskyldiga personen inte underrättas om informationsutbyte mellan de nationella skattemyndigheterna, anser kommissionen att detta inte heller bör ske vid informationsutbyte mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter.

4.7.9. Artikel 38: Bevismaterial (ny bestämmelse)

I artikel 38 klargörs att redogörelser, intyg, underrättelser, handlingar, vidimerade kopior och alla upplysningar som tjänstemän vid den tillfrågade myndigheten erhållit och vidarebefordrat till den begärande myndigheten kan åberopas som bevismaterial av den begärande myndighetens behöriga instanser, på samma sätt som motsvarande nationella handlingar.

4.7.10. Artikel 39 (artikel 12.2 och12.3 förordning (EEG) nr 218/92)

Denna artikel motsvarar exakt artikel 12.2 och 12.3 förordning (EEG) nr 218/92.

4.8. Kapitel VIII - Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser

4.8.1. Artiklarna 40 och 41: Samråds- och kommittéförfaranden (artikel 10 i förordning (EEG) nr 218/92)

De åtgärder som är nödvändiga för tillämpningen av den aktuella förordningen är åtgärder med allmän räckvidd som avser tillämpningen av väsentliga bestämmelser i grundläggande rättsakter. Det är därför lämpligt att använda det föreskrivande förfarandet enligt artikel 5 i rådets beslut av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (1999/468/EG).

4.8.2. Artikel 42: Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet (artikel 14 i förordning (EEG) nr 218/92)

Intervallen mellan kommissionens rapporter till Europaparlamentet och rådet förlängs från två till tre år.

4.8.3. Artikel 43: Tillämpning av bestämmelser med större räckvidd om ömsesidigt bistånd (artikel 3.2 i förordning (EEG) nr 218/92 och artikel 11 i direktiv 77/799/EEG)

Punkt 1 i denna artikel motsvarar artikel 11 i direktiv 77/799/EEG, och punkt 2 motsvarar artikel 9.3. Lydelsen har ändrats något.

4.8.4. Artikel 44: Upphävande av förordning (EEG) nr 218/92

Förordning (EEG) nr 218/92 upphör att gälla, och hänvisningar till den upphävda förordningen skall tolkas som hänvisningar till den aktuella förordningen.

5. Förklaring av förslaget till direktiv

Eftersom det är nödvändigt att ersätta förordning (EEG) nr 218/92 i sin helhet samt de delar av direktiv 77/799/EEG som gäller mervärdesskatt, undantas mervärdesskatt hädanefter från direktivets tillämpningsområde. Detta utvidgas däremot till att omfatta vissa skatter på försäkringspremier, för att hänsyn skall kunna tas till det behov som medlemsstaterna uttryckt i samband med förhandlingarna i rådet om förslaget till ändring av direktiv 76/308/EEG [11].

[11] KOM(1998) 364 slutlig och KOM(1999) 183 slutlig.

6. Slutsats

Syftet med detta förslag är alltså att förstärka samarbetet mellan skatteförvaltningarna genom att ge dem en enkel och effektiv rättslig grund för kampen mot skattebedragare.

Detta förslag syftar alltså inte till att på något sätt förändra de skattskyldigas förpliktelser eller bestämmelserna om tillämpning av mervärdesskattelagstiftningen, utan endast till att anpassa det administrativa samarbetet till den inre marknadens krav. Kommissionen lägger därför fram förslaget med stöd av artikel 95 i fördraget.

Genom att bibehålla artikel 95 i fördraget som rättslig grund är kommissionen för övrigt konsekvent i förhållande till sitt förslag till förordning (EEG) nr 218/92 av den 19 juni 1990 (KOM(90) 183), i vilket artikel 100a (nuvarande artikel 95) i EG-fördraget föreslogs som lämplig rättslig grund.

Artikel 95 utgör den rättsliga grunden för antagande av "åtgärder för tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera". Enligt punkt 2 i artikel 95 gäller punkt 1 inte bestämmelser om skatter och avgifter, utan den rättsliga grunden för harmonisering av lagstiftning om indirekta skatter är artikel 93.

Kommissionens tolkning är dock att undantaget i artikel 95.2 utesluter tillämpning av den allmänna regeln i punkt 1 endast om den föreslagna åtgärden främst gäller skattebestämmelser. Så skulle det kunna vara till exempel om den föreslagna rättsakten gällde de skattskyldigas förpliktelser eller bestämmelser om skattens tillämpningsområde, men inte i det aktuella fallet där förordningen endast syftar till att underlätta samarbetet mellan skatteförvaltningarna.

2001/0134 (COD)

Förslag EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om ändring av rådets direktiv 77/799/EEG om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på området direkt och indirekt beskattning

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [12],

[12] EGT C

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [13],

[13] EGT C

med beaktande av Regionkommitténs yttrande [14],

[14] EGT C

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget [15], och

[15] EGT C

av följande skäl:

(1) Kampen mot mervärdesskattebedrägerier kräver ett förstärkt samarbete mellan skatteförvaltningarna i gemenskapen och mellan dessa och kommissionen i överensstämmelse med gemensamma principer.

(2) I detta syfte har rådets förordning (EEG) nr 218/92 [16], som beträffande mervärdesskatt kompletterade det system för samarbete som inrättades genom rådets direktiv 77/799/EEG [17], senast ändrat genom Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige, ersatts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr .../2001 av den ... 2001 om administrativt samarbete i fråga om indirekt beskattning (mervärdesskatt) [18]. I den förordningen samlas alla bestämmelser om det administrativa samarbetet i fråga om mervärdesskatt, med undantag av sådant ömsesidigt bistånd som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976

[16] EGT L 24, 1.2.1992, s. 1.

[17] EGT L 336, 27.12.1977, s. 15.

[18] EGT L

om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som har avseende på vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder [19], senast ändrat genom direktiv 2001/.../EG [20].

[19] EGT L 73, 19.3.1976, s. 18.

[20] EGT L

(3) Tillämpningsområdet för det ömsesidiga biståndet enligt direktiv 77/799/EEG bör utsträckas till att omfatta sådana skatter på försäkringspremier som avses i direktiv 76/308/EEG, så att ett bättre skydd åstadkoms för medlemsstaternas finansiella intressen och den inre marknadens neutralitet.

(4) Direktiv 77/799/EEG/ bör därför ändras.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Direktiv 77/799/EEG ändras på följande sätt:

1) Titeln skall ersättas med följande:

"Rådets direktiv 77/799/EEG av den 19 december 1977 om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter i fråga om direkt beskattning, vissa punktskatter och skatter på försäkringspremier".

2) I artikel 1.1 skall första strecksatsen ersättas med följande:

"skatt på försäkringspremier som avses i artikel 3 fjärde strecksatsen i rådets direktiv 76/308/EEG*,

* EGT L 73, 19.3.1976, s. 18."

Artikel 2

Hänvisningarna till direktiv 77/799/EEG vad beträffar mervärdesskatt skall tolkas som hänvisningar till förordning (EG) nr .../2001 [om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt].

Artikel 3

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 31 december 2002. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 4

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 5

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

FINANSIERINGSÖVERSIKT

Den föreslagna förordningen kommer, när den antagits, inte att ha några negativa konsekvenser för gemenskapens egna medel. Förordningen har utformats för att förstärka det ömsesidiga biståndet mellan medlemsstaternas skatteförvaltningar, och syftar tvärtom till att öka inkomsterna från mervärdesskatt. Konsekvenserna för gemenskapens budget blir därför positiva, även om effekten inte går att kvantifiera.