61983J0108

1. Talan om ogiltigförklaring - rättsakter mot vilka talan kan väckas - parlamentsresolution - förutsätter att den har karaktär av beslut

(artikel 38 i EKSG-fördraget)

2. Europaparlamentet - intern organisation - behörighet att fastställa avdelningarnas lokalisering - gränser

(artikel 4 i medlemsstaternas beslut av den 8 april 1965; Europaparlamentets resolution av den 20 maj 1983)

1. En parlamentsresolution som har karaktären av ett tydligt och konkret beslut och som medför rättsliga verkningar, kan bli föremål för talan om ogiltigförklaring.

2. Europaparlamentet är skyldigt att, när det utövar sin behörighet i frågor som rör den interna organisationen och vidtar åtgärder som rör lokaliseringen av dess avdelningar, iaktta de begränsningar som fastställs i medlemsstaternas beslut av den 8 april 1965.

Mål 108/83

Storhertigdömet Luxemburg, företrätt av Julien Alex, directeur des relations économiques internationales vid utrikesministeriet, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten André Elvinger, Luxemburg, med delgivningsadress i Luxemburg hos André Elvingers advokatbyrå,

sökande,

mot

Europaparlamentet, företrätt av dess generaldirektör Francesco Pasetti-Bombardella och juridiske rådgivaren Roland Bieber, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos Europaparlamentets generalsekretariat, plateau du Kirchberg,

svarande.

Talan avser ogiltigförklaring av Europaparlamentets resolution av den 20 maj 1983 "om konsekvenserna av att Europaparlamentet den 7 juli 1981 har antagit Zagari-rapporten" (EGT nr C 161, s. 155, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå.)

1 Genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 10 juni 1983, har Storhertigdömet Luxemburg i enlighet med artiklarna 31 och 38 i EKSG-fördraget och i andra hand i enlighet med artikel 173 i EEG-fördraget och artikel 146 i Euratomfördraget väckt talan om ogiltigförklaring av Europaparlamentets resolution "om konsekvenserna av att Europaparlamentet den 7 juli 1981 har antagit Zagari-rapporten"; resolutionen återges i protokollet från Europaparlamentets sammanträde den 20 maj 1983 (EGT nr C 161, 20.6.1983, s. 155, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).

2 Det finns anledning att påminna om att Europaparlamentets resolution av den 7 juli 1981, genom vilken parlamentet antog "Zagari-rapporten", har varit föremål för talan om ogiltigförklaring från Storhertigdömet Luxemburgs sida, som ledde till domstolens dom av den 10 februari 1983 i mål 230/81 (Rec. 1983, s. 255).

3 Europaparlamentet har i den omtvistade resolutionen hänvisat till "att parlamentet, i fråga om organisationen av sitt arbete, har rätt att fatta alla nödvändiga beslut, som inte kräver rådets deltagande eller godkännande", "att enligt besluten av den 7 juli 1981 skall alla plenarsammanträden hållas i Strasbourg, som är parlamentets officiella arbetsplats", "att utskottens och de politiska gruppernas sammanträden i allmänhet skall hållas i Bryssel" och "att Luxemburg skall förbli säte för de rättsliga och finansiella institutionerna". Parlamentet har i resolutionen beslutat följande:

"1. a) att, inom ramen för budgeten för år 1983 och följande år, dra konsekvenserna av besluten av den 7 juli 1981;

b) att fördela generalsekretariatets personal så ändamålsenligt som möjligt mellan de olika arbetsplatserna

- genom att fastställa att de avdelningar som huvudsakligen är sysselsatta med plenarsammanträdena permanent skall förläggas till den plats där parlamentet håller sina sammanträden, nämligen Strasbourg,

- genom att fastställa att de avdelningar som huvudsakligen är sysselsatta med utskotten skall förläggas till Bryssel;

c) att ta hänsyn till denna personalfördelning vid kommande nyanställningar;

d) att ta hänsyn till personalens berättigade intressen genom att i största möjliga utsträckning tillämpa principen om frivillighet och att i full omfattning samarbeta med personalföreträdare vid utarbetandet av bestämmelser för genomförandet av denna resolution;

2. att ålägga presidiet att införa sådana strukturförändringar när det gäller administrationen som behövs för att möjliggöra en smidigare arbetsrytm, t.ex. så att extra sessioner kan organiseras med kort varsel.

3. att ålägga generalsekretariatet att snarast förbereda åtgärder för en omorganisation i enlighet med denna resolution."

