1.

fastställa att Konungariket Norge har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 31 och 28 i EES-avtalet, artikel 1.1 i den rättsakt som avses i punkt 2 i bilaga V till EES-avtalet (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen) och artikel 2 i den rättsakt som avses i punkt 8 i bilaga XXII till EES-avtalet (rådets elfte direktiv 89/666/EEG av den 21 december 1989 om krav på offentlighet i filialer som har öppnats i en medlemsstat av vissa typer av bolag som lyder under lagstiftningen i en annan stat), genom att bibehålla sådana bestämmelser som paragraferna 6–11(1) och 6–36(2) i Lov om allmennaksjeselskaper (allmennaksjeloven), 6–11(1) i Lov om aksjeselskaper (aksjeloven) samt 7–5 och 8–4(5) i Lov om finansforetak og finanskonsern (finansforetaksloven),

2.

förplikta Konungariket Norge att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Yrkandet avser olika (nationalitetskrav och/eller) bosättningskrav som fastställs i norsk bolagsrätt för personer som innehar vissa ledande befattningar i bolag som är registrerade och etablerade i Norge. Enligt bolagsrätten krävs i varierande omfattning att en viss andel av grundare, chefer, styrelseledamöter och bedriftsforsamlingen (bolagsledning) ska vara bosatta i Norge. Samtidigt fastställs att dessa bosättningskrav inte gäller medborgare i EES-staterna, men endast om de är bosatta i en EES-stat.

—

Bestämmelserna begränsar sålunda möjligheten att etablera och bedriva verksamhet i Norge för bolag som är lagligen etablerade i en annan EES-stat, om deras bolagsledning består av personer som antingen inte är EES-medborgare eller är EES-medborgare som inte är bosatta inom EES. De begränsar också möjligheterna för EES-medborgare som inte är bosatta inom EES att ingå i norska företags bolagsledning.

—

Eftas övervakningsmyndighet (nedan kallad myndigheten) gör gällande att dessa bestämmelser i första hand utgör en omotiverad inskränkning av etableringsfriheten i Norge för bolag som bildats enligt lagstiftningen i en EES-stat och som har sitt säte inom EES, vilket följaktligen strider mot artikel 31 i EES-avtalet. Dessutom är dessa krav oförenliga med direktiv 89/666. Slutligen strider de ur de berörda personernas synvinkel mot artikel 28 i EES-avtalet och förordning (EG) nr 492/2011.

—

Talan väcktes 2014 av myndigheten. Sedan dess har den norska regeringen, bland annat efter en formell underrättelse av den 4 november 2015 och ett motiverat yttrande av den 12 oktober 2016, förklarat att bosättningskraven skulle se till att bolagsledningen är tillgänglig och göra det möjligt för de nationella myndigheterna att utöva tillsyn över dessa bolag.

—

Den norska regeringen ansåg att kraven var nödvändiga, lämpliga och rimliga för detta ändamål.

—

Övervakningsmyndigheten instämmer inte i denna ståndpunkt, särskilt inte mot bakgrund av en rad beslut från både Efta-domstolen och EU-domstolen, där liknande krav konstaterades strida mot artikel 31 i EES-avtalet respektive artikel 49 i EUF-fördraget.

—

Det bör noteras att den norska regeringen har utarbetat förslag som syftar till att lätta på dessa krav. Remissförfarandet avslutades den 16 januari 2020. Dessa förslag hade ännu inte antagits när detta yrkande lämnades in.