Förfarandet i Europaparlamentet

4 Den omtvistade resolutionen antogs utan debatt eller omröstning i enlighet med det skriftliga förfarande som föreskrivs i artikel 49 i arbetsordningen för Europaparlamentet, i dess lydelse vid den aktuella tidpunkten.

5 Enligt protokollet från Europaparlamentets sammanträde den 10 mars 1983 (EGT nr C 96, 11.4.1983, s. 45, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) informerade parlamentets ordförande plenarförsamlingen om att förslaget till den omtvistade resolutionen "har undertecknats av över hälften av parlamentets ledamöter". Han tillkännagav också att "eftersom detta förslag till resolution har lagts fram med samtliga underskrifter kan det inte bli föremål för det förfarande som föreskrivs i artikel 49.2 och 49.3, bland annat vad gäller ledamöternas rätt att framställa ändringsförslag". Ordföranden ansåg att "under dessa omständigheter skall resolutionsförslaget anslås under minst 30 dagar innan det eventuellt överlämnas till parlamentets behöriga organ, som skall analysera konsekvenserna av texten särskilt mot bakgrund av Europeiska gemenskapernas domstols dom i mål 230/81 mellan Storhertigdömet Luxemburg och Europaparlamentet och mot bakgrund av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna."

6 I skrivelse av den 21 mars 1983 begärde parlamentets ordförande att utskottet för förfarandefrågor och petitioner skulle avge ett yttrande om "huruvida det förfarande som föreskrivs i artikel 49 är tillämpligt i frågor som rör Europaparlamentets interna organisation" och, om svaret blev jakande, vad som då kvarstår "av det uppdrag som tilldelats presidiet genom resolutionen av den 7 juli 1981" (utskottets arbetsdokument PE 84.980, 18.5.1983).

7 I skrivelse av den 23 mars 1983 ställdes ytterligare en fråga till utskottet som rörde "möjligheter till ändringar samt fristerna för att framställa ändringsförslag" (samma dokument, nr PE 84.980).

8 Efter att det meddelats vid plenarsammanträdet att resolutionen hade anslagits drogs en underskrift tillbaka och fyra tillkom (protokoll från sammanträdet den 20 maj 1983, EGT nr C 161, 20.6.1983, s. 155).

9 Vid sammanträdet den 20 maj 1983 informerade ordföranden plenarförsamlingen om att "i överensstämmelse med den förklaring som ordföranden gav vid sammanträdet den 10 mars 1983 har förslaget till resolution ... överlämnats till ledamöterna i presidiet och till generalsekretariatet, men detta överlämnande föregriper inte på något sätt utfallet av övervägandena i utskottet för förfarandefrågor och petitioner". I punkt 5 i protokollet från detta sammanträde infördes, efter ovannämnda förklaring, texten till den omtvistade resolutionen och namnen på de som undertecknat den.

10 Yttrandet från utskottet för förfarandefrågor och petitioner, daterat den 18 maj 1983, överlämnades till ordföranden den 2 juni 1983. Utskottet konstaterade i detta yttrande att eftersom det omtvistade resolutionsförslaget hade undertecknats av hälften av parlamentets ledamöter "har det blivit en parlamentsresolution som de övriga". I yttrandet fastslås vidare att förfarandet enligt artikel 49 inte är tillämpligt om "parlamentet rådfrågas eller skall utföra en särskild uppgift enligt reglerna om dess interna organisation" (ovan nämnda dokument PE 84.980 av den 18 maj 1983).

11 Sedan invändning mot denna tolkning gjorts i enlighet med artikel 111.4 i arbetsordningen (protokoll från sammanträdet den 7 juni 1983, dok. 85.065, EGT nr C 184, 11.7.1983, s. 17) biföll parlamentet vid sammanträdet den 9 juni 1983 "en framställan om att remittera denna tolkningsfråga till utskottet" (protokoll från sammanträdet den 9 juni 1983, dok. PE 85.067, EGT nr C 184, 11.7.1983, s. 104).

12 Följande dag, den 10 juni 1983, väckte Storhertigdömet Luxemburg förevarande talan om ogiltigförklaring av den aktuella resolutionen.

13 Vid sammanträdet den 10 oktober 1983 informerade ordföranden parlamentet om att utskottet för förfarandefrågor och petitioner hade överlämnat ett yttrande där det framgick att "till följd av att plenarförsamlingen den 9 juni 1983 förkastade den tolkning som utskottet hade föreslagit, anser utskottet det nödvändigt att snarast föreslå en ändring av artikel 49 i arbetsordningen ... Under alla omständigheter kan en sådan ändring av artikel 49 inte få någon retroaktiv verkan." Ordföranden konstaterade därefter att "följaktligen har de invändningar som gjorts mot tillåtligheten av att anta resolutionen bortfallit". Han erinrade även om "det förslag han framfört vid sammanträdet den 10 mars 1983, nämligen att vad gäller resolutionens innehåll skall parlamentets behöriga organ undersöka konsekvenserna av texten, särskilt mot bakgrund av Europeiska gemenskapernas domstols dom i mål 230/81 mellan Storhertigdömet Luxemburg och Europaparlamentet och mot bakgrund av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna" (EGT nr C 307, 14.11.1983, s. 3).

14 Utskottet för förfarandefrågor och petitioner konstaterade, i sin rapport av den 28 oktober 1983 (dokument från parlamentets sammanträde 1-975, 9.11.1983, PE 86.380 def), att vad gällde dess tolkning av artikel 49 "hade Europaparlamentet förkastat denna tolkning vid plenarsammanträdet den 9 juni 1983" och föreslog därför en ändring av nämnda artikel.

15 Det förefaller som om varken presidiet eller generalsekretariatet fram till denna tidpunkt har vidtagit några åtgärder med anledning av den omtvistade resolutionen.

Upptagande till sakprövning

16 Europaparlamentet har framställt två invändningar om rättegångshinder mot talan om ogiltigförklaring. Den första går ut på att talan är för tidigt väckt. Den andra går ut på att ifrågavarande resolution saknar karaktär av beslut.

17 Vad gäller den första invändningen har parlamentet i sitt svaromål gjort gällande att den omtvistade resolutionen inte kan bli föremål för talan eftersom den inte var en slutlig rättsakt vid den tidpunkt då talan väcktes.

18 Det framgår dock såväl av dupliken som av svarandens uttalanden under den muntliga förhandlingen att denna invändning har frånfallits. Den behöver därför inte prövas.

19 Vad gäller den andra invändningen om rättegångshinder har parlamentet anfört att den omtvistade resolutionen enbart utgör en anmodan riktad till de behöriga organen - i det aktuella fallet presidiet och parlamentets generalsekretariat - som endast har till syfte att ge förslag och, i förekommande fall, politisk vägledning för dessa organs eventuella beslut, dock utan att resolutionen bestämmer innehållet i dessa beslut. Det handlar alltså om en rättsakt på det administrativa området som rör parlamentets interna organisation och som inte i sig medför några rättsliga verkningar. Resolutionen är således av samma slag som den resolution som var föremål för talan i mål 230/81.

20 Den luxemburgska regeringen har gjort gällande att resolutionens karaktär av beslut framgår såväl av ordalydelsen som av innehållet, eftersom den föreskriver konkreta åtgärder som specifikt rör personalfördelningen och detaljerade genomförandebestämmelser.

21 Det bör i detta hänseende noteras att det framgår av ordalydelsen i den omtvistade resolutionen, utan att alltför stor vikt läggs vid att ordet "besluta" används, att den föreskriver konkreta åtgärder, vilka består i en permanent fördelning av avdelningarna och personalen vid generalsekretariatet mellan Strasbourg och Bryssel.

22 Visserligen är det så att parlamentet, i punkterna 2 och 3 i den omtvistade resolutionen, ålägger presidiet och generalsekretariatet att företa strukturförändringar och att förbereda åtgärder för en omorganisation, men detta sker på grund av att parlamentet har beslutat om dessa förändringar och denna omorganisation och på grund av att det krävs åtgärder för att genomföra den beslutade fördelningen.

23 Det följer av granskningen av innehållet i den omtvistade resolutionen att den har karaktären av ett tydligt och konkret beslut som medför rättsliga verkningar.

24 Följaktligen skall den andra invändningen om rättegångshinder ogillas.

Saken

25 Den luxemburgska regeringen har gjort gällande att parlamentet, genom att anta den omtvistade resolutionen, har överskridit sin behörighet enligt fördraget. Den har anfört att även om parlamentet har rätt att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att dess olika avdelningar fungerar väl, så måste det likväl ske med beaktande av medlemsstaternas behörighet att fastställa säte för institutionerna, en behörighet som utövats genom tidigare provisoriska beslut, vilket domstolen fastslog i ovan nämnda dom av den 10 februari 1983 i mål 230/81. I den domen fastställde domstolen att enbart den infrastruktur som krävs för att säkerställa att parlamentet kan fullgöra sina uppgifter bör bibehållas på olika arbetsplatser. Alla andra beslut om att helt eller delvis förflytta dess generalsekretariat skulle utgöra ett åsidosättande av artikel 4 i medlemsstaternas beslut av den 8 april 1965 om lokaliseringen tills vidare av vissa av gemenskapernas institutioner och avdelningar. Genom att besluta "att fördela generalsekretariatets personal så ändamålsenligt som möjligt" enbart mellan Strasbourg och Bryssel, en åtgärd som påverkar sekretariatet i dess helhet, har parlamentet överskridit de gränser som fastställts i domstolens ovan nämnda dom.

26 Parlamentet har anfört att domstolen fastslog i domen i mål 230/81, punkt 39, att "medlemsstaternas regeringars behörighet på detta område inte inverkar på parlamentets egen behörighet att överlägga om alla frågor som gäller gemenskaperna, att anta resolutioner i sådana frågor ...". Därav följer att parlamentet inte kan anses ha överskridit sin behörighet enbart därför att den har antagit en resolution i en fråga som eventuellt kan vara av intresse för medlemsstaterna.

27 Parlamentet har vidare anfört att innehållet i den omtvistade resolutionen skall bedömas mot bakgrund av de uttalanden som parlamentets ordförande gjorde den 10 mars och den 10 oktober 1983, som innebar att presidiet och generalsekretariatet skulle bedöma konsekvenserna av resolutionen mot bakgrund av domstolens dom i ovan angivna mål och mot bakgrund av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna. Enligt dessa uttalanden, som parlamentet har godkänt, syftar inte den omtvistade resolutionen till att ändra den befintliga situationen på ett sätt som strider mot domstolens dom.

28 Det skall inledningsvis fastslås att det är korrekt att den omtvistade resolutionen, efter det att den hade antagits, borde ha överlämnats till presidiet och att parlamentets ordförande har uttalat att parlamentets behöriga organ "skall undersöka konsekvenserna av texten, särskilt mot bakgrund av Europeiska gemenskapernas domstols dom i mål 230/81". Icke desto mindre kvarstår det faktum att parlamentet genom att anta resolutionen dels har bekräftat sin behörighet att vidta de omtvistade åtgärderna, dels har haft för avsikt att förverkliga sin önskan att omfördela avdelningar och personal till andra orter än Luxemburg. Under dessa omständigheter skall frågan huruvida resolutionen är förenlig med medlemsstaternas beslut av den 8 april 1965 bedömas självständigt.

29 Det skall vidare fastslås att det i artikel 4 i beslutet av den 8 april 1965 om lokalisering tills vidare av vissa av gemenskapernas institutioner och avdelningar (EGT nr 152, 13.7.1967, s. 18, fransk version; svensk specialutgåva, del 01, volym 01) föreskrivs att "Europaparlamentets generalsekretariat och dess avdelningar skall vara kvar i Luxemburg". Det skall även påpekas att domstolen i den ovan nämnda domen preciserar att parlamentet måste "på de olika arbetsplatserna utanför den plats där dess sekretariat är beläget, kunna upprätthålla den infrastruktur som krävs för att säkerställa att parlamentet på alla dessa platser kan fullgöra sina uppgifter enligt fördragen".

30 Domstolen gjorde emellertid det tillägget att förflyttningen av personal inte får överskrida de angivna gränserna, med hänsyn till att varje beslut om att helt eller delvis i rättsligt eller faktiskt hänseende förflytta parlamentets generalsekretariat eller dess avdelningar skulle utgöra ett åsidosättande av artikel 4 i beslutet av den 8 april 1965 och av de försäkringar som genom detta beslut var avsett att ges Storhertigdömet Luxemburg i enlighet med artikel 37 i fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna.

31 Granskningen av innehållet i den omtvistade resolutionen ger vid handen att dessa gränser inte har iakttagits. I den resolutionen föreskrivs uttryckligen att generalsekretariatets personal skall fördelas mellan Strasbourg och Bryssel och placeras permanent på dessa orter. Av det sista övervägandet i resolutionens ingress framgår att "Luxemburg skall förbli säte för de rättsliga och finansiella institutionerna". Luxemburg skulle därmed upphöra att vara arbetsplats för sekretariatet.

32 Det följer av det som anförts ovan att parlamentet har överskridit gränserna för sin behörighet och att den omtvistade resolutionen därför skall ogiltigförklaras.

33 I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

34 Eftersom Europaparlamentet har tappat målet skall det förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

På ovan angivna grunder beslutar

DOMSTOLEN

följande dom:

1) Europaparlamentets resolution "om konsekvenserna av att Europaparlamentet den 7 juli 1981 har antagit Zagari-rapporten" (EGT nr C 161, 20.6.1983, s. 155) ogiltigförklaras.

2) Europaparlamentet skall ersätta rättegångskostnaderna.